Mitt musikintresse tog en helomvändning när fyllde tio. Då fick jag skivan "1" i födelsedagspresent. Det var en samling med tjugosju Beatles-låtar. Fram tills dess hade jag mest gillat sådant som spelades på "Voxpop" och MTV, och sådant som kunde höras på "Absolute music"- och "Hits for kids"-samlingar. Men så insåg jag att Beatles var bäst och så var det med det.
Några år senare, när jag var tolv och gick i sexan, hörde jag "Born in the U.S.A." med Bruce Springsteen. Det var den bästa låten jag någonsin hört. Jag lyssnade på den om och om igen, tröttnade aldrig, lärde mig hela texten utantill. Jag kom på att Bruce Springsteen brukade klassas som "rock". Funderade lite. Om jag nu gillar det här så mycket, då borde jag kanske gilla annan rock också?
Jag kollade i farsans skivsamling. En skiva hette "Rockin'". Det borde ju rimligtvis vara rock, eller hur? Artisten hette Dave Edmunds. Jag lyssnade på skivan. Kort in i inledningslåten "From small things, big things come" kände jag - så jävla bra.
Kort senare lånade jag en bland-cd av farsan som hette "The all time greatest rock songs". Det var via den skivan jag upptäckte många band och artister som sedermera skulle bli storfavoriter - Bob Dylan, Sex Pistols, Guns N' Roses, The Doors, Black Sabbath, med flera. En låt som gjorde särskilt stort intryck på mig var "All the young dudes". Den var signerad Mott The Hoople. Hade farsan en skiva med dem också? Självklart. En som hette "Super hits".
Där och då kändes Dave Edmunds och Mott The Hoople störst i världen. Därför känns det ganska coolt att jag på fredag ska se Dave Edmunds på KB i Malmö, och på måndag Mott The Hoople i London.
Dave Edmunds såg jag för två och ett halvt år sedan i samma lokal. Då spelade han med The Refreshments. Eller, gästade, är väl ett bättre ord. Så här gick det till: The Refreshments spelade sex av sina låtar, sedan kom Dave Edmunds ut och körde tre låtar med dem. Därefter gick han av scenen igen. The Refreshments körde ytterligare åtta låtar, innan herr Edmunds kom tillbaka för ytterligare fem låtar. Extranumren bestod av en The Refreshments-låt och en Dave Edmunds-låt. Lite förvirrande var det, eftersom spelningen marknadsförts som en Dave Edmunds-spelning där The Refreshments skulle agera kompband. Så blev det inte. Struntsamma, bra som fan var det. Åtminstone större delen av tiden.
Den här gången är inte The Refreshments med. Av allt att döma ska det vara en "riktig" Dave Edmunds-spelning den här gången. Jag är övertygad om att det kommer bli tokgrymt. I en utopi varvar han sina mest kända låtar ("I hear you knockin'", "I knew the bride (When she used to rock'n'roll)", "Here comes the weekend", "Crawling from the wreckage", "Queen of hearts", med flera) med mer okända bitar (jag vill, vill, vill höra "Something about you") och några väl valda rock'n'roll-covers (lite Chuck Berry är aldrig fel).
Mott The Hoople finns egentligen inte längre. De har inte funnits på riktigt sedan 1974. Men 2009 återförenades originalsättningen för att fira att det gått fyrtio år sedan bildandet. Det resulterade i två uppvärmningsgig i Wales plus fem utsålda kvällar på Hammersmith i London. Jag var där och såg den andra London-spelningen, den 2 oktober. Det var brutalt bra. Någon låt in i spelningen vände jag mig mot farsan och sa "De röjer för fan lika hårt som vilket dödsmetallband som helst". Jo, faktiskt.
Och nu är det dags igen. Den här gången står en fem spelningar lång vända genom England på agendan. Turnépremiären ägde rum i måndags i Birmingham och avslutas på måndag på O2 Arena i London. Där kommer jag vara på plats.
Exakt varför de återförenas nu, 2013, är lite oklart. För att fira fyrtiofyraårsjubileum? Njä. För att fira fyrtioårsjubileet av klassiska plattan "Mott"? Kanske, men tror inte det. Fyrtio år sedan gitarristen Mick Ralphs hoppade av för att bilda Bad Company? Trettionio år sedan splittringen? Äh. De gör det för att det är en kul grej, helt enkelt. Gott så.
Förresten, "originalsättningen" är en sanning med modifikation. Martin Chambers från The Pretenders spelade trummor 2009, och kommer göra det nu också. Originaltrummisen Dale "Buffin" Griffin är nämligen gravt sargad av Alzheimers och inte på långa vägar i form att spela trummor genom en hel spelning. Förra gången var han med och spelade andratrummor i tre extranummer ("Roll away the stone", "All the young dudes" och Little Richard-covern "Keep-a-knockin'"). Det var vad han klarade av. Förstod jag en Classic Rock-intervju med frontmannen Ian Hunter rätt är det mer än han är kapabel att göra nu, fyra år senare. Väldigt tråkigt, givetvis.
Känns lite ironiskt att den originalmedlem som är i sämst form också den yngste: han är bara sextiofem. Ian Hunter ståtar med respektingivande sjuttiofyra fyllda, men är ta mig fan mer energisk än jag.
I alla fall. Mott The Hooples spelning på Hammersmith i London den 2 oktober 2009 rankar jag tveklöst bland de tio bästa konserter jag någonsin har sett. Kommer det bli lika bra nu? Självklart.
Jag hoppas innerligt att bandet öppnar spelningen på samma sätt som de gör på återutgåvan av sin klassiska liveplatta från 1974 (fyndigt betitlad "Live"): Ian Hunter sätter sig vid pianot och spelar första versen i Don McLeans "American pie". Den avslutas med textraden "...the day the music died", vilket - som alla vet - syftar på flygkraschen den 3 februari 1959 som tog livet av Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper Richardson. Men så, frågar sig Ian Hunter "Or did it?". I högtalarna ropas "Ladies and gentlemen, this is the golden age of rock'n'roll", och så brakar bandet in i just "The golden age of rock'n'roll", deras i särklass bästa låt. Läckert som tusan.
Ja, jag vet att det är gubbigt som tusan att bli uppspelt över två gamla, gamla akter vars storhetstid var över långt innan jag ens påtänkt. Men, året som står i mitt körkort måste vara ett tryckfel. Egentligen är jag född 1931.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar