Skam den som ger sig. Jag fortsätter beta av Angry Video Game Nerds lista på de fyrtio sämsta hajfilmerna. Nu är jag uppe i trettiofem. Låt mig presentera de tre senaste kapen.
Hur mycket mer än titeln behöver du känna till om ”Shark in Venice” innan du förstår hela filmen? Jo, du behöver veta att den egentligen inte alls fokuserar på hajar som terroriserar kanalerna i Venedig. Den kretsar kring en medeltida skatt som är gömd någonstans i staden, och som såväl protagonist som antagonist är på jakt efter. Av olika skäl, förstås. Letandet försvåras av att det finns hajar i krokarna.
Filmmakarna gör det klassiska misstaget att placera hajarna i bakgrunden. Egentligen måste det inte vara fel, om man sitter på en bra handling som klarar sig utan mördarfiskar. Men döper man filmen till ”Shark in Venice” förväntar sig tittaren hjärndöd hajaction, blod och gondoler som anfalls. Visst bjuder filmen på en del sådant, men inte tillräckligt för att stilla behovet. Således, i sin helhet är ”Shark in Venice” en besvikelse och Stephen Baldwin gör den kanske tröttaste huvudrollsinsatsen jag någonsin sett.
"We're thirty-eight hundred feet down and our sub just got hit by a bunch of sharks on steroids", säger Simmone Mackinnons karaktär en bit in i “Dark waters”. Det skulle kunna vara en bra beskrivning av handlingen, men något senare raseras uppbyggnaden till detta och filmen tar en ny vändning. Det resulterar i en CIA-konspiratorisk kidnappningshistoria.
Det här är med andra ord inte mycket till hajfilm, även om det hinns med några tuffa hajattacker mot slutet. Men jag gillar den skarpt. För att vara en lågbudgetthriller är ”Dark waters” ett förvånansvärt gediget verk och ”Falcon crest”-fagre Lorenzo Lamas, som känns tveksam i filmens början, växer till en stark huvudrollsinnehavare. Faktum är att man nästan till och med skulle kunna kalla filmen spännande.
För att få tag i ”Hammerhead” behövde jag vända mig till Ebay och köpa den begagnad från en snubbe i Carterville, Illinois, men det var det värt. Utan tvekan. Bara handlingen är värd vilka transportkostnader som helst: en forskare försöker få fram ett botemedel mot cancer genom att forska på hammarhajar, men ”råkar” förvandla sin son till ”half man, half shark, total terror”.
Ärligt. Det här är, tillsammans med "Sand sharks", den mest episka filmen i listan jag stött på hittills. Den är brutal, blodig, våldsam, galen, helt befriad från självdistans och alldeles, alldeles underbar. Det kan inte gå fel när en haj kan springa omkring i skogen och anfalla folk. Dessutom får hajsnubben stå i centrum snart sagt hela tiden och det ofta förekommande misstaget i hajfilmsgenren undviks därmed skickligt. Enda anmärkningen är att regissören Michael Oblowitz tvingat William Forsythe se extremt töntig ut med renrakad hy och svartfärgat hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar