Höga toppar och få dalar på Hemgården i Lund

Vid det här laget bör du veta att allt som bokningsbolaget Sharkbait anordnar, det är bland det mest intressanta som sker i Sverige i musikväg.

Det var tydligt inte minst i höstas, när Yersinia, Walking With Strangers, Aim For The Sunrise och Chastise gav sig ut på den första upplagan av Sharkbait-turnén. Efter en helg i mars då tre orter fick en miniatyrvariant där Intohimo, Aim For The Sunrise och Yersinia stod för underhållningen under rubriceringen Sharkbait Weekend gav sig turné nummer två ut på vägarna i början av april.

Överst står de tre toppnamnen - You Ate My Dog, som imponerat stort med färska plattan "Like torches", Aim For The Sunrise, vars ep "The bigger picture; hope" är högst välkomponerad och rekommendabel, och Promise Divine. De sistnämndas självbetitlade ep får inte under några omständigheter missas, men mer om det senare.

Utöver dessa fick tre mindre band chansen att visa upp sig på turnén - Drive Like Red, Miss Grace och Heading Back Home.

Som om inte det vore nog styrdes det i Lund upp en minifestival av det hela under namnet Only The Beginning. Därför tillkom Six Million Ways, Worth A King's Ransom och Briana som öppningstrio. Som upplagt för en maffig helkväll, med andra ord.

Men låt oss ta det från början.

Briana går punktligt på scen klockan 16:10 och ger oss fyra ganska splittrade låtar. En överhängande känsla av materialet är att Bring Me The Horizons debutplatta står högt i kurs hos medlemmarna. Attack Attack! också, för den delen. Deras poser är direkt stulna från "Stick stickly"-videon. Bra? Tja. Jag tänker vara ytterst positiv och sträcka mig till att de kan kallas lovande.

Nästa band, Worth A King's Ransom, har under veckan tappat sin sångare, och därför får Six Million Ways gitarrist rycka in som inhoppare. Inget fel på hans insats, men jag kan inte slå mig fri från att låtarna förmodligen är komponerade för en annan typ av röst. En ljusare hardcorepipa, snarare än grisskrik. De här snubbarna låter ganska nära Parkway Drive, och levererar med en stor dos engagemang. En högst positiv överraskning för min del.

Dessutom har de den goda smaken att presentera samtliga låtar. Därför är det möjligt för min del att anteckna setlistan.

Burn that uniform
Tear down the fences
Everything begins with silence
The arsonist
The greatest lie ever told
The kraken awaits

Snacket går efteråt om att de dragit över sin speltid och kört två låtar för mycket, vilket orsakar stora skador i arrangemanget och tidsschemat. Det märks först senare, dock.

Six Million Ways agerade öppningsband när förra Sharkbait-turnén var i Lund. Ikväll har de oturen att vara basistlösa. Därför plockar de upp en tjej från publiken och låter henne sköta instrumentet. Hon gör det bra. Så bra att det är ganska uppenbart att de på förhand planerat att dra upp henne på scen. Det är knappast en helt spontant grej.

I alla fall, deras kombination av brutal deathcore och August Burns Red-meck fungerar bättre - för min del, åtminstone - nu än i höstas. Framför allt imponerar trumslagaren med en helt vanvettig insats. Det kan nog bli något spännande av det här bandet, ska ni se.

Det fjärde bandet, Heading Back Home, är kvällens första som faktiskt tillhör Sharkbait-turnén, och de står för en rak kontrast till de tre föregående banden. Screams, hårt riffande, breakdowns, blastbeats, tvåtakt? Absolut inte. Nu snackar vi istället om skör emopop, som åtminstone i en låt är inne på Get Up Kids marker.

För den delen är de knappast dåliga. Tvärtom. Jag faller ganska hårt för deras sköna låtmaterial. De sitter helt klart på vetskapen om hur en catchig refräng ska göras utan att bli pinsam. Mitt öga har de i alla fall dragit på sig inför framtida släpp.

Fast ett frågetecken är varför de har en så kallad sångare när gitarristen sjunger långt över hälften av alla sångparter.

Med Göteborgarna i Miss Grace går vi tvärt tillbaka till stuket som dominerade de lokala supportbanden - metalcore. Nu handlar det om ett band som väldigt gärna vill låta som Architects, och därför är förvillande lika dessa britter emellanåt. Architects anno "Hollow crown", vill det säga. Gitarristen har till och med ett linne på sig där det står... ja, ni vet. Men de låter bra. Refrängerna sitter där de ska, och de är precis lika kapabla att hantera motorsågar som silkesvantar. Allra roligast är emellertid när sångaren trillar och landar pladask på ändan. Så lättroad är jag. Hihi.

Drive Like Red blev hastigt och lustigt nästan favorittippade för min del på förhand, när jag stiftade bekantskap med ep-släppen "The sleep" och "Too much is never enough". Därför - sjukt pepp! Men en överhängande känsla under hela spelningen är "Jaha? Är det här allt?", och då syftar jag inte på den korta setlängden (fem låtar). Snarare gör bandet en ganska lam och oengagerad insats. De levererar låtarna utan anmärkningar, men agerar ganska lojt och likgiltigt. Det håller inte. Inte i den här genren.

Men, låt oss inte dröja kvar vid den besvikelsen alltför länge. Istället - raskt över till kvällens höjdpunkter, Promise Divine.

Har du inte lyssnat på deras senaste ep, så ska du göra det. Ditt liv är inte komplett förrän du fallit inför briljansen i "Me, in the study, with the revolver" och "76 days". (För övrigt måste du smaka min Färsbiff Köpenhamn för att kunna stoltsera med ett fullständigt liv, men det är en helt annan historia). Häromsistens raljerade jag en del om hur bra ep:n är - återgå till inlägget ifråga om du behöver ytterligare övertalning.

Så när kvintetten då rivstartar med "I own the pen (chapter II)", från tre år gamla fullängdsdebuten "Santos", finns det något annat än totaldominans på agendan? Gud, nej. De imponerar dels genom att inte bara leverera, utan rentav förädla sitt låtmaterial till nästa nivå, en nivå jag inte trodde var mänskligt uppnåelig. Kombinationen peppade bandmedlemmar, en oförskämt klockren sånginsats, hinkvis med utstrålning och förstås de där fantastiska låtarna är en sådan som aldrig kan misslyckas.'

Storslagen seger, helt enkelt. Promise Divine är inte bandet som skriker mest, studsar högst eller röjer värst. Men det de gör, det gör de bättre än så gott som alla kollegor. Det räcker långt. De behöver inte ta i så att de behöver byta byxor, då de sitter på en självklarhet och självsäkerhet som garanterar att det blir succé av det hela ändå.

Eller, som jag twittrade under spelningen:

"Herregud vad fantastiskt. Fattar Promise Divine själva hur bra de är?"

Ett fett minus måste dock delas ut för att "76 days" utgår. Å andra sidan beror det på att tidsschemat ligger långt före i teorin än i praktiken, och därför är det inte bandets fel att de måste korta ner setet. Det är okej för den här gången, men skippas den nästa gång kvintetten är i Skåne - då är risken stor att styr upp en tågkapning eller något i ren frustration.

Setlista:

I own the pen (chapter II)
A fairytale of goodbye
Sucker punch poetry
Me, in the study, with the revolver
Co-pilot

Härnäst ställer sig Sharkbaits favoritpojkar i Aim For The Sunrise på scen, redo att överskölja publiken med sin välslipade metalcore. Men redan i början anar jag oråd. Kvintetten drar igång en kort, breakdownsbaserad låt som inledning, och det låter inte alls bra. Åtminstone inte sången. Jag vet inte om det är mikrofonen som strular eller frontfiguren som har en dålig dag - svårt att njuta blir det i vilket fall som helst.

Det blir inte heller bättre av att manskapet agerar ganska vilset på scen. Som om de blivit ditsläpade från replokalen för att göra sin första spelning någonsin. Och så är det ju inte. De har tvärtom spelat runt i Sverige ganska friskt, så varför detta magplask?

Under spelningen twittrar jag "Allting med Aim For The Sunrise är lamare nu än senast de var i Lund. Vad har hänt?", och det är ungefär där vi är. Fast några låtar in tar det sig. Närmare bestämt i "This walk can get lonely". Då har insatsen hunnit omvandlas till en betydligt mer peppad sådan. Därför är det extra tråkigt med det förspillda tidsschemat, då den sjukt klockrena "The concept of right or wrong" uteblir som avslutning, vilket jag gissar att den annars skulle ha agerat.

Dock, nya låten, "Defender, defeater", låter högst lovande. Jag tar för givet att den här spelningen bara är en tillfällig svacka. Jag väljer att göra det. Sedan ger jag er setlistan:

(obetitlad introlåt)
Saints never surrender
If these walls could speak
Defender, defeater
Breakdown-mellanspel
This walk can get lonely

Klockan tio är det på förhand sagt att evenemanget ska ha nått sitt slut. Främst för att Hemgården inte får störa grannarna efter klockslaget ifråga. En dispens hämtas snabbt fram, men You Ate My Dog får inte sitt rättmätiga utrymme för det.

Det är dock ganska coolt att de väljer att strunta i scenutrymmet, och därför utnyttjar en stor del av golvet för att få plats med sina sex medlemmar. Några uppochnedvända läskbackar används som avspärrning för publiken.

Sextetten sätter genast ett högt tempo och skyndar sig genom fem låtar på ungefär en kvart. Singelspåret "Still lost" är föga förvånande min favorit för kvällen.

Något överraskande är att det till stor del är keyboardisten Max Faleij som leder bandet. Han sköter det mesta mellansnacket och står för det värsta röjet. Och vilket röj, sedan. Han studsar omkring som en studsboll på speed, han välter keyboarden, han klättrar på väggarna, han försöker rycka ner tygskynken som hänger vid sidorna och han gör ungefär allt annat som går att sysselsätta sig med i den lilla spellokalen.

Två hastiga klargöranden;

Tro inte att de resterande medlemmarna är mycket sämre på att föra ett smärre gymnastikpass. För här alstras energi nog att försörja min hemkommun Svedala med el nog för ett kalenderår.

Och tro inte att det tokiga agerandet färgar av sig nämnvärt på framförandet. Nej, den låtkvintett som överlever nedkortandet av setet liras hastigt, hårt och engagerat. Om jag kunde varit mer intetsägande i min beskrivning? Nja, nej. Kanske. Men ni hajar vad jag menar.

Ikväll ser jag i You Ate My Dog ett potentiellt fantastiskt liveband som av logistiska skäl inte får utrymme att blomma ut i den storslagna explosion jag vet att medlemmarna har inom sig. Måtte nästa Skånespelning inte lida av liknande förseningar och begränsningar. Då vet jag att snubbarna kommer bli något i hästväg.

Vilka fem låtar som lyckades undvika saxen? De här:

Pretty lights
Sticks and stones break bones but these words kill
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Hospital

Det är pur ondska från ovan att inte mer hinns med. Jag menar, "Comatosed"? "We burn like the phoenix"? "Spin the bottle"? "I guess that's karma's downside"? "Save the last bullet", för bövelen? Var är dessa när jag behöver dem?

En missnöjd grymtning senare - Sharkbait står alltid för tuffa arrangemang. Så även denna gång. På nästa turné vill jag se Chemical Vocation, Promise Divine, You Ate My Dog, Yersinia, Walking With Strangers och I Am Hunger. Fix på den? Coolt.