Nästa del i 2011-serien kommer vara en komplett genomgång av de spelningar jag bevittnat under året. Innan dess känns det (tycker jag, i alla fall) rimligt att slänga upp lite lös statistik om ämnet.
Exakt 262 spelningar har jag sett under året. Då räknar vi förstås förbandsgig som egna spelningar. Siffror att jämföra med är 144 sedda spelningar under 2010 och 90 stycken under 2009.
De band jag sett flest gånger i år har jag sett tre gånger vardera. Det rör sig om:
The Ark
(KB i Malmö den 19 mars,
Sommarrock i Svedala den 16 juli,
Malmöfestivalen den 26 augusti)
You Ate My Dog
(Hemgården i Lund den 16 april,
Sticky Fingers i Göteborg den 15 september,
Peppfest i Haninge den 26 november)
Hardcore Superstar
(Malmöfestivalen den 20 augusti,
Close-Up-båten den 8 september,
KB i Malmö den 4 november)
Engel
(Close-Up-båten den 11 februari,
The Rock i Köpenhamn den 18 mars,
Lorensbergsteatern den 10 september)
Adept
(Close-Up-båten den 11 februari,
KB i Malmö den 1 april,
Beta i Köpenhamn den 2 april)
Walking With Strangers
(KB i Malmö den 1 april,
Beta i Köpenhamn den 2 april,
Brewhouse i Göteborg den 25 november)
Addendum: med lite god vilja skulle jag kunna hävda att jag sett fyra Engel-spelningar i år. Den fjärde skulle i så fall vara när tre femtedelar av bandet spelade två låtar akustiskt i Musikhjälpens glasbur. Jag stod och frös på plats.
Sammanlagt har jag bevistat konserter i tolv olika orter. Dessa är Malmö, Lund, Köpenhamn, Svedala, Göteborg, Skanör, Helsingborg, Kongens Lyngby, Mölndal, Stockholm, Haninge samt det laglösa vattnet mellan Finland och Sverige (på Close-Up-båten, naturligtvis).
Band från tretton olika nationer har jag sett på scen under året. De mindre spännande av dessa är Sverige, Storbritannien, USA, Norge, Danmark, Tyskland, Kanada, Irland, Brasilien och Australien. Resterande tre är tuffare. Det rör sig om Portugal (Devil In Me, 14/8 i Kongens Lyngby), Polen (Vader, 9/9 på Close-Up-båten) samt Grönland, faktiskt (Simon Lynge, 23/5 i Köpenhamn). Ja, jag vet att Grönland tillhör Danmark. Men det är inte särskilt ofta en musiker lyckas ta sig från den där ön och jag väljer helt sonika att räkna eskimåerna som en egen nation.
Exakt fyrtio olika konsertställen besöktes. Det är för många för att jag ska räkna upp dem. Men siffran förutsätter förstås att festivaler räknas som ett eget konsertställe.
Det totala antalet musiker jag beskådat är fyrahundrasextiosju stycken. Nej, det har jag förstås ingen aning om. Och jag tänker inte räkna efter heller.
fredag 30 december 2011
tisdag 27 december 2011
The hit collection (2011 del III)
När man sammanfattar ett musikår hör det till att slänga ihop en kompott av sina favoritlåtar släppta under året. Kan tänka mig att man för tjugofem år sedan gjorde ett blandband. För femton år sedan brände man ihop en bland-cd. För fem år sedan, ett gäng mp3:or i en zip-fil. Nu ska en Spotify-lista styras upp. Hejdlöst trista format.
Jag ska inte vara motsträvig och posta ut kassettband till alla som läser det här. Nej, jag följer trenden och har slängt ihop en sådan där spellista.
Några låtar jag ville ha med fanns inte att hitta på Spotify. Åtminstone kunde inte jag hitta dessa, då jag är en dålig människa och använder gratisvarianten. Men det fick till resultat att listan blev exakt trettio låtar stor, och det är ju förstås ett jämnt och bra tal. Länk finns längst ner i inlägget.
De respektive låtarnas medverkan är motiverade med max hundra tecken. Inklusive mellanslag.
Och för den idiot som inte lägger märke till det - låtarna är uppradade i alfabetisk ordning. Dumt att försöka avgöra om "Deeds not words" är bättre än "Lemon party".
Adept - The lost boys (från "Death dealers")
Årets mesta partystarter.
All Time Low - Do you want me (dead?) (från "Dirty work")
Lika sött och lättsmält som sockervadd. Men, kom igen, vem älskar inte sockervadd?
Atlas Losing Grip - Unrest (från "State of unrest")
Smått otroligt att man kan bli så glad av en låt med så pass sorglig text som den här.
Band Of Heathens - Gravity (från "Top hat crown & the clapmaster's son")
Stämsång über alles!
Bullet - Citylights (från "Highway pirates")
Säg vad du vill om åttiotalet, men några goda sidor fanns. Dessa sammanfattas i "Citylights".
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma (från "Blunt force trauma")
De eviga gitarrmelodierna som aldrig vill ta slut - total njutning.
Chemical Vocation - A case of the mondays (från "Write this moment")
Stilig referens till "Office space" komplett med grymt smittande sångmelodier, bättre blir det inte.
Dead By April - Dreaming (från "Incomparable")
Sellout eller inte, "Dreaming" är både medryckande och hittig. Mer än så begär jag inte.
Dropkick Murphys - Deeds not words (från "Going out in style")
Du som inte vill dansa tar några steg tillbaka och ger plats åt oss andra. Tack.
Foo Fighters - Dear Rosemary (från "Wasting light")
Och så var vi där igen. Refränger. Utan sådana skulle världen vara helt olidlig.
Funeral Party - New York city moves to the sound of L.A. (från "The golden age of knowhere")
Att det skulle dröja ända till 2011 innan någon kom på att kombinera disco och punk är märkligt.
I Am Hunger - Odium (från "Odium")
Titelspåret är plattans mesta medianlåt. Nittio sekunder pur dyrkan.
Last View - Down by the docks (från "Hell in reverse")
"Take a deep breath", uppmanar Last View. Håll käften och lyd. Idiot.
Letlive - Lemon party (från "Fake history")
Posthardcore med en refräng som Michael Jackson hade dödat för under sina påstådda glansdagar.
Like Moths To Flames - The worst in me (från "When we don't exist")
"En av årets mest inbjudande refränger" skrev jag i Close-Ups Soundcheck häromsistens. Det stämmer.
Machine Head - This is the end (från "Unto the locust")
Robb Flynn kan infoga stake i mesiga popmelodier som ingen annan.
Melody Club - Dreamer's wasteland (från "Human harbour")
Fjäderlätt och skör, ändå så tungt drabbande.
Morbid Angel - Radikult (från "Illud divinum insanus")
Bandets mesta Rammstein-stund får nio av tio renläriga fans att ilsket skita på sig. Jag älskar det!
Premonition 13 - Modern man (från "13")
Om "Modern man" hade släppts under sjuttiotalet hade Premonition 13 varit legendarer i dag.
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe (från "Sutra")
Danskjävlar!
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy? (från "Unentitled")
Svaret? "Yeah, we know our enemy". Altcountry kan vara det bästa som finns.
Social Distortion - Writing on the wall (från "Hard times and nursery rhymes")
Att Mike Ness låter Ulf Lundell är faktiskt direkt obetalbart bra. Vem kunde tro det?
Sparzanza - Mr Fish (från "Folie á cinq")
Skriver man en låt om en rälig mördare bör inte melodierna vara så här klämmiga, eller hur? Fel.
Sum 41 - Screaming bloody murder (från "Screaming bloody murder")
Påminner en del om Foo Fighters "The pretender". Vilket, givetvis, är fantastiskt bra.
Supercharger - Rise and fall (från "That's how we roll")
Danskar är inte helt värdelösa. Supercharger, exempelvis, kan det här med rock'n'roll.
Thursday - Stay true (från "No devolución")
Att Thursday ska lägga ner verksamheten är så vedervärdigt uselt att jag vill dö.
Times Of Grace - Live in love (från "The hymn of a broken man")
Ostigt, visst, men inte desto mindre ostigt briljant.
Frank Turner - Glory hallelujah (från "England keep my bones")
"There is no god", skanderar den gode Frank. No shit.
Walking With Strangers - Heart (från "Hardships")
Trollhättan-kvintetten slår dig i ansiktet och undrar var ditt hjärta är. Svara fort, idiot.
You Ate My Dog - Still lost (från "Like torches")
Bitterljuv reflektion över att växa upp. Stiligt värre.
Hela listan hittar du här. Lyssna, vet jag.
Jag ska inte vara motsträvig och posta ut kassettband till alla som läser det här. Nej, jag följer trenden och har slängt ihop en sådan där spellista.
Några låtar jag ville ha med fanns inte att hitta på Spotify. Åtminstone kunde inte jag hitta dessa, då jag är en dålig människa och använder gratisvarianten. Men det fick till resultat att listan blev exakt trettio låtar stor, och det är ju förstås ett jämnt och bra tal. Länk finns längst ner i inlägget.
De respektive låtarnas medverkan är motiverade med max hundra tecken. Inklusive mellanslag.
Och för den idiot som inte lägger märke till det - låtarna är uppradade i alfabetisk ordning. Dumt att försöka avgöra om "Deeds not words" är bättre än "Lemon party".
Adept - The lost boys (från "Death dealers")
Årets mesta partystarter.
All Time Low - Do you want me (dead?) (från "Dirty work")
Lika sött och lättsmält som sockervadd. Men, kom igen, vem älskar inte sockervadd?
Atlas Losing Grip - Unrest (från "State of unrest")
Smått otroligt att man kan bli så glad av en låt med så pass sorglig text som den här.
Band Of Heathens - Gravity (från "Top hat crown & the clapmaster's son")
Stämsång über alles!
Bullet - Citylights (från "Highway pirates")
Säg vad du vill om åttiotalet, men några goda sidor fanns. Dessa sammanfattas i "Citylights".
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma (från "Blunt force trauma")
De eviga gitarrmelodierna som aldrig vill ta slut - total njutning.
Chemical Vocation - A case of the mondays (från "Write this moment")
Stilig referens till "Office space" komplett med grymt smittande sångmelodier, bättre blir det inte.
Dead By April - Dreaming (från "Incomparable")
Sellout eller inte, "Dreaming" är både medryckande och hittig. Mer än så begär jag inte.
Dropkick Murphys - Deeds not words (från "Going out in style")
Du som inte vill dansa tar några steg tillbaka och ger plats åt oss andra. Tack.
Foo Fighters - Dear Rosemary (från "Wasting light")
Och så var vi där igen. Refränger. Utan sådana skulle världen vara helt olidlig.
Funeral Party - New York city moves to the sound of L.A. (från "The golden age of knowhere")
Att det skulle dröja ända till 2011 innan någon kom på att kombinera disco och punk är märkligt.
I Am Hunger - Odium (från "Odium")
Titelspåret är plattans mesta medianlåt. Nittio sekunder pur dyrkan.
Last View - Down by the docks (från "Hell in reverse")
"Take a deep breath", uppmanar Last View. Håll käften och lyd. Idiot.
Letlive - Lemon party (från "Fake history")
Posthardcore med en refräng som Michael Jackson hade dödat för under sina påstådda glansdagar.
Like Moths To Flames - The worst in me (från "When we don't exist")
"En av årets mest inbjudande refränger" skrev jag i Close-Ups Soundcheck häromsistens. Det stämmer.
Machine Head - This is the end (från "Unto the locust")
Robb Flynn kan infoga stake i mesiga popmelodier som ingen annan.
Melody Club - Dreamer's wasteland (från "Human harbour")
Fjäderlätt och skör, ändå så tungt drabbande.
Morbid Angel - Radikult (från "Illud divinum insanus")
Bandets mesta Rammstein-stund får nio av tio renläriga fans att ilsket skita på sig. Jag älskar det!
Premonition 13 - Modern man (från "13")
Om "Modern man" hade släppts under sjuttiotalet hade Premonition 13 varit legendarer i dag.
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe (från "Sutra")
Danskjävlar!
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy? (från "Unentitled")
Svaret? "Yeah, we know our enemy". Altcountry kan vara det bästa som finns.
Social Distortion - Writing on the wall (från "Hard times and nursery rhymes")
Att Mike Ness låter Ulf Lundell är faktiskt direkt obetalbart bra. Vem kunde tro det?
Sparzanza - Mr Fish (från "Folie á cinq")
Skriver man en låt om en rälig mördare bör inte melodierna vara så här klämmiga, eller hur? Fel.
Sum 41 - Screaming bloody murder (från "Screaming bloody murder")
Påminner en del om Foo Fighters "The pretender". Vilket, givetvis, är fantastiskt bra.
Supercharger - Rise and fall (från "That's how we roll")
Danskar är inte helt värdelösa. Supercharger, exempelvis, kan det här med rock'n'roll.
Thursday - Stay true (från "No devolución")
Att Thursday ska lägga ner verksamheten är så vedervärdigt uselt att jag vill dö.
Times Of Grace - Live in love (från "The hymn of a broken man")
Ostigt, visst, men inte desto mindre ostigt briljant.
Frank Turner - Glory hallelujah (från "England keep my bones")
"There is no god", skanderar den gode Frank. No shit.
Walking With Strangers - Heart (från "Hardships")
Trollhättan-kvintetten slår dig i ansiktet och undrar var ditt hjärta är. Svara fort, idiot.
You Ate My Dog - Still lost (från "Like torches")
Bitterljuv reflektion över att växa upp. Stiligt värre.
Hela listan hittar du här. Lyssna, vet jag.
söndag 25 december 2011
Årets skivor (2011 del II)
Ska man presentera sina favoritplattor släppta under året är det givna att ställa upp en klassisk topp tio-lista. Eventuellt utökad med fler placeringar eller så kallade bubblare.
Förra året valde jag att betygsätta samtliga skivor släppta under året som jag hört och sedan presentera allihop. Det såg ut så här och tog vansinnigt mycket tid att sammanställa.
I år gör jag det något lättare för mig. Jag har valt ut mina fyrtio favoriter och listat dem i alfabetisk ordning. Rangordning är för mesar. Men "Holy shit" av Living With Lions är åtminstone årets bästa platta. Ganska överlägset.
Snabb reflektion - 2011 har haft en självklar vinnare bland plattsläppen, något 2010 saknade. Vill nog hävda att 2011 i stort sett varit snäppet vassare än fjolåret, även om det inte kommer upp i samma skyhöga klass som 2009.
Strunt samma. Fyrtio sjukt bra plattor i alfabetisk ordning, kommer här.
Adept - Death dealers
Bättre eller sämre än debuten? Ett debattämne som aldrig förlorat relevans under året. Men det spelar ingen roll - "Death dealers" är grymt bra, och det räcker långt.
All Time Low - Dirty work
Årets "fuck yeah, jag är awesome och ska bli groteskt full i kväll"-platta.
Architects - The here and now
Utveckling über alles. Sam Carter får utrymme att på riktigt visa upp vilken fantastisk sångpipa han har, och det är värt att applådera.
As You Drown - Rat king
Inte riktigt lika i ditt ansikte som två år gamla debuten "Reflection", men bra mycket ondare. Heja!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Skatepunk är generellt sett inte min grej. Utom när Atlas Losing Grip står bakom. "Unrest" är en av årets vassaste låtar.
Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
Egentligen gillar jag inte att Band of Heathens utvecklats från sitt countryursprung och stegat närmare sydstatsfunk. Men låtarna på "Top hat crown & the clapmaster's son" är bra nog för att jag ska skita i det.
Bloodiest - Descent
Årets svåraste platta att kategorisera. Neurosis-tyngd, Ennio Morricone-stämning, Swans-atmosfär, sjuttiotalsrockig sång plus arrangemang från klassisk musik är lika med "Descent". Bloodiests karriär ska bli spännande att följa.
Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
Borgarcore! Alltså - hardcorepunk med texter som Fredrik Reinfeldt skulle kunna ha skrivit. Jag gillar inte budskapet, men faller för kaxigheten.
Bullet - Highway pirates
Deras hårdaste alster hittills. Det gillas.
Chemical Vocation - Write this moment
Enklare, mer tillbakalutad än debuten "A misfit in progress". Med hits som "Speeding heartbeats", "A case of the mondays" och "No still means no" i spetsen är det omöjligt att inte älska varenda sekund av "Write this moment".
Dangerous Summer - War paint
Jag håller debuten "Reach for the sun" högre. Men "War paint" är ändå ingalunda en besvikelse. Singeln "Good things" räcker för att gardera sig mot det.
Dead By April - Incomparable
Ja, jag gillar Dead By April. Stäm mig.
Dropkick Murphys - Going out in style
Ingen ny kvalitativ toppnotering, men bra nog för att jag gladeligen ska dansa och studsa tills jag inte kan stå upp längre.
Foo Fighters - Wasting light
Deras bästa hittills. Say no more.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Discopunk, vill jag minnas att bandet själv kallat sin musik. Lyssna på inledande "New York city moves to the sound of L.A." och försök kläcka en bättre genrebenämning. Oemotståndligt!
Head Cat - Walk the walk... talk the talk
Om Lemmy medverkar på något måste det vara bra. I Head Cat slår han ihop sig med Slim Jim Phantom (trummor, Stray Cats) och Danny B Harvey (gitarr, Lonesome Spurs) och lirar rockabilly. Obetalbart.
I Am Hunger - Odium
Den här Trollhättan-kvintetten är nästa Refused. Inse.
Jackson Taylor and The Sinners - Let the bad times roll
Inte i klass med "Dark days", men likväl ett lysande exempel på när honky-tonk är som bäst.
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Mer postpunk än punk. Dennis Lyxzén fortsätter att kampera framåt i utvecklingen.
Last View - Hell in reverse
Det är alltid lika fantastiskt när en hett efterlängtad debutplatta inte bara lever upp till ens förväntningar, utan rentav överträffar dem.
Living With Lions - Holy shit
Årets bästa platta. Lyssna, typ nu.
Machine Head - Unto the locust
En svårare historia än perfekta "The blackening". Kräver sin tid, men till sist sitter den som en smäck.
Mastodon - The hunter
Atlantaalkisarnas mesta punkalster. Cool kontrast till "Crack the skye".
Morbid Angel - Illud divinum insanus
Tolv poäng för kaxigheten! Och tolv poäng för kvaliteten också.
Nicke Borg Homeland - Chapter 2
När Nicke Borg gör så här skön musik på egen hand saknar jag inte Backyard Babies en sekund.
Premonition 13 - 13
Med Scott "Wino" Weinrich i spetsen vet man precis vad Premonition 13 står för. Bäst är klämmiga "Modern man".
Scarred By Beauty - Sutra
Är dansk mathcore något att ha? Enkelt svar. Ja, för fan.
Siamese Fighting Fish - We are the sound
Tänk ett bakfullt Mars Volta som lirar Coheed And Cambria-covers på ett sjuttiotalsdisco. Fantastiskt, är ordet.
Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
Altcountrys tokigaste band går från klarhet till klarhet. På "Unentitled" är hitfaktorn mer självklar än någonsin tidigare.
Slowlife - Suicide lullaby
Ilsken, brutal jävla hardcore med gott om melodier. Sådant gillar vi.
Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
Återkomsten efter sju års frånvaro på skivsläpparfronten är gubbrock i sin mest angenäma form. Avfärdar du Mike Ness för att han låter för mycket Ulf Lundell nuförtiden är du en idiot.
Suicide Silence - The black crown
Vad deathcore alltid borde vara.
Sum 41 - Screaming bloody murder
Förvånansvärt ambitiöst alster för att vara Sum 41. Utan att bli pretto. Stiligt.
Supercharger - That's how we roll
Årets mesta rock'n'roll-smocka.
Tantrum To Blind - Walk out
Ett hårdare - och, framför allt, bättre - Paramore. Värt att hålla ett öga på.
Thursday - No devolucion
Föregångaren "Common existence" är svårslagen, men Thursday gör ett hedervärt försök med "No devolucion" genom att skrida framåt och göra sin mest experimentella skiva hittills. Och nu ska bandet lägga ner verksamheten. (Infoga valfri, hädisk svordom).
Times Of Grace - The hymn of a broken man
Överraskande - Killswitch Engage suger ganska hårt, men bandledaren Adam Dutkiewitcz och förre sångaren Jesse Leach lyckas i Times Of Grace åstadkomma något briljant.
Frank Turner - England keep my bones
"Not everyone grows up to be an austronaut / not everyone was born to be a king / not everyone can be Freddie Mercury / but everyone can raise a glass and sing". Nog sagt.
Walking With Strangers - Hardships
Sveriges mest auktoritära hårdingar - så har jag beskrivit bandet tusentals gånger. Vad det betyder? Inte en aning. Men "Hardships" är så bra att den skördar liv. Faktiskt.
You Ate My Dog - Like torches
Utsåg nyligen gänget till årets band, och "Like torches" är - förstås - en viktig faktor bakom utnämnandet. Poprockcore deluxe.
Förra året valde jag att betygsätta samtliga skivor släppta under året som jag hört och sedan presentera allihop. Det såg ut så här och tog vansinnigt mycket tid att sammanställa.
I år gör jag det något lättare för mig. Jag har valt ut mina fyrtio favoriter och listat dem i alfabetisk ordning. Rangordning är för mesar. Men "Holy shit" av Living With Lions är åtminstone årets bästa platta. Ganska överlägset.
Snabb reflektion - 2011 har haft en självklar vinnare bland plattsläppen, något 2010 saknade. Vill nog hävda att 2011 i stort sett varit snäppet vassare än fjolåret, även om det inte kommer upp i samma skyhöga klass som 2009.
Strunt samma. Fyrtio sjukt bra plattor i alfabetisk ordning, kommer här.
Adept - Death dealers
Bättre eller sämre än debuten? Ett debattämne som aldrig förlorat relevans under året. Men det spelar ingen roll - "Death dealers" är grymt bra, och det räcker långt.
All Time Low - Dirty work
Årets "fuck yeah, jag är awesome och ska bli groteskt full i kväll"-platta.
Architects - The here and now
Utveckling über alles. Sam Carter får utrymme att på riktigt visa upp vilken fantastisk sångpipa han har, och det är värt att applådera.
As You Drown - Rat king
Inte riktigt lika i ditt ansikte som två år gamla debuten "Reflection", men bra mycket ondare. Heja!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Skatepunk är generellt sett inte min grej. Utom när Atlas Losing Grip står bakom. "Unrest" är en av årets vassaste låtar.
Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
Egentligen gillar jag inte att Band of Heathens utvecklats från sitt countryursprung och stegat närmare sydstatsfunk. Men låtarna på "Top hat crown & the clapmaster's son" är bra nog för att jag ska skita i det.
Bloodiest - Descent
Årets svåraste platta att kategorisera. Neurosis-tyngd, Ennio Morricone-stämning, Swans-atmosfär, sjuttiotalsrockig sång plus arrangemang från klassisk musik är lika med "Descent". Bloodiests karriär ska bli spännande att följa.
Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
Borgarcore! Alltså - hardcorepunk med texter som Fredrik Reinfeldt skulle kunna ha skrivit. Jag gillar inte budskapet, men faller för kaxigheten.
Bullet - Highway pirates
Deras hårdaste alster hittills. Det gillas.
Chemical Vocation - Write this moment
Enklare, mer tillbakalutad än debuten "A misfit in progress". Med hits som "Speeding heartbeats", "A case of the mondays" och "No still means no" i spetsen är det omöjligt att inte älska varenda sekund av "Write this moment".
Dangerous Summer - War paint
Jag håller debuten "Reach for the sun" högre. Men "War paint" är ändå ingalunda en besvikelse. Singeln "Good things" räcker för att gardera sig mot det.
Dead By April - Incomparable
Ja, jag gillar Dead By April. Stäm mig.
Dropkick Murphys - Going out in style
Ingen ny kvalitativ toppnotering, men bra nog för att jag gladeligen ska dansa och studsa tills jag inte kan stå upp längre.
Foo Fighters - Wasting light
Deras bästa hittills. Say no more.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Discopunk, vill jag minnas att bandet själv kallat sin musik. Lyssna på inledande "New York city moves to the sound of L.A." och försök kläcka en bättre genrebenämning. Oemotståndligt!
Head Cat - Walk the walk... talk the talk
Om Lemmy medverkar på något måste det vara bra. I Head Cat slår han ihop sig med Slim Jim Phantom (trummor, Stray Cats) och Danny B Harvey (gitarr, Lonesome Spurs) och lirar rockabilly. Obetalbart.
I Am Hunger - Odium
Den här Trollhättan-kvintetten är nästa Refused. Inse.
Jackson Taylor and The Sinners - Let the bad times roll
Inte i klass med "Dark days", men likväl ett lysande exempel på när honky-tonk är som bäst.
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Mer postpunk än punk. Dennis Lyxzén fortsätter att kampera framåt i utvecklingen.
Last View - Hell in reverse
Det är alltid lika fantastiskt när en hett efterlängtad debutplatta inte bara lever upp till ens förväntningar, utan rentav överträffar dem.
Living With Lions - Holy shit
Årets bästa platta. Lyssna, typ nu.
Machine Head - Unto the locust
En svårare historia än perfekta "The blackening". Kräver sin tid, men till sist sitter den som en smäck.
Mastodon - The hunter
Atlantaalkisarnas mesta punkalster. Cool kontrast till "Crack the skye".
Morbid Angel - Illud divinum insanus
Tolv poäng för kaxigheten! Och tolv poäng för kvaliteten också.
Nicke Borg Homeland - Chapter 2
När Nicke Borg gör så här skön musik på egen hand saknar jag inte Backyard Babies en sekund.
Premonition 13 - 13
Med Scott "Wino" Weinrich i spetsen vet man precis vad Premonition 13 står för. Bäst är klämmiga "Modern man".
Scarred By Beauty - Sutra
Är dansk mathcore något att ha? Enkelt svar. Ja, för fan.
Siamese Fighting Fish - We are the sound
Tänk ett bakfullt Mars Volta som lirar Coheed And Cambria-covers på ett sjuttiotalsdisco. Fantastiskt, är ordet.
Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
Altcountrys tokigaste band går från klarhet till klarhet. På "Unentitled" är hitfaktorn mer självklar än någonsin tidigare.
Slowlife - Suicide lullaby
Ilsken, brutal jävla hardcore med gott om melodier. Sådant gillar vi.
Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
Återkomsten efter sju års frånvaro på skivsläpparfronten är gubbrock i sin mest angenäma form. Avfärdar du Mike Ness för att han låter för mycket Ulf Lundell nuförtiden är du en idiot.
Suicide Silence - The black crown
Vad deathcore alltid borde vara.
Sum 41 - Screaming bloody murder
Förvånansvärt ambitiöst alster för att vara Sum 41. Utan att bli pretto. Stiligt.
Supercharger - That's how we roll
Årets mesta rock'n'roll-smocka.
Tantrum To Blind - Walk out
Ett hårdare - och, framför allt, bättre - Paramore. Värt att hålla ett öga på.
Thursday - No devolucion
Föregångaren "Common existence" är svårslagen, men Thursday gör ett hedervärt försök med "No devolucion" genom att skrida framåt och göra sin mest experimentella skiva hittills. Och nu ska bandet lägga ner verksamheten. (Infoga valfri, hädisk svordom).
Times Of Grace - The hymn of a broken man
Överraskande - Killswitch Engage suger ganska hårt, men bandledaren Adam Dutkiewitcz och förre sångaren Jesse Leach lyckas i Times Of Grace åstadkomma något briljant.
Frank Turner - England keep my bones
"Not everyone grows up to be an austronaut / not everyone was born to be a king / not everyone can be Freddie Mercury / but everyone can raise a glass and sing". Nog sagt.
Walking With Strangers - Hardships
Sveriges mest auktoritära hårdingar - så har jag beskrivit bandet tusentals gånger. Vad det betyder? Inte en aning. Men "Hardships" är så bra att den skördar liv. Faktiskt.
You Ate My Dog - Like torches
Utsåg nyligen gänget till årets band, och "Like torches" är - förstås - en viktig faktor bakom utnämnandet. Poprockcore deluxe.
måndag 19 december 2011
November månads skivskörd
Duktigt försenad. Men strunt i det.
Ett enkelt konstaterande är att jag fått leta med ljus och lykta för att hitta dugliga kandidater. Och ha då i åtanke att knappast alla skivor man hittar - som verkar intressanta - är bra listmaterial. Men så klart gör man guldkorn. Ibland.
Listettan är en av årets absolut bästa plattor och väldigt överlägsen sina medtävlare. Men kvaliteten är överlag relativt hög den här månaden. Faktiskt.
1. Walking With Strangers - Hardships
Har kallat bandet för "landets mest auktoritära hårdingar", och det ligger något i det. Missar du "Hardships" bör du skjutas.
2. The Unguided - Hellfrost
Samma stil som Sonic Syndicate, men milsvida bättre. Skillnaden ligger enbart på kvalitetsplanet. Det är gott nog.
3. Moloken - Rural
Livsbejakande mörker och en storslagen fortsättning på resan som är Molokens diskografi.
4. Like Moths To Flames - When we don't exist
Skolboksexempel på hur man ska sköta dynamik mellan tunga breakdowns och fina poprefränger. Utan att för den delen bli utstuderat eller stelt. Kudos!
5. Franky Lee - There's no hell like other people's happiness
Ska inte ljuga och påstå att jag har någon relation till Millencolin, mer än att jag såg dem göra en bra spelning på West Coast Riot i somras. Men jag gillar poppunk. Därför gillar jag Franky Lee.
6. Miranda Lambert - Four the record
En av mina favoritsångerskor inom countrygenren. Det må luta lite väl mycket åt smörig Nashvillepop emellanåt, men låtarna håller. Särskilt Band Of Heathens-covern "Look at miss Ohio".
7. Mortal Sin - Psychology of death
Thrash! 'Nuff said.
8. Lou Reed & Metallica - Lulu
Vinner mest på sin totala coolhet. Sedan är den mycket bättre än sitt rykte också. Faktiskt klart njutbar under stora delar av speltiden.
9. Vildhjärta - Måsstaden
Monoton Meshuggah-dyrkan. Ibland uppnås rätt hypnotiska känsla. Platta nummer två kan bli riktigt intressant.
10. Krux - III: He who sleeps amongst the stars
Leif Edling misslyckas aldrig. Tredje Krux-alstret må vara konstellationens svagaste hittills, men är stundvis väldigt gripande ändå.
Ett enkelt konstaterande är att jag fått leta med ljus och lykta för att hitta dugliga kandidater. Och ha då i åtanke att knappast alla skivor man hittar - som verkar intressanta - är bra listmaterial. Men så klart gör man guldkorn. Ibland.
Listettan är en av årets absolut bästa plattor och väldigt överlägsen sina medtävlare. Men kvaliteten är överlag relativt hög den här månaden. Faktiskt.
1. Walking With Strangers - Hardships
Har kallat bandet för "landets mest auktoritära hårdingar", och det ligger något i det. Missar du "Hardships" bör du skjutas.
2. The Unguided - Hellfrost
Samma stil som Sonic Syndicate, men milsvida bättre. Skillnaden ligger enbart på kvalitetsplanet. Det är gott nog.
3. Moloken - Rural
Livsbejakande mörker och en storslagen fortsättning på resan som är Molokens diskografi.
4. Like Moths To Flames - When we don't exist
Skolboksexempel på hur man ska sköta dynamik mellan tunga breakdowns och fina poprefränger. Utan att för den delen bli utstuderat eller stelt. Kudos!
5. Franky Lee - There's no hell like other people's happiness
Ska inte ljuga och påstå att jag har någon relation till Millencolin, mer än att jag såg dem göra en bra spelning på West Coast Riot i somras. Men jag gillar poppunk. Därför gillar jag Franky Lee.
6. Miranda Lambert - Four the record
En av mina favoritsångerskor inom countrygenren. Det må luta lite väl mycket åt smörig Nashvillepop emellanåt, men låtarna håller. Särskilt Band Of Heathens-covern "Look at miss Ohio".
7. Mortal Sin - Psychology of death
Thrash! 'Nuff said.
8. Lou Reed & Metallica - Lulu
Vinner mest på sin totala coolhet. Sedan är den mycket bättre än sitt rykte också. Faktiskt klart njutbar under stora delar av speltiden.
9. Vildhjärta - Måsstaden
Monoton Meshuggah-dyrkan. Ibland uppnås rätt hypnotiska känsla. Platta nummer två kan bli riktigt intressant.
10. Krux - III: He who sleeps amongst the stars
Leif Edling misslyckas aldrig. Tredje Krux-alstret må vara konstellationens svagaste hittills, men är stundvis väldigt gripande ändå.
söndag 18 december 2011
"It's the most wonderful time of the year"
Det tvistas ofta hur huruvida julen är förträfflig eller anskrämlig. En del använder argument om att den är mysig, kärleksfull och fin. Andra tycker snarare att den präglas av köphets, stress och falskhet.
Min uppfattning hamnar tveklöst i den förstnämnda kategorin. Jag älskar julen! Av ingen särskild anledning tänker jag presentera ett antal viktiga komponenter för att det ska bli en riktig jul. Åtminstone i min värld.
Kalle Anka kl 15:00
Givet. Det här behöver jag inte ens skriva en motivering för.
"Ensam hemma"-filmerna
Brukar gå i repris vid lite slumpmässiga tidpunkter under julen. Alltid lika roliga och skänker helt rätt "banka bovar"-julstämning
Budapesttårtan efter klapputdelningen
Vet inte hur pass vedertagen tradition det är, men i vår familj käkar vi alltid ohälsosamma mängder tårta efter att julklapparna fått sina rättmätiga ägare.
"Love actually"
Romantisk komedi, visst. Chick flick, kanske. Inte desto mindre gillar jag den här filmen skarpt (ja, jag är en mes). Skulle julstämningen hamna en millimeter på sned räcker det att smälla igång filmen för att allt ska falla på sin plats igen.
"Santa's slay"
Något lämpligare att titta på framåt småtimmarna efter att övriga familjemedlemmar gått och lagt sig. En b-film om att tomten är en ond jävel som vill ta livet av folk. Klockren, givetvis!
"Sunes jul"-repriser
Lika självklart som granen. För den som inte orkar hålla reda på eventuella klockslag i tv-tablån finns avsnitten på Youtube att avnjuta vid valfri tidpunkt. För en jul utan Rudolf Andersson är inget att ha. Hur ska man klara sig utan klassiska repliker som:
"Regeringen gör mig galen! Titta på det där, bara. Vad är det för kvalitet på granarna i dag? Är det miljöpolitik?"
Rostbiff-macka med remoulad
Julbord är hopplöst överskattat. Sill är vidrigt och julskinkan inte alls lika fantastisk som sitt rykte. Men åtminstone hemma hos oss brukar vi ha skivad rostbiff att slänga på mackan. Det är vad jag lever på fram till nyår.
Granen
Duuuuhhhh.
Den dryga väntan efter gröten
När jag var liten grabb var väntan mellan grötätande och julklappsutdelning årets längsta kvart. Den har inte kortats för att jag blivit äldre. Eller så har jag bara stannat kvar i dagisstadiet.
Band som The Dangerous Summer, Khoma, Young Guns, Times Of Grace, Pendulum och Editors i iPoden
Det är jul för mig.
Och med det - god jul!
Min uppfattning hamnar tveklöst i den förstnämnda kategorin. Jag älskar julen! Av ingen särskild anledning tänker jag presentera ett antal viktiga komponenter för att det ska bli en riktig jul. Åtminstone i min värld.
Kalle Anka kl 15:00
Givet. Det här behöver jag inte ens skriva en motivering för.
"Ensam hemma"-filmerna
Brukar gå i repris vid lite slumpmässiga tidpunkter under julen. Alltid lika roliga och skänker helt rätt "banka bovar"-julstämning
Budapesttårtan efter klapputdelningen
Vet inte hur pass vedertagen tradition det är, men i vår familj käkar vi alltid ohälsosamma mängder tårta efter att julklapparna fått sina rättmätiga ägare.
"Love actually"
Romantisk komedi, visst. Chick flick, kanske. Inte desto mindre gillar jag den här filmen skarpt (ja, jag är en mes). Skulle julstämningen hamna en millimeter på sned räcker det att smälla igång filmen för att allt ska falla på sin plats igen.
"Santa's slay"
Något lämpligare att titta på framåt småtimmarna efter att övriga familjemedlemmar gått och lagt sig. En b-film om att tomten är en ond jävel som vill ta livet av folk. Klockren, givetvis!
"Sunes jul"-repriser
Lika självklart som granen. För den som inte orkar hålla reda på eventuella klockslag i tv-tablån finns avsnitten på Youtube att avnjuta vid valfri tidpunkt. För en jul utan Rudolf Andersson är inget att ha. Hur ska man klara sig utan klassiska repliker som:
"Regeringen gör mig galen! Titta på det där, bara. Vad är det för kvalitet på granarna i dag? Är det miljöpolitik?"
Rostbiff-macka med remoulad
Julbord är hopplöst överskattat. Sill är vidrigt och julskinkan inte alls lika fantastisk som sitt rykte. Men åtminstone hemma hos oss brukar vi ha skivad rostbiff att slänga på mackan. Det är vad jag lever på fram till nyår.
Granen
Duuuuhhhh.
Den dryga väntan efter gröten
När jag var liten grabb var väntan mellan grötätande och julklappsutdelning årets längsta kvart. Den har inte kortats för att jag blivit äldre. Eller så har jag bara stannat kvar i dagisstadiet.
Band som The Dangerous Summer, Khoma, Young Guns, Times Of Grace, Pendulum och Editors i iPoden
Det är jul för mig.
Och med det - god jul!
onsdag 14 december 2011
Årets band (2011 del I)
Årets band? Årets band.
Diffust omnämnande, jag vet. Har valt att utse vinnaren enligt väldigt enkla kriterier - den konstellation som släppt sjukt bra musik under året, som genomfört (minst) en fantastisk spelning, är ett allt i genom coolt band och eventuellt har något annat tufft i sitt cv är årets band.
Och för 2011 finns det ingen som helst tvekan om att You Ate My Dog ska få titeln.
I februari släppte bandet plattan "Like torches", något av ett manifest för allt som är coolt med de former av rockmusik som når en yngre publik. Bandet levererar helt vansinnigt catchiga melodier och refränger som aldrig, aldrig, aldrig lämnar skallen. De infogar ett antal tyngre breakdowns här och där, med inställningen att dessa ska passa in och tillföra något i stället för att blott utgöra moshsoundtrack. De förvaltar arvet från nittiotalets poppunk men räds inte att tillföra något till stilen. Texterna är måhända inget djupgående, men åtminstone "Still lost" är en grymt stilig, nostalgisk reflektion över ungdomen.
Det är inte förvånande att bandets fanskara ökar ständigt. Det är inte mer än helt rätt.
I april headlinade bandet Sharkbait Tour II. Turnén nådde Hemgården i Lund den 16 april. På grund av ett antal förseningar fick bandet hasta sig i genom fem låtar på en kvart. Många band hade surat över detta. De hade avverkat spelningen snabbt och smärtfritt utan att leverera något extra. Men inte You Ate My Dog. De valde i stället att sikta på att riva stället. Och de var inte långt från att lyckas.
I september spelade sextetten på Sticky Fingers i Göteborg. Det var en allmänt seg torsdagskväll och många på plats verkade mer intresserade av det göteborgska konceptet Sticky-torsdag (alltså sextonårsgräns och billig sprit). Men You Ate My Dogs karisma och utstrålning övertygade nästan alla på plats om att det var betydligt mer värt att ägna bandet uppmärksamhet än att bli dyngrak. Sex låtar, total frenesi rakt i genom. Bandmedlemmarna badade i svett när de stegat av scenen.
I november genomfördes Atticus Invasion Tour. Det avslutades med endagsfestivalen Peppfest i Haninge. Headliners var så klart You Ate My Dog. Flera hundra pers var på plats - vilket är grymt stort för den här genren i Sverige - och alla var rörande överens om att kvällens sista band är något utöver det vanliga. Det hade kunnat bli en enkel promenadseger för bandet. De hade kunnat luta sig tillbaka, lita på sin popularitet och ändå göra en vinnande spelning.
Tror du de gjorde det så enkelt för sig? Knappast.
Tillställningen hette Peppfest och pepp är precis ordet som beskriver hur You Ate My Dog för sig på scen. Aldrig har jag sett mer utstrålning och glädje än under deras åtta låtar långa set denna kvällen. Allt, precis allt, gjordes så kärleksfullt, adrenalinstinnt och energiskt att jag nästan svimmade. Och jag stod långt bak, med händerna i fickorna som den gamle man (i sammanhanget) jag är.
You Ate My Dog är inte Sveriges största band. Men de jobbar på det. Och de vägrar låta den medvind de upplever styra. De marscherar framåt med en sådan beslutsamhet och arbetsvilja att det lär skjutsa dem i genom även den värsta orkanen som går åt motsatt håll.
Ett helt enastående band, som du inte under några omständigheter får undvika.
Att utse You Ate My Dog till årets band 2011 är bland det enklaste som går att göra. Varför? Go figure.
Mer läsning:
Intervju med bandet
Rapport från Sharkbait Tour II i Lund
Rapport från Peppfest
Diffust omnämnande, jag vet. Har valt att utse vinnaren enligt väldigt enkla kriterier - den konstellation som släppt sjukt bra musik under året, som genomfört (minst) en fantastisk spelning, är ett allt i genom coolt band och eventuellt har något annat tufft i sitt cv är årets band.
Och för 2011 finns det ingen som helst tvekan om att You Ate My Dog ska få titeln.
I februari släppte bandet plattan "Like torches", något av ett manifest för allt som är coolt med de former av rockmusik som når en yngre publik. Bandet levererar helt vansinnigt catchiga melodier och refränger som aldrig, aldrig, aldrig lämnar skallen. De infogar ett antal tyngre breakdowns här och där, med inställningen att dessa ska passa in och tillföra något i stället för att blott utgöra moshsoundtrack. De förvaltar arvet från nittiotalets poppunk men räds inte att tillföra något till stilen. Texterna är måhända inget djupgående, men åtminstone "Still lost" är en grymt stilig, nostalgisk reflektion över ungdomen.
Det är inte förvånande att bandets fanskara ökar ständigt. Det är inte mer än helt rätt.
I april headlinade bandet Sharkbait Tour II. Turnén nådde Hemgården i Lund den 16 april. På grund av ett antal förseningar fick bandet hasta sig i genom fem låtar på en kvart. Många band hade surat över detta. De hade avverkat spelningen snabbt och smärtfritt utan att leverera något extra. Men inte You Ate My Dog. De valde i stället att sikta på att riva stället. Och de var inte långt från att lyckas.
I september spelade sextetten på Sticky Fingers i Göteborg. Det var en allmänt seg torsdagskväll och många på plats verkade mer intresserade av det göteborgska konceptet Sticky-torsdag (alltså sextonårsgräns och billig sprit). Men You Ate My Dogs karisma och utstrålning övertygade nästan alla på plats om att det var betydligt mer värt att ägna bandet uppmärksamhet än att bli dyngrak. Sex låtar, total frenesi rakt i genom. Bandmedlemmarna badade i svett när de stegat av scenen.
I november genomfördes Atticus Invasion Tour. Det avslutades med endagsfestivalen Peppfest i Haninge. Headliners var så klart You Ate My Dog. Flera hundra pers var på plats - vilket är grymt stort för den här genren i Sverige - och alla var rörande överens om att kvällens sista band är något utöver det vanliga. Det hade kunnat bli en enkel promenadseger för bandet. De hade kunnat luta sig tillbaka, lita på sin popularitet och ändå göra en vinnande spelning.
Tror du de gjorde det så enkelt för sig? Knappast.
Tillställningen hette Peppfest och pepp är precis ordet som beskriver hur You Ate My Dog för sig på scen. Aldrig har jag sett mer utstrålning och glädje än under deras åtta låtar långa set denna kvällen. Allt, precis allt, gjordes så kärleksfullt, adrenalinstinnt och energiskt att jag nästan svimmade. Och jag stod långt bak, med händerna i fickorna som den gamle man (i sammanhanget) jag är.
You Ate My Dog är inte Sveriges största band. Men de jobbar på det. Och de vägrar låta den medvind de upplever styra. De marscherar framåt med en sådan beslutsamhet och arbetsvilja att det lär skjutsa dem i genom även den värsta orkanen som går åt motsatt håll.
Ett helt enastående band, som du inte under några omständigheter får undvika.
Att utse You Ate My Dog till årets band 2011 är bland det enklaste som går att göra. Varför? Go figure.
Mer läsning:
Intervju med bandet
Rapport från Sharkbait Tour II i Lund
Rapport från Peppfest
söndag 11 december 2011
"Hey babe, don't act so scared...
...all I want is some special care".
Vi vet alla att Motörhead är det bästa bandet som någonsin existerat. I fredags spelade de på Lisebergshallen i Göteborg. Söndagen innan dess, det vill säga för en vecka sedan, spelade de på Vega i Köpenhamn. Självfallet besökte jag bägge spelningarna.
Fast söndagen höll i ett hast av ångest och panik att falla bort. På sätt och vis, åtminstone. Vi förflyttar oss till fredag förmiddag för en förklaring.
Jag har en biljett bokad till ett tåg som avgår klockan fem i halv tolv. Inte okristligt tidigt, utan snarare en ganska lagom tid att åka till Malmö. Men jag vaknar en halvtimme efter att tåget avgått. Inte enbart för att jag glömt att ställa klockan. Jag vaknar utan något som helst minne av hur jag kom hem kvällen innan.
För då blev det nämligen ett alkoholrus som heter duga. Exakt hur illa märker jag när jag går in i badrummet. Tittar mig i spegeln. Ett hörn av ena framtanden saknas. Överläppen är ett virrvarr av svullnader och sårskorpor. Hade jag kunnat tappa ångesten som fyller min kropp på burk och sälja den för några kronor per liter, hade jag garanterat kunnat köpa all politisk makt i ett land som Qatar eller Kuwait. Jag lovar.
I alla fall. Jag tar mig samman. Det vill säga, jag ringer hem till morsan och halvskriker i panik. Lösningen (som jag inte kan klura ut på egen hand, i det tillståndet) blir att ta mig till centralstationen, stega in på SJ:s resebutik och fälla den klassiska repliken "En biljett till nästa tåg till (valfri destination)". De hundralappar jag lade på en tågbiljett för några veckor sedan är kastade i sjön. Och en plåt till det här tåget går loss på femhundra spänn.
Klassisk replik, igen, som stämmer väl in på situationen:
Fuck my life.
Kommer fram, mår skit. Det är alltså fredag. Sedan blir det lördag. Beger mig till Palladium i Malmö för att se den alltid lika fantastiske David Eugene Edwards. Han är, föga förvånande, sjukt bra. Det är hans soloturné, han spelar utan kompband men gör det hur bra som helst. Den karlen kan konsten att trollbinda en med små, små medel.
Hans setlista ser ut så här (samtliga är Woven Hand-låtar, om inget annat anges):
Sinking hands
White bird
The speaking hands
Kingdom of ice
His rest
Sign of the zodiac (Rasputina-cover)
Whistling girl
As I went out one morning (Bob Dylan-cover)
Outlaw song (16 Horsepower-låt)
Iron feather
Horse head fiddle (16 Horsepower-låt)
A holy measure
Deerskin doll
Söndag. Motörhead nalkas. De spelar på ett av de bästa konsertställena jag varit på, Vega i Köpenhamn. Förstås är de hur bra som helst. Men lite sega, jämfört hur de är annars. Det tar några låtar innan allt lossnar. Sedan är allt frid och fröjd.
Synd att förbands-Jorn suger så fruktansvärt. Otajt, töntigt och allmänt dåligt. Heja!
Innan Motörhead intar Lisebergshallen i Göteborg hinner turnépaketet Thrashfest Classics stanna till vid Trädgår'n. Det är tufft, eftersom uppställningen utgörs av Exodus, Sepultura, Destruction, Heathen och Mortal Sin. De sistnämnda öppnar och röjer så det står det härliga till. Underskattat band, som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. Upprättelse! Nu!
Heathen, däremot, stinker. Falsettsång borde förbjudas. Onödigt tekniskt instrumenthanterande också. Det här är bara dåligt. Det enda positiva är att gitarristen Lee Altus också återfinns i Exodus. Fast det tillför ju inte Heathen något. Äh. Lägg ner verksamheten. Nu. Tack på förhand.
Destruction är bättre. Kvällens ondaste band, utan tvekan. Tyskar borgar för kvalitet. Ibland, åtminstone.
Sepultura? Jo, för all del. Derrick Green är en sjukt tråkig frontman, men han sjunger grymt. Nye trummisen Eloy Casagrande imponerar stort. Han slår minst lika hårt som Igor Cavalera och dubbelt så ofta. Snubben är född 1991, precis som jag. Får mig att må lite dåligt. Den killen turnerar jorden runt med ett legendariskt metalband, vad har jag gjort med mitt liv?
Poängavdrag för att låtvalet från "Chaos A.D." är så uselt. Ingen "Slave new world". Ingen "Propaganda". Ingen "Biotech is godzilla". Men däremot jävla "Kaiowas". Vad menas? Jag lyckas inte klura ut det.
Men Exodus, som går på härnäst, gör en av de bästa spelningar jag sett på länge. Allt, precis allt, är så där stenhårt in your face som thrash metal alltid ska vara. Vi får höra "Deranged", vi får höra "Brain dead", vi får höra "Bonded by blood" och vi får självklart höra den helt sensationellt coola "The toxic waltz". Och Gary Holt är ett föredöme för metalgitarrister. Han stegar runt, ser häftig ut, ler ständigt och headbangar som en vettvilling.
Lite setlistor? Självklart. Vi börjar med Exodus.
The last act of defiance
A lesson in violence
Fabulous disaster
Brain dead
Exodus
Deranged
Pleasures of the flesh
Piranha
Metal command
And then there were none
Bonded by blood
The toxic waltz
Strike of the beast
Sedan tar vi Sepultura.
Intro
Beneath the remains
Refuse/resist
Dead embryonic cells
Desperate cry
Mass hypnosis
We who are not as others
Altered state
Infected voice
Subtraction
Inner self
Kaoiwas
Territory
Arise
Destructions låtval är något i stil med detta. Inte hundra procent säker, men enligt mina stödanteckningar är det högst troligt att setlistan ser ut så här.
Total desaster
Satan's vengeance
Mad butcher
Black mass / Antichrist / Death trap
Invincible force
The ritual / Thrash attack
Tormentor
Eternal ban
Bestial invasion
Curse the gods
Heathen? Jag kan inte garantera att serlistan ser ut så här, eftersom jag inte klottrar ner den under spelningen. Men dessa låtar i den här ordningen har de kört på andra spelningar under Thrashfest-turnén, och de hållpunkter jag minns (sju låtar, "Open the grave" som tredje låt och "Death by hanging" sist ut) återfinns. Så vi kör på det.
Pray for death
Goblin's blade
Open the grave
Hypnotized
Opiate of the masses
Mercy is no virtue
Death by hanging
Mortal Sin fuskar och kör två låtar från sin senaste skiva, "Psychology of death". Tanken med Thrashfest är ju att banden enbart ska spela gammalt material. Men skitsamma. Det är hur bra som helst ändå.
Psychology of death
Blood, death, hatred
Lebanon
Hatred
I am immortal
Mayhemic destruction
Puh.
Innan jag vet ordet av'et är det fredag. Hög tid för Motörhead. Igen. Inte mer än värt det.
Och i kväll är de faktiskt snäppet vassare än i Köpenhamn. Allting lossnar och känns hundraprocentligt redan från första tonen i "Bomber". Lemmy är på bättre humör och Phil Campbell är klädd i en tröja från restaurangen 2112 (rekommenderas skarpt, maten är dyr men vansinnigt god).
Jag älskar Motörhead över det mesta här i världen. Kvällen förstärker min kärlek ytterligare. Trodde inte ens det var möjligt.
"The chase is better than the catch" görs på tårna och med extas ut i fingerspetsarna. Lemmy sluddrar bort några textrader i "Damage case", men låten framförs mycket hårdare än i Köpenhamn. De gör den hårdsvängigaste versionen av "Going to Brazil" jag någonsin fått höra. Och "Over the top" är alltid en fröjd.
Setlistan ser likadan ut i Köpenhamn som i Göteborg. Nämligen så här:
Bomber
Damage case
I know how to die
Stay clean
Metropolis
Over the top
One night stand
Gitarrsolo
The chase is better than the catch
Get back in line
I'll be your sister
The one to sing the blues (med trumsolo)
Orgasmatron
Going to Brazil
Killed by death
Iron fist
Whorehouse blues
Ace of spades
Overkill
Jorn är faktiskt något bättre i Göteborg. Om det är för att hans band har hunnit repa ihop sig eller om jag smält en aning låter jag vara osagt. Men de höjer sig tillräckligt för att jag till och med ska orka skriva ner setlistan. Vågar inte garantera att den såg exakt likadan ut i Köpenhamn. Men jag tror det.
Road of the cross
Shadow people
Man of the dark
The inner road
Below
Lonely are the brave
Rainbow in the dark
Stormcrow
Och ungefär där är vi i dag. Härnäst vankas suveräna Abramis Brama på Sticky Fingers på fredag. Var där!
Vi vet alla att Motörhead är det bästa bandet som någonsin existerat. I fredags spelade de på Lisebergshallen i Göteborg. Söndagen innan dess, det vill säga för en vecka sedan, spelade de på Vega i Köpenhamn. Självfallet besökte jag bägge spelningarna.
Fast söndagen höll i ett hast av ångest och panik att falla bort. På sätt och vis, åtminstone. Vi förflyttar oss till fredag förmiddag för en förklaring.
Jag har en biljett bokad till ett tåg som avgår klockan fem i halv tolv. Inte okristligt tidigt, utan snarare en ganska lagom tid att åka till Malmö. Men jag vaknar en halvtimme efter att tåget avgått. Inte enbart för att jag glömt att ställa klockan. Jag vaknar utan något som helst minne av hur jag kom hem kvällen innan.
För då blev det nämligen ett alkoholrus som heter duga. Exakt hur illa märker jag när jag går in i badrummet. Tittar mig i spegeln. Ett hörn av ena framtanden saknas. Överläppen är ett virrvarr av svullnader och sårskorpor. Hade jag kunnat tappa ångesten som fyller min kropp på burk och sälja den för några kronor per liter, hade jag garanterat kunnat köpa all politisk makt i ett land som Qatar eller Kuwait. Jag lovar.
I alla fall. Jag tar mig samman. Det vill säga, jag ringer hem till morsan och halvskriker i panik. Lösningen (som jag inte kan klura ut på egen hand, i det tillståndet) blir att ta mig till centralstationen, stega in på SJ:s resebutik och fälla den klassiska repliken "En biljett till nästa tåg till (valfri destination)". De hundralappar jag lade på en tågbiljett för några veckor sedan är kastade i sjön. Och en plåt till det här tåget går loss på femhundra spänn.
Klassisk replik, igen, som stämmer väl in på situationen:
Fuck my life.
Kommer fram, mår skit. Det är alltså fredag. Sedan blir det lördag. Beger mig till Palladium i Malmö för att se den alltid lika fantastiske David Eugene Edwards. Han är, föga förvånande, sjukt bra. Det är hans soloturné, han spelar utan kompband men gör det hur bra som helst. Den karlen kan konsten att trollbinda en med små, små medel.
Hans setlista ser ut så här (samtliga är Woven Hand-låtar, om inget annat anges):
Sinking hands
White bird
The speaking hands
Kingdom of ice
His rest
Sign of the zodiac (Rasputina-cover)
Whistling girl
As I went out one morning (Bob Dylan-cover)
Outlaw song (16 Horsepower-låt)
Iron feather
Horse head fiddle (16 Horsepower-låt)
A holy measure
Deerskin doll
Söndag. Motörhead nalkas. De spelar på ett av de bästa konsertställena jag varit på, Vega i Köpenhamn. Förstås är de hur bra som helst. Men lite sega, jämfört hur de är annars. Det tar några låtar innan allt lossnar. Sedan är allt frid och fröjd.
Synd att förbands-Jorn suger så fruktansvärt. Otajt, töntigt och allmänt dåligt. Heja!
Innan Motörhead intar Lisebergshallen i Göteborg hinner turnépaketet Thrashfest Classics stanna till vid Trädgår'n. Det är tufft, eftersom uppställningen utgörs av Exodus, Sepultura, Destruction, Heathen och Mortal Sin. De sistnämnda öppnar och röjer så det står det härliga till. Underskattat band, som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. Upprättelse! Nu!
Heathen, däremot, stinker. Falsettsång borde förbjudas. Onödigt tekniskt instrumenthanterande också. Det här är bara dåligt. Det enda positiva är att gitarristen Lee Altus också återfinns i Exodus. Fast det tillför ju inte Heathen något. Äh. Lägg ner verksamheten. Nu. Tack på förhand.
Destruction är bättre. Kvällens ondaste band, utan tvekan. Tyskar borgar för kvalitet. Ibland, åtminstone.
Sepultura? Jo, för all del. Derrick Green är en sjukt tråkig frontman, men han sjunger grymt. Nye trummisen Eloy Casagrande imponerar stort. Han slår minst lika hårt som Igor Cavalera och dubbelt så ofta. Snubben är född 1991, precis som jag. Får mig att må lite dåligt. Den killen turnerar jorden runt med ett legendariskt metalband, vad har jag gjort med mitt liv?
Poängavdrag för att låtvalet från "Chaos A.D." är så uselt. Ingen "Slave new world". Ingen "Propaganda". Ingen "Biotech is godzilla". Men däremot jävla "Kaiowas". Vad menas? Jag lyckas inte klura ut det.
Men Exodus, som går på härnäst, gör en av de bästa spelningar jag sett på länge. Allt, precis allt, är så där stenhårt in your face som thrash metal alltid ska vara. Vi får höra "Deranged", vi får höra "Brain dead", vi får höra "Bonded by blood" och vi får självklart höra den helt sensationellt coola "The toxic waltz". Och Gary Holt är ett föredöme för metalgitarrister. Han stegar runt, ser häftig ut, ler ständigt och headbangar som en vettvilling.
Lite setlistor? Självklart. Vi börjar med Exodus.
The last act of defiance
A lesson in violence
Fabulous disaster
Brain dead
Exodus
Deranged
Pleasures of the flesh
Piranha
Metal command
And then there were none
Bonded by blood
The toxic waltz
Strike of the beast
Sedan tar vi Sepultura.
Intro
Beneath the remains
Refuse/resist
Dead embryonic cells
Desperate cry
Mass hypnosis
We who are not as others
Altered state
Infected voice
Subtraction
Inner self
Kaoiwas
Territory
Arise
Destructions låtval är något i stil med detta. Inte hundra procent säker, men enligt mina stödanteckningar är det högst troligt att setlistan ser ut så här.
Total desaster
Satan's vengeance
Mad butcher
Black mass / Antichrist / Death trap
Invincible force
The ritual / Thrash attack
Tormentor
Eternal ban
Bestial invasion
Curse the gods
Heathen? Jag kan inte garantera att serlistan ser ut så här, eftersom jag inte klottrar ner den under spelningen. Men dessa låtar i den här ordningen har de kört på andra spelningar under Thrashfest-turnén, och de hållpunkter jag minns (sju låtar, "Open the grave" som tredje låt och "Death by hanging" sist ut) återfinns. Så vi kör på det.
Pray for death
Goblin's blade
Open the grave
Hypnotized
Opiate of the masses
Mercy is no virtue
Death by hanging
Mortal Sin fuskar och kör två låtar från sin senaste skiva, "Psychology of death". Tanken med Thrashfest är ju att banden enbart ska spela gammalt material. Men skitsamma. Det är hur bra som helst ändå.
Psychology of death
Blood, death, hatred
Lebanon
Hatred
I am immortal
Mayhemic destruction
Puh.
Innan jag vet ordet av'et är det fredag. Hög tid för Motörhead. Igen. Inte mer än värt det.
Och i kväll är de faktiskt snäppet vassare än i Köpenhamn. Allting lossnar och känns hundraprocentligt redan från första tonen i "Bomber". Lemmy är på bättre humör och Phil Campbell är klädd i en tröja från restaurangen 2112 (rekommenderas skarpt, maten är dyr men vansinnigt god).
Jag älskar Motörhead över det mesta här i världen. Kvällen förstärker min kärlek ytterligare. Trodde inte ens det var möjligt.
"The chase is better than the catch" görs på tårna och med extas ut i fingerspetsarna. Lemmy sluddrar bort några textrader i "Damage case", men låten framförs mycket hårdare än i Köpenhamn. De gör den hårdsvängigaste versionen av "Going to Brazil" jag någonsin fått höra. Och "Over the top" är alltid en fröjd.
Setlistan ser likadan ut i Köpenhamn som i Göteborg. Nämligen så här:
Bomber
Damage case
I know how to die
Stay clean
Metropolis
Over the top
One night stand
Gitarrsolo
The chase is better than the catch
Get back in line
I'll be your sister
The one to sing the blues (med trumsolo)
Orgasmatron
Going to Brazil
Killed by death
Iron fist
Whorehouse blues
Ace of spades
Overkill
Jorn är faktiskt något bättre i Göteborg. Om det är för att hans band har hunnit repa ihop sig eller om jag smält en aning låter jag vara osagt. Men de höjer sig tillräckligt för att jag till och med ska orka skriva ner setlistan. Vågar inte garantera att den såg exakt likadan ut i Köpenhamn. Men jag tror det.
Road of the cross
Shadow people
Man of the dark
The inner road
Below
Lonely are the brave
Rainbow in the dark
Stormcrow
Och ungefär där är vi i dag. Härnäst vankas suveräna Abramis Brama på Sticky Fingers på fredag. Var där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)