Efter att ha snickrat ihop den här genomgången av julskivor - varför stanna där? Bestämde mig för att avverka ett gäng julfilmer också. Den ursprungliga listan blev lång som ett ösregn, och den har kortats allt eftersom. Har, med andra ord, rätt många att gå igenom nästa år. Sammanlagt blev det tjugotre filmer som sågs och bedömdes. Sjutton långfilmer och sex kortfilmer.
I julfilmer är ett budskap ofta mer centralt än i gemene familjekomedi. Ofta på det ett ganska enkelt formulerat sådant, som kan tyckas vara självklart och billigt – var snäll, älska dina nära och så vidare. Samtidigt är det just dessa motton som ofta glöms bort och som man, tyvärr, behöver påminnas om då och då.
It’s a wonderful life, 1946
Julfilmernas ”Reign in blood”. ”Sgt. Pepper’s lonely hearts club band”. “Pet sounds”. Välj själv. Sitter på en tjugoåttonde plats på IMDBs ”Top 250”, vilket är den högsta placeringen för någon julfilm. Varför? För att den inte handlar om julen per se, utan om det som julen i en perfekt värld kretsar kring. Att uppskatta vad man har och att sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver den. Så otroligt många människor i det här samhället hade behövt ta till sig budskapet i filmen. Sista halvtimmen kan vara den bästa i filmhistorien och under de sista tio minuterna sitter jag, på riktigt, och gråter.
Miracle on 34th street, 1947
Hjärtevärmande historia om hur jultomten dyker upp i New York som en vanlig person. Edmund Gwenn fick en Oscar för sin insats och är den perfekte jultomten, den mysigaste farbrorn man kan tänka sig. På ytan är filmen en rolig, välskriven familjefilm, men strax under finns kängor åt vad julen utvecklats till, såsom bottenlös kommersialism och egoism. ”Miracle on 34th street” uppmuntrar tittaren att våga tro. Inte på något religiöst eller övernaturligt, men på godheten i människan.
Scrooge, 1951
En av många filmatiseringar av Charles Dickens ”En julsaga”, av många – bland annat Angry Video Game Nerd – ansedd som den allra bästa versionen. Det massiva soundtracket och den mörka scenografin skapar en stämning som liknar en gammal skräckfilm i stil med ”Nosferatu”. Men mot slutet slår det över i raka motsatsen. Filmens styrka är den extrema kontrasten, omställningen. Det förstärks ytterligare av Alastair Sims storslagna insats som Ebenezer Scrooge.
Santa Claus conquers the martians, 1964
Placerar sig på plats 85 på IMDBs ”Bottom 100”. Titeln säger allt om handlingen, och det här är ett klassiskt exempel på en film som är så dålig att den är bra. Här finns allt man behöver: tarvligt grönmålade marsianer med antenner, robotdräkter som tillverkats av gråfärgade kartonger, en isbjörn med människohänder och dramatiska inzoomningar med ”du-du-duuh”-musik. Men det finns en fin aspekt av ”Santa Claus conquers the martians”. När tomten kidnappas av marsianerna går alla jordens länder ihop för att rädda honom. Till och med USA och Sovjet, mitt under kalla kriget.
Black Christmas, 1974
Någon börjar mörda de boende i ett kvinnligt studentboende. Förutsägbar handling som inte blir mer unik av att den äger rum under julen. Filmen lyckas inte heller bygga upp någon skräckstämning. Julstämning, då? Nej, inte det heller. ”Black Christmas” är en trist film som endast kan ståta med lite kultstatus.
Trading places, 1983
I en del fall räcker det att en film utspelar sig under julen för att den ska kunna frambringa julkänslor. Det här är ett exempel på det. Vill man överanalysera går det att hitta ett fint budskap i stil med ”alla människor är goda innerst inne, det är bara omgivningen som får en del att framstå som motsatsen”, något som kan vara bra att komma ihåg i dessa tider. I övrigt: klassisk komedi från Eddie Murphys bästa era, med en bra blandning av banala skämt och mer sofistikerad humor som man märker först efter att ha sett den några gånger.
A Christmas story, 1983
Vi var där alla en gång när vi var små. Vi önskade oss en viss leksak så obarmhärtigt mycket i julklapp att vi i tjatade om den flera månader i förväg. ”A Christmas story” handlar om nioårige Ralph som tar fram en genomtänkt strategi för att övertyga sina föräldrar om att han ska få ett leksaksgevär till jul. Peter Billingsley gör en ovanligt bra insats som barnskådespelare i huvudrollen. Filmen bygger på att förpacka barnslig humor i ett format som passar en vuxen publik. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte. ”A Christmas story” är ojämn: ibland så pinsam att man överväger att stänga av, ibland så charmig och rolig att man smälter.
Silent night, deadly night, 1984
För att bygga vidare på temat från ”Trading places”: om en människa framstår som ond är det för att något ont hänt denne. Så, när femårige Billy får se sina föräldrar mördas av en psykopat som är utklädd till tomten bygger det en grund för framtida hemska gärningar. Ja, när han är arton och tvingas på en tomtekostym slutar det med blodbad. ”Silent night, deadly night” är som de flesta andra lågbudgetskräckisar från åttiotalet: halvdant skådespeleri och humoristiskt utförda mordscener. Den har samma kvalitet som en "Final destination"-film: behållningen finns i de fantasifulla morden.
Silent night, deadly night part II, 1987
I tvåan har Billys lillebror Ricky tagit över rollen som tokig mördare. Upplägget i filmen är i sig inte heltokigt: den bygger på att Ricky berättar sin historia för en psykolog. Däremot görs det billigt och tråkigt, då över en tredjedel av speltiden är en nerkortad repris av den första filmen. Det blir som att se ett halvtaskigt sportreferat av en match man redan sett och vet hur den slutar. Rickys egen story är inte lika underhållande som hans storebrors dito. Men huvudrollsinnehavaren Eric Freeman är långt mer trovärdig som psykopatmördare än sopan Robert Brian Wilson i ettan.
Die hard, 1988
Den första av tre filmer som jag måste se varje jul. ”Die hard” är helt enkelt en av de bästa filmer som gjorts i actiongenren, med både brutalt våld och mycket humor, utan att trilla över i tramsig komedi. Och den utspelar sig under julen. Vad mer behövs?
Ernest saves Christmas, 1988
Tomten ska gå i pension och behöver övertyga sin utsedda efterträdare att tacka ja till jobbet. Till sin hjälp har tomten taxichauffören Ernest P Worrell. Gillar man Jim Carrey så lär man älska Jim Varney, som spelar Ernest. Han har ett liknande sätt att grimasera fram skämten. Douglas Seale är dessutom en lysande jultomte. Mest intressant är att filmen tar upp den klassiska tomteproblematiken: hur ska en tomte hinna dela ut klappar till barn över hela världen under en kväll? Mer utrymme för den frågan, så hade ”Ernest saves Christmas” blivit ännu bättre. Nu är den mest en ganska underhållande barnfilm.
Christmas vacation, 1989
Här beskrivs julen i sin vanligast förekommande form. I stället för en lugn, stillsam högtid där alla bekymmer seglar iväg: stora tjocka släkten tränger sig på, vägrar komma överens med varandra och ska bara ha, ha och ha. Filmen betonar ett av julens viktigaste ord vid sidan om sådant som kärlek, omtanke, givmildhet, empati och så vidare – överseende. Humorn är i nio fall av tio extremt förutsägbar, men ofta effektiv just därför. Och många föräldrar lär kunna identifiera sig med Clarke Griswold.
Home alone, 1990
Det hände nog oss alla någon gång när vi var åtta, att vi kände oss ej omtyckta av resten av familjen och önskade att de skulle försvinna. Och alla närde vi en liten önskan om att genast få bli vuxna och styra och ställa i huset. ”Home alone” är en klassiker så det sjunger om det, förmodligen den bästa familjefilmen i julkategorin. Men hur många åttaåringar som ser filmen tar till sig dess andemening; att man ska uppskatta sin familj oavsett hur mycket de går en på nerverna?
Jingle all the way, 1996
Ytterligare ett upplägg som många lär känna igen: den desperata jakten efter en julklapp som är slutsåld överallt, men som är det enda som den tilltänkta mottagaren önskar sig. Filmen går in för att stärka julens kommersialisering i grundpålarna. Budskapet tycks vara att allt löser sig, bara man köper rätt julklappar. Den lilla ”det är tanken som räknas”-sekvensen i slutet är inte precis vad som fastnar efter att ha sett filmen. Men den är ändå rätt underhållande om man, som en annan, har rätt barnslig humor.
Love actually, 2003
Av de nämnda tre måstefilmerna är ”Love actually” den andra. Först och främst är det en briljant tagning av ”flera parallella historier som till synes inte har med varandra att göra men ändå hänger ihop”-upplägget. Sedan: kolla rollistan. Sist: alla människor har komplexa livssituationer, men ingen är en ö. Alla lever i symbios, på ett eller annat sätt. Och alla har en sak gemensamt. Det där ordet i filmens titel, som på svenska består av sex bokstäver varav den första och den sista är k.
Santa’s slay, 2005
Den sista av de där tre måstefilmerna. Bygger på den geniala idén om att tomten egentligen är Satans mordiske son. Filmen är ett veritabelt mästerverk, som håller en lagom distans till både slasherfilmer och julfilmer, och där humorn ofta kommer från skön sarkasm. Dialogen är fullpackad med briljant omformulerade slanguttryck och oneliners, och alla dessa uppfattas först efter man sett filmen flera gånger. Vill ”Santa’s slay” ha sagt något särskilt? Ja, är du en bortskämd snorvalp kanske tomten slaktar dig i stället för att ge dig en julklapp. Säger det igen: ett mästerverk.
Deck the halls, 2006
Bottnar i det klassiska ”jag ska vara värst”-draget, som den här gången tar sig uttryck i en fejd mellan två pappor som försöker överträffa varandra i att vara julig. Det kulminerar i ett bredbent potpurri av de vanligast förekommande julfilmsbudskapen: att ingenting är viktigare än familjen, att det är viktigt att vara givmild och hjälpsam, vi är starka tillsammans och så vidare. Till största delen en ganska fånig film som nästan helt baseras på ogenomtänkt, billig humor. Men Danny DeVito är en ljusglimt.
Och nu, de där kortfilmerna:
A Charlie Brown Christmas, 1965
Julen närmar sig, men Charlie Brown känner sig deppig och undrar vad meningen med högtiden egentligen är. Exakt vad han kommer fram till accentueras inte nämnvärt i filmen, men likväl är den mer grubblande än gemene barnfilm och tar upp fler funderingar än vad sådana normalt gör. ”A Charlie Brown Christmas” är en kortfilm som både underhåller och uppmanar till eftertanke, en funktion som inte ska underskattas. Röstskådespeleriet är ett tveeggat svärd: å ena sidan ganska dåligt, å andra sidan extremt autentiskt, då få av personerna bakom rösterna var äldre än tio år när filmen gjordes.
How the Grinch stole Christmas, 1966
“Maybe Christmas, he thought, doesn’t come from a store. Maybe Christmas, perhaps, means a little bit more”. Julkulturens tradition av att rimma har nog aldrig blivit bättre än i “How the Grinch stole Christmas”. De finurliga versmåtten gör att berättelsen liknar en raptext. Vad den handlar om behövs inte rabblas upp en gång till, men det är på sin plats att konstatera att den bästa sidan av någonting tydligast gestaltas genom att visa upp motsatsen. Filmen är en fantastisk känga mot julens kommersialisering, och får fram budskapet bättre än versionen från 2000.
Mickey’s Christmas carol, 1983
Charles Dickens ”En julsaga” i Disneytappning. Joakim von Anka är minst lika perfekt som Ebenezer Scrooge som Alastair Sim. Att analysera berättelsen och dess sensmoral är rätt överflödigt, men den här filmen är en extremt lyckad ansats att kortfattat och enkelt framföra budskapet till den massa som kanske inte skulle förstå exempelvis ”Scrooge” – alltså, barn. Har man ungar men inte visar ”Mickey’s Christmas carol” varje jul är man en dålig förälder.
A Garfield Christmas special, 1987
Gustaf, Ådi och Jon åker ut till släkten på landet för att fira jul. Filmen driver lite med manin att upprepa traditioner som ingen minns poängen med, men i det stora hela saknar ”A Garfield Christmas special” riktning. Men Gustaf är alltid rolig, även om det här inte är en av kattens största stunder.
We wish you a Turtle Christmas, 1994
De fyra Turtles-snubbarna kommer på att de inte köpt en julklapp till sin ledare Splinter, och ger sig ut på New Yorks gator för att rätta till misstaget – men det är bara några få timmar kvar till affärerna stänger! På vägen låtsas de att de är med i någon av Michael Jacksons musikvideor. Dessa tjugofem minuter rymmer inte mycket mer än omgjorda jullåtar, vilket blir enformigt att genomlida. Viss pluspoäng måste ges för den musikaliska bredden – pop, reggae, hiphop med mera. Men filmen vill betona hur viktigt det är med julklappar och de som växer upp med den här som en del av sitt julfirande lär ha kommersialismen i ryggraden.
The Madagascar penguins in a Christmas caper, 2005
Först och främst är “Madagascar”-pingvinerna de coolaste animerade djuren som gjorts. Och även ett gäng militäriskt disciplinerade pingviner har koll på vad julen handlar om: ”Never swim alone”. Den här korta rullen är fullsmockad av rapp, finurlig och hysterisk humor. Har du tio minuter över kan de inte ägnas åt något bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar