tisdag 23 december 2014

26 julskivor

En del kanske minns att jag förra året skrev en genomgång av arton julskivor, som publicerades på Muzic.se. Den texten ligger tyvärr inte uppe längre, men den kommer eventuellt dyka upp här inom kort.

Även om jag officiellt lagt all musikskribentverksamhet på hyllan har jag inte kunnat hålla mig från att göra en uppföljare. En tradition? Kommer nog att utvecklas åt det hållet.

Beslutet fattade jag betydligt senare i år, än vad jag gjorde i fjol. Därför är urvalet i detta årets genomgång inte lika välbalanserat som i fjol, mellan genrer, tidsepoker, genus och andra kriterier. Men, det blev en viss variation ändå. Here goes:


Bing Crosby – Merry Christmas (1955)

”Merry Christmas” har getts ut i otaliga versioner sedan den första nådde marknaden 1945. Varje gång har låtlistan ändrats, och sedan 1995 heter skivan ”White Christmas”. Här avhandlas den mest kända LP-versionen från 1955.
Att just ”White Christmas” fått namnge nya versioner av skivan är på sätt och vis självklart, då Crosbys version av låten är historiens mest sålda singel – över femtio miljoner exemplar. Och att det här kommit att bli låtens definitiva version känns ganska naturligt. Crosbys barytonstämma kommer helt till sin rätt, samtidigt som stråkarrangemangen både är smakfulla och detaljrika.
Skivan har lagts upp i två delar: A-sidan består av långsamma ballader, varav flera är religiöst betingade, medan B-sidan innehåller mer sekulära poplåtar. Är det något som stjälper ”Merry Christmas” är det att de flesta låtarna på den första sidan arrangerats likadant – först sjunger Crosby, och sedan tar en kör över. Den andra sidan bjuder på mer variation, och fungerar bättre.

Frank Sinatra – A jolly Christmas from Frank Sinatra (1957)

Flera av låtarna på ”A jolly Christmas” spelade Sinatra in redan till sin första julskiva, ”Christmas songs by Sinatra”, nio år tidigare. Här överträffas de dock stort. Delvis tack vare Gordon Jenkins snygga, varierade arrangemang. Men framför allt för att Sinatra under åren som passerat blivit en mycket bättre, mer självsäker sångare. Det vilar en slags självklarhet över den här skivans versioner av exempelvis ”Jingle bells”, ”Hark! The herald angels sing” och ”I'll be home for Christmas”.
Ställd bredvid Frank Sinatras övriga skivor från femtiotalet ligger ”A jolly Christmas” musikaliskt närmare ”In the wee small hours” och ”Only the lonely”, än till exempel ”Songs for swingin' lovers!”. Skivan håller ett lågt tempo och en lågmäld profil, och är snarare gjord för avslappnad lyssning än dans. Det finns ett visst vemod och en liten melankoli i musiken, men det blir aldrig direkt dystert. Det är snarare ett vackert mörker, som påminner om en stjärnklar natt.

Andy Williams – The Andy Williams Christmas album (1963)

Andy Williams är mest känd som mannen bakom den definitiva tolkningen av ”It's the most wonderful time of the year”, låten som för evigt skrivit in ”The Andy Williams Christmas album” i historieböckerna. Satt i sitt sammanhang, tillsammans med elva andra jullåtar, sticker dock inte låten ut så mycket som man skulle kunna tro. För resten av skivan är lika stark. Faktum är att Andy Williams versioner av exempelvis ”The Christmas song” och ”The first noel” har kvalitet nog att anses vara lika definitiva. Historien har emellertid tillskrivit dessa statusar till andra artisters tolkningar.
Skivan igenom Williams sjunger med en svårslagen, avslappnad tonsäkerhet och självsäkerhet. Hans timing och frasering placerar honom i samma division som andra klassiska popsångare som Frank Sinatra och Tony Bennett. Tillsammans med stiliga orkesterarrangemang av varierande intensitet cementerar det ”The Andy Williams Christmas album” som ett måste i juletid.

Jim Reeves – Twelve songs of Christmas (1963)

”Twelve songs of Christmas” var den enda julskiva som Jim Reeves hann släppa, innan han gick bort i en flygkrasch 1964. Den är som starkast när Reeves visar upp sin stilsäkerhet som countrycrooner, den egenskap som gett honom en plats i historieböckerna. Låtar som ”Old Christmas card” och ”Blue Christmas” är tillbakalutad, gammaldags country i julform när det är som bäst, och Reeves sjunger med försiktig men övertygande inlevelse. En välkänd klassiker som ”Silver bells” stöper han skickligt om i sin egen form.
Samtidigt drar sig Reeves inte för att variera utbudet. ”The merry Christmas polka” är precis vad titeln lovar, och svänger något hejdlöst. ”Señor Santa Claus” hämtar inspiration från Latinamerika. ”Oh come all ye faithful” behålls i sin mest kända gospelform, vilket skapar en fin kontrast mot resten av skivan.
”Twelve songs of Christmas” är en av countrygenrens främsta julklassiker, en skiva som lever upp men inte begränsar sig till epitetet.

Beach Boys – The Beach Boys' Christmas album (1964)

Brian Wilson har sagt att Phil Spectors ”A Christmas gift for you” är hans absoluta favoritskiva, alla kategorier. Och den influensen är tydlig på Wilsons egen julskiva med Beach Boys. Precis som när Spector var i farten har Wilsons målsättning varit att skapa en skiva som fungerar både som julskiva och som popskiva.
Det skapar en intressant kontrast: Beach Boys melodispråk har alltid förknippats med sommaren, och här försöker de applicera detsamma på julen. Hur det fungerar? Nog är det så att julen mest är närvarande i texterna i de låtar som bandet skrivit självt. Musiken låter som vilken Beach Boys-skiva som helst från den här perioden. Vilket i och för sig innebär att det är briljant, men måhända inte särskilt juligt.
När bandet sedan ger sig på de klassiska jullåtarna är resultatet i paritet med Phil Spectors bravader. Under ledning av Brian Wilson lyckas kvintetten ta fram de starkaste kvaliteterna i låtarna, vilket gör att resultatet är så mycket mer än bara julmusik.

Kenny Burrell – Have yourself a soulful little Christmas (1966)

På en del artisters julskivor finns julen, på gott och ont, endast i texterna (se ovan). Andra artister lyckas frammana lika mycket, och rentav mer, julstämning utan att använda ord alls. Jazzgitarristen Kenny Burrell är en sådan artist. ”Have yourself a soulful little Christmas” är en helt instrumental skiva där Burrell tolkar tolv julklassiker.
Hans gitarrspel utgår från de sångmelodier som låtarna är kända för, utifrån vilket han sedan improviserar smakfullt. Ibland lite mindre, och ibland lite mer. Allra bäst blir det när han börjar i den välkända melodin, för att sedan arbeta sig bort och landa i helt känslostyrt spelande, som till exempel i ”My favorite things”.
Musiken rör sig över ett brett spektrum, med jazzen ständigt i bakgrunden. Ett av skivans mest givna utropstecken är ”Mary's little boy chile”, där Burrell spelar akustisk gitarr över latinoinspirerade rytmer. Men Burrells egenartade spelstil gör att skivan ändå är en tydlig enhet från början till slut.

Stevie Wonder – Someday at Christmas (1967)

Precis som mycket annat Stevie Wonder gjorde under det sena sextiotalet är det mest förbluffande med ”Someday at Christmas” hur vuxet och moget hela rasket är – Wonder fyllde sjutton år 1967. Arrangemangen visar upp prov på hans gudabenådade talang, och hans sångröst är redan fullt utvecklad. Särskilt ”Ave Maria” sjunger han med svåröverträffad känsla.
Samtidigt är detta lite av skivans största problem också, paradoxalt nog. Skivan är duktigt gjord, nästan lite för duktig. Stevie Wonder har inte vågat sig på särskilt personliga tolkningar av de låtar som är välkända julstandards, alltså hälften av de tolv. Jämfört med de våghalsiga storverk som Wonder producerade några år senare når större delen av skivan knappt knähöjd.
De andra sex är nyskrivet material som Ron Miller tillsammans med diverse partners tagit fram till skivan. Och dessa fungerar bättre. Särskilt titelspåret, som kort senare tolkades av både The Jackson 5 och The Temptations.

The Jackson 5 – The Jackson 5 Christmas album (1970)

”The Jackson 5 Christmas album” var kvintettens tredje album under 1970, efter ”ABC” och ”Third album”, och krönte ett framgångsrikt år med ännu mer framgång. Skivan slog sig in på listorna och blev årets mest sålda julskiva.
Inleder gör ”Have yourself a merry little Christmas”, som kvintetten först framför pliktskyldigt enligt låtens vanligaste arrangemang, för att sedan explodera i groovigt soulsväng. Det är i stunder som de senare, när gruppen ger sig tusan på att argumentera för sin plats i Motowns stall, som skivan är mest relevant. ”Frosty the snowman” framförs som om The Jackson 5 försöker förvandla den till en ny soulklassiker, och är omöjlig att inte bli lycklig av.
Men när tuggummipoppen tar över, tydligast i ”I saw mommy kissing Santa Claus” och ”Santa Claus is coming to town”, är resultatet inte alls lika njutbart. Framför allt blir den då tolvårige Michael Jacksons överspända leadsång ganska irriterande att uthärda.

John Denver – Rocky mountain Christmas (1975)

Det börjar lovande med ”Aspenglow”, en av John Denvers egna gamla låtar som han här gjort en nyinspelning av. Det är en mysig folkvisa om vinterns vackrare sidor och den banar vägen för en skiva där stämningen står i centrum. Versionen av ”The Christmas song”, som följer, fortsätter längs samma spår.
Men sedan rämnar ganska mycket när Denver gör ”Rudolph the red-nosed reindeer” helt utan personlighet och eftertanke. Nog för att den svänger, men plötsligt förvandlas skivan till något plojigt.
Och där är tonen satt för resten av ”Rocky mountain Christmas”. Det är en ojämn skiva, där mysigt lågmälda stunder blandas med smärre magplask. ”Silver bells” är hur fin som helst och nyskrivna ”Christmas for cowboys” frammanar en viss lägereldskänsla. Men i en del låtar tar sig Denver vatten över huvudet. ”Oh holy night” och ”Coventry carol” kräver starkare röstresurser än de han besitter, och resultatet låter direkt anskrämligt.

Anne Murray – Christmas wishes (1981)

Av de åtta julskivor som adult contemporary-giganten Anne Murray släppt under sin karriär är ”Christmas wishes” den första. Den är på sätt och vis föga minnesvärd – tio jullåtar från standardutbudet i huvudsakligen ganska harmlösa versioner, och så är hela rasket över på drygt en halvtimme. De flesta ansatser att göra något eget av låtarna innebär att klä dessa i tidsenliga, slickade, radioanpassade popkostymer, mest hörbart i ”Away in a manger” och ”I'll be home for Christmas”.
Höjdpunkter går dock att finna, när Anne Murray tar små steg utanför ramen. ”Silver bells” förvandlas till skönt lunkande barstolscountry och pianospelet i ”Joy to the world” blottar oväntade boogieinfluenser, vilket fräschar upp låten en aning. Men den allra största ambitionen att ta ett oväntat kliv innebär den här gången det största fallet. Murray försöker göra ”The little drummer boy” så ödesmättad som möjligt, men resultatet är så utstuderat att det mest blir skrattretande.

George Winston – December (1982)

Precis som titeln antyder är ”December” snarare en skiva om vintern i allmänhet, än en renodlad julskiva. Samtidigt innehåller skivan flera tolkningar av gamla jullåtar, till exempel ”Carol of the bells” och ”The holly and the ivy”, varför skivan är kvalificerad i detta startfält.
Musiken utgörs endast av George Winstons pianospel och är i sina bästa stunder ett benhårt argument för tesen ”mindre är mer”. Hans spelstil är melankolisk, sparsmakad och lågmäld, vilket ger fritt spelrum för den vinterinspirerade atmosfär som är skivans adelsmärke. Det krävs koncentration för att uppfatta musikens skönhet, och ”December” bör inte spelas i bakgrunden när julstöket är i full gång. Men i hörlurar, en tidig vintermorgon, några dagar innan julafton, är den perfekt.
Bäst är den tredelade ”Night”, där ”Snow” tonsätter dramatiken i ett oväntat snöfall, ”Midnight” är en manifestation av stillheten vid midnatt och där tonerna i ”Minstrels” berättar lika mycket som en bards poesi någonsin kan.

Ray Charles – The spirit of Christmas (1985)

På ”The spirit of Christmas” visar Ray Charles upp sig som den musikaliska kameleont han alltid varit. Första låten ”What child is this?” påbörjar han stillsamt och sakta, medan han sjunger som en stilsäker crooner. Men efter ett tag byter låten radikalt karaktär, och förvandlas till hejdlös swing. ”The little drummer boy” låter han styras åt countryhållet, komplett med slidegitarr, medan ”Santa Claus is coming to town” görs som soft jazz. Det följs av ”This time next year”, som tar form som en finstämd, högtidlig ballad. Och det här är bara skivans första tredjedel.
Att ett musikaliskt geni som Ray Charles står för en av de bredaste, mest överraskningsfyllda julskivorna som går att finna är inte precis oväntat. Ändå är det svårt att inte, gång på gång, studsa till av förtjust häpnad när man lyssnar på ”The spirit of Christmas”.
Allra bäst är mysjazzen i ”Baby it's cold outside” och gospeln i ”That spirit of Christmas”.

Take 6 – He is Christmas (1991)

Gospelgruppen Take 6 har släppt inte mindre än tre julskivor, varav ”He is Christmas” är den första. Det var också den första skivan där de lämnade sitt renodlade á capella-sound och släppte in instrument på vissa ställen i musiken. Bland annat kompar jazzgruppen Yellowjackets i ”God rest ye merry gentlemen”.
Take 6s största styrka är hur de tar sig an á capella-arrangemang på ett jazzinfluerat vis och samtidigt lyckas behålla sina gospelrötter. Ibland glömmer de bort det - ”Hark! The herald angels sing” sjungs rätt och slätt som den psalm den är – och ibland framgår det, som i den oförutsägbart upplagda ”Away in a manger”.
Det kanske tydligaste exemplet på gruppens främsta karaktärsdrag är den lekfulla tagningen av ”Silent night”.  Inledningsvis känner sextetten lite försiktigt på låten för att se var den vill ta vägen, men sedan kopplar de ett fast grepp och drar den åt flera olika håll. Resultatet är klart annorlunda de flesta versioner av ”Silent night” som du har hört.

Lou Rawls – Christmas is the time (1993)

På ”Christmas is the time” presenterar Lou Rawls  femton jullåtar på sina egna villkor, det vill säga placerar de i sitt eget inmutade område mellan soul och jazz. De musikaliska arrangemangen rör sig åt olika håll under resans gång, men har gemensamt att de hela tiden lämnar utrymme åt Rawls och hans sång. Vilket förstås inte är mer än rätt. Rawls är en av musikhistoriens mest underskattade sångare, och vid sextio års ålder – som han var år 1993 – hade han inte börjat tackla av det minsta. Hans säregna basstämma är intakt, vibratot är knivskarpt och hans känsla för timing och frasering tillåter honom att leka med låtarna utan att tappa någon som helst precision.
”Christmas is the time” är en av de mest helgjutna julskivor som går att hitta och att välja ut en specifik höjdpunkt är svårt. Men det skulle kunna vara den rytmiska tagningen av ”God rest ye merry gentlemen”. Eller när ”Joy to the world” dras åt ett funkigt håll. Eller när Rawls avslutar med ”Auld lang syne” helt á capella.

Judy Collins – Come rejoice! A Judy Collins Christmas (1994)

”Come rejoice!” är en sällsynt genomtänkt julskiva. Sättet hur låtordningen interagerar med låtarnas arrangemang skvallrar om att Judy Collins haft en djupare tanke med albumet. Och det fastslås så fort skivan börjar. Efter en stillsam, kortfattad ”I'll be home for Christmas” följer en ”Away in a manger”, där berättandet om Jesus födelse, inte låten eller musiken, står i centrum. En lätt gladlynt ”Joy to the world” avlöser. Logiskt nog, sett till texttemat.
Som fjärde låt dyker Collins egen ”Song for Sarajevo” upp. Det kan tyckas udda, men är helt självklart. Sångerskan har precis berättat om en frälsare, och tar sedan historien till nutid och upprepar mantrat ”dream of peace”, förankrat i en modern tragedi. Det är kusligt effektfullt.
Tematiken uppehåller sig huvudsakligen i Betlehem runt år noll under resten av skivan, och för den vakne fungerar många texter på ett metaforiskt plan. ”Come rejoice!” påminner en om att världens bekymmer inte försvinner bara för att det är jul.

Etta James – 12 songs of Christmas (1998)

”12 songs of Christmas” kan vara den ultimata julskivan att spelas i rökiga pianobarer vars klientel gärna smuttar whiskey och diskuterar Charles Mingus. För även om Etta James hållit hårt i sina blues- och r'n'b-rötter när hon och pianisten Cedar Walton arrangerat låtarna, har de flesta låtarna förkroppsligats som jazz. Det innebär att musiken är full av lekfullhet och att de flesta medmusiker får tillfälle att glänsa lika mycket som Etta James själv. Waltons pianospel i ”Jingle bells”, exempelvis, är oförglömligt, liksom Red Holloways smakfulla saxofonspel i ”Merry Christmas, baby”.
Denna approach gör att många låtar drar iväg något i längd och fastställer att skivans främsta nyckelord är ”spontanitet”. Allra tydligast blir detta i ”Santa Claus is coming to town”, där musikerna, under ledning av trummisen Billy Higgins konstanta men öppna sväng, försiktigt letar sig fram i musiken för att till sist landa mittemellan låtens klassiska popupplägg och en jamsession.

Babyface – Christmas with Babyface (1998)

Som soloartist, låtskrivare och producent har Kenneth ”Babyface” Edmonds gjort sig känd för sin lättigenkännliga, personliga tappning av soft, tillbakalutad, modern soul. Och det soundet ruckas inte en millimeter när han gör en julskiva, något som fastslås direkt i den smått funkinfluerade versionen av ”Rudolph the red-nosed reindeer”.
Det är uppenbart att Babyface inte lämnat någonting åt slumpen när han satt ihop skivan. Låtarna drar på sina ställen iväg åt olika håll – ett swingparti här, lite extra rytmik där – och ljudbilden har fyllts med otaliga detaljer, men ingenting som faller ur ramen. Allt är arrangerat med den största skicklighet. Det gör möjligen att ”Christmas with Babyface” är farligt nära att kännas överproducerad, men bara nästan.
Skivan är som gjord för den som efterlyser annorlunda, men ändå lättlyssnade versioner av tio välkända jullåtar. Ett rekommenderat smakprov är ”The little drummer boy”, där Babyface leker med baktakt.

Lynyrd Skynyrd – Christmas time again (2000)

Fem av de elva låtarna kommer direkt från Lynyrd Skynyrds egen penna. Tre är hämtade från några av bandets inspirationskällor inom blues och r'n'b. Endast de återstående tre är traditionella eller moderna, sekulära jullåtar. Resultatet är en skön bluesrockskiva med jultema, snarare än en regelrätt julskiva. Och som ett sammanträffande är de svagaste korten de humoristiskt lagda tolkningarna av ”Santa Claus is coming to town” och ”Rudolph the red-nosed reindeer”.
Betydligt bättre är Eddie C Campbells bluestolva ”Santa's messin' with the kid” och den påtända, hårdsvängiga versionen Chuck Berrys ”Run Rudolph run”, låtar som visar att julstämning kan förmedlas utan att vika bort från klassiska blues- och rock'n'roll-sound. Och bandets egen bredbenta ballad ”Mama's song”, där Johnny Van Zant sjunger om hur han saknar sin mor vid juletid, må vara ganska ostig men har samtidigt ett hjärta stort nog för att ro låten i hamn. Till och med ”Joy to the world”-inflikningen i slutet fungerar.

Toni Braxton – Snowflakes (2001)

”Snowflakes” börjar starkt med drömska ”Holiday celebrate”, en låt som handlar om att längta efter att ens andra hälft ska komma hem så att julen kan inledas på tu man hand. Den tematiken förlängs i efterföljande ”Christmas in Jamaica”, där textens par avfärdar det traditionella julfirandet och i stället tar ett plan söderut, till solen.
En del av låtarna har Toni Braxton skrivit tillsammans diverse samarbetspartners, till exempel Babyface och systern Tamar Braxton. Dessa låtar gör det tydligt att Braxton inte haft som intention att göra en strikt julskiva, utan snarare en skiva som handlar om kärlek och glädje. Därmed beskrivs julens essens, inte dess materiella beståndsdelar, vilket ger ”Snowflakes” sin karakteristik.
Textkonceptet splittras dock av ”The Christmas song” och ”Have yourself a merry little Christmas”. Och rent musikaliskt ligger Braxtons tolkningar av dessa två närmare jazz än r'n'b-soundet som präglar resten av skivan. Passande eller opassande avbrott? Humörfråga.

BB King – A Christmas celebration of hope (2001)

BB Kings tre främsta kvaliteter ställs omedelbart i förgrunden när ”Please come home for Christmas” inleder ”A Christmas celebration of hope”: hans känsla för arrangemang, hans säregna gitarrspel och hans själfulla sångröst. Med en skönt tillbakalutad stil får de tre föra talan, ibland alla på en gång, ibland en och en.
Det fina med ”A Christmas celebration of hope” är att det är en BB King-skiva i första hand och en julskiva i andra hand. Det innebär att julen ofta endast är närvarande i texterna, och i andra fall knappt alls. Den instrumentala tagningen av ”I'll be home for Christmas”, till exempel, skulle kunna passera som en bluesstandard snarare än en välkänd jullåt.
Allra bäst blir det när julen och blues slåss om utrymmet, samtidigt som BB Kings tre nämnda styrkor allihop får framträda. ”Back door Santa” är ett fint exempel. När gitarrspelet får sparra mot en blåssektion är det gåshudsvarning.

Twisted Sister – A twisted Christmas (2006)

Tonen sätts direkt. ”A twisted Christmas” inleds med att en akustisk tagning av ”Have yourself a merry little Christmas” avbryts tvärt när någon utbrister ”this ain't Twisted Sister!”, följt av en släpig hårdrocksversion av låten.
Att Twisted Sister tagit sig an projektet med en stor dos humor är uppenbart. Men skivan är inte särskilt rolig för det. Idén att göra ”O come all ye faithful” exakt som bandets klassiker ”We're not gonna take it”, fast med utbytt text och sångmelodi, är måhända kul på pappret, men blir enbart en pinsam självparodi i verkligheten. Resultatet är likadant när versionen av ”Twelve days of Christmas” (här döpt till ”Heavy metal Christmas”) handlar om pentagram, nitbälten och ”a tattoo of Ozzy”.
Allra tråkigast är att bandet inte ens försökt vara kreativa när de arrangerat låtarna. De nöjer sig med att tugga powerackord och tvinga in några gitarrsolon. Tillsammans med den barnsliga humorn gör det ”A twisted Christmas” till en svårslagen kalkon.

Aretha Franklin – This Christmas (2008)

Femtiotvå år efter debuten ”Songs of faith” gav sig Aretha Franklin slutligen på att göra en julskiva. Att skivan kom vid det här stadiet i hennes karriär är både på gott och ont. Gott, därför att musiken är genomtänkt in i minsta detalj, som om den fått mogna fram i sitt eget tempo. Stilen utgår från soft r'n'b- och soulgung som ibland drar iväg och petar på blues och gospel. Traditionella ”The lord will make a way” görs som en modern uppdatering av gammal kyrkogospel och är höjdpunkten på ”This Christmas”. Samtidigt blir ”Ave Maria” och ”Silent night” exakt de storslagna hymner som amatörsångare på julottor världen över siktar mot.
Ont, därför att det stundvis blir tydligt att inte ens Aretha Franklins sångröst är immun mot åldrande. Hon var sextiosex när skivan spelades in, och i vissa låtar, framför allt ”Hark! The herald angels sing” och ”My grown-up Christmas list” låter hon irriterande ansträngd när sångarrangemangen inte alls är anpassade efter hennes nuvarande röstresurser.

Annie Lennox – A Christmas cornucopia (2010)

På sin hittills enda julskiva har Eurythmics-sångerskan Annie Lennox valt att gå i en religiöst influerad inriktning, och att helt ignorera sekulära jullåtar. ”A Christmas cornucopia” består mestadels av låtar från 1700- och 1800-talet, plus några ännu äldre och hennes egen, nykomponerade ”Universal child”, som avslutar skivan.
Skivan igenom håller sig Lennox pragmatiskt inställd till låtarna, och bjuder på skiftande stämningar. För att ta upp två motpoler: ”See amid the winter's snow” kläs löst och ledigt i en psalmliknande skrud, där förutsägbarheten skickligt utnyttjas till en fördel – en bekvämlighet. Samtidigt är ”God rest ye merry gentlemen” ett utropstecken: ödesmättat arrangerad med annorlunda, medeltidsinfluerad instrumentering vilket skapar en enastående suggestiv ton. Vid sidan om detta använder Lennox något övertydligt digitala rösteffekter, vilket skapar en intressant kontrast.
Eklekticismen gör ”A Christmas cornucopia” till en fascinerande skiva.

Scott Weiland – The most wonderful time of the year (2011)

Scott Weiland har aldrig varit känd för att ha ett vidare gott omdöme. Via egocentriskt agerande och diverse missbruksproblem har han fått sparken från Stone Temple Pilots två gånger och en gång från Velvet Revolver. Och hans julskiva ”The most wonderful time of the year” är inte precis någon fjäder i hatten. Må så vara att det är hans signum att sjunga med en lätt nonchalant framtoning, men i dessa tio låtar framstår han som direkt ointresserad. Uttråkad, rentav. Kanske är det inte särskilt spännande att sjunga klassiska jullåtar i sina mest utslitna, välkända arrangemang.
Men det finns några utropstecken. Till exempel den egenkomponerade ”Happy Christmas and many more”, som rör sig i ett ryckigt sambatempo. Eller den likaledes sambainspirerade versionen av ”Silent night”. Eller reggaetagningen av ”O holy night”. Men detta genreblandande är snarare intressant än bra. Endast den förvånansvärt pigga tolkningen av titelspåret är värd någons tid.

Carole King – A holiday Carole (2011)

När ”My favorite things” sparkar igång skivan känns det som att ”A holiday Carole” hade kunnat släppas direkt efter Carole Kings mest klassiska skiva ”Tapestry” från 1971. Hennes röst har knappt åldrats en dag, och hennes egenartade pianospel känns omedelbart igen. Och låten går i samma lunkande upptempo som ”I feel the earth move”, öppningslåten på ”Tapestry”.
Men King vägrar hålla sig till ett sound. ”Christmas paradise” bygger på en fusion mellan latinorytmer och Kings piano. ”Carol of the bells” bjuder på avancerade körarrangemang och frammanar en kyrklig känsla. ”Every day will be like holiday” rör sig åt soulhållet.
Och det är just bredden som är skivans främsta kvalitet. Inte bara i det musikaliska, utan även i tematiken. Skivan innehåller ”Chanukah prayer”, och den uppmärksamme noterar att skivan är märkt med ”holiday”, inte ”Christmas”. Och allting avslutas med ”New year's day”. ”A holiday Carole” är en skiva för alla att lyssna på, oavsett vad man vill fira.

Mary J Blige – A Mary Christmas (2013)

Mary J Blige går hårt ut redan från början på ”A Mary Christmas”. Inledande ”The little drummer boy” börjar mörkt, mässande och dramatiskt, och övergår sedan till storslagen kyrkogospel där en stor kör backar upp Bliges känslosamma sång. Det kan vara en av de allra bästa versioner av låten som någonsin gjorts.
Den sätter också tonen för resten av skivan. Mary J Blige har tagit fram en skiva där kontraster står i fokus, där låtar kan börja stillsamt och lågmält, för att sedan arbetas upp till stora, mäktiga klimax. ”Mary, did you know?” är ett talande exempel, ”My favorite things” ett annat. Det snygga arrangemanget av ”The first noel” utgår från stilren r'n'b, men blir ganska snart ett crescendo som pågår genom hela låten.
Samtidigt finns här flera låtar som bryter av och bidrar med dynamik, som swingtappningen av ”Rudolph the red-nosed reindeer” och den finstämda visan ”Petit papa Noel”. Det fastställer ”A Mary Christmas” som ett av detta decenniums mest kreativa julalbum.

torsdag 21 augusti 2014

Roadtrip!

I dag, en svårslagen tradition: roadtrip på de skånska vägarna. Vart vi kör? Ingen aning. Dit vägarna bär oss.

Soundtrack? You bet. Sex brända CDR-skivor följer med. Här är låtlistorna:

CD 1: 50/60-tal
1.    Eddie Cochran - C'mon everybody
2.    Bill Haley - Rock around the clock
3.    Bill Haley - See you later alligator
4.    The Silhouettes - Get a job
5.    The Isley Brothers – Shout
6.    Warren Smith - Red cadillac and a black mustache
7.    The Champs – Tequila
8.    Booker T & The MGs – Green onions
9.    The Contours – Do you love me
10.    The Isley Brothers – Twist and shout
11.    The Shirelles – Will you still love me tomorrow
12.    Lesley Gore - It's my party
13.    The Beatles – She loves you
14.    The Beatles – I want to hold your hand
15.    Dusty Springfield – I only want to be with you
16.    Dusty Springfield – Do re mi
17.    The Trashmen - Surfin' bird
18.    Beach Boys - Fun fun fun
19.    Beach Boys - Barbara Ann
20.    Manfred Mann - Do wah diddy diddy
21.    Roy Orbison – Oh pretty woman
22.    The Monkees – I’m a believer
23.    Supremes - Stop in the name of love
24.    Beach Boys - Wouldn't it be nice
25.    Beach Boys - God only knows
26.    The Mamas & Papas - California dreamin'
27.    Beach Boys - Good vibrations
28.    Van Morrison - Brown eyed girl
29.    The Box Tops - The letter
30.    Manfred Mann – Quinn the eskimo (Mighty Quinn)
31.    The Archies – Sugar, sugar

CD 2: Woodstock/Vietnam
1.    Creedence Clearwater Revival - Fortunate son
2.    Edwin Starr – War
3.    The Kingston Trio – Where have all the flowers gone?
4.    Bobby Fuller Four – I fought the law
5.    The Doors – Light my fire
6.    Jefferson Airplane - Somebody to love
7.    Strawberry Alarm Clock - Incence and peppermints
8.    Jefferson Airplane - White rabbit
9.    Cream - Sunshine of your love
10.    The Zombies - Time of the season
11.    Jimi Hendrix - All along the watchtower
12.    John Lennon - Give peace a chance
13.    Deep Purple – Hush
14.    The Band – The weight
15.    Janis Joplin et al – Piece of my heart
16.    Three Dog Night – Easy to be hard
17.    Simon & Garfunkel – Cecilia
18.    The Guess Who – American woman
19.    Mountain – Mississippi queen
20.    Grand Funk Railroad – We’re an american band
21.    Bruce Springsteen – Born in the USA

CD 3: Soul power!
1.    Ray Charles – I got a woman
2.    James Brown – Please, please, please
3.    Sam Cooke – Wonderful world
4.    Otis Redding – Shout bamalama
5.    Sam Cooke – Cupid
6.    Sam Cooke - Good times
7.    The Temptations – My girl
8.    The Impressions – People get ready
9.    Wilson Pickett - In the midnight hour
10.    Otis Redding – Shake
11.    James Brown - Papa's got a brand new bag
12.    Sam Cooke - A change is gonna come
13.    Wilson Pickett - Mustang Sally
14.    Lou Rawls - Love is a hurtin' thing
15.    Percy Sledge - When a man loves a woman
16.    Wilson Pickett - Everybody needs somebody to love
17.    Aretha Franklin – Respect
18.    Jackie Wilson – Your love keeps lifting me higher and higher
19.    Otis Redding – Sittin’ on the dock of the bay
20.    Marvin Gaye - I heard it through the grapevine
21.    Al Green – Let’s stay together
22.    Bill Withers – Kissing my love
23.    James Brown – Cold sweat
24.    Parliament – Give up the funk (Tear the roof of the sucker)
25.    Funkadelic – One nation under a groove
26.    The O’Jays – Love train

CD 4: sent 70-tal + 80-tal
1.    Sugarhill Gang – Rapper’s delight
2.    Bee Gees - Stayin' alive
3.    The BusBoys - The boys are back in town
4.    Michael Jackson - Beat it
5.    Run-D.M.C. - It's tricky
6.    Generation X – Dancing with myself
7.    Joe Cocker & Jennifer Warnes - Up where we belong
8.    Rod Stewart - Baby Jane
9.    UB40 – Red red wine
10.    Bruce Springsteen - Dancing in the dark
11.    Prince - Purple rain
12.    Bon Jovi – You give love a bad name
13.    Stan Bush – The touch
14.    Glenn Frey - The heat is on
15.    Bob Seger – Shakedown
16.    Kenny Loggins - Danger zone
17.    Berlin - Take my breath away
18.    Rick Astley - Never gonna give you up
19.    Michael Jackson – Bad
20.    David Hasselhoff - Looking for freedom

CD 5: sent 90-tal + tidigt 00-tal (+ några 80-talare, för en mjuk och fin övergång)
1.    The Proclaimers - 500 miles
2.    Bryan Adams - Summer of 69
3.    The La’s – There she goes
4.    The Verve - Bittersweet symphony
5.    Robbie Williams – Milennium
6.    Tal Bachman - She's so high
7.    Andreas Johnson – Glorious
8.    Bryan Adams feat. Mel C - When you're gone
9.    Backstreet Boys - Everybody (Backstreet's back)
10.    13 minuter långt, egenhändigt ihopslängt medley, bestående av delar från Haddaway "What is love", Spice Girls "Wannabe", Green Day "Basket case", Rednex "Cotton eye Joe", Los Del Rio "Macarena", Fools Garden "Lemon tree", Martin "(Du är så) Yeah yeah wow wow", Hanson "Mmbop", Aqua "Barbie girl", Eiffel 65 "Blue", Vengaboys "Boom boom boom", Ricky Martin "Livin' la vida loca", Baha Men "Who let the dogs out", Lou Bega "Mambo no 5", Olsen Brothers "Fly on the wings of love", Kent "Musik non stop", Kent "Dom andra", Shaggy "Angel" och Nickelback "How you remind me"
11.    N’Sync – Bye bye bye
12.    Backstreet Boys - I want it that way
13.    Teddybears – Rock’n’roll high school
14.    Crazytown – Butterfly
15.    Outkast - Miss Jackson
16.    Linkin Park – In the end
17.    The Calling - Wherever you will go
18.    Linkin Park – Numb
19.    Hoobastank - The reason

CD 6: Springsteen (alltid!)
Atlantic city (från "In concert/MTV plugged)
Out in the street (från "London calling: live in Hyde Park)
Where the bands are
Girls in their summer clothes
Frankie
Long walk home
Loose ends
Glory days
Bobby Jean
She's the one
The rising
Land of hope and dreams
Back in your arms
My city of ruins
Detroit medley (från "Hammersmith Odeon London '75)

tisdag 3 juni 2014

Quiztime del 3

Yes! Det är dags igen.

I höstas satte jag på kort tid ihop två quiz á tjugo frågor som allihop kretsade kring skivor som finns med på Rolling Stones lista över tidernas femhundra bästa skivor (2003-versionen och 2012-versionen). Del ett finns här och del två finns här.

Nu är det, långt om länge, dags igen. Reglerna är enkla: inget googlande. Inget Wikipedia. Svaren finns längs ner.

1. Buddy Holly skrev och spelade in en uppföljare till sin klassiska låt ”Peggy Sue”, vars titel berättar vad som hände med Peggy Sue efter förra låten. Vad heter den?

2. Vilket band står för sex av sjutton låtar på ”Saturday Night Fever original soundtrack”?

3. Vilken legendarisk pianist och orgelspelare arrangerade och producerade Willie Nelsons skiva ”Stardust”?

4. Vilken brittisk artist gjorde låten ”Thank you”, vars första vers Eminem använde som refräng i sin klassiska låt ”Stan” på ”The Marshall Mathers LP”?

5. Vilken skiva från 1957 rivstartas med den klassiska raden: ”A-wop-bom-a-loo-mop-a-lomp-bom-bom”?

6. Den äldsta skivan på 500-listan är boxen ”Anthology of American folk music”, som släpptes 1952. Från vilket år är boxens äldsta inspelning?

7. Vilken skiva brukar räknas som John Coltranes genombrott?

8. Vilken låt, skriven av Willie Dixon och först inspelad av Muddy Waters, fick Etta James en hit med i samband med sin skiva ”At last!”?

9. När James Taylor var i slutskedet av arbetet med ”Sweet baby James” saknade han en låt, och slängde då ihop avslutningsspåret ”Suite for 20 G”. Vad består den av?

10. Hur många försök gjorde The Paul Butterfield Blues Band att spela in sin första skiva?

11. Carole King avslutar skivan ”Tapestry” med en låt som Aretha Franklin redan hade haft en hit med. Vilken?

12. Vem är den enda gästrapparen på The Notorious B.I.G.s debutskiva ”Ready to die”?

13. Vilken nyligen avliden sångare tänkte Cocteau Twins-sångerskan Elizabeth Fraser på när hon skrev texten till Massive Attacks ”Teardrop”?

14. På omslagsfotot till sin självbetitlade debut sitter John Prine på något. Vad?

15. Vad råkade Otis Redding ut för några dagar efter att han avslutat inspelningen av ”The dock of the bay”?

16. Det tio minuter långa titelspåret på Televisions debutskiva ”Marquee moon” spelades in i en enda tagning, men trummisen Billy Ficca visste inte att de spelade in. Vad trodde han att de gjorde?

17. Inledningslåten ”I’d have you any time” på trippelskivan ”All things must pass” skrev George Harrison tillsammans med en av sina Traveling Wilburys-kollegor. På skivan inkluderas även covern ”If not for you”, som ursprungligen gjordes av samma folk/rock-veteran. Vem då?

18. Låtarna på The Magnetic Fields-skivan ”69 love songs” var ursprungligen inte alls tänkta att resultera i ett nästan tre timmar långt album. Vad hade frontfiguren Stephen Merritt i åtanke när han skrev musiken?

19. Hur länge dröjde sig Talking Heads-plattan ”Stop making sense” kvar på Billboard-listan?

20. Vilken Sam Cooke-cover spelade Amy Winehouse in under ”Back to black”-sessionen och inkluderade som bonusspår på vissa utgåvor?



Svar:
1: ”Peggy Sue got married”. 2: Bee Gees. 3: Booker T Jones. 4: Dido. 5: Little Richards debutskiva “Here’s Little Richard”. 6: 1926 (låten “Way down the old plank road” av Uncle Dave Macon). 7: “Giant steps” från 1960. 8: “I just want to make love to you”. 9: Tre ofärdiga låtidéer som sattes ihop till en svit. 10: Tre, varav den sista resulterade i deras självbetitlade debut från 1965. 11: ”You make me feel like a natural woman”. 12: Method Man, känd från Wu-Tang Clan. 13: Jeff Buckley: 14. En höbal. 15: Han dog i en flygolycka. 16: Att de bara repade. 17: Bob Dylan. 18: En musikrevy. 19: Över två år, närmare bestämt 118 veckor. 20: ”Cupid”.

söndag 4 maj 2014

En konstig kontur under hennes kavaj

”Kan inte någon sätta munkavle på den där subban?”
”Har Bannock en pinne i röven eller vad fan är hennes problem?”
”Men kan hon sluta peta in sina dryga kommentarer över-jävla-allt? Får hon inte ligga något eller vad?”
”Ställer gärna upp om hon behöver knullas så att hon kan sluta gnälla på allt”

Kevin skrollar vidare. Han hittar inte många tweets som har något positivt att säga om kvällens sändning. Inga, faktiskt. Han slår in ”Karolina Bannock” i det lilla sökfältet. Resultatet är inte mycket trevligare än när han sökte på ”#aktuellt”.
Han suckar. Hon hade inte behövt avannonsera inslaget om Jan Björklunds uttalande om att de rödgröna partiernas politik är ”det största mörkläggandet i modern tid” med att säga ”Annars kan han ju se till hans egen politik håller vad den lovar innan han klagar på andra partier”. Inte i ett nyhetsprogram.
Och hon hade inte behövt avannonsera inslaget om den flygande pizzan under Jimmie Åkessons tal i Ronneby med att säga ”Helt otroligt att han kunde öppna ögonen och se vad det var för något, i stället för att hitta på sanningen som han brukar”. Inte i ett nyhetsprogram. Särskilt inte i ett nyhetsprogram i public service, och absolut inte precis efter att hon fällt en liknande kommentar om Jan Björklund.
Han lyfter ansiktet från datorskärmen och tittar in mot studion. Karolina ställer ifrån sig ett litet glas vatten, ställer om ansiktet till ett avvaktande tålamod och väntar ut de sista tio sekunderna i det pågående inslaget. Lyckligtvis handlar det inte denna gång om politik, utan om ett hunddagis på Södermalm. Den sortens inslag som inte lämnar utrymme för andra kommentarer än ”vad gulligt”, sådant som folk inte irriterar sig på. Mjuka nyheter.

Rune kommer in med tunga, långsamma steg. Varenda en av hans utandningar är en djup suck.
– Vad säger folk?
– Ingenting trevligt, i alla fall, mumlar Kevin.
– Nä, tro fan det.
Rune kliar sig på flinten. Små vita flingor singlar ner.
– Spring iväg och hämta en kopp kaffe till mig, hörru.
Kevin reser sig genast upp och kilar iväg. Bakom sin rygg hör han hur Rune dunsar ner i en skrivbordsstol och pustar. Ett rasslande ljud tar vid, ett ljud som påminner om en maracas fylld med ovanligt stora ärtor. Kevin anar att det är Runes hjärtmedicin som åker fram.
Rune borde gå i förtidspension, tycker Kevin. Inte borde han ha fortsatt jobba efter att han fyllde sextio. Han tycks åldras dubbelt så fort som normala människor. Nu har han tre år kvar innan pensionsålder, men han ser ut att vara färdig att dö av ålderdom vilken sekund som helst.
Inför varje sändning brukar Rune böna och be Karolina att hon ska hålla sig till manus. Inte säga något annat, inte kommentera nyheterna, inte lägga in sina egna åsikter, inte göra sig lustig på intervjupersoners bekostnad. Och hur mycket hon än lovar att göra som han säger kan hon inte låta bli att göra tvärtom. Som ansvarig utgivare är det Rune som får skäll och påtryckningar från cheferna.
– Här. Två sockerbitar, som vanligt, säger Kevin.
I hans tillstånd borde han hålla igen med sockret, tänker Kevin. De tittar in mot studion. Karolina påannonserar kulturnyheterna. Rune tar en klunk av kaffet.
– Hur stor är den där Facebooksidan nu, egentligen?
– Vilken av dem?
– Den där alla hatar henne.
Kevin sätter sig på huk framför datorn, går in på Facebook och letar upp sidan ”Bort med Karolina Bannock från rutan”.
– Över tretusen likes, säger han.
– Exakt?
– Tretusentvåhundrafemtiosex. Och det har kommit... ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta... åtta stycken inlägg på den sidan i kväll. I ett står det att hon borde få sparken, kastas ut från sin bostad och få indragen a-kassa.
Han ögnar snabbt igenom de andra sju.
– Och det är det snällaste.
Rune suckar.
– Den där andra sidan då? Har någon skrivit något där? Snälla, säg att åtminstone en person berättat för världen att han gillar vad hon gör, så att jag har något att visa för bossarna i morgon bitti.
Kevin går in på sidan som heter ”Karolina Bannock”. Det är inte hon själv som ligger bakom den. Inte redaktionen heller. Inget vet säkert vem som startade sidan. Men det är en sida där folk som gillar Karolinas stil samlas och postar saker som ”Bra sändning i dag!”.
Kevin öppnar fönstret som visar inlägg från andra än sidägaren själv. De inlägg som attackerar Karolina – och de dyker ofta upp – brukar rensas bort omgående. Kvar finns lovord. De flesta har mellan tio och femtio likes, men få har kommenterats av någon.
– Tyvärr. Det senaste är två veckor gammalt. Och det näst senaste skrevs innan jul.
– Makalöst, grymtar Rune och sväljer ett piller. Hur många är det egentligen som... vad heter det, gillar den sidan?
– Femtusen. Femtusenetthundrafyra, för att vara exakt.
– Vet du att det är den siffran jag har störst problem med? Hade det inte varit för den så hade jag gjort mig av med henne för länge sedan. Och sluppit all den här jävla skiten.
Han skramlar med sin pillerburk. Reser sig upp och vankar fram och tillbaka i det lilla rummet.
– Nu måste hon få vara kvar, för annars kommer det bli en storm från alla de där... vad var det, över femtusen?
Kevin nickar.
– Femtusen, fortsätter Rune. Femtusen jävla idioter som håller käften tills de får något att klaga på. Då kommer det väsnas, men inte en sekund tidigare.
Han sätter ner i stolen igen, så tungt att den rullar bakåt några decimeter. Han drar upp mungiporna och blottar sina gula tänder.
– Det här är vad du har att se fram emot, grabben.

Karolina berättar för tittarna att det är dags för lokala nyheter. Så snart hon fått en signal om att hon inte längre är i bild reser hon sig upp från stolen och går med raska steg ut från studion. Hon kommer in till det lilla rummet där Kevin och Rune sitter.
– Hur går det? frågar hon.
– Med vad? undrar Kevin.
– Är folk lika sura som vanligt eller värre?
– Som vanligt, skulle jag säga, mumlar Kevin.
Han sneglar på Rune, som gör sitt bästa för att inte avslöja någon frustration via sin gulbleka, rynkiga hy.
– Skoj, säger Karolina. Får jag se?
Kevin spärrar upp ögonen.
– Det är nog bäst att du låter bli.
– Nä, jag vill se vad gubbarna har att komma med i dag.
Hon lutar sig fram mot datorn. På skärmen syns ett inlägg av en ung kille med rakat huvud som meddelar att han tycker att Karolina borde knullas sönder med ett basebollträ. Hon skrattar till. Kevin hinner tänka att det där lät väldigt framtvingat, innan Karolina går ut i korridoren igen. Hon går inte mot studion, utan åt andra hållet. När Rune får syn på det kastar han sig mot dörren.
– Var fan ska du? ropar han och flåsar.
Det lilla språnget från stolen till dörren är tillräckligt för att han ska bli ordentligt andfådd.
Karolina vänder på sig och tittar mot honom. Men hon säger inget. Hon stirrar ilsket i några sekunder, sedan vänder hon sig om och fortsätter gå.

Sekunder passerar och blir minuter. Karolina har varit borta alldeles för länge. Snart är det mindre än sextio sekunder kvar tills hon ska vara tillbaka i rutan och läsa upp kvällens nyhetssammanfattning. Rune ägnar tiden åt att frusta och spotta ur sig svordom efter svordom, och stirra på sitt armbandsur. Kevin tittar oroat på honom. Vilken dag som helst, tänker han. Vilken dag som helst kommer Rune knipa handen krampaktigt över bröstets vänstra sida och falla ihop.
Kevin hör fotsteg i korridoren. Hans första tanke är att det är Karolina som kommer tillbaka. Men den tanken drar han snabbt tillbaka. Det låter inte som att fotstegen tillhör någon med Karolinas rappa, bestämda gångstil. De låter sävliga, släpiga, som om de byter riktning hela tiden. Han sticker ut huvudet ur dörren, och ser att – jo, det är Karolina. Hennes prydliga hårknut är borta och håret har rufsats till. När hon kommer närmare ser Kevin att hennes ögonvitor har fyllts av röda, krokiga linjer. Ansiktet har något matt över sig, som en nyvaken person ser ut. En hel del av sminket har strukits bort.
Kevin sväljer tungt och försöker förbereda sig mentalt på Runes reaktion när han får se Karolina om bara några sekunder. Kanske är det här droppen som får bägaren att rinna över, som får Runes hjärta att ge upp en gång för alla.
Han hoppar ut i korridoren. Går fram till Karolina, lägger armen om henne och går med henne. Han går avsiktligt mycket snabbare än vad hon gör, så att hon tvingas ta längre, snabbare steg för att hinna med. Han ropar:
– Hon är här. Allt är grönt.
Men Rune stiger ändå ut i korridoren. Han hinner precis se Karolinas ansikte innan hon och Kevin går förbi.
– Hur fan ser du ut? utbrister han.
Karolina svarar inte.
Så som Karolina ser ut borde hon verkligen inte synas i rutan, tänker Kevin. Men ingen kan ersätta henne. Att plötsligt byta ut programledaren mitt i sändningen är ännu konstigare än att personen, efter en tio minuter lång paus, ser ut att ha kommit in direkt från gatan.
– Trettio sekunder, ropas från studion.
– Släpp mig, säger Karolina.
Hennes röst låter betydligt klarare och mer stabil än Kevin väntar sig. Han lossar sitt grepp, stannar vid tröskeln till studion och tittar efter henne när hon går. Det ser ut som att hon anstränger sig lite extra för att räta upp sin gångstil här inne.
Han tycker sig skymta en konstig kontur under hennes kavaj, som om hon stoppat något i byxlinningen. Innan han hinner titta mer noggrant har hon satt sig ner och studiopersonalen har börjat räkna ner från tio. Det var nog inget, tänker han och går tillbaka in i det lilla rummet.
En lampa slår över från rött till grönt.
– Då så, var det dags för kvällens nyhetssammanfattning, börjar Karolina.
Hon harklar sig tyst och vänder sig, enligt instruktioner, mot en annan kamera.
– I Ukraina har proryska separatister tänt eld på en byggnad som tillhör en fackförening i staden Odessa. Trettioåtta människor uppges ha dödats i branden.
Hon fortsätter att titta in i kameran med ett tillgjort neutralt ansiktsuttryck. En sekund går, medan hon och alla andra i studion väntar på att inslaget ska gå igång. Ytterligare en sekund passerar, utan att något händer. En tredje sekund, som känns längre än en sekund borde vara. En fjärde sekund, ännu längre. Och en femte sekund, den allra längsta.
Från kontrollrummet syns desperata gester viftas fram i luften. De översätts till en ”snacka på”-rörelse av de som står bakom kamerorna i studion.
– Ja, det verkar som att vi har tekniska problem med inslaget som skulle visats här.
Karolina tystnar, med en fokuserad blick rakt in i kameran. Hon lyfter ena mungipan och ett snett leende bildas.
– Den här kanalen har en policy om att visa er våld och död, kära tittare, och det är vad ni ska få. Men i en annan form, lite annorlunda än vanligt.

Kevin lutar sig fram med handflatorna på bordet framför fönstret. Han tittar spänt på Karolina. Allting tycks hända i slowmotion. Han ser hur hon släpper greppet om pappersmanuset framför sig och låter det falla någon centimeter ner på bordsskivan. Han ser hur hon lyfter sin vänstra axel och sträcker bak handen för att ta något. Han ser hur hon plockar fram ett föremål från under kavajen, ett föremål som hon – precis som han trodde – stoppat i byxlinningen. Han ser hur hon pekar föremålet uppåt och lyfter det. Han ser hur hon sätter föremålets spetsiga ände mot nedre halvan av sitt bakhuvud, någon centimeter snett nedanför örat. Han ser hur hon brister ut i ett brett leende, det mest ärliga, hjärtliga leende han någonsin sett på henne.
Sedan – en hög knall, en fors av blod och en människa som livlöst faller ner från sin stol.

lördag 19 april 2014

Helt omotiverat. Direkt insaxat från en .txt-fil med namnet "2014 intressanta skivor". Och det är precis vad det är. Alla skivor nedan är inte nödvändigtvis sådana som jag har repeatlyssnat på och konstaterat att "det här är lätt en av årets bästa skivor". Några har jag bara lyssnat på en eller två gånger och noterat att - det här låter intressant, den här skivan måste jag lyssna mer på. Och så är förstås vissa av den förstnämnda kategorin.

Here goes:

††† - †††
Bad Barber - Courteney Cox & Rock N' Roll
Boris The Blade - The human hive
Caliban - Ghost empire
Clan Of Xymox - Matters of mind, body and soul
Comeback Kid - Die knowing
De La Soul - Smell the D.A.I.S.Y. (mixtape, men vad fan)
Eyehategod - Eyehategod
I Am Heresy - Thy will
I Killed The Prom Queen - Beloved
Lethe - When dreams become nightmares
Lydia Loveless - Somewhere else
Nicole Sabouné - Must exist
Nothing - Guilty of everything
Pharoahe Monch - P.T.S.D. (Post traumatic stress disorder)
St. Vincent - St. Vincent
Thievery Corporation - Saudade
Thundermother - Rock'n'roll disaster
Tinariwen - Emaar
Toni Braxton & Babyface - Love, marriage & divorce
Warpaint - Warpaint
We Are Waves - Labile
Whitechapel - Our endless war
Wilko Johnson & Roger Daltrey - Going back home
The Wounded Kings - Consolamentum

För övrigt är jag galet peppad på hiphopåret 2014. Wu-Tang Clans nya är på ingång, även om det suger att Raekwon uppenbarligen inte ska medverka. Men han ska tydligen släppa en egen skiva under året. Och det sägs att det ska komma nya skivor från GZA/Genius, The Roots, De La Soul (en "riktig" skiva, vid sidan om mixtapen), Run The Jewels och Ghostface Killah. Dessutom ska Method Man släppa både en ny soloskiva och en ny skiva tillsammans med Redman. Om allt detta inträffar - då jävlar!

tisdag 1 april 2014

The Dangerous Summer finns inte längre.

Bandet som startades i Ellicott City i Maryland år 2006. Som debuterade med ep:n "If you could only keep me alive" året efter. Som släppte den absurt bra fullängdsdebuten "Reach for the sun" 2009. Som släppte den lika bra uppföljaren "War paint" 2011. Som strax därefter förlorade leadgitarristen Bryan Czap och trummisen Tyler Minsberg, som bägge två var viktiga delar av bandets sound. Som släppte tredje skivan "Golden record" i fjol, en skiva som visst är grymt bra, men ändå avsevärt svagare än sina två syskon.

Bandet som jag upptäckte sent 2010, när jag fick tag på en promoversion av "Reach for the sun". Som jag lyssnade på i lurarna när jag väntade på buss 141 vid hållplatsen Svedala Kyrka snöiga decemberdagar, förmodligen på väg till en förfest eller till lagret. Som jag lyssnade på när jag var på väg till körskolan tidiga januarimorgnar. Som jag lyssnade på i de morgontimmar jag var på väg hem från en efterfest och hade hunnit bli bakfull innan jag ens hade somnat. Som jag lät ringa ut över Bergsjön när jag stod på balkongen med en cigarett i handen. Som jag aldrig fick se live.

Bandet bakom låtar som "War paint", "No one's gonna need you more", "Symmetry", "Catholic girls", "Surfaced", "Settle down", "Parachute", "Work in progress", "Miscommunication", "Good things", "In my room", "Reach for the sun", "Never feel alone" och framför allt "Where I want to be".

Bandet som (förlåt) bevisade att sjukt fula snubbar kan göra sjukt vackra melodier.

Det bandet, The Dangerous Summer, finns inte längre.






lördag 15 mars 2014

"Music is life", sjöng Elliphant på sin fantastiska skiva "A good idea". Och musik blir inte bättre än i klippet nedan. Alltså, livet blir inte bättre än så.

tisdag 11 mars 2014

Att Anna Calvi är en fantastisk artist och kanske rentav något så sällsynt som ett musikaliskt geni, det borde det inte råda några tvivel om. För den som till äventyrs ännu inte insett det har jag samlat ihop ett gäng fina Youtubeklipp att utbilda sig med. Börja med det översta, så märker du vilket helvete till gitarrist hon är. Fortsätt med övriga för att upptäcka hennes färdigheter i låtskrivande, arrangemang, sång och så vidare.

Nästa vecka ser jag henne på Amager Bio i Köpenhamn. Att se fram emot den kvällen är en känsla som jag inte förmår sätta ord på.















(gitarrsolot!)



söndag 9 mars 2014

Vad en röst på SD egentligen innebär

Det som skett i Kärrtorp och i Malmö kommer hända igen. Och igen. Och igen. Oftare och oftare. Det kommer bli brutalare och brutalare. Sedan kommer inte en, utan många, att dö. Och det kommer inte vara slutet.

Varför?

Det sitter ett rasistiskt, antifeministiskt parti i riksdagen. Hur städad deras fasad än må vara är deras närvaro i riksdagen det som legitimiserar det våld vi nu ser.

Sverigedemokraterna har rötterna i grupperingar med extrema åsikter. I dag presenterar de en uppsnyggad version av dessa rötter. De kallar sig inte nynazister längre, de kallar sig Sverigevänner. Huruvida de faktiskt ändrat ideologisk ståndpunkt under åren eller ej, huruvida de fortfarande står för vad de gjorde för tjugofem år sedan eller ej - det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att de öppnar porten för grupper som har samma bakgrund och som i dag otvivelaktigt är extrema.

Att SDs putsade rasiståsikter fått genomslag hos en oroväckande stor del av befolkningen ger bränsle åt de rasister som tycker att alla oliktänkande ska dö.

Det som hotar demokrati, det är inte att SD särbehandlas av media. Det är de grupperingar som försöker mörda oliktänkande som hotar demokratin. De som SD öppnar dörren för.

Tänk på det innan du slänger bort din röst på en "protest mot pk-media".

söndag 2 mars 2014

"You're just an accident waiting to happen"

I höstas snickrade jag vid några tillfällen ihop topp tjugo-listor på skivor som platsade inom en viss definition. Jag hann med country, hiphop, funk/soul, jazz, svenskspråkigt inom alla genrer samt punkrelaterat. Reglerna var enkla: tjugo plattor, max två per artist eller band, som räknas upp i ordning efter att de ploppar upp i mitt huvud. Inget blodigt allvar, inga definitiva utnämningar.

Nu är det dags igen. Vi börjar med death metal.

Autopsy - Mental funeral
Autopsy - Severed survival
Amon Amarth - With Oden on our side
Nile - Annihilation of the wicked
Cryptopsy - Once was not
Decapitated - Organic hallusinosis
Decapitated - Carnival is forever
As You Drown - Reflection
Entombed - Left hand path
Morbid Angel - Altars of madness
Morbid Angel - Gateways to annihilation
Dark Tranquillity - Fiction
Vader - Impressions in blood
Behemoth - Demigod
Behemoth - Evangelion
Evocation - Illusions of grandeur
Repulsion - Horrified
Possessed - Seven churches
Sectu - Gerra
At The Gates - Slaughter of the soul

Det går givetvis att ifrågasätta huruvida vissa av skivorna platsar inom death metal-genren. Men, jag väljer att tolka genren brett. Livet är mycket roligare om man tillåter lite fria tolkningar.

Och så, en spännande kategori: svåra gubbar.

Tom Waits - Rain dogs
Tom Waits - The heart of saturday night
Rodriguez - Cold fact
Rodriguez - Coming from reality
Frank Sinatra - In the wee small hours
Kris Kristofferson - Feeling mortal
Bruce Springsteen - Nebraska
Johnny Cash - American V: A hundred highways
Ulf Lundell - Män utan kvinnor
Willie Nelson - American classic
Willie Nelson - Stardust
Billy Bragg - Don't try this at home
Billy Bragg - Tooth & nail
Thåström - Kärlek är för dom
Tomas Andersson Wij - Romantiken
Svante Thuresson - Regionala nyheter: Stockholmsdelen
Roky Erickson With Okkervil River - True love cast out all evil
John Prine - John Prine
Charlie Sexton - Cruel and gentle things
Tom T Hall - In search of a song

Svåra gubbar? Ja. Kom ihåg att en del artister är inte svåra gubbar genom hela sin karriär. Bruce Springsteen, till exempel; hans enda svåra gubbskiva är "Nebraska". Hans överlägset bästa skiva är "Born to run", men det är ingen svår gubbskiva, därför får den inte vara med här. Ur mitt synsätt går det att utläsa en viss röd tråd genom de uppräknade, men det är inte säkert att den framgår för alla. Ja, annat än att alla skivor gjorts av män. Oavsett vilket, så är hela listan asbra.

Värt att påpeka: det mesta som Bob Dylan gjort kan placeras i svåra gubbar-kategorin. Men, jag valde att inte ta med Bob Dylan. Därför att alla hans skivor är vida överlägsna allt annat som spelats in. Därför vore det lite orättvist att inte diskvalificera honom.

fredag 21 februari 2014

Jag älskar Bruce Springsteen. Och jag älskar AC/DC. Av alla artister som jag i dag fortfarande lyssnar åtminstone någorlunda aktivt på är de två de som jag gillat längst, tillsammans med The Beatles, Creedence Clearwater Revival, Iron Maiden, Motörhead, Dave Edmunds, Deep Purple, Mott The Hoople och någon till som jag inte kommer på just nu.

Men när jag fick läsa om att Bruce Springsteen börjat spela "Highway to hell" live blev jag misstänksam. Varför, liksom? Det kan väl inte bli bra. Men, jo. Titta nedan. Det är fantastiskt. Max Weinberg är chef. Vilket sväng och vilket driv! Bruce, nästa gång du kommer hit och spelar, så kan du väl köra "Highway to hell" i stället för "Shackled and drawn" eller "Waitin' on a sunny day"? Snälla?

För övrigt är Nils Lofgren en bättre gitarrist än Bruce själv, Steven Van Zandt och Tom Morello. Vill bara ha det sagt.


söndag 16 februari 2014

Spökhajen

Det var ett tag sedan, men nu är det dags igen: hajfilm! För inte alltför länge sedan släpptes en ny film som med all säkerhet hade platsat på Angry Video Game Nerds fantastiska lista över de sämsta hajfilmerna om den hade gjorts om.

Jag talar om "Ghost shark".

Premissen i ”Ghost shark” bygger, som titeln antyder, på en haj med ett spökes fördelar. Den kan dyka upp i vilket vatten som helst, när som helst, hur som helst. Spelar ingen roll om vattnet i fråga motsvarar hajens storlek eller inte. Tänk efter – hur många gånger om dagen är man i kontakt med vatten i någon form? I det här fallet innebär rentav ett glas kranvatten livsfara, för att inte tala om regn. Man måste berömma personerna bakom filmen för att de har kläckt en idé med ”Snakes on a plane”-kvaliteter.

Skönt nog sjabblas inte denna fantastiska grundförutsättning bort via de misstag som ofta syns i hajfilmer, det vill säga för få hajattacker och en handling där hajarna reduceras till perifera inslag. ”Ghost shark” byggs helt och hållet kring titeln och innehåller många avlivningar som får ”Final destination”-fanet att göra på sig av lycka.

Spoiler: Jag har två favoritattacker i filmen. Dels den där en rörmokare blir uppkäkad av spökhajen när han krånglar med någon vattenledning under en kran. Dels den där en polis dricker en pappmugg vatten från en vattenkylare. Därmed sväljer han hajen, som då käkar upp honom från insidan. Allvarligt talat - film blir inte bättre än så.

torsdag 13 februari 2014

Jag har känt av någon slags musik-ADHD den senaste tiden. Alltså, jag kan inte fokusera på en skiva och rådigga. Jag hittar nytt överallt och måste lyssna på, ja, allt. Således, det har blivit en hel del upptäckter på sistone. En del grejer har varit stenbra, andra inte. Gemensamt är att jag måste lyssna mer på allihop. Vissa är gamla reliker, annat är nytt. För mig är allting ohört, dock. En snabb genomgång:

Anna Calvi - One breath
Det här är nog det mest fascinerande och spännande jag hört sedan jag minns inte när. Anna Calvi har beskrivits som en modern Patti Smith, läser jag. Kanske. Inte för att de två rent musikaliskt påminner om varandra, men Calvi förmedlar en liknande "Kreativitet i överflöd och allt måste ut - nu!"-känsla.

Carole King - Tapestry
Den här skivan rankades på trettiosjätte plats på Rolling Stones lista över de femhundra bästa skivorna någonsin. Välförtjänt? You bet.

Miles Davis - Doo-bop
Det fanns en hiphoppare i Miles Davis! Synd att den sidan aldrig hann blomma ut ordentligt.

Chvrches - The bones of what you believe
Elektronisk pop när den är som bäst.

The Paul Butterfield Blues Band - The Paul Butterfield Blues Band
Paul Butterfield är en av tidernas bästa munspelare. Vita kan också spela blues.

Dusty Springfield - Dusty in Memphis
Antar att det vore överflödigt att påpeka vilken fantastisk sångare Dusty Springfield var? Jag gör det ändå.

Ibrahim Ferrer - Buena Vista Social Club presents Ibrahim Ferrer
Mästersångaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ibrahim Ferrers röst, tonsäkerhet, timing och känsla gör honom till en av tidernas mest underskattade sångare.

The Zombies - Odessey & oracle
Jag kan knappt lyssna på "The time of the season" utan att tänka på Eminems "Rhyme or reason". Tur att bägge låtarna är asbra.

Manuel Guajiro Mirabal - Buena Vista Social Club presents Manuel Guajiro Mirabal
Trumpetaren från Buena Vista Social Club-skivan, hans solodebut. Ännu en samling mästerlig musik från Kuba.

Etta James - At last!
Både titelspåret och "I just wanna make love to you" har fastnat på mitt huvud via reklamfilmer. Minns inte vilka. Svinbra låtar på en svinbra platta.

Pavement - Slanted and enchanted
Pavement - Crooked rain, crooked rain
Pavement påminner lite om tidiga Get-Up Kids i det avseendet att det är så kackigt att man inte är säker på om det är bra eller bara skit. En sådan osäkerhet kan vara mer givande än man anar.

Jeff Buckley - Grace
Mannen, myten, legenden. Typ. Också en legendarisk skiva som jag behöver arbeta hårt med den närmaste tiden.

Bobby "Blue" Bland - Two steps from the blues
En av blueshistoriens största sångröster. 

Deafheaven - Sunbather
Ja, lite hipster är jag. Borde hata det här, men det gör jag inte. Vet inte varför.

I övrigt: två geniala skivor och mina två 2014-favoriter så här långt är Nicole Sabounés mörka debut "Must exist" samt Toni Braxton och Babyfaces skilsmässeepos "Love, marriage and divorce".

Nästa vecka är planerna att se Dead Prez på Babel, Basia Bulat på Mejeriet och Invasionen på KB. Gissar att alla tre spelningarna kommer vara galet bra.

söndag 9 februari 2014

Det finns uppenbarligen folk där ute som tror att Sverigedemokraterna är ett slags arbetarparti. Ett parti som gynnar den vanliga människan. Rörmokaren, lastbilschauffören, sjuksköterskan och framför allt pensionärerna.

Det är helt åt helvete fel.

SD är föga mer än en rasistisk upplaga av Moderaterna. Ett parti med intresse för att minska de statliga intäkterna, skära ner på välfärden och öka vinsten till de rika. Varför? Jo, för att när sjukvården faller ihop, när skolorna har slut på lärare och när de rika tjockisarna i bolagsstyrelserna blir ännu rikare - då säger de "Titta vad invandringens kostnader för med sig!". Och det tragiska är att folk går på det.

Faktum är att SD är fientliga mot ungefär allt och alla som inte är en vit, förmögen man. Punkt slut.

"Trots att många tycker sig ha noterat ett ökat fackligt intresse från Sverigedemokraterna så har partiet röstat emot ett antal klassiskt fackliga förslag. Bland annat röstade SD nej till ett förslag om nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet och rätt till heltid för många av de som i dag arbetar deltid. Partiet har också i en egen reservation krävt fler undantag från turordningsreglerna i LAS, vilket skulle göra det enklare för arbetsgivare att sparka vem man vill."

Arbetarparti? Jo, tjena. Och jag är Frank Sinatra. Läs.

För övrigt: den ej talföre personen i klippet nedan röstades in i riksdagen 2010. För i helvete, Sverige. Bättre kan ni. Gör om, gör rätt.


lördag 8 februari 2014

Den roligaste festivalen jag var på i fjol var premiärupplagan av Vanguard Music Festival i Köpenhamn. Fantastiskt väder, underbart festivalområde och en intressant banduppställning. Fick se briljanta spelningar med Wu-Tang Clan, Håkan Hellström, De La Soul, Pharoahe Monch, Kashmir, Kitty, Daisy & Lewis, Snowboy & The Latin Section med flera.

Vanguard har ännu inte presenterat några band, eller ens datum, till i år. Så, jag tillåter mig att drömma lite. Enligt logiken "varierat utbud dag ett, hiphop dag två" vore följande startfält hur coolt som helst. Eventuell sannolikhet har inte tagits i beaktande.

Fredag:
Elliphant
Bassekou Kouyate & Ngoni ba
The Garifuna Collective
King Krule
The 1975
Laura Marling
Tinariwen
Toni Braxton & Babyface
Tom Waits

Lördag:
Czarface
The Pharcyde
Run The Jewels
A Tribe Called Quest
R.A. The Rugged Man
Public Enemy
Immortal Technique
Outkast

söndag 2 februari 2014

Maries vingar, tiotusen dagar och tjugotre

Få eller inga band kan få sina fans att leta så envist efter dolda meddelanden och betydelser som Tool. Ett exempel: "Viginti tres" är namnet på det sista spåret på fjärde skivan "10,000 days".

Vad betyder "Viginti tres"? Det är latin för tjugotre. Tjugotre är ett primtal, alltså ett tal som bara kan delas med ett och med sig själv. Två är också ett primtal, liksom tre. Två plus tre blir fem. Fem är också ett primtal. Dessutom: "Viginti tres" består av elva bokstäver. Elva är "Viginti tres" spårnummer på skivan. Vad är då elva? Jo, ett primtal, naturligtvis.

Vad har primtal med något att göra? Ingen vet. Men, varför tjugotre? Låttiteln "Faaip de oiad" på "Lateralus" betyder "guds röst". Hänger det ihop med "Viginti tres"? Hörde sångaren Maynard James Keenan guds röst när han var tjugotre år gammal? Eller för tjugotre år sedan? Vem vet?

Allt detta betyder förmodligen ingenting. Jag hämtade det från den här tråden. Som sagt, Tool-fans är lätt konspiratoriska.

Men det där lönar sig ibland, att vara så konspiratorisk att man tror att inget är som det verkar. Den som upptäckte hur det ligger till med de tre låtarna "Wings for Marie, part 1", "10,000 days (wings part 2)" och just "Viginti tres" måste vara riktigt nöjd.

Det här är allmän kännedom sedan länge, men för egen del var det först i dag som jag började forska lite i det. Så här ligger det till: de tre låtarna ska sitta ihop. "Viginti tres" och "Wings for Marie part 1" ska spelas upp direkt efter varandra, samtidigt som "10,000 days (wings part 2)". Vips, så bildar de tre spåren en enda låt.

Hur det upptäcktes kan man bara spekulera i, i synnerhet eftersom Tool-medlemmarna själva aldrig sagt något om detta. Men en tänkbar ledtråd är att "Wings for Marie part 1" är 6:11 lång och "Viginti tres" 5:02. 6:11 plus 5:02 blir 11:13, vilket är den exakta längden för "10,000 days" (wings part 2)". Det bevisar givetvis ingenting, men kan vara en knuff i rätt riktning om man letar efter dolda avsikter.

En annan knuff är givetvis att "Viginti tres" är ett rätt meningslöst spår på egen hand och fyller ingen funktion varken som låt eller outro. Nog måste den finnas med av en anledning? Jo, som det visar sig.

Helt lätt att undersöka detta är det inte. Jag öppnade Audacity och lade in de tre låtarna som de skulle spelas upp, men är inte så enkelt som att bara lägga "Wings for Marie part 1" efter "Viginti tres" och så sitter den perfekt. Det behövs lite finlir och petighet för att det ska synka ordentligt.

I videoklippet nedan synkar det till hundra procent. Dessvärre har upphovspersonen av okänd anledning valt att skruva upp volymen för "10,000 days (wings part 2)" alltför mycket, vilket gör att en hel del nyanser går förlorade.

Ärligt talat finns det stunder där synken varken gör till eller från. Exempelvis inledningen. De skumma "Viginti tres"-ljuden bidrar inte mycket till låten.

Varning måste dock utfärdas. När man hört de tre låtarna tillsammans är det svårt att lyssna på dem separat igen, eftersom de då framstår som lätt inkompletta. Det gör att albumet "10,000 days" i sin helhet blir ännu mer ojämnt än tidigare.


lördag 1 februari 2014

Bob Dylan 11-20, 51-100

I oktober var jag galet peppad på att jag skulle få se Bob Dylan live i Köpenhamn, två kvällar i rad. Bägge spelningarna var enastående. Fantastiska. Bäst. Om jag skulle få se en av dem en gång till hade jag valt kväll två, men kväll ett var i princip lika bra. Enda skillnaden var att Bob verkade lite, lite, lite, lite mer peppad andra kvällen, och att "Summer days" fick ge vika för "Love sick", en bättre låt.

Dagen innan den första spelningen skrev jag ett inlägg enligt "[band eller artist] och jag"-principen. Där listade jag också Bob Dylans tio bästa plattor, och radade dessutom upp hans femtio bästa låtar.

Det har blivit dags för en uppföljare. Först: hans elfte till tjugonde bästa skivor.

20. Saved (1980)
19. New morning (1970)
18. Blood on the tracks (1975)
17. The freewheelin' Bob Dylan (1963)
16. Bringing it all back home (1965)
15. Together through life (2009)
14. Nashville skyline (1969)
13. The times they are a-changin' (1964)
12. Street legal (1978)
11. Tempest (2012)

Sedan: hans femtioförsta till hundrade bästa låtar. Kronologisk ordning, givetvis.

”Song to Woody” ("Bob Dylan", 1962)
”Don’t think twice, it’s alright” ("The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
“Ballad of Hollis Brown” ("The times they are a-changin'", 1964)
“The lonesome death of Hattie Carroll” ("The times they are a-changin'", 1964)
“All I really wanna do” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“I don’t believe you (She acts like we never have met)” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“It ain’t me babe” ("Another side of Bob Dylan, 1964)
“She belongs to me” ("Bringing it all back home", 1965)
“It’s all over now, baby blue” ("Bringing it all back home", 1965)
“It takes a lot to laugh, it takes a train to cry” ("Highway 61 revisited", 1965)
“From a Buick 6” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Highway 61 revisited” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Just like Tom Thumb’s blues” ("Highway 61 revisited", 1965)
“Sad eyed lady of the lowlands” ("Blonde on blonde", 1966)
“The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” ("John Wesley Harding", 1967)
“Dear landlord” ("John Wesley Harding", 1967)
“The wicked messenger” ("John Wesley Harding", 1967)
“Country pie” ("Nashville skyline", 1969)
“New morning” ("New morning", 1970)
“Tomorrow is a long time” ("Bob Dylan's greatest hits vol II", 1971)
“Forever young” ("Planet waves", 1974)
“The wedding song” ("Planet waves", 1974)
“Simple twist of fate” ("Blood on the tracks", 1975)
“Idiot wind” ("Blood on the tracks", 1975)
“You’re gonna make me lonesome when you go” ("Blood on the tracks", 1975)
“Shelter from the storm” ("Blood on the tracks", 1975)
“Shot of love” ("Shot of love", 1981)
“Jokerman” ("Infidels", 1983)
“Political world” ("Oh mercy", 1989)
“Ring them bells” ("Oh mercy", 1989)
“What good am I?” ("Oh mercy", 1989)
“Disease of conceit” ("Oh mercy", 1989)
“Cats in the well” ("Under the red sky", 1990)
“Tryin’ to get to heaven” ("Time out of mind", 1997)
“Not dark yet” ("Time out of mind", 1997)
“Floater (Too much to ask)” ("Love and theft", 2001)
“Cry a while” ("Love and theft", 2001)
“Sugar baby” ("Love and theft", 2001)
“Waitin’ for you” ("Divine secrets of the ya-ya sisterhood OST", 2002)
“When the deal goes down” ("Modern times", 2006)
“Beyond the horizon” ("Modern times", 2006)
“The levee’s gonna break” ("Modern times", 2006)
“Dreamin’ of you” ("Tell tale signs: the bootleg series vol 8, rare and unreleased 1989-2006", 2008)
“Marchin’ to the city” ("Tell tale signs: the bootleg series vol 8, rare and unreleased 1989-2006", 2008)
“Beyond here lies nothin’” ("Together through life", 2009)
”Forgetful heart” ("Together through life", 2009)
“Do you hear what I hear” ("Christmas in the heart", 2009)
”Soon after midnight” ("Tempest", 2012)
”Long and wasted years” ("Tempest", 2012)
”Scarlet town” ("Tempest", 2012)

fredag 31 januari 2014

Till Ulf Lundells försvar

Jag tyckte alla tre avsnitten av Belinda Olssons "Fittstim: min kamp" innehöll mycket intressant, men i debatten som följt har jag egentligen ingenting av värde att tillföra. Det här är därför, högst troligt, det enda jag någonsin kommer skriva i detta sammanhanget.

Jag älskar Ulf Lundell. Han har gjort så mycket fantastisk musik att han kan göra precis vad som helst. Jag kommer ändå älska honom.

I en låt som heter "Mellan havet och rymden" på skivan "Rent förbannat" från 2012 sjunger han följande:

"Kvinnans kärlek, mannens verk
Det sägs att de är fiender för alltid
Det är inget jag kan tro på längre
Det måste vara en kall sanning från en kall tid
"

Det kanske varken gör till eller från. Men, nu vet ni.

söndag 26 januari 2014

All stars + bossen

Sång: Frank Sinatra och Ella Fitzgerald
Gitarr: BB King och Jerry Garcia
Bas: Bootsy Collins
Trummor: Elvin Jones
Piano: Nina Simone
Orgel: Booker T Jones
Munspel: Snooky Pryor
Tenorsaxofon: Clarence Clemons
Altsaxofon: Charlie Parker
Kör: Dennis Wilson, Carl Wilson, Brian Wilson, David Marks, Al Jardine och Mike Love
Bandledare: Miles Davis
Producent: Phil Spector

Där har ni det. Det ultimata all star-bandet, om jag fick välja. Skulle vilja ha in Bo Diddley, Ray Charles, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Chuck Berry, Buddy Holly, John Coltrane, Eddie Cochran, George Clinton, Nelson Riddle, Emmylou Harris, Lucinda Williams, Rubén Gonzalez, Omara "Bombino" Moctar, Levon Helm, Muddy Waters, John Lee Hooker, Howlin' Wolf och Stevie Wonder också. Men, det får bli en annan gång.

I övrigt: dagens spellista är den här. Alltså, Rolling Stones lista på de hundra bästa Bruce Springsteen-låtarna. Bland de som röstade fram listan finns bland annat Steven van Zandt, Tom Morello, Bethany Cosentino och självaste Edward Norton.

Om jag håller med om rangordningen och urvalet? Absolut inte. Var är "Terry's song", det ömsinta avskedet till Bruces assistent, som gick bort 2007? Souliga "Leap of faith", som är den bästa låten på underskattade "Lucky town"? "Human touch", den enda riktigt bra låten på skivan med samma namn och Bruces förmodligen bästa smörballad någonsin? "Life itself"? "My love will not let you down"? "From small things (big things come)"? "I'm a rocker"? "Empty sky"? "Countin' on a miracle"? "Further on up the road"? "Seaside bar song"? "Where the bands are"? "It's hard to be a saint in the city"? "Lion's den"? "Does this bus stop at 82nd street"? Jävla "Cover me"?

Dessutom är det ett frågetecken hur "Rocky ground" och "Jack of all trades" kan ha kvalat in till listan. Bra texter, visst, men tråkiga låtar.

Nördsiffra: fyrtiofem av de hundra låtarna har Springsteen kört minst en gång under de fyra spelningarna jag sett med honom. Mest saknad av de resterade femtiofem är (kan omöjligt välja en) "Long walk home", "Blinded by the light", "Better days", "Streets of fire", "Candy's room", "Darkness on the edge of town" och "Atlantic city".

Min egen lista får göras en annan gång. Jag kan inte avgöra vilken jag skulle placera överst: "Jungleland" eller "Rosalita (come out tonight)".