Jag har inte gett upp än, men lär bli tvingad att göra det snart. Försöker beta av samtliga fyrtio filmer på Angry Video Game Nerds omtalade hajfilmslista och är nu uppe i hela trettioåtta sedda filmer. De två sista - "Shark kill" och "Hai-alarm auf Mallorca" - tycks vara smått omöjliga att få tag i. Åtminstone tills Amazon Instant Video blir tillgängligt utanför USA. För i helvete, Amazon. Jag är beredd att betala vad ni begär för att få glo igenom filmerna en ynka gång. Sluta diskriminera mig för att jag inte är jänkare.
Raseriutbrott åsido: här är de tre senaste kapen från listan, plus ett bonusinslag.
”Cyclone”, eller ”Terror storm” som den också heter, utgår från en tropisk storm som får ett flygplan att kraschlanda i vattnet, en fiskebåt att sjunka och en turistbåt att förlora en fungerande motor. Överlevande från dessa tre håll möts och försöker hålla ut i väntan på räddningen.
Jag måste lufta mitt vanligaste klagomål när jag bedömer ”Cyclone”: hajarna hålls utanför filmen alltför mycket. En hajattack relativt tidigt åsido dyker mördarfiskarna först upp i slutet. Då blir det dock slakt av episka proportioner och filmens absoluta höjdpunkt. I sin helhet är filmen som en karibisk föregångare till ”Alive” (tror jag, har inte sett ”Alive”, men baserar påståendet på handlingen som jag fått den beskriven för mig). Det handlar om överlevnad och om vad folk är beredda för att göra för att få leva en dag till. Vi slipper också de enorma egon, storbråk och svordomar som sådana filmer proppas fulla med när de görs nuförtiden, tack och lov. Är man beredd att ursäkta hajarnas frånvaro är "Cyclone" överraskande bra.
Tar mig friheten att avhandla en hajfilm som inte finns med på den infamösa listan, men som ändå platsar här: ”Shark week” är en billig, halvseriös historia med fult datorgjorda hajar och kassa skådespelare, precis som de flesta titlarna på listans övre hälft, vilket gör att den platsar här. Handlingen är en ”Saw 2”-liknande historia där en skurkaktig typ kidnappat ett gäng personer som han anser är ansvariga för hans sons död. Därför ska de ta sig igenom ett gäng prövningar (läs: hajar) för att eventuellt förtjäna sin frihet.
Hajarna får tack och lov stå i centrum, även om hajattackerna tyvärr är ganska otydliga och oblodiga. Berättandet är förvånansvärt rakt och fokuserat – tråkiga sidohandlingar undviks nästan helt och intresset upprätthålls genom hela filmen. Sett till förutsättningar som obefintlig budget och en rollista som förmodligen mest består av bekanta och släktingar är ”Shark week” oväntat lyckad.
”Shark: Rosso nell’oceano”, eller ”Monster shark”, lär vara en av listans allra kultigaste filmer. Den är regisserad av italienske b-skräckiskrigaren Lamberto Bava och är den enda av dessa hajtitlar som kvalat in till IMDBs Bottom 100 (plats femtionio i skrivande stund). Dessutom är det listans enda film som det gjorts en remake på – som också kommit med bland dessa fyrtio titlar! Eller, därom tvistar de lärde. ”Sharktopus” räknas ibland som en remake, men är i så fall en inte alls originaltrogen sådan.
Handlingen är likartad, till viss del. En haj/bläckfiskhybrid börjar härja vid en strand och visar sig sedan vara hopsnickrad med flit av maktgalna typer. Dessvärre syns monstret aldrig särskilt tydligt i bild. Lamberto Bava försöker uppenbart skapa en liknande spänningsuppbyggnad som gjorde ”Hajen” så lyckad, men det går inte alls bra. Största problemet är att filmen är alldeles för långsam och händelselös. Så ska det inte vara när det handlar om en jävla bläckfiskhaj som det ska tas död på. Men, vill man se en film att skratta åt, snarare än skratta med, har ”Shark: Rosso nell’oceano” ett visst värde.
”Shark zone” har två handlingar som mer eller mindre radas upp episodiskt. Den första är det klassiska ”Hajen”-upplägget: en strandstad som tjänar multum på turister plågas av hajar, borgmästaren vill inte stänga stränderna trots huvudpersonens ständiga varningar, hajar käkar upp badare och huvudpersonen ombeds ta kål på monsterfiskarna. Den andra är ett rätt halvdassigt kidnappningsspår. Igenkänningsfaktorn är hög i bägge fallen och det säger sig själv att det förstnämnda är långt mer underhållande än det sistnämnda.
Enligt IMDB är ”Shark zone” den fjärde filmen i ”Shark attack”-serien. Men mycket till uppföljare är det inte. Först och främst rör det sig inte om någon megalodon som i tredje filmen. Sedan utspelar sig inte filmen vid en kust i Afrika som i de två första filmerna, och inte heller är någon karaktär tillbaka. Det kan vara att hajarna är tänkta som släktingar till de genmodifierade superhajarna i ”Shark attack” och ”Shark attack 2”, men det enda som styrker detta är att överspände Dean Cochran vid ett tillfälle påpekar att de här hajarna minsann är större och mer blodtörstiga än några hajar han sett tidigare. I övrigt avhandlas inte denna teori alls.
I alla fall, ”Shark zone” är härligt blodig och våldsam. När den första handlingen pågår står hajarna i centrum och käkar upp offer efter offer. Så långt är allt väl. När vi når kidnappningsdags placeras hajarna i bakgrunden, vilket är rätt trist. Men åtminstone två tredjedelar av filmen är bra nog för att placera den bland listans absoluta höjdare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar