Det lär väl inte ha undgått någon att gamle Lou Reed lämnat denna existens. Jag har inte precis järnkoll på vad snubben han göra under sin livstid, men ska ändå dela med mig av mina tankar kring en av hans prestationer. Ja, jag talar om "Lulu".
Skivan blev så unisont slaktad av såväl press som fans att ett genomsnittligt "St. Anger"-omdöme framstår som en Don Juan:sk kärleksserenad i jämförelse. Varför är inte så svårt att förstå. Det är en märklig skiva. Varken Lou Reeds eller Metallicas fans fick vad de väntat sig eller hoppats på, och blev därför besvikna som tusan. Hur bra en upplevelse är beror, som bekant, nästan helt och hållet på mottagarens förväntningar.
Jag vet, det låter som att jag håller på att bygga upp till en storslagen "Lulu"-hyllning, där jag ställer mig bakom Hetfields uttalande om att belackarna är "rädda människor". Det ska jag inte göra.
Däremot är jag fullständigt övertygad om att minst varannan webzineskribent som gillar att twittra om hur mycket plattan suger mest ryckts med av hatstormen. Efter att de första sågningarna trillade in stod det klart att "Lulu" är en skiva som man ska hata om man vill ha någon slags cred. Det är ju ett känt faktum att musikrecensenter ofta är oförmögna att ha egna åsikter. (Ja, jag också). Att göra något annat än att håna "Lulu" - otänkbart!
Men, ärligt talat, om du känner ett behov av att stöta ur dig ytterligare ett skämt baserat på textraden "I am the table!" så behöver du hjälp. Alla sådana lustifikationer var gamla och uttjatade redan innan skivan släpptes.
Med det sagt vill jag påminna om att jag gav "Lulu" sex av tio betygspoäng i Close-Ups Soundcheck i #137. Har inte lyssnat på skivan en enda gång sedan deadline, och därmed står jag fortfarande för betyget. Kan vara att jag ändrar mig om jag plockar fram plattan en gång till. Vem vet? Tänker inte göra det i kväll i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar