Som alla vet är "Star wars" det bästa som finns, tillsammans med kaffe, Bob Dylan, fetaost, fred, mjukispingviner, Motörhead och några saker till. Som alla vet är "Star wars - episode IV: A new hope" den klart bästa av de sex filmerna.

Därmed är det stort att videoklippet nedan existerar. Stort. Enormt. Gigantiskt.

Någon gång i somras fastnade jag för svensk-australiska duon Say Lou Lou. Musiken är luftig, suggestiv och lättviktig rent ljudmässigt - tyngden finns i atmosfären. Då hade de bara släppt tre låtar: "Fool of me", "Maybe you" och "Julian", allihop värda sin vikt i guld. I augusti gjorde de en alldeles för kort, men stundvis underbart bra spelning på Malmöfestivalen. Den recenserade jag här.

För drygt en månad sedan gav de ut en cover på Tame Impalas "Feel like we only go backwards". Har ingen koll på det bandet och kan inte påminna mig om att jag hört originallåten. Blir inte så värst peppad på att spana in den heller. Say Lou Lous version räcker gott och väl.



Förra veckan släppte duon ytterligare en låt: "Better in the dark", som är minst lika bra som sina tre föregångare.



Nu längtar jag efter att Say Lou Lou ska spela in och dela med sig av "Everything we touch", en låt som de plockade fram på Malmöfestivalen och som var spelningens absoluta höjdpunkt.

"Lulu" versus Twittertuffingar

Det lär väl inte ha undgått någon att gamle Lou Reed lämnat denna existens. Jag har inte precis järnkoll på vad snubben han göra under sin livstid, men ska ändå dela med mig av mina tankar kring en av hans prestationer. Ja, jag talar om "Lulu".

Skivan blev så unisont slaktad av såväl press som fans att ett genomsnittligt "St. Anger"-omdöme framstår som en Don Juan:sk kärleksserenad i jämförelse. Varför är inte så svårt att förstå. Det är en märklig skiva. Varken Lou Reeds eller Metallicas fans fick vad de väntat sig eller hoppats på, och blev därför besvikna som tusan. Hur bra en upplevelse är beror, som bekant, nästan helt och hållet på mottagarens förväntningar.

Jag vet, det låter som att jag håller på att bygga upp till en storslagen "Lulu"-hyllning, där jag ställer mig bakom Hetfields uttalande om att belackarna är "rädda människor". Det ska jag inte göra.

Däremot är jag fullständigt övertygad om att minst varannan webzineskribent som gillar att twittra om hur mycket plattan suger mest ryckts med av hatstormen. Efter att de första sågningarna trillade in stod det klart att "Lulu" är en skiva som man ska hata om man vill ha någon slags cred. Det är ju ett känt faktum att musikrecensenter ofta är oförmögna att ha egna åsikter. (Ja, jag också). Att göra något annat än att håna "Lulu" - otänkbart!

Men, ärligt talat, om du känner ett behov av att stöta ur dig ytterligare ett skämt baserat på textraden "I am the table!" så behöver du hjälp. Alla sådana lustifikationer var gamla och uttjatade redan innan skivan släpptes.

Med det sagt vill jag påminna om att jag gav "Lulu" sex av tio betygspoäng i Close-Ups Soundcheck i #137. Har inte lyssnat på skivan en enda gång sedan deadline, och därmed står jag fortfarande för betyget. Kan vara att jag ändrar mig om jag plockar fram plattan en gång till. Vem vet? Tänker inte göra det i kväll i alla fall.

"Let's give that son-of-a-bitch bear a run for his money!"

Filmer enligt upplägget "galet djur attackerar, dödar och äter upp människor" är nog det bästa som finns. Efter att ha avhandlat hajfilm efter hajfilm tänker jag vika av in på ett sidosår: björnar!

"Grizzly" kom ut 1976 och räknas ofta som en "Hajen"-ripoff. Och ja, likheterna är många, från liknande karaktärer till djurets död är övertydligt influerat av "Hajen". Det enda som saknas är att fel grizzlybjörn dödas, folk tror faran är borta, tänker fortsätta som vanligt och så - vips, dör ännu fler. Nu när jag tänker på det hade det kanske gjort filmen ännu bättre. Ännu mer ripoff, givetvis, men inte desto mindre är skeendet ett häftigt grepp i sådana här filmer. Se "Shark attack 2" för vidare studier.

Behöver jag beskriva handlingen efter att ha nämnt "Hajen" och grizzlybjörn? Jag gör det ändå. I en nationalpark i USA dyker oväntat en enorm, hungrig grizzlybjörn upp. Eftersom det är tiden på året då så kallade "backpackers" fyller skogarna får den smak på människokött. Tuffingen och skogvaktaren Michael Kelly (spelad av Christopher George) måste således försöka ta kål på björnen.

Exakt var filmen utspelar sig anges aldrig. Den spelades in i Clayton, Georgia. Eftersom det inte finns några grizzlybjörnar i Georgia är det dock inte särskilt troligt att handlingen faktiskt äger rum där också.

Att filmen inte är särskilt unik på något sätt spelar för min del ingen roll. Jag gillar den. Skarpt. Den är blodig som tusan, blodigare än "Hajen" och faktiskt rätt spännande mot slutet. Som vanligt när det gäller den här sortens filmer får man inte ut särskilt mycket om man tar den på alltför stort allvar. "Grizzly" saknar förvisso glimten i ögat totalt, men ska ändå inte ses för seriöst. Även om regissören William Girdler nog önskat att man kunde göra det.

För skojs skull klottrade jag ner en pinne för varje stackare som björnen tog livet av. Utan att spoila för mycket kan jag avslöja att den procentuella könsfördelningen bland offren är femtiofem procent kvinnor och fyrtiofem procent män. Det kan man analysera bäst man vill. Jag tänker dock låta bli. (Vän av ordning vill inflika att en av de slaktade eventuellt får räknas bort, eftersom det aldrig fastlås om hen klarar sig eller ej. Se filmen, så hajar du.)

Värt att påpeka är att Susan Backlinie spelar en av björnens erövringar. Vem Susan Backlinie är? Du har garanterat sett henne. Hon spelar Chrissie i "Hajen", alltså det allra första offret i hela filmen. Karaktärsskådis, någon?

Efter "Grizzly" kom titlar som "Claws" och "Day of the animals", filmer med liknande handlingar om tokiga djur som löper amok och dödar folk. Ingen av dessa är emellertid en regelrätt uppföljare, även om de ofta misstagits för sådana. Den riktiga uppföljaren heter "Grizzly II: the concert" och filmades 1983. Handlingen i denna är galet cool: en stor utomhuskonsert anfalls av en - trumvirvel - galen, hungrig grizzlybjörn. Filmningen slutfördes, men inte postproduktionen. Den lades på is i några år och skulle slutföras på nytt 1987 men lades ner året därpå. Filmen har aldrig släppts eller slutförts på riktigt, men enligt uppgift ska en workprint finnas tillgänglig om man letar. Challenge accepted.

En månad i taget

Kände att det var hög tid att uppdatera den här listan. I stället för att välja ut och rangordna exakt fem från varje månad tänker jag här alfabetiskt räkna upp ett ospecifikt antal nämnvärda skivor från varje månad. Vissa är bättre än andra, så klart, men allihop är galet värda att bli hörda.

Januari
Cult Of Luna - Vertikal
Dropkick Murphys - Signed and sealed in blood
The Joy Formidable - Wolf's law
Kris Kristofferson - Feeling mortal
Mariam The Believer - Blood donation
Pure Love - Anthems

Februari
Bullet For My Valentine - Temper temper
Nick Cave And The Bad Seeds - Push the sky away
Free Fall - Power & volume
Jenny Gabrielsson Mare - The ritual
Shout Out Louds - Optica
Holly Williams - The highway
Nicole Willis & The Soul Investigators - Tortured soul

Mars
Adept - Silence the world
Bon Jovi - What about now
David Bowie - The next day
Billy Bragg - Tooth & nail
Depeche Mode - Delta machine
Emmylou Harris & Rodney Crowell - Old yellow moon
Hurts - Exile
Kashmir - E.A.R.

April
Alenah - Alla vägar bär till rom
Bombino - Nomad
Charles Bradley - Victim of love
Bring Me The Horizon - Victim of love
Deep Purple - Now what!?
Gyllene Tider - Dags att tänka på refrängen
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
R.A. The Rugged Man - Legends never die
Volbeat - Outlaw gentlemen & shady ladies

Maj
A Pale Horse Named Death - Lay my soul to waste
Alice in Chains - The devil put dinosaurs here
Dark Tranquillity - Construct
Della Mae - This world oft can be
Laura Marling - Once I was an eagle

Juni
David Murray Infinity Quartet - Be my monster love
Palms - Palms
Run The Jewels - Run The Jewels
Scorpion Child - Scorpion Child
Mavis Staples - One true vine

Juli
Ace Hood - Trials & tribulations
Congo Natty - Jungle revolution
True Widow - Circumambulation
We Came As Romans - Tracing back roots

Augusti
Bombus - The poet and the parrot
Dangerous Summer - Golden record
King Krule - 6 feet beneath the moon
Nine Inch Nails - Hesitation marks

September
Sheryl Crow - Feels like home
Garifuna Collective - Ayo
Mattias Hellberg - Gurimolla!
Ministry - From beer to eternity
Royal Concept - Goldrushed
Tamikrest - Chatma

Oktober
Motörhead - Aftershock
Pearl Jam - Lightning bolt
Tides From Nebula - Eternal movement
Vånna Inget - Ingen botten

"If the storm doesn't kill you... the sharks will!"

Jag har inte gett upp än, men lär bli tvingad att göra det snart. Försöker beta av samtliga fyrtio filmer på Angry Video Game Nerds omtalade hajfilmslista och är nu uppe i hela trettioåtta sedda filmer. De två sista - "Shark kill" och "Hai-alarm auf Mallorca" - tycks vara smått omöjliga att få tag i. Åtminstone tills Amazon Instant Video blir tillgängligt utanför USA. För i helvete, Amazon. Jag är beredd att betala vad ni begär för att få glo igenom filmerna en ynka gång. Sluta diskriminera mig för att jag inte är jänkare.

Raseriutbrott åsido: här är de tre senaste kapen från listan, plus ett bonusinslag.

”Cyclone”, eller ”Terror storm” som den också heter, utgår från en tropisk storm som får ett flygplan att kraschlanda i vattnet, en fiskebåt att sjunka och en turistbåt att förlora en fungerande motor. Överlevande från dessa tre håll möts och försöker hålla ut i väntan på räddningen.

Jag måste lufta mitt vanligaste klagomål när jag bedömer ”Cyclone”: hajarna hålls utanför filmen alltför mycket. En hajattack relativt tidigt åsido dyker mördarfiskarna först upp i slutet. Då blir det dock slakt av episka proportioner och filmens absoluta höjdpunkt. I sin helhet är filmen som en karibisk föregångare till ”Alive” (tror jag, har inte sett ”Alive”, men baserar påståendet på handlingen som jag fått den beskriven för mig). Det handlar om överlevnad och om vad folk är beredda för att göra för att få leva en dag till. Vi slipper också de enorma egon, storbråk och svordomar som sådana filmer proppas fulla med när de görs nuförtiden, tack och lov. Är man beredd att ursäkta hajarnas frånvaro är "Cyclone" överraskande bra.

Tar mig friheten att avhandla en hajfilm som inte finns med på den infamösa listan, men som ändå platsar här: ”Shark week” är en billig, halvseriös historia med fult datorgjorda hajar och kassa skådespelare, precis som de flesta titlarna på listans övre hälft, vilket gör att den platsar här. Handlingen är en ”Saw 2”-liknande historia där en skurkaktig typ kidnappat ett gäng personer som han anser är ansvariga för hans sons död. Därför ska de ta sig igenom ett gäng prövningar (läs: hajar) för att eventuellt förtjäna sin frihet.

Hajarna får tack och lov stå i centrum, även om hajattackerna tyvärr är ganska otydliga och oblodiga. Berättandet är förvånansvärt rakt och fokuserat – tråkiga sidohandlingar undviks nästan helt och intresset upprätthålls genom hela filmen. Sett till förutsättningar som obefintlig budget och en rollista som förmodligen mest består av bekanta och släktingar är ”Shark week” oväntat lyckad.

”Shark: Rosso nell’oceano”, eller ”Monster shark”, lär vara en av listans allra kultigaste filmer. Den är regisserad av italienske b-skräckiskrigaren Lamberto Bava och är den enda av dessa hajtitlar som kvalat in till IMDBs Bottom 100 (plats femtionio i skrivande stund). Dessutom är det listans enda film som det gjorts en remake på – som också kommit med bland dessa fyrtio titlar! Eller, därom tvistar de lärde. ”Sharktopus” räknas ibland som en remake, men är i så fall en inte alls originaltrogen sådan.

Handlingen är likartad, till viss del. En haj/bläckfiskhybrid börjar härja vid en strand och visar sig sedan vara hopsnickrad med flit av maktgalna typer. Dessvärre syns monstret aldrig särskilt tydligt i bild. Lamberto Bava försöker uppenbart skapa en liknande spänningsuppbyggnad som gjorde ”Hajen” så lyckad, men det går inte alls bra. Största problemet är att filmen är alldeles för långsam och händelselös. Så ska det inte vara när det handlar om en jävla bläckfiskhaj som det ska tas död på. Men, vill man se en film att skratta åt, snarare än skratta med, har ”Shark: Rosso nell’oceano” ett visst värde.

”Shark zone” har två handlingar som mer eller mindre radas upp episodiskt. Den första är det klassiska ”Hajen”-upplägget: en strandstad som tjänar multum på turister plågas av hajar, borgmästaren vill inte stänga stränderna trots huvudpersonens ständiga varningar, hajar käkar upp badare och huvudpersonen ombeds ta kål på monsterfiskarna. Den andra är ett rätt halvdassigt kidnappningsspår. Igenkänningsfaktorn är hög i bägge fallen och det säger sig själv att det förstnämnda är långt mer underhållande än det sistnämnda.

Enligt IMDB är ”Shark zone” den fjärde filmen i ”Shark attack”-serien. Men mycket till uppföljare är det inte. Först och främst rör det sig inte om någon megalodon som i tredje filmen. Sedan utspelar sig inte filmen vid en kust i Afrika som i de två första filmerna, och inte heller är någon karaktär tillbaka. Det kan vara att hajarna är tänkta som släktingar till de genmodifierade superhajarna i ”Shark attack” och ”Shark attack 2”, men det enda som styrker detta är att överspände Dean Cochran vid ett tillfälle påpekar att de här hajarna minsann är större och mer blodtörstiga än några hajar han sett tidigare. I övrigt avhandlas inte denna teori alls.

I alla fall, ”Shark zone” är härligt blodig och våldsam. När den första handlingen pågår står hajarna i centrum och käkar upp offer efter offer. Så långt är allt väl. När vi når kidnappningsdags placeras hajarna i bakgrunden, vilket är rätt trist. Men åtminstone två tredjedelar av filmen är bra nog för att placera den bland listans absoluta höjdare.

Tre Bring Me The Horizon-släpp

I Close-Up #150 fanns, förutom en intervju med Oliver Sykes, en genomgång av Bring Me The Horizons fyra fullängdsplattor. Till detta skrev jag även omdömen om debut-ep:n "This is what the edge of your seat was made for", remixplattan "Suicide season - cut up" samt remix-ep:n "The chill out sessions". Dessa kom inte med i tidningen av utrymmesskäl.

Därför dyker de upp här, nu:

THIS IS WHAT THE EDGE OF YOUR SEAT WAS MADE FOR (2004, Thirty Days of Night)
Bring Me The Horizons första ep sattes ihop och släpptes samma år som bandet bildades, på bolagets uppmuntran. Och det märks att kvintetten inte har mycket koll på vad de sysslar med. Låtar som ”Re: they have no reflections” och ”Rawwwrr!” är inte bara tramsigt betitlade, de lider av samma barnsjukdom som många nystartade band inom deathcore: låtarna är fullsmockade med så många idéer som möjligt, men inte en enda av dessa är särskilt bra.

Bandet försöker använda sig av Dillinger Escape Plan-gitarrer och At The Gates-melodier, men de fyra låtarna känns mest parodiska och får ”Count your blessings” att låta som ett under i avantgardism. Det här är ganska pissigt. [4]

SUICIDE SEASON – CUT UP (2009, Visible Noise)
När både respekterade metalnamn som Shawn “Clown” Crahan (Slipknot) och Ben Weinman (The Dillinger Escape Plan) och storheter inom elektronisk musik – exempelvis Skrillex och Toxic Avenger – kallas in för att förvandla “Suicide season”-låtarna till våldsam dubstep går Bring Me The Horizon i bräschen för att föra samman två världar.

I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen när metalband prioriterar elektronik lika högt som distade gitarrer. Korn gjorde det på ”The path to totality” och Västeråsbandet Beyond All Recognition kategoriserar sig själva som dubcore. Men hade det blivit så om inte ”Suicide season – cut up” snickrats ihop? Jag tvivlar på det.

Skivan har varit viktigare för Bring Me The Horizon än vad en remixplatta i regel brukar vara. På bandets konserter används ofta ett stycke ur After The Nights version av ”Football season is over” (som händelsevis är bäst på plattan) som inledning på låten. Brittiska trion Tek-One, som remixat ”Sleep with one eye open”, hängde med som öppningsband på ”There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven, let's keep it a secret”-turnén och deras sångare Tonn Piper gästade bandet under ”Football season is over”.

Ett inte livsnödvändigt men klart hörvärt komplement till ”Suicide season”. [7]

THE CHILL OUT SESSIONS (2012, eget släpp)
Ett samarbete med dj:n Draper som innehåller sex remixar på låtar från ”There is a hell, believe me I've seen it. There is a heaven, let's keep it a secret”. De nya versionerna handlar om avslappnande, softare musik åt ambient-hållet. Det blir särskilt lyckat i ”It never ends”, där outrot från ”Anthem” spelar en betydande roll.

I samtliga låtar har Oliver Sykes sång plockats bort, liksom Josh Franceschis gästsång i ”Fuck”. Lights får stanna kvar, dock. Hennes insats i ”Crucify me” upprepas lite för många gånger, medan den fungerar hur fint som helst i ”Don’t go”.

”The chill out sessions” är mest intressant för obotliga Bring Me The Horizon-komplettister, men kan definitivt stå på egna ben för en som inte känner till bakgrunden också. [6]

"Throw my ticket out the window..."

"...throw my suitcase out there too. Throw my troubles out the door, I don't need them anymore".

I morgon är det den 15 oktober 2013. Klockan 20:00 kommer jag befinna mig i Danmark. I Köpenhamn. I stadsdelen Frederiksberg. På gatan Falkoner Alle. På gatunumret 9. I lokalen Falconer Salen. På scenen framför mig kommer Bob Dylan uppträda. Biljetten har kostat mig över tusen danska kronor, och kommer vara värd vartenda öre.

I övermorgon är det den 16 oktober 2013. Klockan 20:00 kommer jag befinna mig i Danmark. I Köpenhamn. I stadsdelen Frederiksberg. På gatan Falkoner Alle. På gatunumret 9. I lokalen Falconer Salen. På scenen framför mig kommer Bob Dylan uppträda. Biljetten har kostat mig över tusen danska kronor, och kommer vara värd vartenda öre.

Första gången jag såg Bob Dylan var den 28 mars 2009. Då spelade han på Malmö Arena. Jag hade en plats som kan beskrivas som "högst upp, längst bort" och fick kisa för att se små figurer på scenen. Jag minns att Bob Dylan satt på en stol och var sprallig som en busig tioåring med en sockerkick när han framförde "Tweedle dee & tweedle dum". Jag minns att jag tappade hakan när han inledde spelningen med "Maggie's farm". Jag minns att han var mer energisk än man borde ha väntat sig av en sextiosjuåring. Jag minns hans halstarriga framförande av "Just like a woman", som var ett långfinger åt den allsångssugna publiken. Jag minns att avslutande "Blowin' in the wind" knappt fick någon respons alls, vilken en sådan klassiker borde ha fått. Varför? Ingen kände igen den. Jag minns "Spirit on the water", "Stuck inside of mobile with the Memphis blues again", "All along the watchtower", "Beyond the horizon" och "Like a rolling stone". Jag minns att enda gången Bob Dylan sa något till publiken var när han skulle presentera bandet efter "Like a rolling stone".

Det var en fantastisk konsert.

Setlistan i sin helhet:

Maggie's farm
The man in me
Watching the river flow
When the deal goes down
High water (for Charley Patton)
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Ballad of Hollis Brown
Just like a woman
Tweedle dee & tweedle dum
Beyond the horizon
Summer days
The lonesome death of Hattie Carroll
Highway 61 revisited
Like a rolling stone
All along the watchtower
Spirit on the water
Blowin' in the wind

Två och ett halvt år senare, den 3 november 2011, var det dags igen. Bob Dylan återvände till Malmö Arena. Jag också. Den här gången hade jag varit snabbare med att boka biljett och satt således på en mycket, mycket bättre plats. Den här gången hade Bob Dylan med sig Mark Knopfler, som spelade förband och ingick i Dylans kompband under de första fyra låtarna. Den här gången plockade Bob Dylan fram fler av mina personliga favoritlåtar, som "Love sick", "Girl from the north country", "Thunder on the mountain", "Blind Willie McTell", "Honest with me" och framför allt "Ballad of a thin man". Ingen låt lät som på skiva. Inte ens de relativt nytillkomna låtarna. Illa? Tvärtom. Bob Dylan var på strålande humör och verkade genuint peppad, förmodligen just för att han petat i låtarrangemangen, för att hålla det spännande för sig själv. Jag minns hur han gastade i refrängen till "Ballad of a thin man". Jag minns gunget i "High water (for Charley Patton)". Jag minns de coola nytolkningarna av "A hard rain's a-gonna fall" och "Tangled up in blue". Jag minns att enda gången Bob Dylan sa något till publiken var när han skulle presentera bandet efter "Like a rolling stone".

Det var en fantastisk konsert.

Setlistan i sin helhet såg ut så här:

Leopard-skin pill-box hat
Girl from the north country
Things have changed
Tangled up in blue
Honest with me
A hard rain's a-gonna fall
High water (for Charley Patton)
Blind Willie McTell
Highway 61 revisited
Love sick
Thunder on The mountain
Ballad of A thin man
All along the watchtower
Like a rolling stone
Blowin' in the wind

Jag började gilla Bob Dylan när jag gick i sexan. Jag fick höra "Like a rolling stone" och "Hard rain"-versionen av "Maggie's farm", och tyckte det var hur coolt som helst. Sedan blev jag förvirrad, skulle vara metal som fan i några år och glömde bort Bob Dylan. Till hösten 2008, när jag precis hade börjat andra året på gymnasiet. Då ordnade jag fram en skiva som heter "The best of Bob Dylan". Sedan var det kört. Jag köpte Bob Dylan-platta efter Bob Dylan-platta, lyssnade på honom så gott som varje dag och skaffade två år senare min första tatuering: den här bilden på höger underarm.

Mitt absoluta favoritband alla kategorier är Motörhead (en helt annan historia). Men min absoluta favorit, utan postfix, är Bob Dylan. Inte ens de lätt förvirrade plattorna han släppte under tidigt nittiotal eller de skivor som åttiotalet förstörde är undantag i min dyrkan. Jag skulle kunna ta i från tårna och kräkas fram superlativ efter superlativ för att uttrycka min kärlek för snubbens musik, men det låter jag bli.

I stället är det dags för min favoritgrej i hela världen: listor!

Först: Bob Dylans tio bästa plattor, med rangordning. Självklart börjar vi bakifrån.

10. Planet waves (1974)
9. Desire (1976)
8. Blonde on blonde (1966)
7. Time out of mind (1997)
6. John Wesley Harding (1967)
5. Slow train coming (1979)
4. Modern times (2006)
3. Oh mercy (1989)
2. Love and theft (2001)
1. Highway 61 revisited (1965)

Sedan: Bob Dylans femtio bästa låtar, utan rangordning. Låtarna är strikt kronologiskt uppradade. Låtar från samma skiva räknas upp efter spårordning på plattan ifråga. Tillåter mig själv att lista några specifika liveversioner.

“Girl from the north country” (“The freewheelin’ Bob Dylan”, 1963)
“With God on our side” (“The times they are a-changin’”, 1964)
“Only a pawn in their game (“The times they are a-changin’”, 1964)
“Subterranean homesick blues” (“Bringing it all back home”, 1965)
”Like a rolling stone” (”Highway 61 revisited”, 1965)
“Tombstone blues” (”Highway 61 revisited”, 1965)
“Ballad of a thin man” (”Highway 61 revisited”, 1965)
“Queen Jane approximately” (”Highway 61 revisited”, 1965)
“Desolation row” (”Highway 61 revisited”, 1965)
“Stuck inside of mobile with the Memphis blues again” (“Blonde on blonde”, 1966)
“As I went out one morning” (“John Wesley Harding”, 1967)
“All along the watchtower” (“John Wesley Harding”, 1967)
“The wicked messenger” (“John Wesley Harding”, 1967)
“Tonight I’ll be staying here with you” (“Nashville skyline”, 1969)
“Day of the locusts” (“New morning”, 1970)
“The man in me” (“New morning”, 1970)
“Watching the river flow” (“Bob Dylan’s greatest hits volume II”, 1971)
“I shall be released” (“Bob Dylan’s greatest hits volume II”, 1971)
“Tangled up in blue” (“Blood on the tracks”, 1975)
"Isis" ("Desire", 1976)
“One more cup of coffee” (“Desire”, 1976)
“Maggie’s farm” (“Hard rain”, 1976)
“Changing of the guards” (“Street legal”, 1978)
“Is your love in vain?” (“Street legal”, 1978)
“Man gave names to all the animals” (“Slow train coming”, 1979)
“Heart of mine” (“Shot of love”, 1981)
“Property of Jesus” (“Shot of love”, 1981)
“I and I” (“Infidels, 1983)
“Death is not the end” (“Down in the groove”, 1988)
“Gotta serve somebody” (“Dylan & the Dead”, 1989)
“Everything is broken” (“Oh mercy”, 1989)
“Man in the long black coat” (“Oh mercy”, 1989)
“Shooting star” (“Oh mercy”, 1989)
“Blind Willie McTell” (“The bootleg series volume 1-3 (Rare & unreleased) 1961-1991”, 1991)
“The times they are a-changin’” (“MTV unplugged”, 1995)
“Love sick” (“Time out of mind”, 1997)
“Dirt road blues” (“Time out of mind”, 1997)
“Make you feel my love” (“Time out of mind”, 1997)
“Things have changed” (“Wonder boys OST”, 2000)
“Tweedle dee & tweedle dum” (“Love and theft”, 2001)
“Mississippi” (“Love and theft”, 2001)
“High water (for Charley Patton)” (“Love and theft”, 2001)
“Honest with me” (“Love and theft”, 2001)
“Thunder on the mountan” (“Modern times”, 2006)
“Spirit on the water” (“Modern times”, 2006)
“Ain’t talkin’” (“Modern times”, 2006)
“Red river shore” (“The bootleg series volume 8 – Tell tale signs: rare and unreleased 1989-2006”, 2008)
“If you ever go to Houston” (“Together through life”, 2009)
“Duquesne whistle (“Tempest”, 2012)
“Roll on John” (“Tempest”, 2012)

Varför jag älskar hajfilmer

Jag har tjatat en hel del om hajfilmer på sistone, och vurmat för devisen "ju sämre desto bättre". Om du ännu inte förstått det fascinerande med denna filmgenre föreslår jag att du tittar på det fantastiska klippet nedan. Det är femtio tämligen episka sekunder från "Shark attack 3: Megalodon".

Diskussionsmaterial

Som en fortsättning på den här grejen har jag kläckt en ny fråga som du kan fundera på om du har för mycket fritid.

Du befinner dig ute i någon slags vildmark, må det vara djungel, savann, skog eller vad som helst. Du blir anfallen av ett slags rovdjur - en tiger, ett lejon, en varg eller liknande. Du hamnar i ryggläge på marken medan djuret börjar kalasa på dig. Du stretar emot bäst du kan och lyckas sträcka dig efter din pistol. Du vet om att du endast har ett skott kvar i magasinet.

Du har två alternativ:

Antingen skjuter du dig själv i huvudet, gör slut på eländet och slipper se på när du dör långsamt medan du blir uppäten. Du får en snabb död med jämförelsevis låg smärtnivå.

Eller så försöker du ta död på din angripare. Går det, så går det. Då överlever du, om än med stora skador. Men risken är stor att du inte lyckas. För du befinner dig trots allt i något slags panikläge och har knappast fri sikt mot djurets svaga punkter.

Vad hade du valt i en sådan situation?

"Don't worry, my son. There's plenty of time to feast."

Skam den som ger sig. Jag fortsätter beta av Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna. Nu är jag uppe i trettiofem. Låt mig presentera de tre senaste kapen.

Hur mycket mer än titeln behöver du känna till om ”Shark in Venice” innan du förstår hela filmen? Jo, du behöver veta att den egentligen inte alls fokuserar på hajar som terroriserar kanalerna i Venedig. Den kretsar kring en medeltida skatt som är gömd någonstans i staden, och som såväl protagonist som antagonist är på jakt efter. Av olika skäl, förstås. Letandet försvåras av att det finns hajar i krokarna.

Filmmakarna gör det klassiska misstaget att placera hajarna i bakgrunden. Egentligen måste det inte vara fel, om man sitter på en bra handling som klarar sig utan mördarfiskar. Men döper man filmen till ”Shark in Venice” förväntar sig tittaren hjärndöd hajaction, blod och gondoler som anfalls. Visst bjuder filmen på en del sådant, men inte tillräckligt för att stilla behovet. Således, i sin helhet är ”Shark in Venice” en besvikelse och Stephen Baldwin gör den kanske tröttaste huvudrollsinsatsen jag någonsin sett.

"We're thirty-eight hundred feet down and our sub just got hit by a bunch of sharks on steroids", säger Simmone Mackinnons karaktär en bit in i “Dark waters”. Det skulle kunna vara en bra beskrivning av handlingen, men något senare raseras uppbyggnaden till detta och filmen tar en ny vändning. Det resulterar i en CIA-konspiratorisk kidnappningshistoria.

Det här är med andra ord inte mycket till hajfilm, även om det hinns med några tuffa hajattacker mot slutet. Men jag gillar den skarpt. För att vara en lågbudgetthriller är ”Dark waters” ett förvånansvärt gediget verk och ”Falcon crest”-fagre Lorenzo Lamas, som känns tveksam i filmens början, växer till en stark huvudrollsinnehavare. Faktum är att man nästan till och med skulle kunna kalla filmen spännande.

För att få tag i ”Hammerhead” behövde jag vända mig till Ebay och köpa den begagnad från en snubbe i Carterville, Illinois, men det var det värt. Utan tvekan. Bara handlingen är värd vilka transportkostnader som helst: en forskare försöker få fram ett botemedel mot cancer genom att forska på hammarhajar, men ”råkar” förvandla sin son till ”half man, half shark, total terror”.

Ärligt. Det här är, tillsammans med "Sand sharks", den mest episka filmen i listan jag stött på hittills. Den är brutal, blodig, våldsam, galen, helt befriad från självdistans och alldeles, alldeles underbar. Det kan inte gå fel när en haj kan springa omkring i skogen och anfalla folk. Dessutom får hajsnubben stå i centrum snart sagt hela tiden och det ofta förekommande misstaget i hajfilmsgenren undviks därmed skickligt. Enda anmärkningen är att regissören Michael Oblowitz tvingat William Forsythe se extremt töntig ut med renrakad hy och svartfärgat hår.

Dagens diskussionsämne

Varsågod, en fråga du kan fundera på länge och sedan diskutera med dina vänner och bekanta:

Du har begått något slags hemskt brott och är dömd till döden. Du ska avrättas i den elektriska stolen. Din sista måltid har du valt, ätit och njutit av. Innan du ska spännas fast i stolen får du lov att se en sista film. Vilken film som helst. Den kan vara hur svårtåtkomlig och obskyr som helst. Det kan vara en fem minuter lång kortfilm lika väl som den sju och en halv timme långa "Sátántangó". Trumvirvel - vilken film väljer du?

Själv hade jag krävt att få se "Anchorman: the legend of Ron Burgundy" en sista gång. I en sådan situation tänker jag mig att komedier får företräde, och jag ser hellre en som jag vet är svinkul än en jag aldrig sett förr. Dessutom är filmen "bara" en och en halv timme lång. Sitter man och väntar på att dö lär det vara rätt ångestladdat om man ska sitta sig igenom en seg mastodontfilm på fyra timmar.

Hajjägaren försöker fånga en megalodon

Du känner till grejen. Hajfilmer från Angry Video Game Nerds lista. Sist jag var i farten avverkade jag hajfilm nummer tjugoåtta och tjugonio. Sedan dess har det blivit tre till. Trettiotvå har jag sett, åtta återstår. Är, med andra ord, inne på sluttampen. Av dessa åtta är en (hoppas jag) på väg från amerikanska Ebay. Fem har jag inom räckhåll. Dock finns en av dessa fem endast att tillgå i dubbat skick. Ytterligare en saknas det undertexter till, vilket blir problematiskt eftersom jag inte förstår italienska. De sista två verkar kniviga att gräva fram.

Nåväl. Vi går igenom tre jag har hittat, i alla fall.

”Dark tide”, med Halle Berry i spetsen, är en riktig skitfilm. Den beskrivningen gäller både om vi bedömer filmen som en hajfilm och som en ”vanlig” film. Den handlar om en dykarinstruktör som anlitas av en rik britt som vill simma med vithajar. Större delen av filmen består av planlöst drama ombord på en båt och händelselösa dykarscener. Vi får se ganska många klipp på hajar som simmar lugnt och fridfullt, men väldigt få hajattacker. Särskilt spännande blir det aldrig och någon nämnvärd situation som lockar ens intresse dyker upp först i upplösningen, alltså filmens sista fem minuter.

En högteknologisk ubåt skickas ner i havet för att undersöka vad som hänt med en forskningsstation på havsbotten. Nere i djupet stöter besättningen på en megalodon (eller, som de säger, ”the meg”), som de beslutar sig för att försöka fånga. Där har ni en sammanfattning av vad ”Shark hunter” går ut på. Med den handlingen i åtanke kommer filmen undan med att knappt innehålla några hajattacker. Faktiskt är den rentav nästan spännande. Åtminstone en bit in. Det dröjer irriterande länge innan något händer i filmen. Spoiler: pluspoäng för ett ”alla dör”-slut.

”Megalodon” är inte helt olik ”Shark hunter”. En hypermodern oljerigg med en undervattensstation på drygt femtonhundra meters djup råkar borra lite för djupt, och släpper lös en massa förhistoriska fiskarter. Däribland en – håll i hatten – megalodon. Filmen lyckas avsevärt sämre än ”Shark hunter” med att bygga upp någon spänning. De femtiotvå minuter det tar innan hajjäveln syns i bild är fruktansvärt trista. Men för att inte innehålla en enda regelrätt hajattack är filmen dock föredömligt blodig. Sedan: jag vet att det är småsint att gnälla på trovärdighet när hajfilmer sätts under luppen. Men farkoster med fönster så långt ner under vattenytan? Det är mer trovärdigt att en livs levande megalodon skulle dyka upp.

In other news: en uppföljare till "Sharknado" är på gång! Den kommer heta "Sharknado 2: the second one" och kommer ut i juli nästa år. Är den ens hälften så underhållande som ettan kommer den vara värd sin vikt i guld.