Jag och Volbeat

Parken i Köpenhamn är knökfull, fyrtioåttatusen människor väntar på att AC/DC ska kliva ut på scenen och riffa loss. Jag befinner mig på en av sittplatssektionerna. Två personer stannar till vid början av raden och ska ta sig in till sina platser. Alla får ställa sig upp för att släppa förbi dem. Ni vet, så som man gör på sportarenor. Under min uppknäppta Lamb Of God-hood har jag en Volbeat-tröja, som jag köpte på Färs och Frosta Sparbank Arena tre månader tidigare. De två personerna är i full färd med att tränga sig fram till sina platser. En av dem, en snubbe i fyrtioårsåldern, stannar till vid mig. Han har på sig en Volbeat-hood. Han ropar "He-hey!" när han ser min t-shirt och drar upp hoodtröjan, för att visa sin egen t-shirt. Den har exakt samma tryck som hooden. Han ger mig en stor bamsekram, innan han fortsätter vandringen mot sina plats.

Volbeat, alltså. Första gången jag hörde danskarnas musik stod jag på tågstationen i Skurup. En dåtida kompis nästan tvingade på mig lurarna till hans mp3-spelare, sedan fick jag höra ett kort stycke ur "The human instrument". Minns att jag tyckte musiken var cool, men att sångaren lät konstig. Det här var under den tidiga hösten 2007.

Först under 2008 gick jag vidare med relationen till bandet. De hade tre låtar tillgängliga för gratis nedladdning på sin hemsida. Om jag inte minns helt fel var dessa låtar "Rebel monster", "I only wanna be with you" och "Caroline leaving". Jag gillade det skarpt. När de senare under året släppte "Guitar gangsters and cadillac blood", deras bästa platta, köpte jag på mig alla tre skivor de gjort.

I mars 2009 fick jag se bandet live för första gången. De spelade på nämnda Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Det var apbra. Tidigare under dagen gjorde jag min första riktiga face to face-intervju med dåvarande gitarristen Thomas Bredahl. Han var hur trevlig som helst. Jag höll på att skita ner mig av nervositet och ställde frågor av typen "Men ni har ju så många jättebra låtar, är det inte svårt att göra en setlista?". Skulle ta en sådan där cool idolbild efter intervjun också, där vi stod med armarna på varandras axlar och posade tufft. I stället såg det ut som att vi var ett förälskat par. Den planerade publiceringen på Bilddagboken (det var där man hängde online på den tiden) ställdes därmed in. Vet inte om jag har kvar bilden i någon mapp någonstans, men misstänker att den är raderad sedan länge.

Setlista från Lund, 7 mars 2009:

(End of the Road)
Guitar gansters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Soulweeper
A moment forever
Maybellene i hofteholder
Boa (JDM)
Pool of booze, booze, booza
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting

Två veckor senare såg jag bandet igen, på Forum i Köpenhamn. De hade sålt ut arenan och spelade inför tiotusen pers, vilket ungefär alla blev förvånade över. Mest minnesvärt var att bandet plockade fram två, då, nya låtar, som de skulle testa. Den ena har jag via Youtube-klipp långt senare upptäckt var en tidig version av "Thanks", dock med helt annan text. Den andra kom nog inte längre än att spelas som "ny låt" på vissa gig. Under den här tiden befann sig Volbeat mitt i genombrottet och det var helt klart en spännande tid att vara ett fan.

Setlista från Köpenhamn, 21 mars 2009:

(End of the road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Back to prom
Caroline leaving
Radio girl
River queen
Sad man's tongue
Thanks
Soulweeper
A moment forever (endast första minuten)
Boa (JDM)
Maybellene i hofteholder
Pool of booze, booze, booza
Ny låt
Mary Ann's place
I only wanna be with you
Hallelujah goat
The garden's tale
We
The human instrument
Mr and mrs Ness
Still counting

Nästa Volbeat-gig jag såg var på Metaltown samma sommar. Bra, förstås, även om en festivalspelning i Saharahetta naturligtvis inte kan matcha en "riktig" spelning. Roligast var att Thomas Bredahl tappade sina solglasögon ungefär två och en halv sekund in i spelningen. Det är också den hittills enda gången jag fått höra "A broken man and the dawn" live.

Setlista från Metaltown, 26 juni 2009:

(End of the Road)
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Radio girl
Sad man's tongue
Mr and mrs Ness
Pool of booze, booze, booza
Angelfuck
The human instrument
The garden's tale
Boa (JDM) (endast outrot)
A broken and the dawn
Still counting
I only wanna be with you
We

Ett år gick. Fjärde plattan "Beyond hell/above heaven" kom ut. Jag såg turnépremiären på Malmö Arena. När LG Petrov i Entombed plötsligt vaggade ut på scen när "Evelyn" plockades fram höll jag på att smälla av. Av överraskning, positiv sådan, alltså.

Setlista från Malmö, 7 oktober 2010:

The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
A warrior's call
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze booze booza
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument

Drygt en månad senare spelade bandet på Forum igen. Utsålt, så klart. Den kvällen spelade bandet in huvuddelen av "Live from beyond hell/above heaven"-dvd:n. Jag kände mig som en lottovinnare för att jag befann mig på plats. Nästan alla gästartister från skivorna medverkade. Jakob Oelund, då i Taggy Tones, stegade in med ståbasen i "16 dollars". LG Petrov repriserade sin roll i "Evelyn", vilket innebar att Barney Greenway i Napalm Death var den enda gästen som inte närvarade. Pernille Rosendahl i The Storm dök upp i "Mary Ann's place". När "7 shots" började spelas befann sig Michael Denner, tidigare i Mercyful Fate, på scen. Sedan, helt oväntat, stormade Mille Petrozza i Kreator in när det var dags för hans sångparti. Fantastiskt! I "A warrior's call" dansade boxaren Mikkel Kessler runt på scen och hojtade "Fight! Fight! Fight!". Och så, förstås, sjöng Johan Olsen i Magtens Korridorer sina delar på danska i "The garden's tale".

Det var en storslagen konsert. Än i dag den bästa Volbeat-spelningen jag sett. Och en av de bästa spelningarna jag sett över huvud taget.

Setlista från Köpenhamn,  19 november 2010:

The mirror and the ripper
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
16 dollars
Heaven nor hell
Guitar gangsters and cadillac blood
Soulweeper
Who they are
Evelyn
Mary Ann's place
Sad man's tongue
We
7 shots
I only wanna be with you
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
A warrior's call
Still counting
The garden's tale
Fallen
Thanks
The human instrument

I mars 2011 skulle bandet göra en klubbturné i Danmark. "Coolt", tänkte jag och köpte biljett till spelningen på Vega i Köpenhamn. Även om det inte var dåligt var det ändå något av en besvikelse. Michael Poulsen var brakförkyld, vilket märktes lite väl tydligt. Anders Lundemark i Konkhra gästade "Evelyn" och gjorde en för jävla tråkig insats. Inget fel på hans growlsång, absolut inte. Men har man vant sig vid LG Petrovs sköna stil och personlighet är en stillastående, headspinnande Konkhra-sångare ett klart nerköp. I stället för att Johan Olsen dök upp i "The garden's tale", eller ens att Thomas Bredahl tog sig an hans partier, vilket han brukar göra med den äran, föll lotten på någon gråhårig gammal gubbe som var utklädd till sjörövare och som sjöng hellre än bra. Jag har ingen aning om vem tusan det var, men humorn nådde inte fram. Inte till mig, i alla fall.

Setlista från Köpenhamn, 10 mars 2011:

The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa (JDM) (endast outrot)
I only wanna be with you

Det blev en ny Metaltown-spelning senare samma år. Trots skitväder och allmän opepp i samband med det årets katastrofala festivalarrangemang gjorde bandet en lysande spelning. Thomas Bredahl hade på sig en Motörhead-tröja, med motiv från "Motörizer"-turnén. Bara en sådan sak. "River queen" plockades fram för första gången sedan Forum 2009 och det här är enda gången jag fått höra "A new day" live.

Setlista från Metaltown, 18 juni 2011:

The human instrument
Guitar gangsters and cadillac blood
Heaven nor hell
A moment forever / Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
Sad man's tongue
Mary Ann's place
A new day
Angelfuck
The garden's tale
River queen
Evelyn
Still counting
A warrior's call
Fallen
I only wanna be with you
Boa (JDM) (endast outrot)
Pool of booze, booze, booza

Det var sjunde gången jag såg danskarna. Det skulle dröja nästan två och ett halvt år innan den åttonde gången. Under den tiden hann mycket hända, både för mig och Volbeat. Jag flyttade till Göteborg, skaffade mig en kandidatexamen i journalistik och flyttade tillbaka till Skåne. Volbeat gjorde sig av med Thomas Bredahl, turnerade ett år med Hank Shermann som vikarierande gitarrist, spelade in femte plattan "Outlaw gentlemen & shady ladies" med Rob Caggiano som medproducent och anlitade Caggiano som ny, permanent gitarrist. Samtidigt blev Michael Poulsen hälsosam.

Lite blandade förväntningar var det, när jag i söndags stod långt fram i publikhavet på Forum och väntade på att spelningen skulle börja. Så mycket har hänt. Är de fortfarande lika bra? Om de nu är det, kommer jag fortfarande uppskatta det?

När två okända snubbar, en med banjo och en med slide, drog ut på introt till "Doc Holliday" alldeles för länge dök lite tvekan upp i huvudet. Men när låten kom igång, när ridån släpptes, när pyron eldade på och när en explosion förstärkte starten, då vaknade något inom mig. Michael Poulsen stod långt ute på scenkanten, på den sidan där jag befann mig. Direkt slogs jag av hur vital, levande och glad han såg ut. Så pigg har jag nog aldrig sett honom.

Innan den här kvällen hade jag sett Rob Caggiano live vid fyra tillfällen, bortsett från när han gästade Misfits-covern "Angelfuck" på Volbeats spelning på Metaltown 2011. Två gånger med Anthrax och två gånger med The Damned Things. Och banne mig om han inte verkade ha roligare med Volbeat, än med något av de två banden. Han har aldrig varit känd för att ha någon vidare utstrålning, men nu gled han runt med ett skönt, avväpnande leende och verkade vara hur lycklig som helst.

De flesta låtarna från "Outlaw gentlemen & shady ladies" fungerade minst lika bra som mina gamla favoriter, särskilt "The nameless one", "Cape of our hero" och "Dead but rising". "Lola Montez" verkar ha blivit en publikfriare i klass med "The garden's tale". I "The lonesome rider" tog Pernille Rosendahl på sig rollen som Sarah Blackwood, som gästar låten på skiva, och gjorde det sanslöst bra. Sedan stannade hon kvar på scen för att vara med under "Mary Ann's place" också, något som jag aldrig kommer tröttna på.

Sammanfattningsvis: Volbeat är lika bra som någonsin, om inte rentav bättre.

Setlista från Köpenhamn, 24 november 2013:

Doc Holliday
Hallelujah goat
Radio girl
The mirror and the ripper
The nameless one
Guitar gangsters and cadillac blood
Sad man's tongue
Lola Montez
Heaven nor hell
16 dollars
Dead but rising
The garden's tale
My body
A moment forever
Fallen
The lonesome rider
Mary Ann's place
Pool of booze, booze, booza
The hangman's body count
Find that soul (endast introt)
Caroline leaving
Maybellene i hofteholder
Cape of our hero
Still counting

Sex låtar har spelats varenda gång jag sett Volbeat: "Hallelujah goat", "Guitar gangsters and cadillac blood", "The garden's tale", "Pool of booze, booze, booza", "Still counting" och "Sad man's tongue". Får jag fritt välja några låtar från förr som jag vill ha tillbaka i setet blir det sådant som "Back to prom", "River queen", "Mr and mrs Ness", "Makin' believe" och "A broken man and the dawn". Sedan gör det rätt ont att de slutade spela "Light a way" live innan jag såg dem första gången.

Volbeat kommer alltid vara en viktig del av mig. De kommer alltid vara ett band som jag har en nära relation till. Jag älskar Volbeat.

En gång i tiden, kring "Rock the rebel/Metal the devil" och "Guitar gangsters and cadillac blood", var det coolt att gilla Volbeat. Alla som var fans påpekade att bandet gjorde något unikt och borde vara "så jävla stora". Nu är de det. Men nästan ingen som gillade bandet då gillar dem nu. Varför? Det är ju inte häftigt att gilla ett band som någon annan gillar. Även om de forna fansen nog hävdar argument i stil med "äh, så mycket har jag egentligen aldrig gillat dem" eller "de har blivit så tråkiga, de senaste skivorna är inte bra". (Samma grej kommer hända med Ghost, mark my words.)

Inte många skulle erkänna att de slutar gilla ett band för att bandet ifråga blir för populärt, för stort bland medelsvensson. Ändå är det så många fungerar. Inte jag. Ja, det här är ett sådant tillfälle där jag ska slå mig på bröstet och känna mig bättre än många. Jag har aldrig låtit mainstreampopularitet påverka min åsikt om ett band. Jag gillar Dead By April, Gyllene Tider, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Håkan Hellström, Amanda Jenssen, Calaisa, Mustasch och många andra som Neurosis- och Watain-fans aldrig skulle tillskriva en enda positiv egenskap. Med andra ord: jag kommer fortsätta älska Volbeat om så Michael Poulsen blir prisutdelare i "Postkod miljonären".