Nu är jag på en plats i mitt liv där jag känner mig tvungen att uppdatera bloggen. Faktiskt.
Galen helg. I mångt och mycket. Låt mig ta fredagen som exempel.
Punkt ett: En tur förbi en av Telias butiker för att kirra ett simkort till den nyanlända iPhonen. När jag kom hem på eftermiddagen hade det ordinarie dykt upp i brevlådan. Jahapp.
Punkt två: Tur förbi Skivesset. Hittade mängder av intressanta skivor bland begagnat-avdelningen. Gick ur affären med tv Tom Petty and the Heartbreakers-plattor och en Springsteen.
Punkt tre: Körlektion. I mängder av snö. Lagom kul. Ganska halt. Men det gick bra. Faktiskt.
Punkt fyra: Komma hem och finna Parkway Drive-plattan "Killing with a smile" i brevlådan.
Punkt fem: Återföreningsfest. Typ. Två av nyckelkaraktärerna backade ur. Istället blev det "vanlig" fest. Grymt kul! Dock, upptäckte faran med att ha tillgång till Facebook/Twitter via iPhone samtidigt som alkohol. Det blev både dyrt och pinsamt till slut.
Punkt sex: försöka ta sig hem runt klockan sex på morgonen. Försenade och missade bussar innebar att jag inte steg inom dörren här hemma förrän strax efter åtta. Då hade solen gått upp. När jag vaknade - strax efter klockan fyra - var den nere igen. Somliga jobbar åtta till fyra. Jag sover åtta till fyra. En smula efterblivet kändes det dock.
Sedan var det då lördag. Notera att min lördag började runt halv fem på eftermiddagen. Det blev alltså min morsas utsökta moussaka till frukost. Sedan - snabb dusch och iväg från hemmet igen.
Denna gången styrde vi kosan mot KB-Hallen i Köpenhamn. Där skulle Deftones stå för underhållningen. Undantaget alltför många tåg- och metrobyten för att ta sig dit var kvällen legendarisk.
Vi fick höra "Digital bath". Vi fick höra "Xerces". Vi fick höra "Elite". Vi fick höra "When girls telephone boys". Vi fick höra "Birthmark". Vi fick höra "Passenger".
Det går att diskutera hur pass oväntade de uppräknade låtarna var. Men det spelar ingen roll. En fantastisk låt är en fantastisk låt oavsett förutsägbarhet.
Sett till vad de spelat på andra ställen på turnén så saknade jag "Hole in the earth", "Back to school (Mini-maggit)", "Dai the flu", "Lotion" och framför allt "Hexagram" - den sistnämnda är deras bästa låt någonsin.
Men jag klagar inte. Chino Moreno är inte bara världens kanske bästa metalsångare. Han är också en enormt energisk frontman.
Om det var bättre än deras spelning på Copenhell i somras? Det vete hundan. Vi säger oavgjort. Vad som var till gårdagens fördel var emellertid att man slapp stå utomhus och frysa. Till Copenhells fördel - "Sextape" var mycket vackrare då. Men den diskussionen klarar jag mig utan.
Bjussar på Deftones setlista från i går kväll:
Rocket skates
Around the fur
My own summer (Shove it)
Be quiet and drive (Far away)
Elite
Knife prty
Digital bath
Diamond eyes
CMND/CTRL
Risk
Beauty school
Xerces
Prince
You've seen the butcher
Sextape
When girls telephone boys
Minerva
Passenger
Change in the house of flies
Birthmark
Engine no. 9
Root
7 words
Nu? Slänga in go' musik på den splitternya iPhonen. Sedan ha ångest över inlämningsuppgiften till i övermorgon.
söndag 28 november 2010
tisdag 23 november 2010
Carpe diem
Låt mig ge er ett exempel på en trevlig situation:
Du har precis ställt dig i KB:s foajé och är redo att ge fram plåten till aftonens fyrhövdade konsert när en annan anställd på konsertstället går fram till dig.
- Till imorgon. Välkommen, säger han och trycker en biljett i din hand.
- Öh... tack, säger du en smula förbryllat.
- Det är bara att komma, säger han och du inser att du precis lagt nävarna på en gratis biljett till en konsert kvällen efter.
Det, mina damer och herrar, är en trevlig situation. För priset av As I Lay Dying, Heaven Shall Burn, Suicide Silence och Adept får du Job for a Cowboy, Annotations of an Autopsy och Trigger the Bloodshed på köpet. Angenämt, som de säger.
Låt mig gå igenom de sju spelningarna i spelordning:
Dag 1:
...Adept levererar som vanligt helt monstruöst bra. Nya låten "The lost boys" bådar gott inför nästa platta.
...Suicide Silence har jag aldrig gillat på skiva, men på scen fungerar det grymt bra. Mitch Lucker är en grym frontman och jag kan inte hålla mig från att mosha tills ryggen känns knäckt.
...Heaven Shall Burn går på scen i röda skjortor och stora leenden. Stabil spelning, men jag saknar "Armia" bland låtarna.
...As I Lay Dying gör mig något besviken med en seg och trött insats. Det blir aldrig dåligt men aldrig särskilt bra heller. Ganska mediokert.
Dag 2:
...Trigger the Bloodshed har en sångaren som liknar och känns lika osympatisk som Leo Johnson i "Twin Peaks" och en basist som ser ut att ha rymt från Backstreet Boys. Men de är tyngst i turnépaketet och gör kvällens bästa spelning.
...Annotations of an Autopsy är grymt bra på skiva men på scen är det inte mer än fyra tjockisar och en pinnsmal trummis som manglar breakdowns i midtempo. Dåliga låtval och oengagerad insats.
...Job for a Cowboy är lika tråkiga som de brukar vara. Noll variation whatsoever. Uttråkning deluxe. Fast The Crown-covern "Total satan" är bra.
All in all - mycket metal på två dagar. Tungt och bra.
Imorgon blir det andra tongångar. Då är det ilsken hardcore á la Raised Fist som står på agendan. Det kan bli hur bra som helst tror jag. Pepp!
Du har precis ställt dig i KB:s foajé och är redo att ge fram plåten till aftonens fyrhövdade konsert när en annan anställd på konsertstället går fram till dig.
- Till imorgon. Välkommen, säger han och trycker en biljett i din hand.
- Öh... tack, säger du en smula förbryllat.
- Det är bara att komma, säger han och du inser att du precis lagt nävarna på en gratis biljett till en konsert kvällen efter.
Det, mina damer och herrar, är en trevlig situation. För priset av As I Lay Dying, Heaven Shall Burn, Suicide Silence och Adept får du Job for a Cowboy, Annotations of an Autopsy och Trigger the Bloodshed på köpet. Angenämt, som de säger.
Låt mig gå igenom de sju spelningarna i spelordning:
Dag 1:
...Adept levererar som vanligt helt monstruöst bra. Nya låten "The lost boys" bådar gott inför nästa platta.
...Suicide Silence har jag aldrig gillat på skiva, men på scen fungerar det grymt bra. Mitch Lucker är en grym frontman och jag kan inte hålla mig från att mosha tills ryggen känns knäckt.
...Heaven Shall Burn går på scen i röda skjortor och stora leenden. Stabil spelning, men jag saknar "Armia" bland låtarna.
...As I Lay Dying gör mig något besviken med en seg och trött insats. Det blir aldrig dåligt men aldrig särskilt bra heller. Ganska mediokert.
Dag 2:
...Trigger the Bloodshed har en sångaren som liknar och känns lika osympatisk som Leo Johnson i "Twin Peaks" och en basist som ser ut att ha rymt från Backstreet Boys. Men de är tyngst i turnépaketet och gör kvällens bästa spelning.
...Annotations of an Autopsy är grymt bra på skiva men på scen är det inte mer än fyra tjockisar och en pinnsmal trummis som manglar breakdowns i midtempo. Dåliga låtval och oengagerad insats.
...Job for a Cowboy är lika tråkiga som de brukar vara. Noll variation whatsoever. Uttråkning deluxe. Fast The Crown-covern "Total satan" är bra.
All in all - mycket metal på två dagar. Tungt och bra.
Imorgon blir det andra tongångar. Då är det ilsken hardcore á la Raised Fist som står på agendan. Det kan bli hur bra som helst tror jag. Pepp!
lördag 20 november 2010
Utsåld arena, gästartister och dvd-inspelning
Jag talar givetvis om Volbeats spelning på hemmaplan igår. Forum i Köpenhamn såldes ut. Det innebär 10000 pers på plats. Spelningen filmades för ett framtida dvd-släpp. Alla gästartister - utom Barney Greenway från Napalm Death - medverkade i sina respektive låtar.
Det innebar alltså att...
...Jakob Oelund (Taggy Tones) spelade ståbas i "16 dollars".
...LG Petrov (Entombed) ersatte Barney i "Evelyn".
...Pernille Rosendahl (The Storm) förgyllde "Mary Ann's place".
...Michael Denner (Mercyful Fate) drog av några solon i "7 shots".
...Mille Petrozza (Kreator) gjorde samma låt än mer diabolisk med sin stämma.
...Mikkel Kessler (den danske boxaren) fick vara med på scen under "A warrior's call".
...Johan Olsen (Magtens Korridorer) gjorde "The garden's tale" ännu bättre.
...ett och ett halv dussin (typ) fans anslöt sig till bandet under "Thanks".
Minnesvärt. Häftigt. Obetalbart. Coolt. Oförglömligt. Ni hajar.
Jag tippar rentav på att spelningen kommer bli en samtida "jag var där"-historia. Och jag kan inte heller bärga mig tills dvd:n släpps.
Det här var femte gången jag såg Volbeat på scen. Och det var utan tvekan den bästa. I Lund 2009 var det fantastiskt bra, men en spelning i mängden. I Köpenhamn 2009 saknade jag det lilla extra som jag trodde de skulle plocka fram på hemmaplan. På Metaltown 2009 var det en typisk festivalspelning och brist på utrymme för totaldominans. I Malmö 2010 var det förvisso coolt med turnépremiär, men det saknades en gnutta vana för det nya scenbygget.
Men igår kväll, mina damer och herrar, föll allt på plats.
Missförstå mig inte. Jag har sedan första Volbeat-spelningen jag bevittnade tyckt att bandet varit bland det bästa som går att se på scen. Men trots att de fyra tidigare spelningarna allihop varit fantastiska, så fick gårdagen allt annat att framstå som undermåligt.
Superlativ regerar. Vill ni ha en mer nyanserad recension så hänvisar jag er hit.
Men en setlist.fm-widget ska vi få in.
Det innebar alltså att...
...Jakob Oelund (Taggy Tones) spelade ståbas i "16 dollars".
...LG Petrov (Entombed) ersatte Barney i "Evelyn".
...Pernille Rosendahl (The Storm) förgyllde "Mary Ann's place".
...Michael Denner (Mercyful Fate) drog av några solon i "7 shots".
...Mille Petrozza (Kreator) gjorde samma låt än mer diabolisk med sin stämma.
...Mikkel Kessler (den danske boxaren) fick vara med på scen under "A warrior's call".
...Johan Olsen (Magtens Korridorer) gjorde "The garden's tale" ännu bättre.
...ett och ett halv dussin (typ) fans anslöt sig till bandet under "Thanks".
Minnesvärt. Häftigt. Obetalbart. Coolt. Oförglömligt. Ni hajar.
Jag tippar rentav på att spelningen kommer bli en samtida "jag var där"-historia. Och jag kan inte heller bärga mig tills dvd:n släpps.
Det här var femte gången jag såg Volbeat på scen. Och det var utan tvekan den bästa. I Lund 2009 var det fantastiskt bra, men en spelning i mängden. I Köpenhamn 2009 saknade jag det lilla extra som jag trodde de skulle plocka fram på hemmaplan. På Metaltown 2009 var det en typisk festivalspelning och brist på utrymme för totaldominans. I Malmö 2010 var det förvisso coolt med turnépremiär, men det saknades en gnutta vana för det nya scenbygget.
Men igår kväll, mina damer och herrar, föll allt på plats.
Missförstå mig inte. Jag har sedan första Volbeat-spelningen jag bevittnade tyckt att bandet varit bland det bästa som går att se på scen. Men trots att de fyra tidigare spelningarna allihop varit fantastiska, så fick gårdagen allt annat att framstå som undermåligt.
Superlativ regerar. Vill ni ha en mer nyanserad recension så hänvisar jag er hit.
Men en setlist.fm-widget ska vi få in.
onsdag 17 november 2010
Något bra kan bli bättre
För fyrtioen dagar sedan inledde Volbeat sin Europaturné på Malmö Arena. Jag var på plats och konstaterade att de fortfarande är ett sällsynt bra liveband. Och att setlistan var aptitlig. Men kunde varit bättre. Allt kunde varit bättre.
Missförstå mig inte - jag älskade så gott som varenda sekund av spelningen.
Men jag ska se danskfyran på fredag igen, denna gången på hemmaplan i Köpenhamn, på det utsålda Forum. Så jag lägger ut min plan för hur en redan välplanerad och grymt bra show kan bli ännu bättre.
Vi går efter setlistan som spelades i Malmö. Eventuella ändringar som gjorts sedan dess ämnar jag ignorera.
The mirror and the ripper
Stabil men inte fantastisk öppning. Regeln "alltid öppna med första låten på nya plattan" är sjukt tråkig. Placera "A warrior's call" framför den här, så blir "The mirror and the ripper" en tempofylld andralåt som bergfäster ribban för kvällen. Och skynket som dumpas efter låtens första del lär komma mer till sin rätt då.
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
Det blir en smula tafatt när Michael Poulsen ska byta till akustisk gitarr redan i andra låten. Byt plats på de här två. Enkelt som det.
16 dollars
Min favorit på nya plattan borde ligga något senare i setet, tycker jag. Och ta in Jakob Oelund (Taggy Tones) på ståbas. Han lirar trots allt på plattan.
Heaven nor hell
Utan anmärkning.
Guitar gangsters and cadillac blood
Om vi antar att mitt förslag på öppningen med "A warrior's call" och "The mirror and the ripper" antagits, så bör den här låten ligga direkt därefter. Alltså som tredje låt.
Soulweeper
Diskografins mest överskattade låt? Kan vara så. Men den är åtminstone bättre än tvåan. I alla fall: byt ut mot något bättre från debuten. Förslagsvis "Something else or...".
Who they are
Grym Slayer-dänga. Ligger fint här, även om jag gärna sett den bytas ut mot något vassare från nya plattan. Typ "A new day".
Evelyn (gästas av LG Petrov från Entombed)
Fullkomligt krossande. Att se LG Petrovs sluskiga uppsyn på scen tillsammans med välkammade Volbeat är så obeskrivligt coolt något kan bli.
Mary Ann's place
1. Varför kompar inte följeslagaren Christian Pedersen på akustisk gitarr längre? Tre gitarrer är bättre än två. I alla fall ibland.
2. Pernille Rosendahl på gästsång. Alltid.
Sad Man's Tongue
Bring out Christian Pedersen.
We
Bring out Christian Pedersen.
7 Shots
Thomas Bredahl gästsjunger så klart coolt som bara den. Men det hade varit ännu coolare om Jacob Bredahl från förbandet The Kandidate fått sjunga de partierna istället.
A Warrior's call
Sätt som öppningslåt.
I only wanna be with you
Tillhör kategorin "Livestandards som aldrig bör bytas ut". 'Nuff said.
Boa [JDM] (bara andra halvan)
Jag är inte mycket för det där att bara spela halva låten. Spela hela eller låt det vara. I det här fallet: spela hela. Men byt ut den mot en bättre låt från "Rock the rebel / metal the devil". Förslagsvis "Devil or the blue cat's song".
Pool of booze booze booza
En smula urlakad vid det här laget. Jag vill hellre höra "Everything's still fine", "Alienized" eller "Another day, another way" från debuten.
Still counting
The garden's tale'
Duo med två självklara publikerövrare. Byt plats på dem, tycker jag.
Fallen
Thanks
Here we are again. Byt plats på de här två också.
The Human instrument (med Raining blood-outro)
Grym avslutning visst. Men: "Raining blood"-lånen hör hemma tillsammans med "Still counting". Skicka tillbaka dem dit. Under den tiden låten avslutas hade ni hunnit avverka "Back to prom". Gör det. Snälla.
För att sammanfatta bör alltså setlistan se ut så här på fredag, om jag får bestämma:
A warrior's call
The mirror and the ripper
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Maybellene i hofteholder
Heaven nor hell
Something else or...
A new day
Evelyn
Mary Ann's place (med Christian Pedersen och Pernille Rosendahl)
Sad man's tongue (med Christian Pedersen)
We (med Christian Pedersen)
7 shots (med Jacob Bredahl)
I only wanna be with you
Devil or the blue cat's song
Alienized
16 dollars (med Jakob Oelund)
The garden's tale
Still counting (med Raining blood-outro)
Thanks
Fallen
The human instrument
Back to prom
Då jävlar snackar vi.
Missförstå mig inte - jag älskade så gott som varenda sekund av spelningen.
Men jag ska se danskfyran på fredag igen, denna gången på hemmaplan i Köpenhamn, på det utsålda Forum. Så jag lägger ut min plan för hur en redan välplanerad och grymt bra show kan bli ännu bättre.
Vi går efter setlistan som spelades i Malmö. Eventuella ändringar som gjorts sedan dess ämnar jag ignorera.
The mirror and the ripper
Stabil men inte fantastisk öppning. Regeln "alltid öppna med första låten på nya plattan" är sjukt tråkig. Placera "A warrior's call" framför den här, så blir "The mirror and the ripper" en tempofylld andralåt som bergfäster ribban för kvällen. Och skynket som dumpas efter låtens första del lär komma mer till sin rätt då.
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
Det blir en smula tafatt när Michael Poulsen ska byta till akustisk gitarr redan i andra låten. Byt plats på de här två. Enkelt som det.
16 dollars
Min favorit på nya plattan borde ligga något senare i setet, tycker jag. Och ta in Jakob Oelund (Taggy Tones) på ståbas. Han lirar trots allt på plattan.
Heaven nor hell
Utan anmärkning.
Guitar gangsters and cadillac blood
Om vi antar att mitt förslag på öppningen med "A warrior's call" och "The mirror and the ripper" antagits, så bör den här låten ligga direkt därefter. Alltså som tredje låt.
Soulweeper
Diskografins mest överskattade låt? Kan vara så. Men den är åtminstone bättre än tvåan. I alla fall: byt ut mot något bättre från debuten. Förslagsvis "Something else or...".
Who they are
Grym Slayer-dänga. Ligger fint här, även om jag gärna sett den bytas ut mot något vassare från nya plattan. Typ "A new day".
Evelyn (gästas av LG Petrov från Entombed)
Fullkomligt krossande. Att se LG Petrovs sluskiga uppsyn på scen tillsammans med välkammade Volbeat är så obeskrivligt coolt något kan bli.
Mary Ann's place
1. Varför kompar inte följeslagaren Christian Pedersen på akustisk gitarr längre? Tre gitarrer är bättre än två. I alla fall ibland.
2. Pernille Rosendahl på gästsång. Alltid.
Sad Man's Tongue
Bring out Christian Pedersen.
We
Bring out Christian Pedersen.
7 Shots
Thomas Bredahl gästsjunger så klart coolt som bara den. Men det hade varit ännu coolare om Jacob Bredahl från förbandet The Kandidate fått sjunga de partierna istället.
A Warrior's call
Sätt som öppningslåt.
I only wanna be with you
Tillhör kategorin "Livestandards som aldrig bör bytas ut". 'Nuff said.
Boa [JDM] (bara andra halvan)
Jag är inte mycket för det där att bara spela halva låten. Spela hela eller låt det vara. I det här fallet: spela hela. Men byt ut den mot en bättre låt från "Rock the rebel / metal the devil". Förslagsvis "Devil or the blue cat's song".
Pool of booze booze booza
En smula urlakad vid det här laget. Jag vill hellre höra "Everything's still fine", "Alienized" eller "Another day, another way" från debuten.
Still counting
The garden's tale'
Duo med två självklara publikerövrare. Byt plats på dem, tycker jag.
Fallen
Thanks
Here we are again. Byt plats på de här två också.
The Human instrument (med Raining blood-outro)
Grym avslutning visst. Men: "Raining blood"-lånen hör hemma tillsammans med "Still counting". Skicka tillbaka dem dit. Under den tiden låten avslutas hade ni hunnit avverka "Back to prom". Gör det. Snälla.
För att sammanfatta bör alltså setlistan se ut så här på fredag, om jag får bestämma:
A warrior's call
The mirror and the ripper
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Maybellene i hofteholder
Heaven nor hell
Something else or...
A new day
Evelyn
Mary Ann's place (med Christian Pedersen och Pernille Rosendahl)
Sad man's tongue (med Christian Pedersen)
We (med Christian Pedersen)
7 shots (med Jacob Bredahl)
I only wanna be with you
Devil or the blue cat's song
Alienized
16 dollars (med Jakob Oelund)
The garden's tale
Still counting (med Raining blood-outro)
Thanks
Fallen
The human instrument
Back to prom
Då jävlar snackar vi.
lördag 13 november 2010
Konsten att överdosera
Nja.
På åtta dagar har det i alla fall passerat allt som allt fjorton spelningar framför mina ögon. Paketturnéer och demobandstävlningar borgar alltid för kvantitet. Ibland för kvalitet också.
Hur som haver: en snabbgenomgång i alfabetisk ordning ska vi väl kunna bjuda på;
Bleeding Through (9/11, Klubben, Stockholm)
Ungefär lika bra som förra gången jag såg dem, i Köpenhamn strax innan Hatebreed och Machine Head. Stabilt, maffigt och proffsigt som fan. Enkelt sagt.
Setlist: Love lost in a hail of gunfire / For love and falling / Anti-hero / Orange county blonde and blue / Kill to believe
Bonedog (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ganska skön bluesrock. Gungigt och svängigt. Varken mer eller mindre.
Bruket (12/11, Debaser, Malmö)
ÄNTLIGEN fick jag se Bruket. Missade tyvärr gänget på West Coast Riot. Men äckligt bra var det i alla fall. Fredrik Hellman är en sjukt bra frontman och inom honom bor en riktig rockstjärna. Faktiskt.
Setlist: En annan klass / Lyckliga dagar / Vit som snö / Stad som aldrig vaknar / Murar (ny låt) / Sthlm kallar / Kungariket / Fixar sig / Polisen lägger pussel
Burning Libra (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Klar klasskillnad gentemot de andra tävlande i Released: Live and Unsigned. Tyvärr vann inte Burning Libra, dock. Men jag håller ett öga på dem. Lite som Deftones möter As I Lay Dying. Ganska schysst.
Comeback Kid (9/11, Klubben Stockholm)
Sanslöst grym insats. Andrew Neufeld dominerar spelsalen trots ett ganska sparsmakat scenspråk. Och låtarna är förstås fullkomligt briljanta. Sjukt bra, helt enkelt.
Setlist: False idols fall / All in a year / G.M. Vincent & I / Broadcasting... / Die tonight / Talk is cheap / Because of all / Partners in crime / Do yourself a favor / Wake the dead
Emmure (9/11, Klubben, Stockholm)
Close Up-kollegan Mattias Kling benämnde Emmure på förhand som "lite baktungt". En mer träffande beskrivning än så kan inte jag komma på. Breakdowns, breakdowns, breakdowns. Noll tempo. En ponduslös frontman. Snark.
Imperial State Electric (12/11, Debaser, Malmö)
Rock'n'roll ska vara kul. Och det är precis vad Nicke Anderssons nya band är. Men första extranumret hade räckt. Sedan blev det för mycket av det goda.
No Omega (9/11, Klubben, Stockholm)
De här snubbarna blev inringda två och en halv timme innan speltid för att underhålla publiken eftersom turnébussen som innehöll all utrustning till de sju banden på Imperial Never Say Die!-turnén var sjukt försenad. Lite malplacerat kanske. Men No Omega gjorde i alla fall sitt bästa, och fick bra respons. Kredd för det.
Parkway Drive (9/11, Klubben, Stockholm)
Jag kan inte släppa att "The siren's song" uteslöts. I övrigt - fantastiskt hela vägen. Helt sanslöst.
Setlist: Samsara / Unrest / Idols and anchors / Boneyards / Sleepwalker / Dead man's chest / Deliver me / The cruise / Home is for the heartless / Romance is dead / Set to destroy / Carrion
Royal Republic (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ett helt sjukt bra liveband. Vi fick bara sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar, ändå knäckte The Royal något så fruktansvärt.
Setlist: Walking down the line / All because of you / Full steam spacemachine / The end / Battery (enbart introt) / Underwear / Tommy-Gun
TrashQueen (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Fyra snubbar från Svalöv som tar i så att de skiter ner sig för att vara så ultrasleaze man kan bli. Och visst, de gör det ganska bra. Gitarristen har en väldigt skön spelstil. Inte min grej, dock.
War From a Harlots Mouth (9/11, Klubben, Stockholm)
Tokiga tyskar. Galen liveshow med grymt spastiskt rörelsemönster. Musiken är lite väl skruvad, dock.
Your Demise (9/11, Klubben, Stockholm)
Satans snöoväder. Utan det hade Your Demise hunnit med fler än tre låtar och hunnit soundchecka (ljudet stank, nämligen). Men snubbarna var grymt peppade och gjorde en vassare insats än förra gången de var i landet. Trots elva minuter speltid.
Setlist: Miles away / The kids we used to be / Burnt tongues
Zero Illusions (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Gammaldags hårdrock med progressiva övertoner. En hel sköna riff och en kompetent frontman. Men ganska mediokra kompositioner. Därmed blev det rätt trist också.
På åtta dagar har det i alla fall passerat allt som allt fjorton spelningar framför mina ögon. Paketturnéer och demobandstävlningar borgar alltid för kvantitet. Ibland för kvalitet också.
Hur som haver: en snabbgenomgång i alfabetisk ordning ska vi väl kunna bjuda på;
Bleeding Through (9/11, Klubben, Stockholm)
Ungefär lika bra som förra gången jag såg dem, i Köpenhamn strax innan Hatebreed och Machine Head. Stabilt, maffigt och proffsigt som fan. Enkelt sagt.
Setlist: Love lost in a hail of gunfire / For love and falling / Anti-hero / Orange county blonde and blue / Kill to believe
Bonedog (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ganska skön bluesrock. Gungigt och svängigt. Varken mer eller mindre.
Bruket (12/11, Debaser, Malmö)
ÄNTLIGEN fick jag se Bruket. Missade tyvärr gänget på West Coast Riot. Men äckligt bra var det i alla fall. Fredrik Hellman är en sjukt bra frontman och inom honom bor en riktig rockstjärna. Faktiskt.
Setlist: En annan klass / Lyckliga dagar / Vit som snö / Stad som aldrig vaknar / Murar (ny låt) / Sthlm kallar / Kungariket / Fixar sig / Polisen lägger pussel
Burning Libra (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Klar klasskillnad gentemot de andra tävlande i Released: Live and Unsigned. Tyvärr vann inte Burning Libra, dock. Men jag håller ett öga på dem. Lite som Deftones möter As I Lay Dying. Ganska schysst.
Comeback Kid (9/11, Klubben Stockholm)
Sanslöst grym insats. Andrew Neufeld dominerar spelsalen trots ett ganska sparsmakat scenspråk. Och låtarna är förstås fullkomligt briljanta. Sjukt bra, helt enkelt.
Setlist: False idols fall / All in a year / G.M. Vincent & I / Broadcasting... / Die tonight / Talk is cheap / Because of all / Partners in crime / Do yourself a favor / Wake the dead
Emmure (9/11, Klubben, Stockholm)
Close Up-kollegan Mattias Kling benämnde Emmure på förhand som "lite baktungt". En mer träffande beskrivning än så kan inte jag komma på. Breakdowns, breakdowns, breakdowns. Noll tempo. En ponduslös frontman. Snark.
Imperial State Electric (12/11, Debaser, Malmö)
Rock'n'roll ska vara kul. Och det är precis vad Nicke Anderssons nya band är. Men första extranumret hade räckt. Sedan blev det för mycket av det goda.
No Omega (9/11, Klubben, Stockholm)
De här snubbarna blev inringda två och en halv timme innan speltid för att underhålla publiken eftersom turnébussen som innehöll all utrustning till de sju banden på Imperial Never Say Die!-turnén var sjukt försenad. Lite malplacerat kanske. Men No Omega gjorde i alla fall sitt bästa, och fick bra respons. Kredd för det.
Parkway Drive (9/11, Klubben, Stockholm)
Jag kan inte släppa att "The siren's song" uteslöts. I övrigt - fantastiskt hela vägen. Helt sanslöst.
Setlist: Samsara / Unrest / Idols and anchors / Boneyards / Sleepwalker / Dead man's chest / Deliver me / The cruise / Home is for the heartless / Romance is dead / Set to destroy / Carrion
Royal Republic (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ett helt sjukt bra liveband. Vi fick bara sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar, ändå knäckte The Royal något så fruktansvärt.
Setlist: Walking down the line / All because of you / Full steam spacemachine / The end / Battery (enbart introt) / Underwear / Tommy-Gun
TrashQueen (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Fyra snubbar från Svalöv som tar i så att de skiter ner sig för att vara så ultrasleaze man kan bli. Och visst, de gör det ganska bra. Gitarristen har en väldigt skön spelstil. Inte min grej, dock.
War From a Harlots Mouth (9/11, Klubben, Stockholm)
Tokiga tyskar. Galen liveshow med grymt spastiskt rörelsemönster. Musiken är lite väl skruvad, dock.
Your Demise (9/11, Klubben, Stockholm)
Satans snöoväder. Utan det hade Your Demise hunnit med fler än tre låtar och hunnit soundchecka (ljudet stank, nämligen). Men snubbarna var grymt peppade och gjorde en vassare insats än förra gången de var i landet. Trots elva minuter speltid.
Setlist: Miles away / The kids we used to be / Burnt tongues
Zero Illusions (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Gammaldags hårdrock med progressiva övertoner. En hel sköna riff och en kompetent frontman. Men ganska mediokra kompositioner. Därmed blev det rätt trist också.
lördag 6 november 2010
Ur askan i elden
Ungefär så känns det.
Gårdagen lämnade en viss (dock förvånansvärt liten) bakfylla, ringande öron, smärtande trumhinnor och en allmän känsla av utpumpning. Det var alltså så att kvällens första anhalt var Fäladsgården i Lund. Där stod fem band för underhållningen under baneret Sharkbait-turnén, nämligen...
...Six Million Ways, öppningsband tillika lokala hjältar. Spelade fyra låtar och gjorde en för all del hedervärd insats.
...Chastise, kvällens mesta hardcore. Lite som ett gympass. Mycket underhållande.
...Aim for the Sunrise, som dessvärre fegade med rensången och hade två gitarrister som såg sjukt vilsekomna ut. Tur då att bassisten Joel röjde så till den grad att han nästan förstörde inredningen.
...Walking With Strangers, vars debut-EP "Buried dead and done" är bland det bästa som kommit i musikväg i år. Stabil insats i alla avseenden.
...Yersinia, som omgående visade var skåpet skulle stå. Utan att på något vis vilja förringa de fyra föregående bandens insats - det är en enorm klasskillnad mellan de och Yersinia. Sjukt fantastiskt. Mattis Erngren är en fantastisk sångare och en ännu bättre frontman.
Med viss reservation för eventuella felaktigheter (ingen är fullkomlig) bjussar jag på setlistor för Walking With Strangers och Yersinia.
Namnlös introlåt
The provider
Lost
Fucko (ny låt)
Unforgiven
Buried, dead and done
Good things don't come easily
Intro
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Det vi gav till havet
Hoppas kräftan tar dig
För evigt ung
Repliker
Efter oss syndafloden
Det är coola grejer, det. Hoppas innerligt att Sharkbait blir en årligt återkommande turné. Jag vill ha liknande evenemang i närheten oftare!
I alla fall, ikväll står det annat på agendan. I Helsingborg kommer Royal Republic göra en minispelning i samband med Released: live and unsigned. Som det lättflörtade Royal-fan jag är känner jag naturligtvis att närvaro är obligatorisk. Lite mindre pepp är jag dock inför demobanden Zero Illusions, Trashqueen och Bonedog, men desto mer inför Deftones-minnande Burning Libra.
Fast bäst kommer såklart Royal Republic att vara. True story.
Gårdagen lämnade en viss (dock förvånansvärt liten) bakfylla, ringande öron, smärtande trumhinnor och en allmän känsla av utpumpning. Det var alltså så att kvällens första anhalt var Fäladsgården i Lund. Där stod fem band för underhållningen under baneret Sharkbait-turnén, nämligen...
...Six Million Ways, öppningsband tillika lokala hjältar. Spelade fyra låtar och gjorde en för all del hedervärd insats.
...Chastise, kvällens mesta hardcore. Lite som ett gympass. Mycket underhållande.
...Aim for the Sunrise, som dessvärre fegade med rensången och hade två gitarrister som såg sjukt vilsekomna ut. Tur då att bassisten Joel röjde så till den grad att han nästan förstörde inredningen.
...Walking With Strangers, vars debut-EP "Buried dead and done" är bland det bästa som kommit i musikväg i år. Stabil insats i alla avseenden.
...Yersinia, som omgående visade var skåpet skulle stå. Utan att på något vis vilja förringa de fyra föregående bandens insats - det är en enorm klasskillnad mellan de och Yersinia. Sjukt fantastiskt. Mattis Erngren är en fantastisk sångare och en ännu bättre frontman.
Med viss reservation för eventuella felaktigheter (ingen är fullkomlig) bjussar jag på setlistor för Walking With Strangers och Yersinia.
Namnlös introlåt
The provider
Lost
Fucko (ny låt)
Unforgiven
Buried, dead and done
Good things don't come easily
Intro
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Det vi gav till havet
Hoppas kräftan tar dig
För evigt ung
Repliker
Efter oss syndafloden
Det är coola grejer, det. Hoppas innerligt att Sharkbait blir en årligt återkommande turné. Jag vill ha liknande evenemang i närheten oftare!
I alla fall, ikväll står det annat på agendan. I Helsingborg kommer Royal Republic göra en minispelning i samband med Released: live and unsigned. Som det lättflörtade Royal-fan jag är känner jag naturligtvis att närvaro är obligatorisk. Lite mindre pepp är jag dock inför demobanden Zero Illusions, Trashqueen och Bonedog, men desto mer inför Deftones-minnande Burning Libra.
Fast bäst kommer såklart Royal Republic att vara. True story.
fredag 5 november 2010
Pepp!
Innan jag går igång på kvällens angenäma planer måste jag nämna att Katatonia gjorde en mycket trevlig spelning på KB i onsdags. Första Malmöspelningen bör inte ha lämnat någon besviken. "Teargas", är det världens bästa låt? Kan vara. Förbands-One Without var för övrigt helt okej. Hänvisar i vanlig ordning hitåt.
Ikväll däremot, är det annat på gång. Nämligen det sjukt coola turnépaketet Sharkbait. Lunds lokala hjältar Six Million Ways öppnar kvällen, sedan är det dags för - i tur och ordning - Chastise (f.d. Ourlastbreath), Aim for the Sunrise, Walking With Strangers och Yersinia. Satte i all hast ihop en kombinerad Spotify- och pepplista som ni hittar här.
Spelningen äger rum på Fäladsgården i Lund. Det öppnar klockan 18:00 och är gratis inträde. Det finns med andra ord inga ursäkter för att inte närvara.
För att citera en viss Barney Stinson så kommer det att bli legen - vänta på det... - dariskt! Ja, jag vet. Det fungerade inte riktigt lika bra på svenska...
Hur som haver, efter fem avslutade spelningar är det dags för sedvanlig förfest och därefter KB-häng. Kvällen ska då inte avslutas i nyktert tillstånd, det är ett löfte.
Imorgon tar jag för givet att Released: Live and unsigned-evenemanget i Helsinborg blir sjukt välbesökt. Mest för att Royal Republic är så sjukt bra live och avslutar hela grejen. Ännu mer pepp!
Ikväll däremot, är det annat på gång. Nämligen det sjukt coola turnépaketet Sharkbait. Lunds lokala hjältar Six Million Ways öppnar kvällen, sedan är det dags för - i tur och ordning - Chastise (f.d. Ourlastbreath), Aim for the Sunrise, Walking With Strangers och Yersinia. Satte i all hast ihop en kombinerad Spotify- och pepplista som ni hittar här.
Spelningen äger rum på Fäladsgården i Lund. Det öppnar klockan 18:00 och är gratis inträde. Det finns med andra ord inga ursäkter för att inte närvara.
För att citera en viss Barney Stinson så kommer det att bli legen - vänta på det... - dariskt! Ja, jag vet. Det fungerade inte riktigt lika bra på svenska...
Hur som haver, efter fem avslutade spelningar är det dags för sedvanlig förfest och därefter KB-häng. Kvällen ska då inte avslutas i nyktert tillstånd, det är ett löfte.
Imorgon tar jag för givet att Released: Live and unsigned-evenemanget i Helsinborg blir sjukt välbesökt. Mest för att Royal Republic är så sjukt bra live och avslutar hela grejen. Ännu mer pepp!
måndag 1 november 2010
Grisar, eld och tåg
En kombination av dessa tre kändes Watains spelning på KB i fredags som. Ungefär som att sitta bredvid julskinkan i ugnen, som dessutom blir påkörd av tåget. Med andra ord: sjukt minnesvärd konsert också.
Det hade Deströyer 666s spelning också varit, om den inte avslutats tvärt efter tre fjärdedelar av speltiden. En pukhållare gick sönder, och därmed kunde setet inte slutföras. Synd, segern var så nära. Vi gick miste om den givna avslutningen Satanic speed metal. Trist.
Öppningsbandet RAM förtjänar på sin höjd att nämnas i förbifarten, mest för att Forced entry är en sjukt klockren låt.
I alla fall; det här ser ut att kunna bli en ungefär lika lyckad konsertvecka. Katatonias Malmödebut på onsdag kommer bli coolt. Likaså Sharkbait-turnén i Lund på fredag (som utgörs av Walking With Strangers, Yersinia, Aim for the Sunrise och Chastise).
Jag har en sjuk böjelse för det suveräna bandet Royal Republic också, därför är ett besök på Released: Live and Unsigned-eventet i Helsingborg på lördag att vänta. Evenemangets tyngdpunkt ligger förvisso på de osignade banden Zero Illusions, Bonedog, Trashqueen och Burning Libra, men att Royal Republic avslutar kvällen spikar min närvaro.
Det kommer bli grymt!
För närvarande är jag dock mest pepp på Imperial Never Say Die-turnén. Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlots Mouth, Your Demise och We Came As Romans på samma turné. DET är sjukt coolt. Läs vad Parkway Drives sångare Winston McCall har att säga om turnékamraterna här.
(Sjukt tätt mellan länkarna, jag vet. Det är inte i kommersiellt syfte, om ni tror det.)
Det hade Deströyer 666s spelning också varit, om den inte avslutats tvärt efter tre fjärdedelar av speltiden. En pukhållare gick sönder, och därmed kunde setet inte slutföras. Synd, segern var så nära. Vi gick miste om den givna avslutningen Satanic speed metal. Trist.
Öppningsbandet RAM förtjänar på sin höjd att nämnas i förbifarten, mest för att Forced entry är en sjukt klockren låt.
I alla fall; det här ser ut att kunna bli en ungefär lika lyckad konsertvecka. Katatonias Malmödebut på onsdag kommer bli coolt. Likaså Sharkbait-turnén i Lund på fredag (som utgörs av Walking With Strangers, Yersinia, Aim for the Sunrise och Chastise).
Jag har en sjuk böjelse för det suveräna bandet Royal Republic också, därför är ett besök på Released: Live and Unsigned-eventet i Helsingborg på lördag att vänta. Evenemangets tyngdpunkt ligger förvisso på de osignade banden Zero Illusions, Bonedog, Trashqueen och Burning Libra, men att Royal Republic avslutar kvällen spikar min närvaro.
Det kommer bli grymt!
För närvarande är jag dock mest pepp på Imperial Never Say Die-turnén. Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlots Mouth, Your Demise och We Came As Romans på samma turné. DET är sjukt coolt. Läs vad Parkway Drives sångare Winston McCall har att säga om turnékamraterna här.
(Sjukt tätt mellan länkarna, jag vet. Det är inte i kommersiellt syfte, om ni tror det.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)