64 skivor från 2013 som jag tycker extra mycket om

The 1975 – The 1975
Ett tydligt basgroove, enkla men effektiva rytmer, stiligt sparsmakade gitarrer, smakfull elektronik, refränger som vägrar lämna skallen – vad indierock om inte alltid, så åtminstone betydligt oftare, borde vara. The 1975 håller sig till enkla arrangemang och spänner aldrig en muskel för mycket, men får ändå sagt mer än de flesta, mycket tack vare sångaren Matthew Healys sagolika känsla för melodier. Att räkna upp enskilda låtar är onödigt. Tretton av sexton låtar är potentiella hitlisteettor. De resterande tre spåren är korta intron eller interludier.

Adept – Silence the world
“We are the ones who never gonna back out/The best of friends having the time of their fucking lives”. Refrängen i “Established 2004” säger allt om Adept. Det här är ett band som alltid levt för stunden och fokuserat på nuet. Skulle det ta slut kan kvintetten säga att de lägger av när de har som roligast – när de är på topp. Det tycks alltid ha varit deras målsättning. Tredje plattan ”Silence the world” är med andra ord ytterligare ett steg framåt. Ett svårare sound, ett mörkare anslag och deras bästa skiva hittills.

Alenah – Alla vägar bär till rom
”Jag vill säga så mycket om Alenah /…/ Men egentligen räcker det med ett enda ord för att beskriva Alenah. Ett ord på tre bokstäver som sammanfattar de fem killarna och deras konstnärskap bättre än vad alla analyser av toner, ackordbyten och arrangemang någonsin kan. Ett ord: mod.” Så skrev jag när jag recenserade ”Alla vägar bär till rom” för Muzic. Det gäller fortfarande. Värt att påpeka: titeln syftar på sprit, inte Italiens huvudstad.

Alice In Chains – The devil put dinosaurs here
Hur överträffar man en skiva som “Black gives way to blue”? Det går inte. Men att göra en skiva som är nästan lika bra, fungerar det? Dum fråga. Ja. Femte skivan är Alice In Chains smutsigaste giv hittills. Så här metalliska har de aldrig varit förr, och atmosfären liknar en skräckfilm som utspelar sig i ett laboratorium. Låttiteln ”Lab monkey” och dess text säger en hel del om upplevelsen. ”Can you finally hear this deepened scratching through the wall?” – Alice In Chains låter ännu en gång som ett skrik efter hjälp.

Atoms For Peace – Amok
Atoms For Peace är en så kallad supergrupp, där Thom Yorke styr. Att han gillar minimalistisk electronica är välkänt, och i Atoms For Peace kan han leka med stilen utan att känna sig fjättrad av bojorna som Radioheads förflutna som rockband medför. “Amok” baseras på abstrakta rytmer och låter stundvis så beskedlig att den nästan tycks be om ursäkt för att den över huvud taget släpper ifrån sig ljud. Däri ligger det briljanta, det suggestiva som gör att man återvänder till skivan gång efter gång.

Big Deal – June gloom
Det är inte helt lätt att komma överens med Kacey Underwoods och Alice Costelloes gemensamma sångstil. Ofta låter de så trötta att de tycks vara på väg att somna. Det gäller i och för sig Kevin Shields och Bilinda Butcher i My Bloody Valentine också, men Big Deal använder inte så många effekter att det knappt hörs. I stället står den lätt blaséartade sången i centrum, helt utan finputsning. Kanske är det vad som krävs för att de vackert bitterljuva kärlekstexterna ska fungera och för att låtarna ska förmedla rätt känsla.

Bombino – Nomad
Gitarren är inte död. När man hör Omara ”Bombino” Moctars gitarrspel på ”Nomad” inser man att det fortfarande går att bryta ny mark med ett så välanvänt instrument. Han har en spelstil som vilar dels på influenser från exempelvis Carlos Santana, Mark Knopfler och Jerry Garcia, och dels på arvet från Tuaregisk folkmusik. Ofta låter det som att han hittar nya, oupptäckta områden på gitarrhalsen. Grooviga ”Amidinine”, sprudlande ”Niamey jam”, suggestiva ”Her tenere” och fartfyllda “Azamane tiliade” är höjdpunkterna på en av årets fem bästa skivor.

Bombus – The poet and the parrot
För att beskriva Bombus andra skiva är det bara att vältra sig i klyschor om svett, hårighet, smuts, muskler och allmän sluskighet. Det är exakt så ”The poet and the parrot” låter, om än på ett polerat sätt. Hänger du med? Skivan är rå som tusan, men samtidigt kontrollerad och välformulerad. Ren skit, kan man säga. Det låter tveksamt på pappret, men enastående i verkligheten.

Bon Jovi – What about now
År 2000 var jag nio år gammal och lade trettio kronor på cd-singeln “It’s my life”. År 2004 kändes ”Livin’ on a prayer” som världens bästa låt. År 2013 mysryser jag till ”What about now”. Bon Jovi har aldrig varit ett konstant inslag i min värld, men nu är de tillbaka. Vill man instinktivt invända mot det bredbenta och arenaanpassade anslaget får man påminna sig om att få eller ingen gör sådant bättre än Bon Jovi. Dessutom: i dessa hemska tider är textrader som ”Never give up/You’re an army of one/So don’t apologize/Defend just being alive” värda mycket, mycket mer än all tom misantropi som präglar rockvärlden nu för tiden.

Charles Bradley – Victim of love
Charles Bradley får ett exemplar av The New York Post i handen och ser att den tryckt en notis om att han ska gigga i sta’n i kväll. Han blir överlycklig. Sedan går han förbi kvällens spelställe, där det förkunnas: ”Sold out”. Han studsar och sjuder av entusiasm. Bara några minuter tidigare storgrät han och hulkade att han är redo att lämna den här världen när som helst gud tycker det är dags. Det här är delar ur dokumentären ”Soul of America”, som handlar om Charles Bradleys väg från en luffartillvaro till ett genombrott som soulartist, vid sextiotvå års ålder. Andra skivan ”Victim of love” är ett smärtsamt bevis på hur orättvis världen är – Bradley borde ha blivit en storhet redan för fyrtio år sedan.

Billy Bragg – Tooth & nail
Sista låten på “Tooth & nail” heter “Tomorrow’s going to be a better day”. Den handlar om att det största hotet mot mänskligheten är cynism, den vanliga människans egna sådan. Om folk slutar tro på att världen kan förändras till det bättre, då kommer det heller aldrig hända. ”If you wish to make a better world, then seeing the glass half-full is a good place to begin”, har Billy Bragg sagt. Det stämmer. Det här är det viktigaste budskapet du kan ta till dig.

Bring Me The Horizon – Sempiternal
“The days are a deathwish/A witchhunt for an exit/I am powerless”. Jag fick premiärlyssna på “Sempiternal” redan i januari, men anade inte då att Oliver Sykes ord skulle bli profetiska. År 2013 har varit ett skitår av enorma, omätbara proportioner, precis som Bring Me The Horizon berättade för mig. Jag borde ha lyssnat. Men vet ni vad? Året är snart slut och ”Sempiternal” har varit en viktig anledning till att jag hängt kvar. Tack.

Basia Bulat – Tall, tall shadow
Det finns mycket som gör Basia Bulat unik. Hennes spröda röst och sångstil, som för tankarna till Jo Stafford med sitt sätt att försiktigt men lekfullt plocka de höga tonerna, är en sak. Det kreativa användandet av instrument som autoharpa, charango och Wurlitzerorgel är en annan. På ”Tall, tall shadow” går hon in för att sudda ut gränserna mellan pop och folkmusik, och med ödesmättade historier som ”The city with no rivers”, ”Promise not to think about love” och titelspåret lyckas hon.

Bullet For My Valentine – Temper, temper
Att låta skiten lagras under naglarna efter slickade “Fever” var ett klokt drag. Fjärde skivan ”Temper, temper” är Bullet For My Valentines rockigaste och rivigaste skiva hittills, utan att den för den delen gör avkall på bandets signum. Refrängerna är fortfarande flugpapper, men riffen är tuffare. Ibland luktar det nästan Zakk Wylde. Låtar som ”P.O.W.”, ”Breaking point” och ”Riot” är bland det bästa som walesarna har gjort.

Nick Cave And The Bad Seeds – Push the sky away
Å ena sidan: Nick Cave och hans manskap vägrar stå stilla. Deras karaktäristiska sound kläs i en ny skrud, som låter tidsenlig utan att bli ett trendoffer. Ofta minimalistiskt, ibland elektroniskt, alltid fantasieggande. Å andra sidan: Nick Cave låter som han alltid gjort. Målande poesi framfört av en av tidernas mest läckra baritonröster förvandlar skivan till något musikalliknande, precis som större delen av hans diskografi. Sammanfattningsvis: så här låter det när man åldras med värdighet.

Clutch – Earth rocker
Kunde inte hålla mig när Clutch signerade skivor på Metaltown. Jag lutade mig fram mot trummisen Jean-Paul Gaster och sa ”Visst är Elvin Jones tidernas bästa trummis?”. Han svarade ”Yeah, he is”. Om fler rocktrummisar insett jazztrummandets välsignelse – tänk vilken underbar värld det här hade varit. ”Earth rocker” svänger hälsovådligt mycket, och titelspåret är en av årets bästa dängor.

Sheryl Crow – Feels like home
År 2006 drabbades Sheryl Crow av bröstcancer. Efter att ha tillfrisknat flyttade hon från Los Angeles till Nashville, countryns huvudstad. Hon blev en del av stadens musikliv och plötsligt stod det skrivet i sten att hon skulle göra en countryskiva, efter en karriär inom radiovänlig poprock. ”Feels like home” innehåller den sortens välkammade popcountry som staden i dag står för, men utan att bli uträknat smörig. Titeln är passande – det låter som att Sheryl Crow kommit hem.

Cult of Luna – Vertikal
När man slutar lyssna på musiken, när man bara känner den. När den tar över en oavsett vilken sinnesstämning man är i. När den försätter en i ett transliknande tillstånd. När man, efter att skivan snurrat klart, befinner sig i någon slags bakfylla. När man försöker beskriva den och inte kan göra annat än att svamla klyschor. ”Vertikal” är Cult of Lunas bästa skiva hittills.

Czarface – Inspectah Deck + 7L & Esoteric = Czarface
Inspectah Deck, den mest underskattade medlemmen i Wu-Tang Clan, bildar Czarface tillsammans med undergroundhjältarna 7L & Esoteric. Den spontana och nyfikna approachen som präglar debutskivan känns som direkt hämtad från hiphoppens gyllene era. Men i stället för att fastna i ett retrofack sätter Czarface det gamla i en modern kontext. Trion sammanför då och nu, och får i förbifarten ihop en skiva med tunga beats som knappt RZA kan matcha.

The Dangerous Summer – Golden record
Inte lika rakt och lättillgängligt som förr, betydligt mindre poppigt, men med mycket mer mörker. ”Golden record” eller 2013 i sin helhet? Båda. The Dangerous Summer har alltid varit synonymt med extremt känsloladdad musik. När sångaren AJ Perdomo sjunger ”I’m just crazy with emotion/The reason I write songs” i ”We will wait in the fog” är han övertydlig, men slår likväl huvudet på spiken.

Dark Tranquillity – Construct
De vågade. De vågade ta ett steg åt ett håll som avvek från deras utveckling sedan ”Damage done”. De återvände till ”Projector”-stuket och plockade fram sina Depeche Mode-influenser igen. ”Construct” är Dark Tranquillitys mest atmosfäriska skiva hittills, ljudbilden är mer avskalad än den på ”We are the void”, men säger ändå mycket mer, och Mikael Stannes rensång är bättre än någonsin. Och ”Uniformity”. Vilken låt. Vilken jävla låt.

Deep Purple – Now what?!
Medan andra band från deras generation satsar på välproducerad återvinning är Deep Purple evigt framåtsträvande. ”Now what?!” är inte Deep Purple 1972, den är Deep Purple 2013 – ett band där spelglädjen styr, där låtarna baseras på jazzinfluerade teman snarare än lättnynnade riff och där medlemmarnas individuella spelstilar alltid får skina. Steve Morse och Don Airey är inte Ritchie Blackmore och Jon Lord, och inte heller försöker de vara det. De är sig själva och just därför är Deep Purple i dag allt annat än föredettingar.

Della Mae – This world oft can be
Det enklaste knepet för att få till närvarokänsla i en studioproduktion är att spela in live. Vill man sedan ta det ett steg längre låter man den färdiga skivan bestå av förstatagningar. Det har Della Mae gjort på sin debutskiva. Endast lite sångharmonier och solon har lagts på i efterhand. Resultatet är naken och ärlig bluegrass, där det värnas om genrens rötter utan att bli bakåtsträvande.

Depeche Mode – Delta machine
Depeche Modes bästa skiva sedan ”Ultra”. Nyckeln är en selektiv, fokuserad bredd. Stundvis, som i ”My little universe”, tycks låtskrivaren Martin Gore ha snöat in på samma minimalistiska electronica som gjorde underverk med Thom Yorkes kreativitet en gång i tiden. Samtidigt bjuder ”Slow” på ett bluesriff. Syntljuden i ”Soft touch/Raw nerve” är så, ja, rentav brutala att det krävs mycket ansträngning för att uppfatta melodin. ”Soothe my soul” är en uppdatering av ”Personal Jesus”. Kom ihåg att skivan ska avnjutas tillsammans med de fyra låtarna på deluxeutgåvans bonusskiva. Depeche Mode anno 2013 skriver så starka låtar att de bör serveras i intervaller om sjutton, inte bara tretton.

Editors – The weight of your love
2009 var året då alla gitarrockande indieband skulle bli elektroniska. Editors också. I dag ska alla band bli americana och altcountry. Editors också. Eller, inte riktigt. Men ”The weight of your love” är i alla fall mer gitarrdriven och mindre elektronisk än ”In this light and on this evening”. Jag saknar mörkret, men gillar nye gitarristen Justin Lockeys klart Bernard Sumners-influerade melodispråk. Så här postpunkiga har Editors inte varit sedan debuten ”The back room”, om ens då. Samtidigt är anslaget brett, stort och pampigt. Tänk att The Cure tar intryck av sentida U2. Om Editors någonsin blir ett arenaband är det nu.

Eminem – The Marshall Mathers LP 2
Då och då kommer uppföljare som fulländar, snarare än vattnar ur. Till dessa hör ”Bad guy”, inledningslåten på Eminems åttonde platta och del två av klassiska låten ”Stan”. I första låten begick ett besatt fan självmord eftersom Eminem aldrig svarade på hans brev. Nu, tretton år senare har hans lillebror vuxit upp och är ute efter hämnd. ”The Marshall Mathers LP 2” är ingen upprepning, men ett återupptagande av det tankesätt som präglade föregångaren. Eminem vill bevisa för världen att han kan lyckas, trots sin bakgrund. På tretton år har han också blivit en ännu bättre historieberättare. Begär och skicklighet är en stark kombination.

Etran Finatawa – The Sahara sessions
Vem sa att kulturkrockar är något dåligt? Etran Finatawa består av medlemmar från två olika afrikanska folkslag: tuareg och wodaabe. De två kulturerna har gemensamt att de är nomadiska bönder, men deras traditionella värderingar är avsevärt olika. Innebär det att de inte kan vara vänner? Nej. I Etran Finatawa möts musiker från de två folkslagen och blandar sina respektive musikaliska rötter till ett enastående resultat. Bandets fjärde skiva ”The Sahara sessions” spelades in i ett tält mitt ute i Sahara och låter därefter. Lägereldsvärme, hjärta och väldigt mycket själ.

Free Fall – Power & volume
Free Fall drömmer sig tillbaka till en tid då rock inte var inramat av snäva genrer. De använder samma breda gester som The Who, Led Zeppelin och Free, och spelar arenamusik där melodier och arrangemang känns större än livet. Retro? Lite, men inte på det där utstuderade “välja ett fåtal stilgrepp från en särskild era och nöta dessa till förbannelse”-sättet. Free Fall andas replokalsspontanitet och framför allt iver att få erövra världen – det finns en tanke bakom låttitlar som ”World domination” och ”Top of the world”.

Jenny Gabrielsson Mare – The ritual
“Twin peaks”, David Lynch, Alfred Hitchcock, ”The third man”, “In the wee small hours”, “The heart of Saturday night”, tät cigarettrök i en jazzklubb, regnvåt kullersten, natt, Paris, film noir, Gamla Stan i Stockholm, vaudeville, sepiatonade foton, pianobarer, mystik, november, nittonhundratalets mittersta decennier, fåordiga människor, svarta klänningar och hattar med nät för ansiktet, bakåtslickade frisyrer i dyra kostymer, Nina Simone, Ella Fitzgerald. ”The ritual”. Jenny Gabrielsson Mare.

The Garifuna Collective – Ayó
The Garifuna Collective består av tretton personer som tillhör Garifunabefolkningen och som bor i Dangriga i östra Belize. Deras musik utgår från traditionell punta, där tonalt slagverk står i centrum. Samspelet mellan rytmer och melodier blir därmed något helt annat än dito i västerländsk musik. The Garifuna Collective tar genren ett steg längre via oväntat kreativt gitarrarbete. Den obarmhärtigt vackra ”Gudemei” är starkast på ”Ayó”, bandets första skiva på egen hand.

Ghostface Killah – Twelve reasons to die
Om det har gjorts en film om en gangster som blir förälskad i dottern till en konkurrerande maffiaboss och därför blir mördad, för att sedan komma tillbaka från de döda och hämnas, så har jag i så fall missat den. Men det har gjorts en konceptskiva med den handlingen, och den heter ”Twelve reasons to die”. Banne mig om inte den räcker längre än vad en filmversion hade gjort, om så Al Pacino och Robert De Niro figurerat i rollistan.

Luna Green – Luna Green
Luna Green dök upp från ingenstans, mitt i november, med en skiva som inte låter sig kategoriseras hur som helst. Pressreleasen pekade på Feist och Nick Drake, och visst ligger det något i det. Här finns också en stämning som påminner om Nick Cave och Tom Waits. En del arrangemang hade lika gärna kunnat hittas i någon av Nina Simones låtar. Ibland sjunger Luna som en ung Anna Ternheim. Musiken befinner sig oftast någonstans mellan americana och jazz, med en skönt ödesmättad känsla.

Gyllene Tider – Dags att tänka på refrängen
När Per Gessle skulle skriva nytt material till Gyllene Tiders återföreningar 1996 och 2004 fick han ihop smöriga arenapoplåtar som liknar det han själv gjort på sina soloskivor. Den här gången är det annorlunda. Plötsligt minns han sina favoriter från sjuttiotalet och kommer ihåg att Gyllene Tider faktiskt var ett slags rockband en gång i tiden. Melodierna tala för sig själva i kompakta, slitstarka låtar, där de övertydligt bredbenta arrangemangen hålls borta. ”Dags att tänka på refrängen” är det bästa bandet gjort sedan ”Moderna tider”.

Emmylou Harris & Rodney Crowell – Old yellow moon
Ibland vet man inte vad man vill ha förrän man får det. Emmylou Harris och Rodney Crowell är framgångsrika på varsitt håll i countryvärlden, och har velat göra en skiva ihop i åratal. Till slut blev det av. Tror inte många drömde om en skiva som ”Old yellow moon” för ett år sedan, men när man väl hört skivan är den omöjlig att leva utan. Matraca Bergs ”Back when we were beautiful” är en näsknäpp på alla som tjatar om musik med känsla utan att veta vad de pratar om. 

Mattias Hellberg – Gurimolla!
Varje år släpps det ett antal skivor som blandar och plockar från diverse håll i musikvärlden, vilket resulterar i vad man skulle kunna beskriva som skivsamlarrock. Problemet med denna approach är att den ofta låter kalkylerad, som att de spridda referenserna uppkommit efter uträknade beslut. Inte ”Gurimolla!”. Skivan är en guldgruva för nördarna, men bredden och stilblandandet låter aldrig förutbestämt. Det känns spontant, nästan jazzigt och väldigt lekfullt, utan att bli splittrat. Mattias Hellberg har en stor palett inom räckhåll och det skulle inte förvåna mig om ”Gurimolla!” ändå bara visar upp en bråkdel av den.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
”För jag tänker aldrig dö, nej”. I titelspåret på sin sjätte skiva säger Håkan Hellström det jag alltid velat höra, det jag alltid behövt höra, i årets bästa, starkaste låt. Den är så bra att den ensam hade kunnat berättiga en plats för hela skivan på den här listan. Men, här finns mer guld. Som den bitterljuva ”När lyktorna tänds”. Den ärkeåttiotaliga ”Pistol”, som får mig att tänka på sådant som ”Take my breath away”. Postpunkiga ”Livets teater”. Och allt annat på skivan. ”Valborg” är årets vackraste kärlekslåt.

Jon Hopkins – Immunity
”Immunity” känns som framtiden. Inte på så vis att det är något nyskapande som aldrig gjorts förr. Men känslan och atmosfären i musiken kommer direkt från en science fiction-film i stil med ”Sunshine”, ”Renaissance”, ”Equilibrium” och ”Casshern”. Tänk ett dystopiskt, lågmält, grymt övervakat 2050-tal där man sällan behöver gå utomhus eftersom alla bor i storstäder där byggnaderna kopplats samman med korridorer. Det hade antagligen varit väldigt deppigt i verkligheten, men fungerar perfekt som fond för ”Immunity”.

Hurts – Exile
Inte många artister debuterar med en så framgångsrik skiva som ”Happiness” nu för tiden. Uppföljaren ”Exile” tycks inte ha fått samma skjuts, men är minst lika bra. Anslaget är större, melodierna bredare och musiken pampigare. Om debuten ”bara” var jäkligt bra låtar, är andra skivan jäkligt bra låtar med mer djup och ett mer genomarbetat sound. Suggestiva balladen ”The crow” är med sin mörka atmosfär ett fint bevis på att Theo Hutchcraft och Adam Anderson börjat tänka i fler led än bara catchiga melodier.

The Joy Formidable – Wolf's law
Det är lätt att koppla samman The Joy Formidable med gamla indierockare som My Bloody Valentine, Sonic Youth och The Pixies. Men egentligen har trion lika mycket gemensamt med Cream, Led Zeppelin och The Who. Inte musikaliskt, egentligen. Det här låter nittiotal så det sjunger om det. Däremot är approachen som teleporterad direkt från sextio- och sjuttiotalet. Det här är ett band där alla medlemmar har en särpräglad spelstil och där de ständigt slåss om utrymmet i ljudbilden, i stället för att slött kompa varandra. ”Wolf’s law” är en historielektion för hipsters.

Kashmir – E.A.R.
Vissa band gör intressantare resor än andra. Kashmir inledde sin karriär för drygt tjugo år sedan som ett medelmåttigt grungeförsök. Nu, på nionde plattan, är kvartetten framme vid ett mångfasetterat och eklektiskt sound. ”Trench” hade kunnat vara ett interludium på ”The fragile” av Nine Inch Nails. ”Blood beech” hade kunnat signeras The National. Kasper Eistrup sjunger ofta som Thom Yorke och beatet i ”Purple heart” låter som något från Radioheads ”Kid A” i poptappning. Men hela tiden låter det Kashmir. ”E.A.R.” är bred och lekfull, alltid med låten i centrum, alltid med en egen stämpel.

King Krule – 6 feet beneath the moon
Det här borde inte fungera. Archy ”King Krule” Marshall är nitton år gammal och sysslar med primitiv lo-fi som baseras på gitarrplock, konstiga ljud och bred cockneydialekt. Ofta låter det så skevt att man funderar på om det ens är musik över huvud taget. Ändå är ”6 feet beneath the moon” helt omöjlig att slita öronen från. King Krule säger mycket med hjälp av lite och målar upp askgråa ljudlandskap, som är lika högtflygande som jordnära.

Bassekou Kouyate & Ngoni ba – Jama ko
En ngoni är ett västafrikanskt stränginstrument, som utvecklades till banjon i USA i samband med slavhandeln under 1600- och 1700-talet. En av världens mest kända ngonispelare är Bassekou Kouyate från Mali. Han baserar sina låtar på traditionella maliska melodier och historier, och printar sitt sigill på dem via sin virtuosa spelstil. Tips: läs låtbeskrivningarna i texthäftet, så att de innehållsrika historierna bakom låtarna framgår. Om du nu inte talar bamara och förstår texterna.

Kris Kristofferson – Feeling mortal
”Soon or later I’ll be leaving/I’m a winner either way/For the laughter and the loving/That I’m living with today”. På sin tjugoförsta platta reflekterar Kris Kristofferson – sjuttiosju år ung – över vad som varit och uttrycker ett fridfullt accepterande av att han förmodligen inte kommer finnas kvar särskilt länge till. ”Feeling mortal” är en känslosam, naken och ärlig skiva, en fortsättning på vad han gjorde med ”This old road” och ”Closer to the bone”. Aldrig ett instrument för mycket, i stället full fokus på närvaro och själ. Det här är ljudet av en man som har levt.

Ulf Lundell – Trunk
Fjolårets ”Rent förbannat” levde upp sin titel. Ulf Lundell var arg. På Alliansens Sverige, på vänstern som inte håller vad ideologin lovar, på kapitalism och på folks apati. Ett år har gått, och Ulf Lundell är fortfarande arg. Med ”Trunk” sparkar han på Las och arbetsmarknaden, på giriga bankirer och på den ekonomibaserade människosynen. Men han är också nostalgiskt grubblande, i ”När vi var unga”, och i ”63 i november”. Inte många artister visar upp så mycket angelägenhet och ett så stort behov av att skapa och uttrycka sig efter trettioåtta år och tjugoåtta plattor som Ulf Lundell.

Edda Magnason – Monica Z – musiken från filmen
Ett filmsoundtrack, en Monica Zetterlund-coverplatta eller bara Edda Magnasons tredje skiva? Irrelevant vilket som. ”Monica Z – musiken från filmen” kan stå på egna ben som ett helgjutet album. Musiken har arrangerats mästerligt av Peter Nordahl och håller sig till att backa upp sången, utan att bli anspråkslöst bakgrundsljud. Den stora bredden – jazz, visa, rhythm and blues, swing, latinoinfluenser – ros i hamn tack vare Edda Magnasons varma, mångsidiga röst.

Mariam The Believer – Blood donation
Såg duon Wildbirds & Peacedrums när de öppnade för Refused på KB i fjol. Jag fattade inte ett smack. Där och då kunde jag aldrig ana att sångerskan Mariam Wallentin några månader senare skulle leverera en av 2013s bästa skivor. ”Blood donation” är mörk som få och med en detaljrik ljudbild som man aldrig lyckas dissekera färdigt. Ett antal ljud är ganska jobbiga, men det är där skivans styrka ligger: lyssnaren tillåts aldrig att bli bekväm. Just som man vill falla in i det sköna ritualliknande malandet, som många låtar piskar upp, dyker skumma läten upp och ställer en i givakt.

Laura Marling – Once I was an eagle
Minns du “Abbey road”? Det klassiska medleyt på b-sidan, där ett gäng låtar som är starka var för sig kopplas samman till en större, ännu bättre helhet? Laura Marling inleder sin fjärde skiva med något liknande. ”Take the night off”, ”I was an eagle”, ”You know” och ”Breathe” sitter ihop och blir tillsammans det allra bästa som presenterats på en studioplatta under 2013. Det sätter tonen för ett album som sammanför finurliga referenser till det gamla med djupt personliga berättelser. Alla sexton spår är som varsin liten film, men bildar ändå en kusligt genomtänkt helhet. Det här är årets tveklöst bästa skiva. Men hur mästerlig ”Once I was an eagle” än är hann den knappt komma ut innan Laura Marling började spela låtar från nästa skiva live. Hur kreativ får en människa bli?

MF/MB/ – Colossus
Med gnisslande gitarrer, pulserande elektronik och rak, medryckande rytmik tar MF/MB/ arvet från The Jesus And Mary Chain och My Bloody Valentine och skakar om det. Det förs åt ett skruvat, nästan progressivt håll. Ändå lämnar melodin aldrig byggnaden. Den gömmer sig ständigt under alla oljud, är nästan alltid vacker, men sällan glad. MF/MB låter inte särskilt mycket som Joy Division, men deras musik skapar en liknande känsla av tegelmisär. Musik för din gråa söndagseftermiddag.

Motörhead – Aftershock
På tjugoförsta skivan väljer Motörhead att titta på ”Motörizer”, ”Snake bite love” och ”Overnight sensation”. Det bluesinfluerade svänget och de med bandets mått mätt poppiga melodierna är tillbaka, samtidigt som den metalliska riffrocken från ”Inferno” och ”The wörld is yours” är kvar. ”Aftershock” är, tillsammans med ”1916”, Motörheads mest varierade skiva hittills. En reflektion över var bandet varit, ett statement om var de befinner sig i dag och ett briljant album.

David Murray Infinity Quartet – Be my monster love
“Be my monster love” bygger på två aspekter som kan tyckas strida mot varandra. Dels saxofonisten David Murrays intrikata, Dick Hafer- och John Coltrane-influerade spelstil. Dels de lättillgängliga sångmelodierna som Macy Gray och Gregory Porter lägger över valda låtar. I framför allt titelspåret gifter sig de två motpolerna på ett enastående sätt. ”Be my monster love” är för lättlyssnad för de insnöade fanatikerna och för svårbegriplig för strölyssnarna. Men ett mästerverk för alla däremellan.

My Empire of Sound – The confession of the machines
Sidsel Marie Søholm har en fantastiskt uttrycksfull röst och en storslagen känsla för sångmelodier. John Alexander Ericson är mer än en låtskrivare och producent – han är en ljudkonstnär. Tillsammans bildar de My Empire of Sound, som skapar elektronisk pop som lyckas vara såväl drömsk och atmosfärisk som koncis och catchig. Låtarna är lika mycket ljudlandskap som linjära kompositioner. Depeche Mode hade gärna lagt vantarna på melodin i ”Glass”, medan postrockgitarren i ”Star waltz” är bedövande vacker.

Congo Natty – Jungle revolution
En ilsken tant skäller ut de ligistiska ungdomarna, påpekar att det här minsann var ett trevligt område innan de kom hit och tycker att de borde sticka tillbaka till sitt eget land. En svarar ”This is my fucking country, lady!”. En sampling från filmen “Babylon” inleder ”London dungeons” och sätter tonen för ”Jungle revolution”, en dystopiskt tonad skiva där samhällskritiken ackompanjeras av en tung blandning av reggae och drum’n’bass. Michael ”Congo Natty” West tar ställning mot rasdiskriminering, beskriver övervakningsmetoder som ”The mark of the beast”, efterlyser gemenskap i världen och skapar i förbifarten protestmusik för den nya tidens rudeboys.

Nine Inch Nails – Hesitation marks
Trent Reznor återuppfinner inte Nine Inch Nails med comebackskivan. I stället förädlar han vad bandet gjort tidigare. På ”Hesitation marks” fulländas det som Reznor påbörjade på ”The slip” – att ta den industriellt pumpande, stenhårt elektroniska sidan från ”Year zero” och klä den i en analogt ljudande kostym. Allra bäst är de trasiga ”With teeth”-gitarrerna som poppar upp här och var, exempelvis i ”Various methods of escape” och ”Disappointed”.

Pearl Jam – Lightning bolt
För varje skiva blir Pearl Jam mer och mer som Bon Jovi. Inte för att de två banden låter lika. Men de båda avlägsnar sig från sitt tidstypiska förflutna genom att närma sig mer okomplicerad rock. En sådan approach tillåter bandet att göra punkigt slammer (”Mind your manners”), indiepop (”Infallible”), en finstämd ballad (”Sirens”), folkrock (”Sleeping by myself”) och själfull arenarock (titelspåret). ”Lightning bolt” är en förutsättningslös samling låtar av ett band som fortfarande älskar vad de gör, just för att de gör vad de vill.

Pure Love – Anthems
“I’m so sick of singing about hate/It’s never gonna make a change”, sjunger Frank Carter i “Bury my bones”. Vad han menar är uppenbart även för idioten: han hoppade av misantropiska Gallows under 2011 och kände sig trött på sin image som genomhatisk nihilist. Tillsammans med gitarristen Jim Carroll drog han igång ett nytt band – Pure Love, förmodligen 2000-talets bästa bandnamn efter Zombiekrig. I stället för mörk hardcore: rak rock’n’roll med viss punk- och new wave-känsla.

The Reign of Kindo – Play with fire
Den till synes fantasilösa och klyschiga titeln är en lysande beskrivning av vad The Reign of Kindo gör på sin tredje fullängdare. De tar ut svängarna med arrangemangen och jammandet lite mer än förr, vilket innebär att de ena stunden bjuder på storbandsblås för att i nästa landa oväntat nära hårdrock. Men bandets typiska melodispråk finns kvar, och fortfarande är det svårt att avgöra om musiken är jazz eller indierock.

The Resistance – Scars
Om det inte redan hade funnits ett band som heter Brutality Will Prevail hade det varit ett lämpligt namn för The Resistance. Debutskivan ”Scars” är ingen bergochdalbana, men en extremt välriktad käftsmäll. I tider då dödsmetall ofta späs ut med inspirationslöst, skitnödigt flum för att tilltala självutnämnt creddiga recensenter är det skönt med en motreaktion. The Resistance lånar den skoningslösa direktheten från Hatebreed och vägrar syssla med onödiga krusiduller.

Run The Jewels – Run The Jewels
Jaime ”El-P” Meline producerade Michael ”Killer Mike” Renders senaste skiva ”R.A.P. music”. De två klickade så bra ihop att de bestämde sig för att starta ett gemensamt projekt. Det blev Run The Jewels. På den självbetitlade skivan lägger El-P ut en grund med sitt säregna, mörka sound, sedan gör de två allt för att både komplettera och överträffa varandra i rimmande och flyt. Som en gladiatorduell med bromance.

Scorpion Child – Scorpion Child
Inledande “King’s highway” påminner om “Black dog” och sångaren Aryn Jonathan Black låter kusligt lik Robert Plant. Men Scorpion Child härmar inte Led Zeppelin. Att leadgitarristen Christopher Jay Cowarts spelstil är Chicago-blues rakt igenom pekar snarare på att de två banden delar influenser, vilket skapar en nästan själsligt släktband däremellan. Refrängen i ”In the arms of ecstasy”, förresten, vilket porrsväng!

Mavis Staples – One true vine
Rick Rubin fick ordning på Johnny Cash under legendarens sista år, liksom Johnny Winter fick Muddy Waters att topprestera när han var helt uträknad. För sjuttiofyraåriga Mavis Staples heter visionären och coachen Jeff Tweedy, till vardags i Wilco. ”One true vine” är en avskalad, lågmäld produktion där sångerskans åldrande och avmattade röstresurser skickligt förvandlas till en fördel. Skivan präglas av en kärleksfull ”vi gör vad vi vill”-inställning: en låt som Funkadelics ”Can you get to that” är på pappret helt fel i sammanhanget, men blir just därför så rätt.

Tamikrest – Chatma
Tuaregfolket har inget eget land. Det syns i Tamikrests medlemsuppsättning: här ryms musiker från Mali, Niger och Algeriet, men alla tillhör samma kultur. Bandet startades i Kidal i Mali med enbart några hemgjorda gitarrer till sitt förfogande. Efter några år av hårt arbete har de hittat ett sound som tar den tuaregska ökenbluesen åt ett nästan reggaeminnande håll på tredje skivan ”Chatma”. Du hittar årets skönaste baktakt i ”Itous”. Försök att inte ryckas med av rytmiken i ”Takma” och ”Djanegh etoumast”.

Volbeat – Outlaw gentlemen & shady ladies
Michael Schøn Poulsen snackade inför skivsläppet om att bandet hade gått utanför sin bekvämlighetszon genom att låta Rob Caggiano producera skivan tillsammans med Jacob Hansen, som gjort jobbet på bandets fyra tidigare skivor. Det är en överdrift. ”Outlaw gentlemen & shady ladies” låter som Volbeat alltid gjort. Men en väsentlig skillnad finns: så här mycket fokus har aldrig legat på melodierna. Ett genidrag, eftersom Poulsen har en gudabenådad känsla för sådana. Lyssna på ”Lola Montez” om du tvivlar.

We Came As Romans – Tracing back roots
“Nihilism löser inga problem”, sa We Came As Romans gitarrist Joshua Moore i Close-Up #134 när han förklarade bandets filosofi. Han slog huvudet på spiken. Världen är på väg åt fel håll i många avseenden, det sker skit överallt hela tiden – behövs verkligen ännu ett band som påminner om detta? Nej. We Came As Romans uppmanar, via otroligt smittande låtar, lyssnaren att vara en positiv, god människa och att försöka förändra världen till det bättre genom att förändra sig själv till det bättre. Den här sextetten är ett mycket viktigare band än valfritt satansflörtande pajasgäng.

Holly Williams – The highway
Holly Williams har alltid gått sin egen väg och aldrig lutat sig mot vad hennes farfar, far och halvbror gjort (alla tre har förnamnet Hank). Hon har alltid haft countryn inom räckhåll, men aldrig begränsat sig till den. ”The highway” är, precis som den fantastiska föregångaren ”Here with me”, en singer-songwriter-platta där folk, country och pop får föreslå men aldrig bestämma. Känslan är lite mer ödesmättad än på Holly Williams två tidigare skivor, ständigt med låtens historia i centrum.

Random 2013-utmärkelser

Fortsätter att sammanfatta 2013. En rolig form av tillbakablick brukar vara en sådan där man räknar upp ett antal kategorier, årets detta och årets det där och så vidare, och utser en vinnare i var och en. Så, här kommer en sådan.

Ungefär allt är helt personligt och subjektivt dravel, dock. Placera "Årets..." framför så gott som varje rad.

Fail: Högerextremismens uppgång i allmänhet och Sverigedemokraternas ökade stöd i synnerhet

Julklapp som jag fick: Rock Science-spelet

Julklapp som du borde ha gett någon: Rock Science Motörhead game

Roligaste uppdrag 1: Att bevaka Getaway för Arbetarbladet

Roligaste uppdrag 2: Skriva frågorna till Rock Sciences Motörhead-spel

DIY: Genomgången av julmusik på Muzic.se (länk)

Mest nöjd över: Bring Me The Horizon-artikeln i Close-Up #150

Oväntade situation 1: Lucinda Williams panikattack på scen, under Malmöspelningen i maj

Oväntade situation 2: Alice In Chains strömavbrott under Copenhell-gigget

Gubbar: Ulf Lundell, Status Quo och Deep Purple, delad vinst

Festivalbokning: Wu-Tang Clan i så komplett uppsättning som möjligt på Vanguard Music Festival

James Brown: Jon Spencer i The Jon Spencer Blues Explosion

Mellansnackare: Billy Bragg

Artikel: "Att sikta en stjärna" av Madelene Engstrand Andersson i Filter #33

Låt: "Det kommer aldrig va över för mig" av Håkan Hellström

Textrad: "För jag kommer aldrig dö, nej", se ovan

Gitarrist: Omara "Bombino" Moctar

Sångare: Mariam Wallentin, även känd som Mariam The Believer

Basist: Sami Kantelinen i Nicole Willis & The Soul Investigators

Trummis: Sigurd Haakaas i Blood Command

Pianist: Roberto Fonseca

Multiinstrumentalister: Kitty, Daisy & Lewis

Återförening: Ceremonial Oath

Album: "Once I was an eagle" av Laura Marling

Grilltillbehör: Hemmagjord coleslaw

Attans: Att jag missade Gyllene Tiders återförening

Vackrast: Marie Fredriksson i "Tack för musiken"

Upptäckt, artist: Frank Sinatra

Upptäckt, genre: Tuaregisk musik

Dubbelmoral: Att SD-sympatisörer först tjatar om att det är odemokratiskt att kritisera SD, för att sedan försöka tysta journalistiken, det fria ordet och därmed demokratin

Lista: Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna (länk)

Dröm: Jag är på Ullevi och ser Gyllene Tider och de gör en cover på Tools "Schism", tätt följt av den drömmen där jag fick Nobelpriset i litteratur.

Tågresa: Från Stockholm till Malmö, på väg hem från Close-Up-båten i september, en bakfull söndagskväll med Kent i lurarna

Fest: Close-Up-båten i september

Kycklingmarinad: Finhackad ingefära, sambal oelek, kinesisk soja, honung, olivolja, salt och peppar

FML: Regnet på Getaway under Deep Purple och dito under Every Time I Die på Copenhell

Fyllo: Den extremt överviktige snubben som pissade på en annan extremt överviktig snubbe mitt under Testaments spelning på Copenhell

Föredettingar: Livebandet Dillinger Escape Plan (de håller fortfarande måttet på skiva)

Yes!: Att jag äntligen kommit fram till ett fantastiskt bra guacamole-recept

Mest smärtsamt inställda spelningar: Motörhead på Metaltown och Neil Young & Crazy Horse i Köpenhamn

Förband: Big Deal (på Depeche Mode-spelningen i Malmö) och Japandroids (på The Gaslight Anthem-giggen i april)

Mail: Det där jag fick beröm för min recension av Ulf Lundell i Svedala

Album spelat live i sin helhet: "Born to run" i Köpenhamn

Inspiration: Henry Rollins krönikesamling "Before the chop"

Absolute love songs

Vi fortsätter väl med fler 2013-sammanfattningar? Den ena mer menlösa än den andra.

Presenterar härmed ett nytt lågvattenmärke: låtar som jag "älskat" på Last.fm under året. (Det vill säga, som jag hjärtmarkerat i Last.fm-skrobblaren)

Bruce Springsteen - Rosalita (Come out tonight) (maj)
Bruce Springsteen - Brilliant disguise (september)
Billy Joel - Uptown girl (september)
Beach Boys - God only knows (september)
Laura Marling - Hope in the air (oktober)
Wu-Tang Clan - Bring da ruckus (december)

Värt att påpeka är att "Bring da ruckus" är den första hiphoplåten som jag "älskat". Här kan man se alla mina hjärtmarkerade låtar.

Den twittrade listan

Som sagt, det är årsbästalistedags. I Close-Up #158 hittas min topp tio-lista för årets hårda plattor, och trots att den skickades in redan i oktober gäller den fortfarande för den kategorin (förutom att jag ville ha Bon Jovi på sjätte plats, men tvingades peta den, till Pearl Jams förmån).

Häromdagen twittrade jag den kanske definitiva topp tio-listan. Alltså, den där skivor i alla genrer är välkomna. En större genomgång av ett ännu ospecificerat antal albumfavoriter från 2013 kommer upp här så småningom. Tills vidare, njut av nämnda tweets.

Eftersom det är den tiden på året, min restriktionsbefriade årsbästalista. 10: Atoms For Peace "Amok". 9: Cult of Luna "Vertikal".

— Sebastian Zweiniger (@sebzw) December 26, 2013

8: Tamikrest "Chatma". 7: Run The Jewels "Run The Jewels". 6: Congo Natty "Jungle revolution". 5: Motörhead "Aftershock".

— Sebastian Zweiniger (@sebzw) December 26, 2013

4: Håkan Hellström "Det kommer aldrig va över för mig". 3: Bombino "Nomad". 2: Bring Me The Horizon "Sempiternal".

— Sebastian Zweiniger (@sebzw) December 26, 2013

1: Laura Marling "Once I was an eagle".

— Sebastian Zweiniger (@sebzw) December 26, 2013

Konsertåret 2013

I och med Adepts spelning på KB förra veckan är konsertåret 2013 avslutat för min del. Jag hade bestämt mig för att inte gå på lika mycket spelningar som i fjol (man blir fan knäpp av att springa på gig fem gånger i veckan). Det lyckades jag med. Fjolårets facitsiffra blev 412 spelningar fördelade över 123 evenemang.

Årets siffror: 240 spelningar över 68 evenemang.

Det band jag sett flest gånger i år har varit Cult of Luna, som ståtar med fyra gig. Av dessa var Getaway klart sämst, medan Lille Vega i april och Metaltown i juni var ungefär lika bäst.

Soilwork, Minora och Hardcore Superstar sågs tre gånger vardera, sedan följer många band och artister som jag sett två gånger under året.

Har under 2013 sett fler olika nationaliteter på scen än någonsin. Sverige, USA, Storbritannien, Danmark, Kanada, Australien, Norge, Tyskland, Kuba, Mali, Niger och Portugal. Dessutom: amerikanske sångerskan Nicole Willis har ett finskt kompband i The Soul Investigators. Räknas det?

Och så, årets trettio bästa spelningar. I kronologisk ordning.

Khoma, 10 mars, Sticky Fingers i Göteborg
Killing Joke, 22 mars, Babel i Malmö
The Gaslight Anthem, 6 april, Trädgår'n i Göteborg
Cult of Luna, 19 april, Lille Vega i Köpenhamn
Jon Spencer Blues Explosion, 25 april, Debaser i Malmö
Bruce Springsteen, 14 maj, Parken i Köpenhamn
Bring Me The Horizon, 17 maj, Amager Bio i Köpenhamn
Lucinda Williams, 23 maj, KB i Malmö
Status Quo, 7 juni, Falconersalen i Köpenhamn
Depeche Mode, 13 juni, Parken i Köpenhamn
Alice In Chains, 14 juni, Copenhell
Down, 15 juni, Copenhell
Clutch, 4 juli, Metaltown
Slipknot, 5 juli, Metaltown
Cult of Luna, 6 juli, Metaltown
Håkan Hellström, 2 augusti, Vanguard Music Festival
De La Soul, 3 augusti, Vanguard Music Festival
Wu-Tang Clan, 3 augusti, Vanguard Music Festival
Deep Purple, 10 augusti, Getaway Rock Festival
Mariam The Believer, 21 augusti, Malmöfestivalen
El-P, 22 augusti, Malmöfestivalen
Bob Hund, 5 oktober, Far i Hatten i Malmö
Bob Dylan, 16 oktober, Falconersalen i Köpenhamn
Bombino, 23 oktober, Babel i Malmö
Billy Bragg, 6 november, KB i Malmö
Parkway Drive, 13 november, KB i Malmö
Mott The Hoople, 18 november, O2 Arena i London
Run The Jewels, 20 november, Lille Vega i Köpenhamn
Volbeat, 24 november, Forum i Köpenhamn
Håkan Hellström, 6 december, Baltiska Hallen i Malmö

Årets fail

Tiden för att sammanfatta det gångna året är inne. Priset för årets fail går till cirka en tiondel av svenska folket. Sverigedemokraternas stöd ökar för varje opinionsundersökning. Den 15 december landade siffran på 9,3 procent enligt Sifo. Tragiskt så det sjunger om det.

Det sägs att en viktig anledning till att fler väljare går över till SD är att missnöjet med Alliansens styre växer, och de som överger Moderaterna går över till SD. Att fler och fler inser det orimliga i Alliansens politik är förstås ett tecken på att allt hopp inte är ute. Men att folk i stället väljer att stödja ett parti med en ännu mer orimlig politik grumlar alla förhoppningar om en vacker framtid.

Kom ihåg att de enkla svaren sällan eller aldrig är sanningsenliga. SD erbjuder enkla svar, det får man ge dem. Men det är också svar som saknar verklighetsförankring, och framför allt svar som inte leder till några långsiktiga förbättringar. Varken för svenska folket eller resten av världen.

Och glöm aldrig: verkligheten är oändlig, media är det inte. Det Expressen rapporterar om representerar endast en liten, liten, liten, minimal del av allt som händer. Bygg inte din politiska åsikt på ett fåtal artiklar om kriminella med utländsk bakgrund.

Glöm inte heller: etnicitet och nationalitet är inte samma sak. Det finns inget som heter "etniska svenskar". En svensk är en svensk medborgare. En person som SD kallar "etnisk svensk" är av samma etnicitet som en "etnisk tysk".

Viktigast: empati. Det är viktigt att hjälpa de som behöver hjälp. Varför ska vi hjälpa alla flyktingar från krigshärjade länder? För att vi kan. För att vi måste. För att det är vår medmänskliga plikt. Det är en orimlig idé att vägra ta hit flyktingar för att i stället "hjälpa dem i sina hemländer".

"Hej Syrien, här går det vilt till. Här flyger bomber och pistolkulor omkring, och det dör tusentals varje vecka. Här är man inte ens säker i sitt hem, för det kan komma en bomb när som helst och spränga bort hela ens liv innan man hinner blinka. Men här har ni lite filtar och en flaska vatten. Är allt bra då?". Nej.

"Invandringen kostar!" Ja? Det som kallas "invandringen" är i själva verket ett antal människor. Och människor kostar. Alla människor kostar. Det är därför vi betalar skatt. Hade inte människor kostat hade vi inte behövt betala skatt. Du kostar också. När du kastar ett chokladpapper på marken för att du inte orkar ta omvägen förbi en papperskorg har du precis kostat en större summa än du anar. När du gör allt i din makt för att få betala in lite mindre skatt, hitta några avdragsgilla prylar, då kostar du också samhället pengar.

Tänker du rösta på SD? Grattis, du är årets fail.

Tjugotre julfilmer - från James Stewart till "Madagascar"-pingvinerna

Efter att ha snickrat ihop den här genomgången av julskivor - varför stanna där? Bestämde mig för att avverka ett gäng julfilmer också. Den ursprungliga listan blev lång som ett ösregn, och den har kortats allt eftersom. Har, med andra ord, rätt många att gå igenom nästa år. Sammanlagt blev det tjugotre filmer som sågs och bedömdes. Sjutton långfilmer och sex kortfilmer.

I julfilmer är ett budskap ofta mer centralt än i gemene familjekomedi. Ofta på det ett ganska enkelt formulerat sådant, som kan tyckas vara självklart och billigt – var snäll, älska dina nära och så vidare. Samtidigt är det just dessa motton som ofta glöms bort och som man, tyvärr, behöver påminnas om då och då.

It’s a wonderful life, 1946
Julfilmernas ”Reign in blood”. ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”. “Pet sounds”. Välj själv. Sitter på en tjugoåttonde plats på IMDBs ”Top 250”, vilket är den högsta placeringen för någon julfilm. Varför? För att den inte handlar om julen per se, utan om det som julen i en perfekt värld kretsar kring. Att uppskatta vad man har och att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver den. Så otroligt många människor i det här samhället hade behövt ta till sig budskapet i filmen. Sista halvtimmen kan vara den bästa i filmhistorien och under de sista tio minuterna sitter jag, på riktigt, och gråter.

Miracle on 34th street, 1947
Hjärtevärmande historia om hur jultomten dyker upp i New York som en vanlig person. Edmund Gwenn fick en Oscar för sin insats och är den perfekte jultomten, den mysigaste farbrorn man kan tänka sig. På ytan är filmen en rolig, välskriven familjefilm, men strax under finns kängor åt vad julen utvecklats till, såsom bottenlös kommersialism och egoism. ”Miracle on 34th street” uppmuntrar tittaren att våga tro. Inte på något religiöst eller övernaturligt, men på godheten i människan.

Scrooge, 1951
En av många filmatiseringar av Charles Dickens ”En julsaga”, av många – bland annat Angry Video Game Nerd – ansedd som den allra bästa versionen. Det massiva soundtracket och den mörka scenografin skapar en stämning som liknar en gammal skräckfilm i stil med ”Nosferatu”. Men mot slutet slår det över i raka motsatsen. Filmens styrka är den extrema kontrasten, omställningen. Det förstärks ytterligare av Alastair Sims storslagna insats som Ebenezer Scrooge.

Santa Claus conquers the martians, 1964
Placerar sig på plats 85 på IMDBs ”Bottom 100”. Titeln säger allt om handlingen, och det här är ett klassiskt exempel på en film som är så dålig att den är bra. Här finns allt man behöver: tarvligt grönmålade marsianer med antenner, robotdräkter som tillverkats av gråfärgade kartonger, en isbjörn med människohänder och dramatiska inzoomningar med ”du-du-duuh”-musik. Men det finns en fin aspekt av ”Santa Claus conquers the martians”. När tomten kidnappas av marsianerna går alla jordens länder ihop för att rädda honom. Till och med USA och Sovjet, mitt under kalla kriget.

Black Christmas, 1974
Någon börjar mörda de boende i ett kvinnligt studentboende. Förutsägbar handling som inte blir mer unik av att den äger rum under julen. Filmen lyckas inte heller bygga upp någon skräckstämning. Julstämning, då? Nej, inte det heller. ”Black Christmas” är en trist film som endast kan ståta med lite kultstatus.

Trading places, 1983
I en del fall räcker det att en film utspelar sig under julen för att den ska kunna frambringa julkänslor. Det här är ett exempel på det. Vill man överanalysera går det att hitta ett fint budskap i stil med ”alla människor är goda innerst inne, det är bara omgivningen som får en del att framstå som motsatsen”, något som kan vara bra att komma ihåg i dessa tider. I övrigt: klassisk komedi från Eddie Murphys bästa era, med en bra blandning av banala skämt och mer sofistikerad humor som man märker först efter att ha sett den några gånger.

A Christmas story, 1983
Vi var där alla en gång när vi var små. Vi önskade oss en viss leksak så obarmhärtigt mycket i julklapp att vi i tjatade om den flera månader i förväg. ”A Christmas story” handlar om nioårige Ralph som tar fram en genomtänkt strategi för att övertyga sina föräldrar om att han ska få ett leksaksgevär till jul. Peter Billingsley gör en ovanligt bra insats som barnskådespelare i huvudrollen. Filmen bygger på att förpacka barnslig humor i ett format som passar en vuxen publik. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. ”A Christmas story” är ojämn: ibland så pinsam att man överväger att stänga av, ibland så charmig och rolig att man smälter.

Silent night, deadly night, 1984
För att bygga vidare på temat från ”Trading places”: om en människa framstår som ond är det för att något ont hänt denne. Så, när femårige Billy får se sina föräldrar mördas av en psykopat som är utklädd till tomten bygger det en grund för framtida hemska gärningar. Ja, när han är arton och tvingas på en tomtekostym slutar det med blodbad. ”Silent night, deadly night” är som de flesta andra lågbudgetskräckisar från åttiotalet: halvdant skådespeleri och humoristiskt utförda mordscener. Den har samma kvalitet som en "Final destination"-film: behållningen finns i de fantasifulla morden.

Silent night, deadly night part II, 1987
I tvåan har Billys lillebror Ricky tagit över rollen som tokig mördare. Upplägget i filmen är i sig inte heltokigt: den bygger på att Ricky berättar sin historia för en psykolog. Däremot görs det billigt och tråkigt, då över en tredjedel av speltiden är en nerkortad repris av den första filmen. Det blir som att se ett halvtaskigt sportreferat av en match man redan sett och vet hur den slutar. Rickys egen story är inte lika underhållande som hans storebrors dito. Men huvudrollsinnehavaren Eric Freeman är långt mer trovärdig som psykopatmördare än sopan Robert Brian Wilson i ettan.

Die hard, 1988
Den första av tre filmer som jag måste se varje jul. ”Die hard” är helt enkelt en av de bästa filmer som gjorts i actiongenren, med både brutalt våld och mycket humor, utan att trilla över i tramsig komedi. Och den utspelar sig under julen. Vad mer behövs?

Ernest saves Christmas, 1988
Tomten ska gå i pension och behöver övertyga sin utsedda efterträdare att tacka ja till jobbet. Till sin hjälp har tomten taxichauffören Ernest P Worrell. Gillar man Jim Carrey så lär man älska Jim Varney, som spelar Ernest. Han har ett liknande sätt att grimasera fram skämten. Douglas Seale är dessutom en lysande jultomte. Mest intressant är att filmen tar upp den klassiska tomteproblematiken: hur ska en tomte hinna dela ut klappar till barn över hela världen under en kväll? Mer utrymme för den frågan, så hade ”Ernest saves Christmas” blivit ännu bättre. Nu är den mest en ganska underhållande barnfilm.

Christmas vacation, 1989
Här beskrivs julen i sin vanligast förekommande form. I stället för en lugn, stillsam högtid där alla bekymmer seglar iväg: stora tjocka släkten tränger sig på, vägrar komma överens med varandra och ska bara ha, ha och ha. Filmen betonar ett av julens viktigaste ord vid sidan om sådant som kärlek, omtanke, givmildhet, empati och så vidare – överseende. Humorn är i nio fall av tio extremt förutsägbar, men ofta effektiv just därför. Och många föräldrar lär kunna identifiera sig med Clarke Griswold.

Home alone, 1990
Det hände nog oss alla någon gång när vi var åtta, att vi kände oss ej omtyckta av resten av familjen och önskade att de skulle försvinna. Och alla närde vi en liten önskan om att genast få bli vuxna och styra och ställa i huset. ”Home alone” är en klassiker så det sjunger om det, förmodligen den bästa familjefilmen i julkategorin. Men hur många åttaåringar som ser filmen tar till sig dess andemening; att man ska uppskatta sin familj oavsett hur mycket de går en på nerverna?

Jingle all the way, 1996
Ytterligare ett upplägg som många lär känna igen: den desperata jakten efter en julklapp som är slutsåld överallt, men som är det enda som den tilltänkta mottagaren önskar sig. Filmen går in för att stärka julens kommersialisering i grundpålarna. Budskapet tycks vara att allt löser sig, bara man köper rätt julklappar. Den lilla ”det är tanken som räknas”-sekvensen i slutet är inte precis vad som fastnar efter att ha sett filmen. Men den är ändå rätt underhållande om man, som en annan, har rätt barnslig humor.

Love actually, 2003
Av de nämnda tre måstefilmerna är ”Love actually” den andra. Först och främst är det en briljant tagning av ”flera parallella historier som till synes inte har med varandra att göra men ändå hänger ihop”-upplägget. Sedan: kolla rollistan. Sist: alla människor har komplexa livssituationer, men ingen är en ö. Alla lever i symbios, på ett eller annat sätt. Och alla har en sak gemensamt. Det där ordet i filmens titel, som på svenska består av sex bokstäver varav den första och den sista är k.

Santa’s slay, 2005
Den sista av de där tre måstefilmerna. Bygger på den geniala idén om att tomten egentligen är Satans mordiske son. Filmen är ett veritabelt mästerverk, som håller en lagom distans till både slasherfilmer och julfilmer, och där humorn ofta kommer från skön sarkasm. Dialogen är fullpackad med briljant omformulerade slanguttryck och oneliners, och alla dessa uppfattas först efter man sett filmen flera gånger. Vill ”Santa’s slay” ha sagt något särskilt? Ja, är du en bortskämd snorvalp kanske tomten slaktar dig i stället för att ge dig en julklapp. Säger det igen: ett mästerverk.

Deck the halls, 2006
Bottnar i det klassiska ”jag ska vara värst”-draget, som den här gången tar sig uttryck i en fejd mellan två pappor som försöker överträffa varandra i att vara julig. Det kulminerar i ett bredbent potpurri av de vanligast förekommande julfilmsbudskapen: att ingenting är viktigare än familjen, att det är viktigt att vara givmild och hjälpsam, vi är starka tillsammans och så vidare. Till största delen en ganska fånig film som nästan helt baseras på ogenomtänkt, billig humor. Men Danny DeVito är en ljusglimt.

Och nu, de där kortfilmerna:

A Charlie Brown Christmas, 1965
Julen närmar sig, men Charlie Brown känner sig deppig och undrar vad meningen med högtiden egentligen är. Exakt vad han kommer fram till accentueras inte nämnvärt i filmen, men likväl är den mer grubblande än gemene barnfilm och tar upp fler funderingar än vad sådana normalt gör. ”A Charlie Brown Christmas” är en kortfilm som både underhåller och uppmanar till eftertanke, en funktion som inte ska underskattas. Röstskådespeleriet är ett tveeggat svärd: å ena sidan ganska dåligt, å andra sidan extremt autentiskt, då få av personerna bakom rösterna var äldre än tio år när filmen gjordes.

How the Grinch stole Christmas, 1966
“Maybe Christmas, he thought, doesn’t come from a store. Maybe Christmas, perhaps, means a little bit more”. Julkulturens tradition av att rimma har nog aldrig blivit bättre än i “How the Grinch stole Christmas”. De finurliga versmåtten gör att berättelsen liknar en raptext. Vad den handlar om behövs inte rabblas upp en gång till, men det är på sin plats att konstatera att den bästa sidan av någonting tydligast gestaltas genom att visa upp motsatsen. Filmen är en fantastisk känga mot julens kommersialisering, och får fram budskapet bättre än versionen från 2000.

Mickey’s Christmas carol, 1983
Charles Dickens ”En julsaga” i Disneytappning. Joakim von Anka är minst lika perfekt som Ebenezer Scrooge som Alastair Sim. Att analysera berättelsen och dess sensmoral är rätt överflödigt, men den här filmen är en extremt lyckad ansats att kortfattat och enkelt framföra budskapet till den massa som kanske inte skulle förstå exempelvis ”Scrooge” – alltså, barn. Har man ungar men inte visar ”Mickey’s Christmas carol” varje jul är man en dålig förälder.

A Garfield Christmas special, 1987
Gustaf, Ådi och Jon åker ut till släkten på landet för att fira jul. Filmen driver lite med manin att upprepa traditioner som ingen minns poängen med, men i det stora hela saknar ”A Garfield Christmas special” riktning. Men Gustaf är alltid rolig, även om det här inte är en av kattens största stunder.

We wish you a Turtle Christmas, 1994
De fyra Turtles-snubbarna kommer på att de inte köpt en julklapp till sin ledare Splinter, och ger sig ut på New Yorks gator för att rätta till misstaget – men det är bara några få timmar kvar till affärerna stänger! På vägen låtsas de att de är med i någon av Michael Jacksons musikvideor. Dessa tjugofem minuter rymmer inte mycket mer än omgjorda jullåtar, vilket blir enformigt att genomlida. Viss pluspoäng måste ges för den musikaliska bredden – pop, reggae, hiphop med mera. Men filmen vill betona hur viktigt det är med julklappar och de som växer upp med den här som en del av sitt julfirande lär ha kommersialismen i ryggraden.

The Madagascar penguins in a Christmas caper, 2005
Först och främst är “Madagascar”-pingvinerna de coolaste animerade djuren som gjorts. Och även ett gäng militäriskt disciplinerade pingviner har koll på vad julen handlar om: ”Never swim alone”. Den här korta rullen är fullsmockad av rapp, finurlig och hysterisk humor. Har du tio minuter över kan de inte ägnas åt något bättre.

Skola för oetablerade band och musiker

Läste den här och skrattade. Och kände igen mycket. Inte för att jag spelat i band, utan för att jag stött på ohälsosamt många demoband som Sverige Runt-redaktör på Close-Up i ett och ett halvt år och som recensent på Muzic. Har också varit på väldigt många smågig där fem-sex osignade band spelat. Känner, med andra ord, att jag vet vad jag snackar om, om jag räknar upp ett antal irriterande beteenden som man ofta ser hos osignade eller allmänt små band.

Så, jag tänker göra en egen lista. Here goes:

1. För många och för långa pauser mellan låtarna under giggen
Ditt band ska göra en fem låtar lång spelning. Era låtar snittar på cirka fyra minuter. Då borde ert gig vara absolut max tjugotvå minuter långt. Ni måste säga "Hej, vi är ett band som heter...". Men ni ska inte spela en låt, dricka vatten i två minuter, låta sångaren yra nervöst i ytterligare två, dra några internskämt och sedan spela nästa, och upprepa under resten av gigget. Kom upp på scen, säg "Tja, vi heter...", spela två låtar på raken, ta cirka trettio sekunders paus innan nästa låt och upprepa ert namn, spela två låtar till på raken, tacka för publikens uppmärksamhet och säg vad ni heter en gång till, och spela sista låten.

Om du nu invänder att ni pausar mellan varje låt för att ni måste stämma om gitarrerna - lägg upp setlistan så att alla låtar med samma stämning spelas i följd. Inte så att ni spelar (exempelvis) en låt i C, en i A, en i C, en i A, och en i C. En sådan setlista bör i så fall läggas upp: A, A, C, C, C. Glasklart? Bra.

2. Ni blir sura på en liten, opeppad publik och ger upp efter två låtar
Publiken kanske inte blir såld inom tio minuter, men börjar ni tjura och avverkar resten av setet helt ointresserat kommer de inte bli sålda efter tjugo minuter heller. Håll peppen uppe genom hela spelningen oavsett publikreaktion. Då är chansen större att ni vinner fans.

3. Tar evighetslång tid på er innan ni kommer upp på scen
Är det lite folk på plats? Ja. Ingen är här för att se er, var glada för att någon över huvud taget kommit dit tidigt. Börja inte spelningen för sent för att "vänta in mer folk".

4. Soundcheck till förbannelse
Jag har sett osignade band göra längre soundchecks än gig. Det är patetiskt. Plugga in skiten och sätt igång. Gnäll inte för att kompgitarren är pyttelite för hög i monitorn. Kör ändå.

5. Ni slänger er med pinsamma klyschor och menar allvar
"Vi blandar så många genrer samtidigt som vi har en helt egen stil". Ingen tar er på allvar om ni säger så.

6. Mejlbombar sågande recensenter med ursäkter
Har ni gjort ett dålig gig så har ni. Det finns inga ursäkter. Det finns anledningar, men inte ursäkter. Att mejla någon som skrivit ner en spelning och påpeka att "Ja, men vår sångare var faktiskt förkyld och vår gitarrist hade körtelfeber och bla bla bla" ändrar inte på det faktum att er spelning var kass. Var glad att ni nämns någonstans över huvud taget.

7. "Overstay your welcome"
Är ni förband är det ingen på plats som vill se er spela för länge. Kort är bra, långt är dåligt. Det är bättre att spela en låt för lite och lämna någon hungrande efter mer, än att spela en låt för mycket och trötta ut folk.

8. Vara totala nervositetsfreak under intervjuer
Ska någon intervjua er? Coolt. Svara på frågorna så bra och utförligt som möjligt. Kom ihåg att ni spelar i ett band. Ni är inga skattefifflande politiker eller bovaktiga företagschefer som journalisten försöker sätta dit med stenhårda frågor. Ni är musiker. Journalisten vill veta saker om ert band och berätta om er. Det finns ingen anledning att freaka ut och noja över vad hen ska skriva och fråga om.

Är ni rädda för felcitat? Som sagt: ni är musiker, inte politiker. Först och främst är felcitat inte så vanliga som folk tror. Sedan: är det en katastrof om journalisten råkar höra fel och skriver att ni är influerade av Ghost Of A Thousand i stället för More Than A Thousand? Nej.

9. Ta för givet att alla vill skriva om er bara för att ni skickat iväg en streamlänk
De flesta redaktörer, skribenter och musikbloggare blir fullkomligt bombade varje dag med promoskivor, streamlänkar, mp3-zippaket och så vidare. Börja ni spamma och undra "när fan blir den jävla recensionen av?" har ni precis gjort er en ovän. Skicka iväg en länk för varje släpp ni kommer med. Är ni intressanta nog skrivs det om er. Annars inte. Och då spelar det ingen hur mycket ni tjatar.

10. Försök sätta agendan i en intervju
Vem vet hur en artikel ska skrivas för att bli intressant och framställa bandet som någonting värt att kolla upp? Jo, journalisten. Inte musikern. Få saker driver en musikskribent till vansinne så som högfärdiga krav om exempelvis "jag vill bara prata om musiken". En tumregel: det enda en musiker inte ska prata om är sin egen musik. Vill du bli framställd som så intressant som möjligt? Svara på journalistens frågor, oavsett vilka de är. Påpeka aldrig "det där är väl inte relevant".

Her tenere

I dessa "lista årets bästa skivor"-tider vill jag förstås inte vara sämre. I detta nu arbetar jag på en genomgång av ett ospecificerat antal skivor från 2013 som förtjänar att nämnas. Vill inte ge ifrån mig ett hafsverk bara för att.

Eller, det är kanske vad jag ska göra nu. Tänker tjuvstarta och peppa för två 2013-plattor som absolut inte får missas. De tillhör samma genre, men ändå inte. Vi börjar från början.

Tuareg är ett folkslag i nordöstra Afrika. De är av tradition nomader och bosätter sig huvudsakligen kring Saharaöknen. I dag finns de största Tuareg-befolkningarna i Mali, Niger och Algeriet. De har inget eget land, och deras historia har innehållit många våldsamma, men misslyckade uppror för att få ett självständigt land. Så sent som i fjol lyckades en revolutionär rörelse överta delar av nordvästra Mali och förklara områdena självständiga, men tidigare i år togs dessa territorier tillbaka av Malisk militär.

År 1979 startades bandet Tinariwen, som spelar det som ofta kallas Tichumaren. Det vill säga, en slags blandning av ökenblues och traditionell Tuaregfolkmusik. De lyckades nå viss framgång i västvärlden under det tidiga nollnolltalet, vilket banat väg för fler Tuaregband. Tinariwen har inte släppt en skiva i år, men kommer med en nästa år. Den ska heta "Emmaar" och kommer så klart vara hur bra som helst.

Nu, fokus på de två skivor jag aviserade för några rader sedan:

Tamikrest har släppt en skiva som heter "Chatma", som är överdjävulskt bra. Den är suggestiv, rytmisk, tillbakalutad och med mycket baktakt. Lyssna på "Itous", "Takma" och "Djanegh etoumast".

Bombino är vad gitarristen Omara Moctar kallar sig, och han har släppt "Nomad" i år. Den består av energisk, sprudlande gitarrmusik med ett nästan hypnotiserande, malande groove. Lyssna på "Her tenere", "Amidinine" och "Azamane tiliade". Bombino är tveklöst 2013s största gitarrist.

Jag funderar på om jag ska sätta ihop en slutgiltig topp tio-lista för 2013 också. Om det blir så, kan du räkna med att både Tamikrest och Bombino återfinns i den listan.

Önskelista

Det tjatas mycket om det där festivalkriget. Situationen mellan Live Nation och FKP Scorpio kan liknas vid valfritt slag under första världskriget. De ligger i varsin skyttegrav. Den ena börjar anfalla den andra, som svarar med gevärseld tills de springer tillbaka. Sedan byts rollerna. Sedan byts de tillbaka. Och så vidare.

Jag är så galet jävla trött på att varenda gång det släpps ett nytt band till en av de stora festivalerna skrivs det dussintals kvasiintellektuella, innehållslösa krönikor med rubriken "Hur ska (infoga konkurrerande festival) kontra mot det här?".

Svenska festivaler handlar plötsligt inte om att erbjuda sin publik något intressant, utan om att få konkurrenterna på fall. Det liknar amerikansk politik: det är viktigare att protestera mot sina motståndare än att själv komma med ett konkret förslag som för samhället framåt.

Men, skitsamma, egentligen. Vad jag tycker spelar ingen roll. En sak är säker: en festival som ståtar med headliners av typen "stort band som man redan sett åtskilliga gånger" är inte särskilt lockande. Inte heller en festival modell "jävligt många kommersiellt stora artister och över femtiotusen i publiken". Och, framför allt inte sådana festivaler som placerat sig mitt ute i ingenstans och hänvisar besökarna till skyttelbussar med evighetslånga köer.

Jag är för gammal, cynisk, trött och bekväm för allt sådant.

Men nog vill man festivala lite, i alla fall. Här är en lista på band och artister som skulle få mig att lyfta på arslet och resa över halva landet:

Laura Marling, Nine Inch Nails, King Krule, Patti Smith, Deftones, Motörhead, Alice In Chains, Pearl Jam, Congo Natty, Wu-Tang Clan (eller valfri medlem på solovift), A Tribe Called Quest (innan de lägger ner, kom igen!), Wilmer X, Editors, Tamikrest, Tinariwen, The Garifuna Collective, Della Mae, Charles Bradley, The Dangerous Summer, The 1975, Willie Nelson, The Reign Of Kindo, Norah Jones, Florence + The Machine, Basia Bulat, Jedi Mind Tricks, Social Distortion, Stevie Wonder, Lauryn Hill, Ornette Coleman, Bombino, Japandroids, Liz Phair, Suicide, Lucinda Williams, Phish, Radiohead, The Offspring, Public Enemy, Emmylou Harris, De La Soul, The Pharcyde och Kent, alltid.

Om demokrati, debatter och aborter

Sverige är en demokrati. I en demokrati ska varje person ha rätt att tycka vad man vill och uttrycka vad man vill, utan att vara rädd för hot eller liknande från personer som tycker annorlunda.

En viktig del av en demokrati är friheten att få debattera. Att få diskutera saker och ting med folk som har andra åsikter än en själv. Att få bemöta argument med motargument. Att få säga "nej, jag håller inte med, jag tycker så här".

Att ställa kritiska frågor när någon presenterar sin åsikt är ett sätt att uppmana denne att tänka efter lite extra och komma med starkare argument. I förlängningen innebär mer genomtänkta åsikter att demokratins stöttepelare förstärks. För meningen med att debattera är inte att med näbbar och klor visa att man har rätt, oavsett hur överbevisad man är. Meningen med en debatt är att det bästa argumentet ska vinna. Demokrati är värdelöst om folk inte är kapabla att ändra uppfattning.

Sveriges demokrati bygger på att befolkningen röstar på partier som ska representera vad man tycker.

Meningen med ett sådant system är att var och en ska fundera och tänka själva, väga argument mot varandra, reflektera och självständigt komma fram till en åsikt i en fråga. Därefter röstar man på det parti som har flest gemensamma åsikter med en själv.

Varje partis kompletta politiska program är en enorm och komplex samling förslag, åsikter och frågor. Att hitta ett parti som tycker exakt likadant som en själv i varenda fråga - det är så gott som omöjligt, såvida man inte startar ett parti själv.

Demokrati bör inte fungera så som jag ofta upplever att det gör i dag: att man väljer ett parti för att man håller med om ett fåtal frågor, sedan "adopterar" man partiets övriga ståndpunkter som sina egna. Man köper ett åsiktspaket och hindrar sig från tänka självständigt. Så får det inte vara.

Varje partis ståndpunkter måste få bemötas med sakliga argument och eventuella fakta som visar att partiet byggt sin uppfattning på felaktigheter.

Jag personligen anser att jämställdhet är en viktig fråga. Samhället i dag är inte jämställt, även om det ofta utger sig för att vara det. Jag vill inte kalla mig feminist, eftersom jag av principskäl tar avstånd från alla -ismer. Men jag är den förste att skriva under på att feminismen behövs. Skulle en person som kallar sig feminist göra en lista på tio punkter, "jag är feminist därför att jag tycker det här, och det här, och det här...", skulle jag nog skriva under på alla tio.

I dag finns det partier i riksdagen som aktivt arbetar för att sakta ner, stanna och rentav vända på utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. För att återknyta till inledningen på det här inlägget: en person i det här landet har all rätt i världen att tycka att samhället inte ska vara jämställt. Men jag tycker det inte. Därför har jag lika mycket rätt att bemöta en sådan ståndpunkt med argument och fakta.

Innan vi går vidare, fundera själv några sekunder. Tycker du att män och kvinnor är lika värda? Tycker du att samhället är tillräckligt jämställt? Tycker du att samhället är för jämställt? Tycker du att samhället behöver mer jämställdhet?

Jag svarar så här: Ja. Nej. Nej. Ja.

Jag hittade en åsiktspunkt på Sverigedemokraternas hemsida som pekar på att de är ett av dessa partier som helst avbryter det pågående arbetet för ett mer jämställt samhälle.

Surfar man in på Sverigedemokraternas hemsida, går in på ”Vår politik”, och sedan ”Vår politik från A till Ö” (här) går det att läsa följande om partiets syn på abort:

”Vi ser med stor oro på de höga aborttalen. Vi vill få till stånd en nationell handlingsplan för att minska aborttalen.”

Vad man anser är ett ”högt aborttal” är naturligtvis en subjektiv fråga. Enligt Socialstyrelsens hemsida gjordes 37 634 aborter under 2011, det senaste året som det finns färdig statistik från. (Denna siffra går tyvärr inte att direktlänka till, på grund av hur Socialstyrelsens hemsida är kodad. Men det går enkelt att trycka fram en tabell via denna länk.)

Om vi enbart tar med kvinnor i åldrarna 15 till 50 i beräkningen (15 för att det är då man enligt lagen är ”sexuellt mogen” och 50 för att kvinnor vanligen slutar vara i fertil ålder någon gång mellan 45 och 55) så fanns det enligt Statistiska Centralbyrån 2 180 436 kvinnor i Sverige under 2011 som kunde tänkas göra en abort. (Går tyvärr inte heller att direktlänka till, men tabell kan tryckas fram här)

37 634 aborter över 2 180 436 kvinnor. Alltså: 1,7 procent som skulle kunna göra en abort, gjorde det. Högt aborttal? Det är upp till dig att avgöra.

Vidare, om vi fortsätter läsa stycket på SDs hemsida om deras åsikter om aborter (återigen, här) går följande att läsa:

”Partiet förordar, liksom de flesta länderna i Europa, fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan. För abort efter den 12:e veckan till följd av medicinska eller andra tungt vägande skäl ska det krävas tillstånd av Socialstyrelsen.”

I dag tillåter svensk lagstiftning fri abort fram till 18:e graviditetsveckan, och först därefter får Socialstyrelsen något att säga till om (källa). Att minska tiden under vilken en kvinna kan göra fri abort innebär att man skär ner på kvinnors rättigheter. Eftersom 18 är mer än 12 innebär SDs förslag just det.

Men låt oss anta att SDs primära tanke är att få ner antalet aborter, inte att inskränka på kvinnors rättigheter. Då ska det påpekas att av de 37 634 aborter som ägde rum under 2011 skedde 2462 efter tolfte veckan (klicka fram tabell här), det vill säga 6,5 procent. En lagändring i SDs smak skulle alltså inte minska antalet aborter särskilt mycket.

Min uppfattning: SD verkar anse att det är ett slags nödvändigt ont, en liten bieffekt, att kvinnors rättigheter inskränks för att till varje pris få ner antalet aborter. Det motsätter jag mig starkt. Vill man att det ska ske färre aborter, så får man hitta andra vägar än att minska halva befolkningens kontroll över sin egen kropp.

Vän av ordning vill naturligtvis invända att Sverige har det högsta aborttalet i Norden. Så är det. Är det positivt eller negativt? Är det ett bevis på att vi kommit längst i strävan efter jämställdhet? Är det ett tecken på bristande respekt för människoliv? Fundera själv och kom fram till en egen åsikt, i stället för att köpa någon annans.

Låt mig avsluta det här med en uppmaning: gå in på samtliga riksdagspartiers hemsida och läs deras åsiktsprogram, med ett öppet sinne. Ägna sedan minst ett par dagar åt att fundera och reflektera. Bestäm dig därefter vilket parti du ska rösta på.

"Silver bells, silver bells"

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar julen.

I går publicerade jag en stor genomgång av arton julskivor på Muzic.se. Det kan se ut som ett hastverk, men faktum är att jag jobbat på textjäveln i drygt en månad. Bara att lyssna igenom arton plattor en gång vardera tar åtskilliga timmar, och ska man dessutom läsa på om skivorna och artisterna, lyssna in sig, kläcka fiffiga formuleringar - ja, du hajar. Läs den här. Läs. Jag lovar att den är värd några minuter.

Eftersom jag gillar statistik bestämde jag mig för att gå igenom de arton skivornas låtlistor en sista gång och undersöka vilka jullåtar som är vanligast förekommande. Det finns ju en utbredd uppfattning om att alla julskivor utgörs av samma låtar. Riktigt så illa är det inte. Exempel: Loreena McKennitts "To drive the cold winter away" innehåller inga låtar som förekommer på någon av de andra sjutton skivorna.

Men, visst. Många låtar har tolkats om och om och om igen, och dyker upp titt som tätt på diverse julskivor. Vilka som har spelats in flest gånger? Av de arton undersökta skivorna ser statistiken ut som följer:

Åtta versioner:
"The Christmas song".

Sju:
"Little drummer boy"
"Winter wonderland"

Sex:
"White Christmas"
"Silent night"
"Santa Claus is coming to town"
"Rudolph the red-nosed reindeer"
"O come all ye faithful"
"Jingle bells"

Fyra:
"We wish you a merry Christmas"
"Frosty the snowman"
"Hark! The herald angels sing"
"O little town of Bethlehem"

Tre:
"What child is this"
"'Twas the night before Christmas"
"Joy to the world"
"God rest ye merry gentlemen"
"The first noel"
"I'll be home for Christmas"
"Have yourself a merry little Christmas"

Antalet låtar som spelats in två gånger är för många för att räkna upp.

Min absoluta favoritjullåt är "Santa Claus is coming to town". Det är en gedigen poplåt som fungerar i alla sammanhang, och som det dessutom är omöjlig att inte bli glad av. Det är svårt att välja en version som är bäst. Men det skulle kunna vara den som The Crystals gör på "A Christmas gift for you from Phil Spector". Eller Frank Sinatras inspelning från 1948. Eller Tony Bennetts. Eller Patti Pages.

Av de lite mer religiösa låtarna är "Hark! The herald angels sing" min favorit. Bob Dylans tolkning på "Christmas in the heart" är fruktansvärt bra.

En annan slutsats är att "Little drummer boy" förmodligen är den låt som lämnar mest utrymme för personlig särprägel och egenart, vilket antagligen är en så god anledning som någon till att den spelats in så ofta. Men ytterligare en "Silent night"-kopia klarar sig världen bra utan.

Ska göra en liten rangordning av de arton julskivorna också. I artikeln på Muzic (läs! igen) är de kronologiskt uppradade. Nu ska jag dela in dem i fyra kategorier.

Absoluta måste-skivor:
Jo Stafford - "Happy holiday"
Ella Fitzgerald - "Ella wishes you a swinging Christmas"
Phil Spector - "A Christmas gift for you from Phil Spector"
Loreena McKennitt - "To drive the cold winter away"
James Brown - "Funky Christmas"
Bob Dylan - "Christmas in the heart"

Klart rekommendabla:
Patti Page - "Christmas with Patti Page"
Tony Bennett - "Snowfall: the Tony Bennett Christmas album"
Connie Smith - "Joy to the world"
Charlotte Church - "Dream a dream"

Överkurs, men hörvärda:
Lynn Anderson - "The Christmas album"
Meco Monardo - "Christmas in the stars"
Dolly Parton - "Home for Christmas"
Bad Religion - "Christmas songs"
Faith Evans - "A faithful Christmas"

Undvik:
Frank Sinatra - "Christmas songs by Sinatra"
Amy Grant - "A Christmas album"
August Burns Red - "Presents: sleddin' hill, a holiday album"

Ja, det var väl det. Jag är för övrigt mitt uppe i att avverka ett stort gäng julfilmer. Ja, jag älskar julen. Den genomgången kommer så klart dyka upp här.