64 skivor från 2013 som jag tycker extra mycket om

The 1975 – The 1975
Ett tydligt basgroove, enkla men effektiva rytmer, stiligt sparsmakade gitarrer, smakfull elektronik, refränger som vägrar lämna skallen – vad indierock om inte alltid, så åtminstone betydligt oftare, borde vara. The 1975 håller sig till enkla arrangemang och spänner aldrig en muskel för mycket, men får ändå sagt mer än de flesta, mycket tack vare sångaren Matthew Healys sagolika känsla för melodier. Att räkna upp enskilda låtar är onödigt. Tretton av sexton låtar är potentiella hitlisteettor. De resterande tre spåren är korta intron eller interludier.

Adept – Silence the world
“We are the ones who never gonna back out/The best of friends having the time of their fucking lives”. Refrängen i “Established 2004” säger allt om Adept. Det här är ett band som alltid levt för stunden och fokuserat på nuet. Skulle det ta slut kan kvintetten säga att de lägger av när de har som roligast – när de är på topp. Det tycks alltid ha varit deras målsättning. Tredje plattan ”Silence the world” är med andra ord ytterligare ett steg framåt. Ett svårare sound, ett mörkare anslag och deras bästa skiva hittills.

Alenah – Alla vägar bär till rom
”Jag vill säga så mycket om Alenah /…/ Men egentligen räcker det med ett enda ord för att beskriva Alenah. Ett ord på tre bokstäver som sammanfattar de fem killarna och deras konstnärskap bättre än vad alla analyser av toner, ackordbyten och arrangemang någonsin kan. Ett ord: mod.” Så skrev jag när jag recenserade ”Alla vägar bär till rom” för Muzic. Det gäller fortfarande. Värt att påpeka: titeln syftar på sprit, inte Italiens huvudstad.

Alice In Chains – The devil put dinosaurs here
Hur överträffar man en skiva som “Black gives way to blue”? Det går inte. Men att göra en skiva som är nästan lika bra, fungerar det? Dum fråga. Ja. Femte skivan är Alice In Chains smutsigaste giv hittills. Så här metalliska har de aldrig varit förr, och atmosfären liknar en skräckfilm som utspelar sig i ett laboratorium. Låttiteln ”Lab monkey” och dess text säger en hel del om upplevelsen. ”Can you finally hear this deepened scratching through the wall?” – Alice In Chains låter ännu en gång som ett skrik efter hjälp.

Atoms For Peace – Amok
Atoms For Peace är en så kallad supergrupp, där Thom Yorke styr. Att han gillar minimalistisk electronica är välkänt, och i Atoms For Peace kan han leka med stilen utan att känna sig fjättrad av bojorna som Radioheads förflutna som rockband medför. “Amok” baseras på abstrakta rytmer och låter stundvis så beskedlig att den nästan tycks be om ursäkt för att den över huvud taget släpper ifrån sig ljud. Däri ligger det briljanta, det suggestiva som gör att man återvänder till skivan gång efter gång.

Big Deal – June gloom
Det är inte helt lätt att komma överens med Kacey Underwoods och Alice Costelloes gemensamma sångstil. Ofta låter de så trötta att de tycks vara på väg att somna. Det gäller i och för sig Kevin Shields och Bilinda Butcher i My Bloody Valentine också, men Big Deal använder inte så många effekter att det knappt hörs. I stället står den lätt blaséartade sången i centrum, helt utan finputsning. Kanske är det vad som krävs för att de vackert bitterljuva kärlekstexterna ska fungera och för att låtarna ska förmedla rätt känsla.

Bombino – Nomad
Gitarren är inte död. När man hör Omara ”Bombino” Moctars gitarrspel på ”Nomad” inser man att det fortfarande går att bryta ny mark med ett så välanvänt instrument. Han har en spelstil som vilar dels på influenser från exempelvis Carlos Santana, Mark Knopfler och Jerry Garcia, och dels på arvet från Tuaregisk folkmusik. Ofta låter det som att han hittar nya, oupptäckta områden på gitarrhalsen. Grooviga ”Amidinine”, sprudlande ”Niamey jam”, suggestiva ”Her tenere” och fartfyllda “Azamane tiliade” är höjdpunkterna på en av årets fem bästa skivor.

Bombus – The poet and the parrot
För att beskriva Bombus andra skiva är det bara att vältra sig i klyschor om svett, hårighet, smuts, muskler och allmän sluskighet. Det är exakt så ”The poet and the parrot” låter, om än på ett polerat sätt. Hänger du med? Skivan är rå som tusan, men samtidigt kontrollerad och välformulerad. Ren skit, kan man säga. Det låter tveksamt på pappret, men enastående i verkligheten.

Bon Jovi – What about now
År 2000 var jag nio år gammal och lade trettio kronor på cd-singeln “It’s my life”. År 2004 kändes ”Livin’ on a prayer” som världens bästa låt. År 2013 mysryser jag till ”What about now”. Bon Jovi har aldrig varit ett konstant inslag i min värld, men nu är de tillbaka. Vill man instinktivt invända mot det bredbenta och arenaanpassade anslaget får man påminna sig om att få eller ingen gör sådant bättre än Bon Jovi. Dessutom: i dessa hemska tider är textrader som ”Never give up/You’re an army of one/So don’t apologize/Defend just being alive” värda mycket, mycket mer än all tom misantropi som präglar rockvärlden nu för tiden.

Charles Bradley – Victim of love
Charles Bradley får ett exemplar av The New York Post i handen och ser att den tryckt en notis om att han ska gigga i sta’n i kväll. Han blir överlycklig. Sedan går han förbi kvällens spelställe, där det förkunnas: ”Sold out”. Han studsar och sjuder av entusiasm. Bara några minuter tidigare storgrät han och hulkade att han är redo att lämna den här världen när som helst gud tycker det är dags. Det här är delar ur dokumentären ”Soul of America”, som handlar om Charles Bradleys väg från en luffartillvaro till ett genombrott som soulartist, vid sextiotvå års ålder. Andra skivan ”Victim of love” är ett smärtsamt bevis på hur orättvis världen är – Bradley borde ha blivit en storhet redan för fyrtio år sedan.

Billy Bragg – Tooth & nail
Sista låten på “Tooth & nail” heter “Tomorrow’s going to be a better day”. Den handlar om att det största hotet mot mänskligheten är cynism, den vanliga människans egna sådan. Om folk slutar tro på att världen kan förändras till det bättre, då kommer det heller aldrig hända. ”If you wish to make a better world, then seeing the glass half-full is a good place to begin”, har Billy Bragg sagt. Det stämmer. Det här är det viktigaste budskapet du kan ta till dig.

Bring Me The Horizon – Sempiternal
“The days are a deathwish/A witchhunt for an exit/I am powerless”. Jag fick premiärlyssna på “Sempiternal” redan i januari, men anade inte då att Oliver Sykes ord skulle bli profetiska. År 2013 har varit ett skitår av enorma, omätbara proportioner, precis som Bring Me The Horizon berättade för mig. Jag borde ha lyssnat. Men vet ni vad? Året är snart slut och ”Sempiternal” har varit en viktig anledning till att jag hängt kvar. Tack.

Basia Bulat – Tall, tall shadow
Det finns mycket som gör Basia Bulat unik. Hennes spröda röst och sångstil, som för tankarna till Jo Stafford med sitt sätt att försiktigt men lekfullt plocka de höga tonerna, är en sak. Det kreativa användandet av instrument som autoharpa, charango och Wurlitzerorgel är en annan. På ”Tall, tall shadow” går hon in för att sudda ut gränserna mellan pop och folkmusik, och med ödesmättade historier som ”The city with no rivers”, ”Promise not to think about love” och titelspåret lyckas hon.

Bullet For My Valentine – Temper, temper
Att låta skiten lagras under naglarna efter slickade “Fever” var ett klokt drag. Fjärde skivan ”Temper, temper” är Bullet For My Valentines rockigaste och rivigaste skiva hittills, utan att den för den delen gör avkall på bandets signum. Refrängerna är fortfarande flugpapper, men riffen är tuffare. Ibland luktar det nästan Zakk Wylde. Låtar som ”P.O.W.”, ”Breaking point” och ”Riot” är bland det bästa som walesarna har gjort.

Nick Cave And The Bad Seeds – Push the sky away
Å ena sidan: Nick Cave och hans manskap vägrar stå stilla. Deras karaktäristiska sound kläs i en ny skrud, som låter tidsenlig utan att bli ett trendoffer. Ofta minimalistiskt, ibland elektroniskt, alltid fantasieggande. Å andra sidan: Nick Cave låter som han alltid gjort. Målande poesi framfört av en av tidernas mest läckra baritonröster förvandlar skivan till något musikalliknande, precis som större delen av hans diskografi. Sammanfattningsvis: så här låter det när man åldras med värdighet.

Clutch – Earth rocker
Kunde inte hålla mig när Clutch signerade skivor på Metaltown. Jag lutade mig fram mot trummisen Jean-Paul Gaster och sa ”Visst är Elvin Jones tidernas bästa trummis?”. Han svarade ”Yeah, he is”. Om fler rocktrummisar insett jazztrummandets välsignelse – tänk vilken underbar värld det här hade varit. ”Earth rocker” svänger hälsovådligt mycket, och titelspåret är en av årets bästa dängor.

Sheryl Crow – Feels like home
År 2006 drabbades Sheryl Crow av bröstcancer. Efter att ha tillfrisknat flyttade hon från Los Angeles till Nashville, countryns huvudstad. Hon blev en del av stadens musikliv och plötsligt stod det skrivet i sten att hon skulle göra en countryskiva, efter en karriär inom radiovänlig poprock. ”Feels like home” innehåller den sortens välkammade popcountry som staden i dag står för, men utan att bli uträknat smörig. Titeln är passande – det låter som att Sheryl Crow kommit hem.

Cult of Luna – Vertikal
När man slutar lyssna på musiken, när man bara känner den. När den tar över en oavsett vilken sinnesstämning man är i. När den försätter en i ett transliknande tillstånd. När man, efter att skivan snurrat klart, befinner sig i någon slags bakfylla. När man försöker beskriva den och inte kan göra annat än att svamla klyschor. ”Vertikal” är Cult of Lunas bästa skiva hittills.

Czarface – Inspectah Deck + 7L & Esoteric = Czarface
Inspectah Deck, den mest underskattade medlemmen i Wu-Tang Clan, bildar Czarface tillsammans med undergroundhjältarna 7L & Esoteric. Den spontana och nyfikna approachen som präglar debutskivan känns som direkt hämtad från hiphoppens gyllene era. Men i stället för att fastna i ett retrofack sätter Czarface det gamla i en modern kontext. Trion sammanför då och nu, och får i förbifarten ihop en skiva med tunga beats som knappt RZA kan matcha.

The Dangerous Summer – Golden record
Inte lika rakt och lättillgängligt som förr, betydligt mindre poppigt, men med mycket mer mörker. ”Golden record” eller 2013 i sin helhet? Båda. The Dangerous Summer har alltid varit synonymt med extremt känsloladdad musik. När sångaren AJ Perdomo sjunger ”I’m just crazy with emotion/The reason I write songs” i ”We will wait in the fog” är han övertydlig, men slår likväl huvudet på spiken.

Dark Tranquillity – Construct
De vågade. De vågade ta ett steg åt ett håll som avvek från deras utveckling sedan ”Damage done”. De återvände till ”Projector”-stuket och plockade fram sina Depeche Mode-influenser igen. ”Construct” är Dark Tranquillitys mest atmosfäriska skiva hittills, ljudbilden är mer avskalad än den på ”We are the void”, men säger ändå mycket mer, och Mikael Stannes rensång är bättre än någonsin. Och ”Uniformity”. Vilken låt. Vilken jävla låt.

Deep Purple – Now what?!
Medan andra band från deras generation satsar på välproducerad återvinning är Deep Purple evigt framåtsträvande. ”Now what?!” är inte Deep Purple 1972, den är Deep Purple 2013 – ett band där spelglädjen styr, där låtarna baseras på jazzinfluerade teman snarare än lättnynnade riff och där medlemmarnas individuella spelstilar alltid får skina. Steve Morse och Don Airey är inte Ritchie Blackmore och Jon Lord, och inte heller försöker de vara det. De är sig själva och just därför är Deep Purple i dag allt annat än föredettingar.

Della Mae – This world oft can be
Det enklaste knepet för att få till närvarokänsla i en studioproduktion är att spela in live. Vill man sedan ta det ett steg längre låter man den färdiga skivan bestå av förstatagningar. Det har Della Mae gjort på sin debutskiva. Endast lite sångharmonier och solon har lagts på i efterhand. Resultatet är naken och ärlig bluegrass, där det värnas om genrens rötter utan att bli bakåtsträvande.

Depeche Mode – Delta machine
Depeche Modes bästa skiva sedan ”Ultra”. Nyckeln är en selektiv, fokuserad bredd. Stundvis, som i ”My little universe”, tycks låtskrivaren Martin Gore ha snöat in på samma minimalistiska electronica som gjorde underverk med Thom Yorkes kreativitet en gång i tiden. Samtidigt bjuder ”Slow” på ett bluesriff. Syntljuden i ”Soft touch/Raw nerve” är så, ja, rentav brutala att det krävs mycket ansträngning för att uppfatta melodin. ”Soothe my soul” är en uppdatering av ”Personal Jesus”. Kom ihåg att skivan ska avnjutas tillsammans med de fyra låtarna på deluxeutgåvans bonusskiva. Depeche Mode anno 2013 skriver så starka låtar att de bör serveras i intervaller om sjutton, inte bara tretton.

Editors – The weight of your love
2009 var året då alla gitarrockande indieband skulle bli elektroniska. Editors också. I dag ska alla band bli americana och altcountry. Editors också. Eller, inte riktigt. Men ”The weight of your love” är i alla fall mer gitarrdriven och mindre elektronisk än ”In this light and on this evening”. Jag saknar mörkret, men gillar nye gitarristen Justin Lockeys klart Bernard Sumners-influerade melodispråk. Så här postpunkiga har Editors inte varit sedan debuten ”The back room”, om ens då. Samtidigt är anslaget brett, stort och pampigt. Tänk att The Cure tar intryck av sentida U2. Om Editors någonsin blir ett arenaband är det nu.

Eminem – The Marshall Mathers LP 2
Då och då kommer uppföljare som fulländar, snarare än vattnar ur. Till dessa hör ”Bad guy”, inledningslåten på Eminems åttonde platta och del två av klassiska låten ”Stan”. I första låten begick ett besatt fan självmord eftersom Eminem aldrig svarade på hans brev. Nu, tretton år senare har hans lillebror vuxit upp och är ute efter hämnd. ”The Marshall Mathers LP 2” är ingen upprepning, men ett återupptagande av det tankesätt som präglade föregångaren. Eminem vill bevisa för världen att han kan lyckas, trots sin bakgrund. På tretton år har han också blivit en ännu bättre historieberättare. Begär och skicklighet är en stark kombination.

Etran Finatawa – The Sahara sessions
Vem sa att kulturkrockar är något dåligt? Etran Finatawa består av medlemmar från två olika afrikanska folkslag: tuareg och wodaabe. De två kulturerna har gemensamt att de är nomadiska bönder, men deras traditionella värderingar är avsevärt olika. Innebär det att de inte kan vara vänner? Nej. I Etran Finatawa möts musiker från de två folkslagen och blandar sina respektive musikaliska rötter till ett enastående resultat. Bandets fjärde skiva ”The Sahara sessions” spelades in i ett tält mitt ute i Sahara och låter därefter. Lägereldsvärme, hjärta och väldigt mycket själ.

Free Fall – Power & volume
Free Fall drömmer sig tillbaka till en tid då rock inte var inramat av snäva genrer. De använder samma breda gester som The Who, Led Zeppelin och Free, och spelar arenamusik där melodier och arrangemang känns större än livet. Retro? Lite, men inte på det där utstuderade “välja ett fåtal stilgrepp från en särskild era och nöta dessa till förbannelse”-sättet. Free Fall andas replokalsspontanitet och framför allt iver att få erövra världen – det finns en tanke bakom låttitlar som ”World domination” och ”Top of the world”.

Jenny Gabrielsson Mare – The ritual
“Twin peaks”, David Lynch, Alfred Hitchcock, ”The third man”, “In the wee small hours”, “The heart of Saturday night”, tät cigarettrök i en jazzklubb, regnvåt kullersten, natt, Paris, film noir, Gamla Stan i Stockholm, vaudeville, sepiatonade foton, pianobarer, mystik, november, nittonhundratalets mittersta decennier, fåordiga människor, svarta klänningar och hattar med nät för ansiktet, bakåtslickade frisyrer i dyra kostymer, Nina Simone, Ella Fitzgerald. ”The ritual”. Jenny Gabrielsson Mare.

The Garifuna Collective – Ayó
The Garifuna Collective består av tretton personer som tillhör Garifunabefolkningen och som bor i Dangriga i östra Belize. Deras musik utgår från traditionell punta, där tonalt slagverk står i centrum. Samspelet mellan rytmer och melodier blir därmed något helt annat än dito i västerländsk musik. The Garifuna Collective tar genren ett steg längre via oväntat kreativt gitarrarbete. Den obarmhärtigt vackra ”Gudemei” är starkast på ”Ayó”, bandets första skiva på egen hand.

Ghostface Killah – Twelve reasons to die
Om det har gjorts en film om en gangster som blir förälskad i dottern till en konkurrerande maffiaboss och därför blir mördad, för att sedan komma tillbaka från de döda och hämnas, så har jag i så fall missat den. Men det har gjorts en konceptskiva med den handlingen, och den heter ”Twelve reasons to die”. Banne mig om inte den räcker längre än vad en filmversion hade gjort, om så Al Pacino och Robert De Niro figurerat i rollistan.

Luna Green – Luna Green
Luna Green dök upp från ingenstans, mitt i november, med en skiva som inte låter sig kategoriseras hur som helst. Pressreleasen pekade på Feist och Nick Drake, och visst ligger det något i det. Här finns också en stämning som påminner om Nick Cave och Tom Waits. En del arrangemang hade lika gärna kunnat hittas i någon av Nina Simones låtar. Ibland sjunger Luna som en ung Anna Ternheim. Musiken befinner sig oftast någonstans mellan americana och jazz, med en skönt ödesmättad känsla.

Gyllene Tider – Dags att tänka på refrängen
När Per Gessle skulle skriva nytt material till Gyllene Tiders återföreningar 1996 och 2004 fick han ihop smöriga arenapoplåtar som liknar det han själv gjort på sina soloskivor. Den här gången är det annorlunda. Plötsligt minns han sina favoriter från sjuttiotalet och kommer ihåg att Gyllene Tider faktiskt var ett slags rockband en gång i tiden. Melodierna tala för sig själva i kompakta, slitstarka låtar, där de övertydligt bredbenta arrangemangen hålls borta. ”Dags att tänka på refrängen” är det bästa bandet gjort sedan ”Moderna tider”.

Emmylou Harris & Rodney Crowell – Old yellow moon
Ibland vet man inte vad man vill ha förrän man får det. Emmylou Harris och Rodney Crowell är framgångsrika på varsitt håll i countryvärlden, och har velat göra en skiva ihop i åratal. Till slut blev det av. Tror inte många drömde om en skiva som ”Old yellow moon” för ett år sedan, men när man väl hört skivan är den omöjlig att leva utan. Matraca Bergs ”Back when we were beautiful” är en näsknäpp på alla som tjatar om musik med känsla utan att veta vad de pratar om. 

Mattias Hellberg – Gurimolla!
Varje år släpps det ett antal skivor som blandar och plockar från diverse håll i musikvärlden, vilket resulterar i vad man skulle kunna beskriva som skivsamlarrock. Problemet med denna approach är att den ofta låter kalkylerad, som att de spridda referenserna uppkommit efter uträknade beslut. Inte ”Gurimolla!”. Skivan är en guldgruva för nördarna, men bredden och stilblandandet låter aldrig förutbestämt. Det känns spontant, nästan jazzigt och väldigt lekfullt, utan att bli splittrat. Mattias Hellberg har en stor palett inom räckhåll och det skulle inte förvåna mig om ”Gurimolla!” ändå bara visar upp en bråkdel av den.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
”För jag tänker aldrig dö, nej”. I titelspåret på sin sjätte skiva säger Håkan Hellström det jag alltid velat höra, det jag alltid behövt höra, i årets bästa, starkaste låt. Den är så bra att den ensam hade kunnat berättiga en plats för hela skivan på den här listan. Men, här finns mer guld. Som den bitterljuva ”När lyktorna tänds”. Den ärkeåttiotaliga ”Pistol”, som får mig att tänka på sådant som ”Take my breath away”. Postpunkiga ”Livets teater”. Och allt annat på skivan. ”Valborg” är årets vackraste kärlekslåt.

Jon Hopkins – Immunity
”Immunity” känns som framtiden. Inte på så vis att det är något nyskapande som aldrig gjorts förr. Men känslan och atmosfären i musiken kommer direkt från en science fiction-film i stil med ”Sunshine”, ”Renaissance”, ”Equilibrium” och ”Casshern”. Tänk ett dystopiskt, lågmält, grymt övervakat 2050-tal där man sällan behöver gå utomhus eftersom alla bor i storstäder där byggnaderna kopplats samman med korridorer. Det hade antagligen varit väldigt deppigt i verkligheten, men fungerar perfekt som fond för ”Immunity”.

Hurts – Exile
Inte många artister debuterar med en så framgångsrik skiva som ”Happiness” nu för tiden. Uppföljaren ”Exile” tycks inte ha fått samma skjuts, men är minst lika bra. Anslaget är större, melodierna bredare och musiken pampigare. Om debuten ”bara” var jäkligt bra låtar, är andra skivan jäkligt bra låtar med mer djup och ett mer genomarbetat sound. Suggestiva balladen ”The crow” är med sin mörka atmosfär ett fint bevis på att Theo Hutchcraft och Adam Anderson börjat tänka i fler led än bara catchiga melodier.

The Joy Formidable – Wolf's law
Det är lätt att koppla samman The Joy Formidable med gamla indierockare som My Bloody Valentine, Sonic Youth och The Pixies. Men egentligen har trion lika mycket gemensamt med Cream, Led Zeppelin och The Who. Inte musikaliskt, egentligen. Det här låter nittiotal så det sjunger om det. Däremot är approachen som teleporterad direkt från sextio- och sjuttiotalet. Det här är ett band där alla medlemmar har en särpräglad spelstil och där de ständigt slåss om utrymmet i ljudbilden, i stället för att slött kompa varandra. ”Wolf’s law” är en historielektion för hipsters.

Kashmir – E.A.R.
Vissa band gör intressantare resor än andra. Kashmir inledde sin karriär för drygt tjugo år sedan som ett medelmåttigt grungeförsök. Nu, på nionde plattan, är kvartetten framme vid ett mångfasetterat och eklektiskt sound. ”Trench” hade kunnat vara ett interludium på ”The fragile” av Nine Inch Nails. ”Blood beech” hade kunnat signeras The National. Kasper Eistrup sjunger ofta som Thom Yorke och beatet i ”Purple heart” låter som något från Radioheads ”Kid A” i poptappning. Men hela tiden låter det Kashmir. ”E.A.R.” är bred och lekfull, alltid med låten i centrum, alltid med en egen stämpel.

King Krule – 6 feet beneath the moon
Det här borde inte fungera. Archy ”King Krule” Marshall är nitton år gammal och sysslar med primitiv lo-fi som baseras på gitarrplock, konstiga ljud och bred cockneydialekt. Ofta låter det så skevt att man funderar på om det ens är musik över huvud taget. Ändå är ”6 feet beneath the moon” helt omöjlig att slita öronen från. King Krule säger mycket med hjälp av lite och målar upp askgråa ljudlandskap, som är lika högtflygande som jordnära.

Bassekou Kouyate & Ngoni ba – Jama ko
En ngoni är ett västafrikanskt stränginstrument, som utvecklades till banjon i USA i samband med slavhandeln under 1600- och 1700-talet. En av världens mest kända ngonispelare är Bassekou Kouyate från Mali. Han baserar sina låtar på traditionella maliska melodier och historier, och printar sitt sigill på dem via sin virtuosa spelstil. Tips: läs låtbeskrivningarna i texthäftet, så att de innehållsrika historierna bakom låtarna framgår. Om du nu inte talar bamara och förstår texterna.

Kris Kristofferson – Feeling mortal
”Soon or later I’ll be leaving/I’m a winner either way/For the laughter and the loving/That I’m living with today”. På sin tjugoförsta platta reflekterar Kris Kristofferson – sjuttiosju år ung – över vad som varit och uttrycker ett fridfullt accepterande av att han förmodligen inte kommer finnas kvar särskilt länge till. ”Feeling mortal” är en känslosam, naken och ärlig skiva, en fortsättning på vad han gjorde med ”This old road” och ”Closer to the bone”. Aldrig ett instrument för mycket, i stället full fokus på närvaro och själ. Det här är ljudet av en man som har levt.

Ulf Lundell – Trunk
Fjolårets ”Rent förbannat” levde upp sin titel. Ulf Lundell var arg. På Alliansens Sverige, på vänstern som inte håller vad ideologin lovar, på kapitalism och på folks apati. Ett år har gått, och Ulf Lundell är fortfarande arg. Med ”Trunk” sparkar han på Las och arbetsmarknaden, på giriga bankirer och på den ekonomibaserade människosynen. Men han är också nostalgiskt grubblande, i ”När vi var unga”, och i ”63 i november”. Inte många artister visar upp så mycket angelägenhet och ett så stort behov av att skapa och uttrycka sig efter trettioåtta år och tjugoåtta plattor som Ulf Lundell.

Edda Magnason – Monica Z – musiken från filmen
Ett filmsoundtrack, en Monica Zetterlund-coverplatta eller bara Edda Magnasons tredje skiva? Irrelevant vilket som. ”Monica Z – musiken från filmen” kan stå på egna ben som ett helgjutet album. Musiken har arrangerats mästerligt av Peter Nordahl och håller sig till att backa upp sången, utan att bli anspråkslöst bakgrundsljud. Den stora bredden – jazz, visa, rhythm and blues, swing, latinoinfluenser – ros i hamn tack vare Edda Magnasons varma, mångsidiga röst.

Mariam The Believer – Blood donation
Såg duon Wildbirds & Peacedrums när de öppnade för Refused på KB i fjol. Jag fattade inte ett smack. Där och då kunde jag aldrig ana att sångerskan Mariam Wallentin några månader senare skulle leverera en av 2013s bästa skivor. ”Blood donation” är mörk som få och med en detaljrik ljudbild som man aldrig lyckas dissekera färdigt. Ett antal ljud är ganska jobbiga, men det är där skivans styrka ligger: lyssnaren tillåts aldrig att bli bekväm. Just som man vill falla in i det sköna ritualliknande malandet, som många låtar piskar upp, dyker skumma läten upp och ställer en i givakt.

Laura Marling – Once I was an eagle
Minns du “Abbey road”? Det klassiska medleyt på b-sidan, där ett gäng låtar som är starka var för sig kopplas samman till en större, ännu bättre helhet? Laura Marling inleder sin fjärde skiva med något liknande. ”Take the night off”, ”I was an eagle”, ”You know” och ”Breathe” sitter ihop och blir tillsammans det allra bästa som presenterats på en studioplatta under 2013. Det sätter tonen för ett album som sammanför finurliga referenser till det gamla med djupt personliga berättelser. Alla sexton spår är som varsin liten film, men bildar ändå en kusligt genomtänkt helhet. Det här är årets tveklöst bästa skiva. Men hur mästerlig ”Once I was an eagle” än är hann den knappt komma ut innan Laura Marling började spela låtar från nästa skiva live. Hur kreativ får en människa bli?

MF/MB/ – Colossus
Med gnisslande gitarrer, pulserande elektronik och rak, medryckande rytmik tar MF/MB/ arvet från The Jesus And Mary Chain och My Bloody Valentine och skakar om det. Det förs åt ett skruvat, nästan progressivt håll. Ändå lämnar melodin aldrig byggnaden. Den gömmer sig ständigt under alla oljud, är nästan alltid vacker, men sällan glad. MF/MB låter inte särskilt mycket som Joy Division, men deras musik skapar en liknande känsla av tegelmisär. Musik för din gråa söndagseftermiddag.

Motörhead – Aftershock
På tjugoförsta skivan väljer Motörhead att titta på ”Motörizer”, ”Snake bite love” och ”Overnight sensation”. Det bluesinfluerade svänget och de med bandets mått mätt poppiga melodierna är tillbaka, samtidigt som den metalliska riffrocken från ”Inferno” och ”The wörld is yours” är kvar. ”Aftershock” är, tillsammans med ”1916”, Motörheads mest varierade skiva hittills. En reflektion över var bandet varit, ett statement om var de befinner sig i dag och ett briljant album.

David Murray Infinity Quartet – Be my monster love
“Be my monster love” bygger på två aspekter som kan tyckas strida mot varandra. Dels saxofonisten David Murrays intrikata, Dick Hafer- och John Coltrane-influerade spelstil. Dels de lättillgängliga sångmelodierna som Macy Gray och Gregory Porter lägger över valda låtar. I framför allt titelspåret gifter sig de två motpolerna på ett enastående sätt. ”Be my monster love” är för lättlyssnad för de insnöade fanatikerna och för svårbegriplig för strölyssnarna. Men ett mästerverk för alla däremellan.

My Empire of Sound – The confession of the machines
Sidsel Marie Søholm har en fantastiskt uttrycksfull röst och en storslagen känsla för sångmelodier. John Alexander Ericson är mer än en låtskrivare och producent – han är en ljudkonstnär. Tillsammans bildar de My Empire of Sound, som skapar elektronisk pop som lyckas vara såväl drömsk och atmosfärisk som koncis och catchig. Låtarna är lika mycket ljudlandskap som linjära kompositioner. Depeche Mode hade gärna lagt vantarna på melodin i ”Glass”, medan postrockgitarren i ”Star waltz” är bedövande vacker.

Congo Natty – Jungle revolution
En ilsken tant skäller ut de ligistiska ungdomarna, påpekar att det här minsann var ett trevligt område innan de kom hit och tycker att de borde sticka tillbaka till sitt eget land. En svarar ”This is my fucking country, lady!”. En sampling från filmen “Babylon” inleder ”London dungeons” och sätter tonen för ”Jungle revolution”, en dystopiskt tonad skiva där samhällskritiken ackompanjeras av en tung blandning av reggae och drum’n’bass. Michael ”Congo Natty” West tar ställning mot rasdiskriminering, beskriver övervakningsmetoder som ”The mark of the beast”, efterlyser gemenskap i världen och skapar i förbifarten protestmusik för den nya tidens rudeboys.

Nine Inch Nails – Hesitation marks
Trent Reznor återuppfinner inte Nine Inch Nails med comebackskivan. I stället förädlar han vad bandet gjort tidigare. På ”Hesitation marks” fulländas det som Reznor påbörjade på ”The slip” – att ta den industriellt pumpande, stenhårt elektroniska sidan från ”Year zero” och klä den i en analogt ljudande kostym. Allra bäst är de trasiga ”With teeth”-gitarrerna som poppar upp här och var, exempelvis i ”Various methods of escape” och ”Disappointed”.

Pearl Jam – Lightning bolt
För varje skiva blir Pearl Jam mer och mer som Bon Jovi. Inte för att de två banden låter lika. Men de båda avlägsnar sig från sitt tidstypiska förflutna genom att närma sig mer okomplicerad rock. En sådan approach tillåter bandet att göra punkigt slammer (”Mind your manners”), indiepop (”Infallible”), en finstämd ballad (”Sirens”), folkrock (”Sleeping by myself”) och själfull arenarock (titelspåret). ”Lightning bolt” är en förutsättningslös samling låtar av ett band som fortfarande älskar vad de gör, just för att de gör vad de vill.

Pure Love – Anthems
“I’m so sick of singing about hate/It’s never gonna make a change”, sjunger Frank Carter i “Bury my bones”. Vad han menar är uppenbart även för idioten: han hoppade av misantropiska Gallows under 2011 och kände sig trött på sin image som genomhatisk nihilist. Tillsammans med gitarristen Jim Carroll drog han igång ett nytt band – Pure Love, förmodligen 2000-talets bästa bandnamn efter Zombiekrig. I stället för mörk hardcore: rak rock’n’roll med viss punk- och new wave-känsla.

The Reign of Kindo – Play with fire
Den till synes fantasilösa och klyschiga titeln är en lysande beskrivning av vad The Reign of Kindo gör på sin tredje fullängdare. De tar ut svängarna med arrangemangen och jammandet lite mer än förr, vilket innebär att de ena stunden bjuder på storbandsblås för att i nästa landa oväntat nära hårdrock. Men bandets typiska melodispråk finns kvar, och fortfarande är det svårt att avgöra om musiken är jazz eller indierock.

The Resistance – Scars
Om det inte redan hade funnits ett band som heter Brutality Will Prevail hade det varit ett lämpligt namn för The Resistance. Debutskivan ”Scars” är ingen bergochdalbana, men en extremt välriktad käftsmäll. I tider då dödsmetall ofta späs ut med inspirationslöst, skitnödigt flum för att tilltala självutnämnt creddiga recensenter är det skönt med en motreaktion. The Resistance lånar den skoningslösa direktheten från Hatebreed och vägrar syssla med onödiga krusiduller.

Run The Jewels – Run The Jewels
Jaime ”El-P” Meline producerade Michael ”Killer Mike” Renders senaste skiva ”R.A.P. music”. De två klickade så bra ihop att de bestämde sig för att starta ett gemensamt projekt. Det blev Run The Jewels. På den självbetitlade skivan lägger El-P ut en grund med sitt säregna, mörka sound, sedan gör de två allt för att både komplettera och överträffa varandra i rimmande och flyt. Som en gladiatorduell med bromance.

Scorpion Child – Scorpion Child
Inledande “King’s highway” påminner om “Black dog” och sångaren Aryn Jonathan Black låter kusligt lik Robert Plant. Men Scorpion Child härmar inte Led Zeppelin. Att leadgitarristen Christopher Jay Cowarts spelstil är Chicago-blues rakt igenom pekar snarare på att de två banden delar influenser, vilket skapar en nästan själsligt släktband däremellan. Refrängen i ”In the arms of ecstasy”, förresten, vilket porrsväng!

Mavis Staples – One true vine
Rick Rubin fick ordning på Johnny Cash under legendarens sista år, liksom Johnny Winter fick Muddy Waters att topprestera när han var helt uträknad. För sjuttiofyraåriga Mavis Staples heter visionären och coachen Jeff Tweedy, till vardags i Wilco. ”One true vine” är en avskalad, lågmäld produktion där sångerskans åldrande och avmattade röstresurser skickligt förvandlas till en fördel. Skivan präglas av en kärleksfull ”vi gör vad vi vill”-inställning: en låt som Funkadelics ”Can you get to that” är på pappret helt fel i sammanhanget, men blir just därför så rätt.

Tamikrest – Chatma
Tuaregfolket har inget eget land. Det syns i Tamikrests medlemsuppsättning: här ryms musiker från Mali, Niger och Algeriet, men alla tillhör samma kultur. Bandet startades i Kidal i Mali med enbart några hemgjorda gitarrer till sitt förfogande. Efter några år av hårt arbete har de hittat ett sound som tar den tuaregska ökenbluesen åt ett nästan reggaeminnande håll på tredje skivan ”Chatma”. Du hittar årets skönaste baktakt i ”Itous”. Försök att inte ryckas med av rytmiken i ”Takma” och ”Djanegh etoumast”.

Volbeat – Outlaw gentlemen & shady ladies
Michael Schøn Poulsen snackade inför skivsläppet om att bandet hade gått utanför sin bekvämlighetszon genom att låta Rob Caggiano producera skivan tillsammans med Jacob Hansen, som gjort jobbet på bandets fyra tidigare skivor. Det är en överdrift. ”Outlaw gentlemen & shady ladies” låter som Volbeat alltid gjort. Men en väsentlig skillnad finns: så här mycket fokus har aldrig legat på melodierna. Ett genidrag, eftersom Poulsen har en gudabenådad känsla för sådana. Lyssna på ”Lola Montez” om du tvivlar.

We Came As Romans – Tracing back roots
“Nihilism löser inga problem”, sa We Came As Romans gitarrist Joshua Moore i Close-Up #134 när han förklarade bandets filosofi. Han slog huvudet på spiken. Världen är på väg åt fel håll i många avseenden, det sker skit överallt hela tiden – behövs verkligen ännu ett band som påminner om detta? Nej. We Came As Romans uppmanar, via otroligt smittande låtar, lyssnaren att vara en positiv, god människa och att försöka förändra världen till det bättre genom att förändra sig själv till det bättre. Den här sextetten är ett mycket viktigare band än valfritt satansflörtande pajasgäng.

Holly Williams – The highway
Holly Williams har alltid gått sin egen väg och aldrig lutat sig mot vad hennes farfar, far och halvbror gjort (alla tre har förnamnet Hank). Hon har alltid haft countryn inom räckhåll, men aldrig begränsat sig till den. ”The highway” är, precis som den fantastiska föregångaren ”Here with me”, en singer-songwriter-platta där folk, country och pop får föreslå men aldrig bestämma. Känslan är lite mer ödesmättad än på Holly Williams två tidigare skivor, ständigt med låtens historia i centrum.