Stephen William "Billy" Bragg. Vi börjar där. Karl'n som föddes några dagar innan julafton 1957 och som debuterade med "Life's a riot with spy vs spy" 1983. Mannen som skrivit galet bra låtar som "A new England", "Accident waiting to happen", "To have and to have not", "I keep faith", "There will be a reckoning", "Tank park salute" och många fler. Snubben som gjorde en briljant spelning på Way Out West i fjol, trots att han inte borde ha lyckats: att stå helt ensam med en gitarr på den enorma Flamingoscenen är inga optimala förutsättningar. Gubben som strax efter klockan nio i går kväll traskade förnöjt upp på KBs scen tillsammans med sitt fyra man starka kompband och rev av en skönt mjukrockig "Ideology".
Spelningen i går var fantastisk på alla sätt och vis. Billy Bragg är mästare på att göra något storslaget med hjälp av endast små, små medel. Det bevisade han med låtsviten "She's got a new spell", "To have and to have not", "The man in the iron mask", "Milkman of human kindness" och "Levi Stubb's tears", som han plockade fram när kompbandet klivit av scenen och lämnat honom ensam kvar. Rent speltekniskt är Bragg ingen stor gitarrist, ändå lutar han sig sällan mot att harva ackorden på enklast möjliga vis. Han riffar som om han spelade i ett rockband och får det att fungera på egen hand. Det borde inte fungera, men det gör det.
I övrigt kan höjdpunkter som "No one knows nothing anymore", "Way over yonder in the minor key", "Sexuality", "Waiting for the great leap forwards" och "You woke up my neighborhood" nämnas, plus Braggs alltid lika underhållande mellansnack. Thomas Öberg, Howlin' Pelle och Danko Jones får ursäkta, men Billy Bragg är världsbäst på den fronten. Jag hade gladeligen köpt biljett för att se en renodlad spoken word-show i hans regi.
I förbifarten: "Tooth & nail", Billy Braggs senaste platta, är en av årets bästa.
Musik är ju coolt, så vi fortsätter med sådant. Just nu lyssnar jag på "A live one", första liveplattan som jamrockbandet Phish gav ut. År 1995, närmare bestämt. Inte den sista, precis. Tolv officiella, "riktiga" liveplattor har de kommit med, vilket går att jämföra med elva studioplattor (då räknas inte kommande "Wingsuit"). Lägg till tjugosju volymer i "Live Phish series". Är man ett jamband, så är man.
I alla fall, "A live one" är riktigt cool. "Slave to the traffic light" är bara drygt tio minuter lång, men tveklöst bland det bästa jag hört på länge. Det är lekfullt, jazzigt, funkigt, svängigt och oftast helt underbart. Till skillnad från exempelvis Grateful Dead (vars giv "Live/Dead" är ett måste i alla civiliserade hörselgångar) jammar Phish som ett band, snarare än låter en enskild medlem stå i fokus beroende på vad de spelar. Det finns ett tydligt, nästan elektriskt, groove mellan musikerna som får det att framstå som om de är telepatiskt sammankopplade. Slås av en önskan att se Phish live på riktigt.
Jag har på gamla dagar blivit ett stort fan av så kallade smörsångare. Frank Sinatra är det viktigaste i musikväg som jag fallit för under 2013. Dean Martin och Sammy Davis Jr i alla ära, men bland mina övriga upptäckter är det endast Tony Bennett som något så när kan mäta sig med Sinatras känsla, själfullhet, omfång och timing. "I left my heart in San Francisco" från 1962 och "For once in my life" från 1967 är lysande introduktioner. "MTV unplugged" från 1994 är lätt överkursartad om man inte lyssnat på Bennett tidigare, men inte desto mindre rent guld från början till slut. Han var sextiosju när den spelades in och hade fått lite ålderdomligt rasp i rösten, men på ett sätt som snarare gav honom mer personlighet än sabbade hans tonsäkerhet. Blott sekunder in i inledande "Old devil moon" har man fallit för skivan.
I går för- och eftermiddag ägnade jag åt att plöja igenom "Recordings 1927-1933" med Jimmie Rodgers, snubben som brukar kallas "countrymusikens fader". Han dog som trettiofemåring i sviterna av tuberkulos 1933 och hann under sin livstid spela in exakt etthundratio låtar. Och det är, förstås, dessa hundratio som utgör "Recordings 1927-1933". Rodgers var känd för sitt joddlande, vilket han ibland tar till överdrift, och givetvis är kvaliteten blandad bland dessa hundratio låtar. Men, låtar som "Sleep, baby, sleep", "I'm free from the chain gang now", "The one rose that's left in my heart", "Hobo Bill's last ride" och "In the hills of Tennessee" tillhör fortfarande, över åttio år senare, countrygenrens elit.
Jimmie Rodgers har nämnts som en avgörande influens och storfavorit för bland annat Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Howlin' Wolf, Bob Dylan, Lynyrd Skynyrd, Muddy Waters och Merle Haggard. Med andra ord är "Recordings 1927-1933" obligatorisk lyssning för alla som påstår sig ha ett intresse för musik. Förstår man inte historien så förstår man inte framtiden heller. Historielösa musiklyssnare är det värsta som finns.
Mer? Jag har funderat länge på att skriva ihop något om de fantastiska artister och grupper jag hittat som tillhör det afrikanska folkslaget tuareg. En längre text om dessa blir inte av nu, men jag ska räkna upp vilka jag främst tänker på:
Tamikrest släppte i september sin tredje platta "Chatma". Den är tveklöst en av årets tio bästa skivor.
Omara "Bombino" Moctar släppte i april sin andra platta "Nomad", som är nästan lika bra som "Chatma". Dessutom besökte Bombino på Babel i Malmö häromveckan, och gjorde en löjligt bra spelning. Min recension går att läsa här. Bombino är 2013s största gitarrhjälte och en av de mest fascinerande gitarrister jag någonsin har hört.
Tinariwen har funnits sedan 1979 och är förgrundsfigurerna inom den här stilen. De är för tuaregband vad Iron Maiden var för NWOBHM. Debutskivan "The Radio Tisdas sessions" släpptes först 2001 och är min favorit i deras diskografi.
Terakaft har jag inte hunnit lyssna på lika mycket som de andra tre, men skivan "Akh issudar" från 2008 förtjänar ändå att nämnas. Det är förresten värt att påpeka att gitarristerna Kedou och Diara tidigare varit med i Tinariwen.
Apropå tuaregsk musik: eftersom de sjunger på sitt modersmål, tamasheq, förstår jag inte ett ord av vad de sjunger. Det gör jag inte heller när jag lyssnar på fantastiska Bassekou Kouyaté & Ngoni ba, som sjunger på bambara. Inte heller när jag lyssnar på The Garifuna Collectives senaste skiva "Ayó", eftersom den sjungs på garifuna. Och även om jag läste spanska på högstadiet förstår jag inte mycket vad som sjungs på "Buena Vista Social Club"-plattan, eller vilka budskap som Compay Segundo och Roberto Fonseca försöker framföra.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, en vanlig invändning mot death metal, black metal, metalcore, hardcore och allsköns musik där sångstilarna är av det argare slaget är att "man hör ju inte vad de sjunger". Ett sådant kriterium innebär att man kategoriskt tar avstånd från all musik som inte är på engelska eller sitt modersmål. Utomordentligt korkat, om du frågar mig. Ska du avfärda metal av det hårdare slaget får du allt hitta på ett bättre argument än "man hör ju inte vad de sjunger", om du inte vill att jag i min tur ska avfärda dig som en trångsynt idiot.
Är förresten i full gång med ett projekt som jag började skissa på i somras, när Wu-Tang Clan gjorde en sjukligt intensiv spelning på Vanguard Music Festival i Köpenhamn, en av de fem bästa spelningarna jag sett i år. Nämligen att plöja igenom de nio medlemmarnas soloplattor. Inte alla plattor, men de flesta. Jag kör kronologiskt och har Method Mans tredje platta, "Tical 0: the prequel", som nästa punkt på listan.
Allra bäst hittills har Raekwons debut "Only built 4 cuban linx..." varit. Inget våghalsigt val, då det är den mest hyllade av alla Wu-Tang Clan-medlemmarnas soloplattor. Men, den är hyllad av en jäkligt god anledning, om man säger så. Annars tillhör "Liquid swords" av GZA, "Ironman" och "Supreme clientele" av Ghostface Killah och "Tical 2000: judgement day" av Method Man favoriterna hittills.
Vet att man inte ska tala illa om de döda. Egentligen gillar jag Ol' Dirty Bastards grymt originella rapstil. Hans insatser på "Enter the Wu-Tang (36 chambers)" är coola som tusan. Men, hans soloskivor är inget att ha. "Return to the 36 chambers" har förvisso några fina stunder, men andra skivan "Nigga please" är skräp rakt igenom.
Vem som är min favorit i Wu-Tang Clan? Ghostface Killah. Han låter alltid lika intensiv och förbannad. Han har ett flow som inte är av denna värld, kan lätt gå upp i hastighet utan att tappa driv och sammanhang och står dessutom för de bästa texterna. Jag gillar Method Man nästan lika mycket, mest för att han var den mest karismatiska under Vanguard-spelningen.
Sist: har lyssnat mycket på Mattias Hellbergs senaste soloskiva "Gurimolla!" och skrivit en recension som går att läsa här. Det är en rakt igenom fantastisk skiva med en bredd som få kan matcha, och som ännu färre kan hantera. Skillnaden mellan Mattias Hellberg och utstuderat genrekorsande band som Between The Buried And Me är att de många stilarna i de sistnämndas är uppenbart inkvoterade, medan Mattias Hellberg hoppar mellan läger för att hans magkänsla säger åt honom att göra det och för att hans skivsamling gett honom alla dessa influenser.
Jag älskar "Gurimolla!". I kväll spelar Mattias Hellberg på Folk Å Rock i Malmö. Jag hoppas han kör hela skivan. Vi ses där.
(Japp, jag vet här inlägget innehåller en hel del utlåtanden som är galet elitistiska. Alla som skriver om musik är elitister. Alla. Det existerar inga undantag. Skillnaden är om man väljer att erkänna det eller ej. Jag har självinsikt nog att göra det.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar