Så här på morgonkvisten, på en måndag dessutom, är det få saker i livet som kan kallas för glädjeämnen. Men visst finns de där, någonstans.
Som det här. Chemical Vocations nya video. Den bockar av ungefär alla kriterier jag vill ha av något uppiggande i Youtube-format. Bra låt? Check. En äckligt klockren refräng? Check. Toksnygga gitarrslingor? Check. Enkelt men effektivt låtarrangemang? Check. En grymt bra sångare som verkligen får visa vad han går för? Check. En gitarrist med en svintuff keps? Check. En trummis med en bandtröja av det respektingivande slaget? Check. En gitarrist med en minst lika grym bandtröja? Check.
Vad mer begär man, egentligen?
Låten heter alltså "We're not here to give up", och finns med på kommande plattan "Write this moment". Bandet heter Chemical Vocation. Lägg det på minnet. Vi snackar om ett band som - i en rättvis värld - hade varit så stort att det inte fått plats på ens tio bloggar av det här slaget.
måndag 28 mars 2011
lördag 26 mars 2011
"Ge fan i kokainet!"
Jo. Men. Alltså. Ja. Faktiskt. Det var fredag igår, och dagen i ära hade Mejeriet i Lund styrt upp en på pappret hyvens och felfri hårdrockskväll. Närvaro? Obligatorisk, förstås.
Först stegar mina favoriter för kvällen ut på scen. De kallar sig Michael Machine och spelar rock'n'roll så som den var menad att låta från början. Det är riffande direkt från helvetet. Det är refränger som klistrar sig fast som flugpapper på ens inre. Det är ett magiskt driv som trycker upp lyssnaren mot väggen och vägrar släppa taget förrän det passar bandet. Det är snorfyndiga trumfills. Det är skamlösa poser som skriker "Hells to the yeah, rock'n'roll!". Det är ganska exakt allting som jag begär av ett rockband.
De bästa bitarna är förstås de två som ligger på deras aktuella singel. B-sidan "Army of two" är en drabbande midtempobit som är omöjlig att inte älska och själva singeln, "Black eyed woman", är en refrängstark avslutning som heter duga upphöjt till femtonhundrasjuttiotre. Minst.
Michael Machine begagnar sig av en setlista som ser ut så här:
(instrumental inledning)
Drinking with the devil
Into the night
Army of two
Cowgirl
Steamroller
Mooncats
Michael Machine
Black eyed woman
Kort därefter sätter sig Batmans nemesis The Joker bakom trummorna och hamrar igång Killer Clan Of F.U.N.s spelning. Eller, trummisen har åtminstone sminkat sig så för att se ut som (överskattade) Heath Ledger i "The dark knight". Varför? Jag vet inte. Det är inte särskilt coolt. Hade varit så mycket tuffare om han försökt efterlikna den Joker som Jack Nicholson spelade i 1989-versionen av "Batman".
I alla fall, sångaren i det här bandet ser mer ut som en överviktig skabbpunkare än en sleazesångare, men har för den delen ändå en sjujäkla sångpipa. Allra mest oväntat är när han förklarar vad setets andra låt handlar om och vrålar "Ge fan i kokainet!". Det är förstås positivt att de sitter på sunda värderingar.
För, ärlig talat, hur många sleazerockband skulle säga något sådant? Typ ingen. Säger inte att alla inom genren faktiskt håller på med kokain, men de flesta vill åtminstone upprätthålla en image av ändlös dekadens. Sex, drugs and rock'n'roll, liksom. Ganska efterblivet, kan tyckas.
Struntsamma, Killer Clan Of F.U.N. gör en strålande spelning. Pluspoäng för en lyckad AC/DC-cover ("Dirty deeds done dirt cheap").
Kvällens översta namn är Malmös stoltaste förvaltare av åttiotalsarvet. De som kallar sig för Crazy Lixx. Första gången jag såg bandet på en scen var cirka ett halvår innan deras debutplatta "Loud minority" hamnade i butikerna. Det var på Sommarrocken i Svedala, och att säga annat än att de gjorde en strålande spelning är att ljuga.
Något senare såg jag kvartetten som förband åt Hardcore Superstar (i samma veva som gitarristen Vic Zino avvek till just dessa göteborgare). Det var ingen bra spelning. Alls. Inget fel på bandets agerande, men av någon anledning vägrade mixersnubbarna att låta gitarren höras. Alltså - trummor, bas och sång. Inget annat. För ett så pass riffbaserat band som Crazy Lixx var det förstås förödande.
Nu är det alltså dags igen. Jag hann aldrig se dem då de enbart hade Zinos ersättare Andy Dawson som gitarrist. Numera har de ytterligare en strängbändare, en snubbe som kallar sig Edd Myers.
Om två gitarrister är en nödvändighet? Nja. Det är Andy Dawson som gör alla imponerande gitarrprylar och jag vågar tro på att det hade räckt med honom. Men struntsamma.
Spelningen påbörjas å det briljantaste, med en råengagerad "Rock and a hard place" som följs upp av en minst lika smittande "Lock up your daughter".
Crazy Lixxs bästa egenskap är förmågan att få allt som var vedervärdigt med åttiotalet att bli hur coolt som helst. Deras näst bästa egenskap är det fantastiska refrängskapandet. De sitter alltså på helt enastående musik, och har alla odds på sin sida för att kvällen ska bli en succé.
Och de lyckas. Nästan. Någonstans i samband med "Blame it on love" verkar deras inledande entusiasm avta. Varför vet jag inte. Publiken sköter ju sig. Responsen är strålande. Men rutin från bandets sida tar över. Tyvärr, får tilläggas. Då ett ganska avslaget intryck dominerar den andra halvan av spelningen kan jag bara konstatera att de inte alls är ett så pass lysande liveband som de var för fyra år sedan. Vad trist.
Ytterligare ett minus för att deras bästa låt, "Death row", skippas. Det hade varit en lysande avslutning efter "Voodoo woman" och flera i publiken skriker efter den. Var tar den vägen? Hallå?
Crazy Lixxs setlista ser i sin helhet ut exakt så här:
Rock and a hard place
Lock up your daughter
Dr Hollywood
Want it
She's mine
Blame it on love
21 til I die
Road to Babylon
My medicine (R.O.C.K.)
Heroes are forever
Hell or high water
Voodoo woman
Lite fina länkar får avsluta den här farsen. Rekommenderar ni lyssnar sönder bandens alster på Spotify. Klicka nedan, vettja.
Killer Clan of F.U.N.s självbetitlade skiva på Spotify
Crazy Lixxs senaste alster "New religion" på Spotify
Efter att ni hört den lysande "New religion" kan ni gott surfa in på Muzic.se och läsa vad jag skrev om den ifjol. Bara att klicka här.
Michael Machine finns dessvärre inte på Spotify. Tyvärr är det svårt att hitta deras musik överhuvudtaget. De två låtarna på singeln ligger på Myspace, men om du helst undviker skräpsidan, så har du min fulla förståelse. Som ett litet plåster på såret kan du se den välgjorda videon till "Black eyed woman" nedan.
Först stegar mina favoriter för kvällen ut på scen. De kallar sig Michael Machine och spelar rock'n'roll så som den var menad att låta från början. Det är riffande direkt från helvetet. Det är refränger som klistrar sig fast som flugpapper på ens inre. Det är ett magiskt driv som trycker upp lyssnaren mot väggen och vägrar släppa taget förrän det passar bandet. Det är snorfyndiga trumfills. Det är skamlösa poser som skriker "Hells to the yeah, rock'n'roll!". Det är ganska exakt allting som jag begär av ett rockband.
De bästa bitarna är förstås de två som ligger på deras aktuella singel. B-sidan "Army of two" är en drabbande midtempobit som är omöjlig att inte älska och själva singeln, "Black eyed woman", är en refrängstark avslutning som heter duga upphöjt till femtonhundrasjuttiotre. Minst.
Michael Machine begagnar sig av en setlista som ser ut så här:
(instrumental inledning)
Drinking with the devil
Into the night
Army of two
Cowgirl
Steamroller
Mooncats
Michael Machine
Black eyed woman
Kort därefter sätter sig Batmans nemesis The Joker bakom trummorna och hamrar igång Killer Clan Of F.U.N.s spelning. Eller, trummisen har åtminstone sminkat sig så för att se ut som (överskattade) Heath Ledger i "The dark knight". Varför? Jag vet inte. Det är inte särskilt coolt. Hade varit så mycket tuffare om han försökt efterlikna den Joker som Jack Nicholson spelade i 1989-versionen av "Batman".
I alla fall, sångaren i det här bandet ser mer ut som en överviktig skabbpunkare än en sleazesångare, men har för den delen ändå en sjujäkla sångpipa. Allra mest oväntat är när han förklarar vad setets andra låt handlar om och vrålar "Ge fan i kokainet!". Det är förstås positivt att de sitter på sunda värderingar.
För, ärlig talat, hur många sleazerockband skulle säga något sådant? Typ ingen. Säger inte att alla inom genren faktiskt håller på med kokain, men de flesta vill åtminstone upprätthålla en image av ändlös dekadens. Sex, drugs and rock'n'roll, liksom. Ganska efterblivet, kan tyckas.
Struntsamma, Killer Clan Of F.U.N. gör en strålande spelning. Pluspoäng för en lyckad AC/DC-cover ("Dirty deeds done dirt cheap").
Kvällens översta namn är Malmös stoltaste förvaltare av åttiotalsarvet. De som kallar sig för Crazy Lixx. Första gången jag såg bandet på en scen var cirka ett halvår innan deras debutplatta "Loud minority" hamnade i butikerna. Det var på Sommarrocken i Svedala, och att säga annat än att de gjorde en strålande spelning är att ljuga.
Något senare såg jag kvartetten som förband åt Hardcore Superstar (i samma veva som gitarristen Vic Zino avvek till just dessa göteborgare). Det var ingen bra spelning. Alls. Inget fel på bandets agerande, men av någon anledning vägrade mixersnubbarna att låta gitarren höras. Alltså - trummor, bas och sång. Inget annat. För ett så pass riffbaserat band som Crazy Lixx var det förstås förödande.
Nu är det alltså dags igen. Jag hann aldrig se dem då de enbart hade Zinos ersättare Andy Dawson som gitarrist. Numera har de ytterligare en strängbändare, en snubbe som kallar sig Edd Myers.
Om två gitarrister är en nödvändighet? Nja. Det är Andy Dawson som gör alla imponerande gitarrprylar och jag vågar tro på att det hade räckt med honom. Men struntsamma.
Spelningen påbörjas å det briljantaste, med en råengagerad "Rock and a hard place" som följs upp av en minst lika smittande "Lock up your daughter".
Crazy Lixxs bästa egenskap är förmågan att få allt som var vedervärdigt med åttiotalet att bli hur coolt som helst. Deras näst bästa egenskap är det fantastiska refrängskapandet. De sitter alltså på helt enastående musik, och har alla odds på sin sida för att kvällen ska bli en succé.
Och de lyckas. Nästan. Någonstans i samband med "Blame it on love" verkar deras inledande entusiasm avta. Varför vet jag inte. Publiken sköter ju sig. Responsen är strålande. Men rutin från bandets sida tar över. Tyvärr, får tilläggas. Då ett ganska avslaget intryck dominerar den andra halvan av spelningen kan jag bara konstatera att de inte alls är ett så pass lysande liveband som de var för fyra år sedan. Vad trist.
Ytterligare ett minus för att deras bästa låt, "Death row", skippas. Det hade varit en lysande avslutning efter "Voodoo woman" och flera i publiken skriker efter den. Var tar den vägen? Hallå?
Crazy Lixxs setlista ser i sin helhet ut exakt så här:
Rock and a hard place
Lock up your daughter
Dr Hollywood
Want it
She's mine
Blame it on love
21 til I die
Road to Babylon
My medicine (R.O.C.K.)
Heroes are forever
Hell or high water
Voodoo woman
Lite fina länkar får avsluta den här farsen. Rekommenderar ni lyssnar sönder bandens alster på Spotify. Klicka nedan, vettja.
Killer Clan of F.U.N.s självbetitlade skiva på Spotify
Crazy Lixxs senaste alster "New religion" på Spotify
Efter att ni hört den lysande "New religion" kan ni gott surfa in på Muzic.se och läsa vad jag skrev om den ifjol. Bara att klicka här.
Michael Machine finns dessvärre inte på Spotify. Tyvärr är det svårt att hitta deras musik överhuvudtaget. De två låtarna på singeln ligger på Myspace, men om du helst undviker skräpsidan, så har du min fulla förståelse. Som ett litet plåster på såret kan du se den välgjorda videon till "Black eyed woman" nedan.
fredag 25 mars 2011
Förgiftning
Det är mycket som händer nu, mycket som är på gång.
I söndags, till exempel, tog jag mig till Köpenhamn för att spana in Rise Against på deras "Endgame"-turné. Och för all del, vi snackar om ett suveränt bra liveband, vilket aftonen ifråga inte alls ändrade på. I synnerhet "State of the union", "Prayer of the refugee", "Survive" och nya singeln "Help is on the way" fick publiken att röja till förbannelse. Jag själv inkluderad.
Rise Against-setet såg kvällen i ära ut så här:
Chamber the cartridge
State of the union
The good left undone
Heaven knows
Re-education (through labor)
Survive
Like the angel
Help is on the way
The dirt whispered
Injection
Prayer of the refugee
Audience of one
Architects
Savior
Swing life away
Hero of war
Black masks and gasoline
Give it all
Ready to fall
Förbands-Coliseum levererade, tveklöst. Men det kan aldrig gå fel när frontmannen liknar en grizzlybjörn. Allvarligt, försök komma på ett band som har en sångare som liknar ett sådant djur och som inte är bra. Det går inte. Med viss reservation mot Coliseum för att de inte hade tillräckligt många spännande låtar för att ro i hamn ett fyrtiofem minuter långt set. En halvtimme hade räckt. Fast struntsamma. "Blind in one eye" är en sanslöst cool låt.
I går stod det något helt annat på agendan.
"And now for something completely different", som Monty Python-gänget hade sagt.
KB bjöd på fri entré (tack!) och raggade upp Blekinges coolaste punkband Splitside som supportakt till Los Angeles-kvintetten The Aggrolites. Jag hade vägarna förbi enbart för Splitside. Och ett bra liveband är det minsta man kan säga att kvartetten är.
Det är höga jämfotahopp, det är tokigt slängande med instrumenten, det är kärnfull, melodisk, välkomponerad punk och det är kängor åt ungefär allt som är fel i samhället. Framför allt har "To: Jimmie" världens bästa låttext. Vilken Jimmie den är tillägnad? Gissa själv.
I alla fall. Vi fick höra en nykomponerad låt som vittnade om en utveckling åt det hårdare hållet. Vi fick höra sjukt engagerade versioner av "El sepulturero" och "One dollar whore". Vi fick höra en sanslöst klockren avslutning i "Coast of Spain". Kort sagt - vi fick ett grymt bra set av Splitside.
Och setlistan såg ut så här:
To: Jimmie
The flood
It's over
Voices from the dead
(ny låt)
One dollar whore
El sepulturero
Intoxication
Coast of Spain
The Aggrolites, däremot, det är en helt annan femma. Visst ser keyboardisten ut som en medlem i typ Madball eller Agnostic Front eller något av liknande hårdhet. Men trummisen liknar snubben i "Karate kid" och basisten för tankarna till Kjell Bergkvist.
Hur det låter? Vet inte hur det bör klassificeras, men någon form av reggae? Många vill kalla det för ska. Andra som skinheadmusik. Jag vet inte. Det svänger och baseras på baktakt, typ. Mer än så kan jag inte säga.
Och jo, de gör det bra. Det kan jag inte invända mot. Men variation är inte deras starka sida och en åttio minuter lång spelning är lite väl mycket. Väntan på "Countryman fiddle" - den enda låten jag minns hur den går - blir ganska lång, då den spelas som första extranummer.
Men folk verkar ha kul. Det dansas och hoppas och skriks och sjungs och det ena och det andra. Så visst, en cool kväll. Tveklöst.
I söndags, till exempel, tog jag mig till Köpenhamn för att spana in Rise Against på deras "Endgame"-turné. Och för all del, vi snackar om ett suveränt bra liveband, vilket aftonen ifråga inte alls ändrade på. I synnerhet "State of the union", "Prayer of the refugee", "Survive" och nya singeln "Help is on the way" fick publiken att röja till förbannelse. Jag själv inkluderad.
Rise Against-setet såg kvällen i ära ut så här:
Chamber the cartridge
State of the union
The good left undone
Heaven knows
Re-education (through labor)
Survive
Like the angel
Help is on the way
The dirt whispered
Injection
Prayer of the refugee
Audience of one
Architects
Savior
Swing life away
Hero of war
Black masks and gasoline
Give it all
Ready to fall
Förbands-Coliseum levererade, tveklöst. Men det kan aldrig gå fel när frontmannen liknar en grizzlybjörn. Allvarligt, försök komma på ett band som har en sångare som liknar ett sådant djur och som inte är bra. Det går inte. Med viss reservation mot Coliseum för att de inte hade tillräckligt många spännande låtar för att ro i hamn ett fyrtiofem minuter långt set. En halvtimme hade räckt. Fast struntsamma. "Blind in one eye" är en sanslöst cool låt.
I går stod det något helt annat på agendan.
"And now for something completely different", som Monty Python-gänget hade sagt.
KB bjöd på fri entré (tack!) och raggade upp Blekinges coolaste punkband Splitside som supportakt till Los Angeles-kvintetten The Aggrolites. Jag hade vägarna förbi enbart för Splitside. Och ett bra liveband är det minsta man kan säga att kvartetten är.
Det är höga jämfotahopp, det är tokigt slängande med instrumenten, det är kärnfull, melodisk, välkomponerad punk och det är kängor åt ungefär allt som är fel i samhället. Framför allt har "To: Jimmie" världens bästa låttext. Vilken Jimmie den är tillägnad? Gissa själv.
I alla fall. Vi fick höra en nykomponerad låt som vittnade om en utveckling åt det hårdare hållet. Vi fick höra sjukt engagerade versioner av "El sepulturero" och "One dollar whore". Vi fick höra en sanslöst klockren avslutning i "Coast of Spain". Kort sagt - vi fick ett grymt bra set av Splitside.
Och setlistan såg ut så här:
To: Jimmie
The flood
It's over
Voices from the dead
(ny låt)
One dollar whore
El sepulturero
Intoxication
Coast of Spain
The Aggrolites, däremot, det är en helt annan femma. Visst ser keyboardisten ut som en medlem i typ Madball eller Agnostic Front eller något av liknande hårdhet. Men trummisen liknar snubben i "Karate kid" och basisten för tankarna till Kjell Bergkvist.
Hur det låter? Vet inte hur det bör klassificeras, men någon form av reggae? Många vill kalla det för ska. Andra som skinheadmusik. Jag vet inte. Det svänger och baseras på baktakt, typ. Mer än så kan jag inte säga.
Och jo, de gör det bra. Det kan jag inte invända mot. Men variation är inte deras starka sida och en åttio minuter lång spelning är lite väl mycket. Väntan på "Countryman fiddle" - den enda låten jag minns hur den går - blir ganska lång, då den spelas som första extranummer.
Men folk verkar ha kul. Det dansas och hoppas och skriks och sjungs och det ena och det andra. Så visst, en cool kväll. Tveklöst.
söndag 20 mars 2011
Rekordförsök på Kulturbolaget
Lördag kväll. Klockan är kvart i åtta och datumet är den nittonde mars. Jag har precis köpt ett paket cigarretter på Ica vid Möllevångstorget och går till KB där The Ark ska stå för underhållningen kvällen i ära och genomföra den första av två Malmöspelningar på klubbdelen av bandets avskedsturné.
Jag anade det knappast på förhand, men under kvällen får jag bevittna alternativt uppleva ett antal rekordförsök gällande diverse detaljer i konsertsammanhang. Åtminstone personliga rekord för Kulturbolaget.
Först och främst, en längre kö till ingången strax innan insläpp har jag aldrig varit med om på det här stället. Heder till personalen för att den rör sig snabbt så fort dörrarna öppnats, dock.
Att kön är så lång har förstås att göra med att spelningen är utsåld, vilket leder oss till kvällens rekordförsök nummer två - att fylla lokalen till en helt absurd bristningsgräns. Jag har varit på utsålda spelningar på KB förr, men aldrig varit med om mer folk inne i de anrika lokalerna än ikväll. Spontant känns det som att de passerat den egentliga kapaciteten med råge. Rekord? Tveklöst.
Den som varit på KB vet att ventilationssystemet är direkt pinsamt. Är det mer än hundra människor i lokalen samtidigt kan man räkna med att svettas floder, oavsett klädsel, väder och publikaktivitet. Om det blir ett nytt försök till temperaturrekord? Ja. Lyckas det? Nja... nej. Det var snäppet värre när Saxon spelade här för fyra år sedan. Då immade trots allt glasdörrarna igen.
Men två av tre lyckade rekordförsök är väl inte så illa?
Att nämna något om konserten också kan kanske vara på sin plats. Min enda tidigare erfarenhet av livebandet The Ark var när de spelade på Malmöfestivalen efter att de släppt "Prayer for the weekend". För all del en bra spelning, men jag var inget större fan då och uppskattade det därför inte så som jag borde ha gjort.
My bad.
Numera gillar jag bandet grymt mycket, emellertid. Och trots att medlemmarna börjar bli gamla och tjocka - framför allt ser gitarristen Mikael Jepson ganska trött ut under konsertens första halva - presterar de.
Ola Salo är en helt sanslöst bra frontman, vilket knappast behövs påpekas. I "Laurel wreath" ger han sig ut på promenad på sofforna och borden som är placerade bredvid scenen med ett ansiktsuttryck som hämtat från "Exorcisten". "Uriel" framför han ensam med en akustisk gitarr, och gör det med den äran. Han inleder en ändlöst emotionell version av "It takes a fool to remain sane" med ett långt, hjärtligt brandtal om normalitet, stolthet och skam.
I "Let your body decide" får han halvvägs genom låten sällskap av Moto Boy som förvandlar det till en lysande duett. Gästen tackas med en kyss när dängan nått sitt slut.
En invändning mot spelningen måste jag nämna, emellertid. Varför skynda sig igenom "The worrying kind" med en version som enbart består av piano och sång? Herregud, det låter mer som en cover på Maia Hirasawas oändligt usla version av låten, än ett framförande av bandet som skrev den. Det är i grund och botten en fantastisk låt - bidrag till Melodifestivalen eller inte - och att ändra på detta faktum är faktiskt idioti.
I övrigt är det en helt suverän spelning. Om inte The Ark avslutar årets upplaga av Malmöfestivalen och sätter punkt för sin karriär där ska jag äta upp min hatt.
Måste förresten nämna det igen. Maia Hirasawas version av "The worrying kind" är så usel att den inte ens förtjänar att ligga underst i en gudsförgäten komposttunna i Västra Vemmenhög. Faktiskt.
The Arks setlista såg förresten ut så här:
Hey modern days
Clamour for glamour
Angelheads
Breaking up with god
Joy surrender
Father of a son
Superstar
Uriel
The worrying kind
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
Laurel wreath
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over
Patchouli
Rock city wankers (ytterst kort tease)
Echo chamber (lite längre, men fortfarande kort, tease)
One of us is gonna die young
Calleth you, cometh I
Jag anade det knappast på förhand, men under kvällen får jag bevittna alternativt uppleva ett antal rekordförsök gällande diverse detaljer i konsertsammanhang. Åtminstone personliga rekord för Kulturbolaget.
Först och främst, en längre kö till ingången strax innan insläpp har jag aldrig varit med om på det här stället. Heder till personalen för att den rör sig snabbt så fort dörrarna öppnats, dock.
Att kön är så lång har förstås att göra med att spelningen är utsåld, vilket leder oss till kvällens rekordförsök nummer två - att fylla lokalen till en helt absurd bristningsgräns. Jag har varit på utsålda spelningar på KB förr, men aldrig varit med om mer folk inne i de anrika lokalerna än ikväll. Spontant känns det som att de passerat den egentliga kapaciteten med råge. Rekord? Tveklöst.
Den som varit på KB vet att ventilationssystemet är direkt pinsamt. Är det mer än hundra människor i lokalen samtidigt kan man räkna med att svettas floder, oavsett klädsel, väder och publikaktivitet. Om det blir ett nytt försök till temperaturrekord? Ja. Lyckas det? Nja... nej. Det var snäppet värre när Saxon spelade här för fyra år sedan. Då immade trots allt glasdörrarna igen.
Men två av tre lyckade rekordförsök är väl inte så illa?
Att nämna något om konserten också kan kanske vara på sin plats. Min enda tidigare erfarenhet av livebandet The Ark var när de spelade på Malmöfestivalen efter att de släppt "Prayer for the weekend". För all del en bra spelning, men jag var inget större fan då och uppskattade det därför inte så som jag borde ha gjort.
My bad.
Numera gillar jag bandet grymt mycket, emellertid. Och trots att medlemmarna börjar bli gamla och tjocka - framför allt ser gitarristen Mikael Jepson ganska trött ut under konsertens första halva - presterar de.
Ola Salo är en helt sanslöst bra frontman, vilket knappast behövs påpekas. I "Laurel wreath" ger han sig ut på promenad på sofforna och borden som är placerade bredvid scenen med ett ansiktsuttryck som hämtat från "Exorcisten". "Uriel" framför han ensam med en akustisk gitarr, och gör det med den äran. Han inleder en ändlöst emotionell version av "It takes a fool to remain sane" med ett långt, hjärtligt brandtal om normalitet, stolthet och skam.
I "Let your body decide" får han halvvägs genom låten sällskap av Moto Boy som förvandlar det till en lysande duett. Gästen tackas med en kyss när dängan nått sitt slut.
En invändning mot spelningen måste jag nämna, emellertid. Varför skynda sig igenom "The worrying kind" med en version som enbart består av piano och sång? Herregud, det låter mer som en cover på Maia Hirasawas oändligt usla version av låten, än ett framförande av bandet som skrev den. Det är i grund och botten en fantastisk låt - bidrag till Melodifestivalen eller inte - och att ändra på detta faktum är faktiskt idioti.
I övrigt är det en helt suverän spelning. Om inte The Ark avslutar årets upplaga av Malmöfestivalen och sätter punkt för sin karriär där ska jag äta upp min hatt.
Måste förresten nämna det igen. Maia Hirasawas version av "The worrying kind" är så usel att den inte ens förtjänar att ligga underst i en gudsförgäten komposttunna i Västra Vemmenhög. Faktiskt.
The Arks setlista såg förresten ut så här:
Hey modern days
Clamour for glamour
Angelheads
Breaking up with god
Joy surrender
Father of a son
Superstar
Uriel
The worrying kind
Disease
Prayer for the weekend
Let your body decide
Laurel wreath
It takes a fool to remain sane
The apocalypse is over
Patchouli
Rock city wankers (ytterst kort tease)
Echo chamber (lite längre, men fortfarande kort, tease)
One of us is gonna die young
Calleth you, cometh I
lördag 19 mars 2011
Vem fan är In Flames?
Allvarlig talat.
För när Engel - vars grundare och huvudman heter Niclas Engelin och känns igen från de där andra, större göteborgarna - ställer sig på scen slår det gnistor om kvintetten. Det har det inte gjort om In Flames på åratal.
Fast nog med jämförelser.
Igår rullade Engel-vanen till Danmark och parkerade utanför The Rock i Köpenhamn. Utan förband, märkligt nog, stegar snubbarna på scen till en Rasmus Seebach-låt (jag vet: ?!) och avfyrar den gigantiska "Six feet deep" som inledning. Den drabbar publiken likt ett illasinnat bombanfall.
Det är inte mycket folk på plats - uppskattningsvis kanske femtio pers - men Engel-snubbarna vägrar sura över det. Istället ger de järnet, oavbrutet, och ser till att de få som tagit sig dit blir nöjda med kvällen. Bandet prioriterar att göra spelningen till en sådan spelning som besökarna kommer berätta om för sina frånvarande kamrater i ordalag som "du ville være der, du dum idiot!". (tack till Google Translate)
Kvällens höjdpunkter - utöver den redan nämnda, helt enorma inledningen - är många. Den grooviga, snyggt melodiska midtempobiten "Heartsick" tillägnas trummisen Jimmy Olaussons flickvän och ger sångaren Mangan Klavborn tillfälle att visa upp sig från sin bästa vokala sida. Mangelnummer som "Propaganda" och "For those who will resist" är förstås enastående, och det dundersköna titelspåret från "Threnody"-plattan kan bryta ben och knäcka nackar.
Fast bäst är nog ändå kvällens avslutande låttrio. Singelspåret "Sense the fire" sitter på en refräng som de flesta metalband hade kunnat offra all sin utrustning för. Min favorit "Feed the weak", som dessvärre saknades på Close Up-båten, är en publikfriare utan dess like och öppningsspåret från debuten "Absolute design", "In splendour", är en snortung avslutare med en puls som fortfarande känns när jag sitter på Öresundståget hem.
En avrundande fråga jag vill ha svar på: varför får inte Engel större spelningar än på ett glest The Rock? Gudarna ska veta att de är mer förtjänta av det än många andra större band.
Jag vet inte.
Engels setlista:
Six feet deep
Casket closing
For those who will resist
Heartsick
Hurricane season
Down
Trial & error
Threnody
Propaganda
Sense the fire
Feed the weak
In splendour
För när Engel - vars grundare och huvudman heter Niclas Engelin och känns igen från de där andra, större göteborgarna - ställer sig på scen slår det gnistor om kvintetten. Det har det inte gjort om In Flames på åratal.
Fast nog med jämförelser.
Igår rullade Engel-vanen till Danmark och parkerade utanför The Rock i Köpenhamn. Utan förband, märkligt nog, stegar snubbarna på scen till en Rasmus Seebach-låt (jag vet: ?!) och avfyrar den gigantiska "Six feet deep" som inledning. Den drabbar publiken likt ett illasinnat bombanfall.
Det är inte mycket folk på plats - uppskattningsvis kanske femtio pers - men Engel-snubbarna vägrar sura över det. Istället ger de järnet, oavbrutet, och ser till att de få som tagit sig dit blir nöjda med kvällen. Bandet prioriterar att göra spelningen till en sådan spelning som besökarna kommer berätta om för sina frånvarande kamrater i ordalag som "du ville være der, du dum idiot!". (tack till Google Translate)
Kvällens höjdpunkter - utöver den redan nämnda, helt enorma inledningen - är många. Den grooviga, snyggt melodiska midtempobiten "Heartsick" tillägnas trummisen Jimmy Olaussons flickvän och ger sångaren Mangan Klavborn tillfälle att visa upp sig från sin bästa vokala sida. Mangelnummer som "Propaganda" och "For those who will resist" är förstås enastående, och det dundersköna titelspåret från "Threnody"-plattan kan bryta ben och knäcka nackar.
Fast bäst är nog ändå kvällens avslutande låttrio. Singelspåret "Sense the fire" sitter på en refräng som de flesta metalband hade kunnat offra all sin utrustning för. Min favorit "Feed the weak", som dessvärre saknades på Close Up-båten, är en publikfriare utan dess like och öppningsspåret från debuten "Absolute design", "In splendour", är en snortung avslutare med en puls som fortfarande känns när jag sitter på Öresundståget hem.
En avrundande fråga jag vill ha svar på: varför får inte Engel större spelningar än på ett glest The Rock? Gudarna ska veta att de är mer förtjänta av det än många andra större band.
Jag vet inte.
Engels setlista:
Six feet deep
Casket closing
For those who will resist
Heartsick
Hurricane season
Down
Trial & error
Threnody
Propaganda
Sense the fire
Feed the weak
In splendour
fredag 18 mars 2011
Gratisspelning med Splitside
Helt korrekt. Arbetarklasspunkarna i Splitside - i viss konkurrens med Royal Republic-sångaren Adam Grahn det bästa som kommit från Blekinge - öppnar för The Aggrolites på KB i Malmö på torsdag (alltså den mars). Inträde? Noll kronor. Det finns ingen ursäkt att inte närvara.
Ska erkänna att jag har noll koll på huvudbandet, men Splitside är ett gäng som förtjänar att supportas. Så - dyk upp och visa din uppskattning för ett band som kan skriva grymt klockrena melodiska punkhits och som har ett gäng smått fantastiska låttexter på sitt samvete.
Bäst är förstås "To Jimmie", öppningslåten från fjolårsplattan "This sinking ship". Vilken Jimmie det är som låten handlar om, det lär jag inte behöva påpeka. Nu väntar jag bara på uppföljaren "To Kent", där Jimmies apliknande och sju resor värre kollega får en välbehövlig känga i plytet.
Ska erkänna att jag har noll koll på huvudbandet, men Splitside är ett gäng som förtjänar att supportas. Så - dyk upp och visa din uppskattning för ett band som kan skriva grymt klockrena melodiska punkhits och som har ett gäng smått fantastiska låttexter på sitt samvete.
Bäst är förstås "To Jimmie", öppningslåten från fjolårsplattan "This sinking ship". Vilken Jimmie det är som låten handlar om, det lär jag inte behöva påpeka. Nu väntar jag bara på uppföljaren "To Kent", där Jimmies apliknande och sju resor värre kollega får en välbehövlig känga i plytet.
torsdag 17 mars 2011
Stress, pengabrist, beslutsångest
Det är tre ord som beskriver konsertvåren fram till, låt säga första juni. Inte för att kalendern blir mindre fullsmockad när våren övergår till sommar, men någon form av avgränsning måste trots allt finnas.
Låt oss utgå från imorgon. Engel gästar The Rock i Köpenhamn, vilket är givet att spana in. The Ark spelar inför ett utsålt KB i Malmö dagen efter, vilket också är givet att spana in. Rise Against håller hov på Vega i Köpenhamn dagen efter det, vilket förstås också är givet att spana in. Tre konserter på tre dagar. Och jag som för närvarande går holmgång mot en livshotande förkylning. Skit också.
Veckan efter ser jämförelsevis lugn ut. Royal Republic har på grund av sångaren Adam Grahns halsinfektion skjutit upp ett antal spelningar, vilket innebär att konserten på Beta i Köpenhamn den 26 mars inte blir av. Men dagen innan är det rock'n'roll på Mejeriet i Lund. Crazy Lixx är huvudband, och det är förstås fint som snus. Dock är det förbands-Michael Machine som agerar dragplåster för min del.
Adept är Sveriges bästa band i den hårdare kategorin (överlag är det dock Kent), och därför borde det innebära spöstraff om man inte spanar in Nordenturnén tillsammans med brittiska While She Sleeps och svenska, briljanta Walking With Strangers. För min del betyder detta rent konkret att jag tar mig till KB i Malmö den 1 april och Beta i Köpenhamn dagen efter.
Fredag veckan efter spelar The Haunted i Lund. Goes without saying att det måste ses.
Dock är jag nog mer entusiastisk över vad som sker veckan efter. Sharkbait Tour II har vägarna förbi Folkets Hus i Lund. De tre huvudnamnen You Ate My Dog, Aim For The Sunrise och Promise Divine är förstås högkvalitativa så det förslår. Dagen efter är det dags att dansa tills man stupar på Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Dropkick Murphys står för underhållningen, och jag har ingen anledning att tro att den här konserten skulle vara mindre bra än de andra två spelningarna jag sett bandet göra.
Dropkick Murphys tar med sig Sick Of It All som förband, vilket är helt enormt. Veckan efter spelar samma NYHC:are på The Rock i Köpenhamn i eget namn. Givet besök? You bet.
Den 28 april är det dags att kamma syntlugg till förmån för Nitzer Ebbs spelning på KB.
Vad som händer den 3 maj är ristat i sten. Jag kommer prick klockan nio på morgonen begå debut på Systembolaget och senare på kvällen se Slim Cessna's Auto Club med Jay Munly i spetsen på Babel i Malmö. Världens ballaste altcountryband skulle spelat där vid den tiden förra året, men den där satans Eyjafjallajökull satte käppar i hjulet för det.
Swans spelar på samma ställe dagen efter. Om det blir till att titta på det också har jag inte beslutat mig för än, men det är nästan för coolt för att missa. I alla fall hänger det en biljett till Rush på Malmö Arena den 8 maj här hemma.
För cirka fyrtio minuter sedan satte jag The Band of Heathens självbetitlade debutplatta i spelaren, och sedan dess har jag bestämt mig för att finnas i publiken när detta smått fantastiska countryband håller låda på Babel den 11 maj.
Sist i maj månad - åtminstone sett till vad som är planerat för tillfället - är Tumbas stoltheter Amon Amarth, som tyvärr dissar Malmö på deras kommande turné, men däremot intar Vega i Köpenhamn. Spikat besök, förstås.
Hur en annan ska ha råd med allt det där? Hur en annan ska ha tid med allt det där? Hur en annan ska kunna besluta sig för att gå på just dessa konserter och inte alla andra som arrangeras under samma tid och är minst lika intressanta? Tro mig, det är inte lätt.
Låt oss utgå från imorgon. Engel gästar The Rock i Köpenhamn, vilket är givet att spana in. The Ark spelar inför ett utsålt KB i Malmö dagen efter, vilket också är givet att spana in. Rise Against håller hov på Vega i Köpenhamn dagen efter det, vilket förstås också är givet att spana in. Tre konserter på tre dagar. Och jag som för närvarande går holmgång mot en livshotande förkylning. Skit också.
Veckan efter ser jämförelsevis lugn ut. Royal Republic har på grund av sångaren Adam Grahns halsinfektion skjutit upp ett antal spelningar, vilket innebär att konserten på Beta i Köpenhamn den 26 mars inte blir av. Men dagen innan är det rock'n'roll på Mejeriet i Lund. Crazy Lixx är huvudband, och det är förstås fint som snus. Dock är det förbands-Michael Machine som agerar dragplåster för min del.
Adept är Sveriges bästa band i den hårdare kategorin (överlag är det dock Kent), och därför borde det innebära spöstraff om man inte spanar in Nordenturnén tillsammans med brittiska While She Sleeps och svenska, briljanta Walking With Strangers. För min del betyder detta rent konkret att jag tar mig till KB i Malmö den 1 april och Beta i Köpenhamn dagen efter.
Fredag veckan efter spelar The Haunted i Lund. Goes without saying att det måste ses.
Dock är jag nog mer entusiastisk över vad som sker veckan efter. Sharkbait Tour II har vägarna förbi Folkets Hus i Lund. De tre huvudnamnen You Ate My Dog, Aim For The Sunrise och Promise Divine är förstås högkvalitativa så det förslår. Dagen efter är det dags att dansa tills man stupar på Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Dropkick Murphys står för underhållningen, och jag har ingen anledning att tro att den här konserten skulle vara mindre bra än de andra två spelningarna jag sett bandet göra.
Dropkick Murphys tar med sig Sick Of It All som förband, vilket är helt enormt. Veckan efter spelar samma NYHC:are på The Rock i Köpenhamn i eget namn. Givet besök? You bet.
Den 28 april är det dags att kamma syntlugg till förmån för Nitzer Ebbs spelning på KB.
Vad som händer den 3 maj är ristat i sten. Jag kommer prick klockan nio på morgonen begå debut på Systembolaget och senare på kvällen se Slim Cessna's Auto Club med Jay Munly i spetsen på Babel i Malmö. Världens ballaste altcountryband skulle spelat där vid den tiden förra året, men den där satans Eyjafjallajökull satte käppar i hjulet för det.
Swans spelar på samma ställe dagen efter. Om det blir till att titta på det också har jag inte beslutat mig för än, men det är nästan för coolt för att missa. I alla fall hänger det en biljett till Rush på Malmö Arena den 8 maj här hemma.
För cirka fyrtio minuter sedan satte jag The Band of Heathens självbetitlade debutplatta i spelaren, och sedan dess har jag bestämt mig för att finnas i publiken när detta smått fantastiska countryband håller låda på Babel den 11 maj.
Sist i maj månad - åtminstone sett till vad som är planerat för tillfället - är Tumbas stoltheter Amon Amarth, som tyvärr dissar Malmö på deras kommande turné, men däremot intar Vega i Köpenhamn. Spikat besök, förstås.
Hur en annan ska ha råd med allt det där? Hur en annan ska ha tid med allt det där? Hur en annan ska kunna besluta sig för att gå på just dessa konserter och inte alla andra som arrangeras under samma tid och är minst lika intressanta? Tro mig, det är inte lätt.
måndag 14 mars 2011
Tio kriterier för att vara ett fan
Enligt den helt enastående countrysångaren Aaron Watson, i alla fall.
Så här skrev han nyss på sin Facebook-sida:
"YOU MIGHT BE A WATSON FAN IF:
10. You and your grandaddy listen to the same music.
9. You've used Aaron Watson lyrics in your wedding vows.
8. Your kids know more AW songs than lullabies.
7. Your license plate says REK LES
5. You've told a complete stranger to "Shut Up and Dance".
4. You've left your significant other standing in the parking lot for an entire concert just because they lost THEIR ticket.
3. You've spent more money on Aaron Watson memorabilia than an entire year of college tuition.
2. You've gotten a divorce... just so that "Off The Record" will apply to you."
I samband med en t-shirttävling, därav den sista punkten. Förvisso är de flesta (alla) punkterna ganska interna för oss Watson-diggare, men jag skrattade åtminstone gott åt dem. Därför förtjänade de sin plats här.
(tips: har du inte hör Watsons platta "Angels & outlaws" är ditt liv ofullständigt. Lyssna på Spotify.)
Så här skrev han nyss på sin Facebook-sida:
"YOU MIGHT BE A WATSON FAN IF:
10. You and your grandaddy listen to the same music.
9. You've used Aaron Watson lyrics in your wedding vows.
8. Your kids know more AW songs than lullabies.
7. Your license plate says REK LES
5. You've told a complete stranger to "Shut Up and Dance".
4. You've left your significant other standing in the parking lot for an entire concert just because they lost THEIR ticket.
3. You've spent more money on Aaron Watson memorabilia than an entire year of college tuition.
2. You've gotten a divorce... just so that "Off The Record" will apply to you."
I samband med en t-shirttävling, därav den sista punkten. Förvisso är de flesta (alla) punkterna ganska interna för oss Watson-diggare, men jag skrattade åtminstone gott åt dem. Därför förtjänade de sin plats här.
(tips: har du inte hör Watsons platta "Angels & outlaws" är ditt liv ofullständigt. Lyssna på Spotify.)
fredag 11 mars 2011
Att vackla på mållinjen men övertyga ändå
Chanser att se Danmarks genom tiderna bästa band på scen är inte precis någon bristvara, åtminstone inte om man bor i Öresundsregionen. För ganska exakt sex månader sedan inledde de sin första Europaturné sedan släppet av nya plattan "Beyond hell/above heaven" på Malmö Arena, och sex veckor senare genomförde de en redan smått legendarisk, utsåld spelning på Forum i Köpenhamn. Då flög de in samtliga gästartister som medverkat på skiva (minus Barney Greenway, som var upptagen med Napalm Death-turnerande) och filmade hela alltet för att släppas på dvd. För några veckor sedan gav de sig ut på en utsåld klubbturné i Danmark, som igår nådde Köpenhamn och Stora Vega.
Kalla mig överdrivet positiv, men dessa tre har knappast varit sketna en-i-mängden-spelningar - turnépremiär med nya scenbygget, dvd-inspelning och utsåld klubbspelning på hemmaplan.
För mig har det bara existerat ett enda alternativ vid samtliga tillfällen - obligatorisk närvaro.
Och igår var det alltså dags att titta på Volbeat på ett ställe med den blygsamma (hrrm...) kapaciteten på fjortonhundrafemtio personer. Danska horrorpunkarna The Hitchcocks öppnar kvällen en halvtimme efter utsatt tid, och gör en reko insats. Variation är inte deras starka sida, därför blir det hela ganska enformigt efter ett tag. Hade de kortat ner spelningen med tio minuter, ungefär, hade jag nog varit mer välvilligt inställd.
Cirka trettio minuter efter att den halstatuerade kvartetten lämnat scenen släcks takljuset och Motörhead-klassikern "Born to raise hell" börjar ljuda. Den avlöses av Sergei Prokofievs stycke "Montagues and capulets", innan trummisen Jon Larsen lufsar till sitt trumset och hamrar igång "The human instrument".
Michael Poulsen har dagen i ära lämnat finkläderna hemma och uppträder i en svart, reklamfri t-shirt. Förvånande nog låter han till och med bli att byta om till det välkända linnet som visar upp hans tatueringskonst.
I alla fall. Öppningen följs genast av vad som kan vara Volbeats bästa låt, titelspåret från "Guitar gangsters & cadillac blood", och att danskarna rört om i setet sedan i höstas är jag den första att applådera.
Till exempel får vi nu höra två av mina gamla favoriter, "Mr and Mrs Ness" och "Radio girl". Dessutom plockas den Social Distortion-hyllande Kitty Wells-tolkningen "Making believe" fram, och blir för min del kvällens höjdpunkt. Det är nämligen den enda låten för kvällen som jag inte hört framföras live förr.
Michael Denner från Mercyful Fate dyker föga förvånande upp för att spela sina delar i "7 shots". Noterar hur barnsligt överlycklig han ser ut över att stå där på scen och att publiken visar ohämmad uppskattning för den grånade gentlemannen. Det är inte heller oväntat att den vråltuffa rockabillysnubben Jakob Oelund från Taggy Tones äntrar scenen med sin ståbas och en Social Distortion-tröja under "16 dollars".
Att Köpenhamnsborna Pernille Rosendahl (The Storm) och Johan Olsen (Magtens Korridorer) inte närvarar för att sjunga sina delar i "Mary Ann's place" respektive "The garden's tale" däremot, det överraskar mig. I den förstnämnda sjunger Michael Poulsen helt enkelt Rosendahls delar, så som han brukar göra.
I trädgårdshistorien gör en äldre herre, klädd som en 1600-talsauktoritet bandet sällskap på scenen och framför Olsens sångpartier. Vem gubben är? Inte en aning. Jag har svårt att förstå Poulsens tjocka danska i mellansnacken, men tycker mig uppfatta något om att det skulle vara hans gamla lärare. Kan det verkligen stämma? Jag låter det vara osagt.
Jag hade naiva, stilla förhoppningar om att Barney Greenway skulle flygas in för att sjunga "Evelyn" dagen i ära, då Napalm Death just nu är lediga från turnerandet, men naturligtvis inträffar det inte. Istället är det Anders Lundemark från Konkhra som tar hand om growlandet. Och visst, han sköter det utan anmärkningar. Men jämfört med LG Petrov (Entombed) som tog rollen under höstens turné är han en otroligt färglös och tråkig snubbe.
Jag gillar att kvartettens första platta ratas nästan helt, då det är få låtar därifrån som kan mäta sig med vad bandet gjort senare. Men "Pool of booze, booze, booza" och Dusty Springfield-covern "I only wanna be with you" kastas in mot slutet till min förtret - byt ut låtjävlarna mot mer spännande material! De är uttjatade och fruktansvärt lågpannande jämfört med snart sagt allting på de tre senare skivorna.
Men det är bara min stilla anmärkning. Volbeat är i vilket fall som helst ett enastående liveband, och kvällens spelning ändrar inte på detta faktum. Även om den inte har mycket att sätta emot spelningen de gjorde på Forum den 19 november ifjol. När kommer dvd:n?
Volbeats setlista såg ut exakt så här:
The human instrument
Guitar gangsters & cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and Mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa [JDM] (andra halvan]
I only wanna be with you
Kalla mig överdrivet positiv, men dessa tre har knappast varit sketna en-i-mängden-spelningar - turnépremiär med nya scenbygget, dvd-inspelning och utsåld klubbspelning på hemmaplan.
För mig har det bara existerat ett enda alternativ vid samtliga tillfällen - obligatorisk närvaro.
Och igår var det alltså dags att titta på Volbeat på ett ställe med den blygsamma (hrrm...) kapaciteten på fjortonhundrafemtio personer. Danska horrorpunkarna The Hitchcocks öppnar kvällen en halvtimme efter utsatt tid, och gör en reko insats. Variation är inte deras starka sida, därför blir det hela ganska enformigt efter ett tag. Hade de kortat ner spelningen med tio minuter, ungefär, hade jag nog varit mer välvilligt inställd.
Cirka trettio minuter efter att den halstatuerade kvartetten lämnat scenen släcks takljuset och Motörhead-klassikern "Born to raise hell" börjar ljuda. Den avlöses av Sergei Prokofievs stycke "Montagues and capulets", innan trummisen Jon Larsen lufsar till sitt trumset och hamrar igång "The human instrument".
Michael Poulsen har dagen i ära lämnat finkläderna hemma och uppträder i en svart, reklamfri t-shirt. Förvånande nog låter han till och med bli att byta om till det välkända linnet som visar upp hans tatueringskonst.
I alla fall. Öppningen följs genast av vad som kan vara Volbeats bästa låt, titelspåret från "Guitar gangsters & cadillac blood", och att danskarna rört om i setet sedan i höstas är jag den första att applådera.
Till exempel får vi nu höra två av mina gamla favoriter, "Mr and Mrs Ness" och "Radio girl". Dessutom plockas den Social Distortion-hyllande Kitty Wells-tolkningen "Making believe" fram, och blir för min del kvällens höjdpunkt. Det är nämligen den enda låten för kvällen som jag inte hört framföras live förr.
Michael Denner från Mercyful Fate dyker föga förvånande upp för att spela sina delar i "7 shots". Noterar hur barnsligt överlycklig han ser ut över att stå där på scen och att publiken visar ohämmad uppskattning för den grånade gentlemannen. Det är inte heller oväntat att den vråltuffa rockabillysnubben Jakob Oelund från Taggy Tones äntrar scenen med sin ståbas och en Social Distortion-tröja under "16 dollars".
Att Köpenhamnsborna Pernille Rosendahl (The Storm) och Johan Olsen (Magtens Korridorer) inte närvarar för att sjunga sina delar i "Mary Ann's place" respektive "The garden's tale" däremot, det överraskar mig. I den förstnämnda sjunger Michael Poulsen helt enkelt Rosendahls delar, så som han brukar göra.
I trädgårdshistorien gör en äldre herre, klädd som en 1600-talsauktoritet bandet sällskap på scenen och framför Olsens sångpartier. Vem gubben är? Inte en aning. Jag har svårt att förstå Poulsens tjocka danska i mellansnacken, men tycker mig uppfatta något om att det skulle vara hans gamla lärare. Kan det verkligen stämma? Jag låter det vara osagt.
Jag hade naiva, stilla förhoppningar om att Barney Greenway skulle flygas in för att sjunga "Evelyn" dagen i ära, då Napalm Death just nu är lediga från turnerandet, men naturligtvis inträffar det inte. Istället är det Anders Lundemark från Konkhra som tar hand om growlandet. Och visst, han sköter det utan anmärkningar. Men jämfört med LG Petrov (Entombed) som tog rollen under höstens turné är han en otroligt färglös och tråkig snubbe.
Jag gillar att kvartettens första platta ratas nästan helt, då det är få låtar därifrån som kan mäta sig med vad bandet gjort senare. Men "Pool of booze, booze, booza" och Dusty Springfield-covern "I only wanna be with you" kastas in mot slutet till min förtret - byt ut låtjävlarna mot mer spännande material! De är uttjatade och fruktansvärt lågpannande jämfört med snart sagt allting på de tre senare skivorna.
Men det är bara min stilla anmärkning. Volbeat är i vilket fall som helst ett enastående liveband, och kvällens spelning ändrar inte på detta faktum. Även om den inte har mycket att sätta emot spelningen de gjorde på Forum den 19 november ifjol. När kommer dvd:n?
Volbeats setlista såg ut exakt så här:
The human instrument
Guitar gangsters & cadillac blood
Heaven nor hell
The mirror and the ripper
Radio girl
Hallelujah goat
Sad man's tongue
7 shots
Mary Ann's place
16 dollars
Mr and Mrs Ness
Makin' believe
The garden's tale
Still counting
Who they are
Evelyn
Fallen
Thanks
Pool of booze, booze, booza
Boa [JDM] (andra halvan]
I only wanna be with you
onsdag 9 mars 2011
En ny Sharkbait-turné är på gång
I höstas gav sig Yersinia, Walking With Strangers, Aim For The Sunrise och Chastise på att förgylla ett antal svenska städer under några helger. Minns den stundvis dunderbriljanta kvällen i Lund, där samtliga inblandade gjorde hyvens insatser, även om det var klar klasskillnad mellan Yersinia och de andra.
Nog om den förra upplagan, nu är det dags för en ny helgturné under samma banér - Sharkbait Tour. Den här gången ser uppställningen ut som följande:
You Ate My Dog
Aim For The Sunrise
Promise Divine
Miss Grace
Drive Like Red
Heading Back Home
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har järnkoll på alla sex grupper, men You Ate My Dog har med "Like torches" släppt en av årets hittills vassaste alster och Aim For The Sunrises fjolårs-ep "The bigger picture; hope" visar upp ett sanslöst lovande band. Och Promise Divines självbetitlade ep har sina grymt ljusa stunder.
Sammanfattningsvis - missa inte! Själv kommer jag ta mig till Lund den 16 april. Övriga datum hittar du på affischen nedan.
Nog om den förra upplagan, nu är det dags för en ny helgturné under samma banér - Sharkbait Tour. Den här gången ser uppställningen ut som följande:
You Ate My Dog
Aim For The Sunrise
Promise Divine
Miss Grace
Drive Like Red
Heading Back Home
Jag skulle ljuga om jag sa att jag har järnkoll på alla sex grupper, men You Ate My Dog har med "Like torches" släppt en av årets hittills vassaste alster och Aim For The Sunrises fjolårs-ep "The bigger picture; hope" visar upp ett sanslöst lovande band. Och Promise Divines självbetitlade ep har sina grymt ljusa stunder.
Sammanfattningsvis - missa inte! Själv kommer jag ta mig till Lund den 16 april. Övriga datum hittar du på affischen nedan.
måndag 7 mars 2011
"Din jävla odåga!"
Dags att röra sig utanför de gängse ramarna för den här bloggen. Jag var med om lite sällsynt spänning i vardagen i eftermiddags när jag hade körlektion. Låt mig berätta om vad som hände.
Rattar in bilen på Östergatan i Malmö och kör en bit. Stannar vid en övergångsställe, släpper över några fotgängare. Ser en äldre tant med rullator bli omkullknuffad och en kille runt sjutton eller arton år rusa därifrån. Två tjejer, jämnåriga med killen, står precis vid damen.
- Såg du?! Han snodde hennes plånbok! Gasa! ropar körläraren i passagerarsätet.
Jag kör iväg, gasar, men kommer inte upp i någon högre hastighet då bilen ligger i tvåans växeln.
- Gasa! Gasa! Gasa! ropar körläraren återigen, samtidigt som jag känner hur gaspedalen försvinner under foten. Det är körläraren som tar kommando.
Vi kör efter plånbokstjuven, samtidigt som ett antal fotgängare sätter fart efter honom. Killen kommer fram till en del av trottoaren som är avstängd, där en blåklädd byggnadsställning tvingar ut fotgängarna på gatan.
Killen springer nu på gatan. En snubbe korsar gatan, rusar ut framför bilen och går med i jakten. En halv sekund senare är bilen precis framför rånaren. Körläraren rycker tag i ratten och blockerar framfarten för killen, som snubblar över bilen och faller platt. Just då kommer en av de som sprungit efter och sätter ett knä i ryggen på killen. Han tar multipla, brutala polisgrepp och killen är fast.
En kvinna runt fyrtio (gissar jag) rycker plånboken ifrån honom, ger honom två eller tre sparkar.
- Din jävla odåga! skriker hon.
Inte utan ett visst medhåll från min sida, där jag sitter i förarsätet och undrar vad tusan det är som händer.
Sammanfattningsvis - tack och lov att folk av det slaget åker fast. Läser att det omskrivits av Sydsvenskan, och några frågetecken dyker upp i mitt huvud. Vem var den civilklädda polisen? Var killen verkligen i tjugoårsåldern? Han såg inte ut att vara äldre än mig (nitton), tyckte jag. Äh, det sista är väl ganska irrelevant. Läs artikeln.
Spänning i vardagen, minsann.
(notering: vill absolut inte ge mig själv någon kredd för att han ramlade omkull och kunde omhändertas, om nu någon - mot förmodan - läst in det i texten)
Rattar in bilen på Östergatan i Malmö och kör en bit. Stannar vid en övergångsställe, släpper över några fotgängare. Ser en äldre tant med rullator bli omkullknuffad och en kille runt sjutton eller arton år rusa därifrån. Två tjejer, jämnåriga med killen, står precis vid damen.
- Såg du?! Han snodde hennes plånbok! Gasa! ropar körläraren i passagerarsätet.
Jag kör iväg, gasar, men kommer inte upp i någon högre hastighet då bilen ligger i tvåans växeln.
- Gasa! Gasa! Gasa! ropar körläraren återigen, samtidigt som jag känner hur gaspedalen försvinner under foten. Det är körläraren som tar kommando.
Vi kör efter plånbokstjuven, samtidigt som ett antal fotgängare sätter fart efter honom. Killen kommer fram till en del av trottoaren som är avstängd, där en blåklädd byggnadsställning tvingar ut fotgängarna på gatan.
Killen springer nu på gatan. En snubbe korsar gatan, rusar ut framför bilen och går med i jakten. En halv sekund senare är bilen precis framför rånaren. Körläraren rycker tag i ratten och blockerar framfarten för killen, som snubblar över bilen och faller platt. Just då kommer en av de som sprungit efter och sätter ett knä i ryggen på killen. Han tar multipla, brutala polisgrepp och killen är fast.
En kvinna runt fyrtio (gissar jag) rycker plånboken ifrån honom, ger honom två eller tre sparkar.
- Din jävla odåga! skriker hon.
Inte utan ett visst medhåll från min sida, där jag sitter i förarsätet och undrar vad tusan det är som händer.
Sammanfattningsvis - tack och lov att folk av det slaget åker fast. Läser att det omskrivits av Sydsvenskan, och några frågetecken dyker upp i mitt huvud. Vem var den civilklädda polisen? Var killen verkligen i tjugoårsåldern? Han såg inte ut att vara äldre än mig (nitton), tyckte jag. Äh, det sista är väl ganska irrelevant. Läs artikeln.
Spänning i vardagen, minsann.
(notering: vill absolut inte ge mig själv någon kredd för att han ramlade omkull och kunde omhändertas, om nu någon - mot förmodan - läst in det i texten)
söndag 6 mars 2011
Att nöta vägarna garanterar belöning
I höstas tog jag mig till Stockholm för att intervjua brittiska syntpopduon Hurts och spana in deras första spelning i eget namn på svensk mark. Du hittar intervjun här och konsertrecensionen här.
I torsdags återvände Theo Hutchcraft och Adam Anderson till våra breddgrader, när de intog ett välfyllt Vega i Köpenhamn. Närvaro från min sida? Dum fråga. Låt mig skildra mina upplevelser från kvällen.
Först ska den danska kvintetten Panamah ge sig ut på scen för att presentera sin pulsfyllda elektroniska popmusik. Till stor del kreerar musiken kring en primitiv rytm som sångerskan Amalie Stender sedan får utnyttja hur hon vill till sin ganska så fantastiska sångröst. Det fungerar väldigt bra, faktiskt. Fast variationen är det så där med, och de spelar i ärlighetens namn en eller två låtar för länge för att det ska fungera fullt ut för mig. Oavsett vilket - en trevlig upptäckt, även om jag inte lär rusa benen av mig för att köpa deras plattor.
Kort senare släcks takljuset ännu en gång och vi skymtar några finklädda typer komma fram ur mörkret. Det är det fyra man starka kompbandet som går ut på scen. Något jag noterar är att uppsättningen är annorlunda mot i höstas. Trist nog är den sanslöst coola bakgrundssopranen inte med den här gången. Nya inslag är en snubbe som spelar gitarr och bas, beroende på vilken låt det är, och en tjej som spelar fiol. Förutom i "Silver lining", där hon spelar saxofon.
De tas emot med överraskande öronbedövande jubel, men det är ändå inget jämfört med när den egentliga kärnduon traskar fram. Theo har sitt ansikte riktat mot golvet medan Adam har en blombukett i handen och vinkar hälsande mot folkmassan. De ställer respektive sätter sig tillrätta och Theo sjunger igång den sanslöst vackra "Unspoken" till inledning, vilken följs av en explosiv (fel ord i sammanhanget?) "Silver lining".
Förutom att "Mother nature" sprängts in i låtlistan och "Better than love" förvandlats till ett regelrätt extranummer är setet identiskt med hur det såg ut i höstas. Men jag klagar inte - det fungerade bra då och det fungerar bra ikväll också.
Theo har förresten ett större rörelsemönster den här gången, och påminner stundvis om Thåström när han traskar runt med ryckiga rörelser. Rent visuellt är det mer underhållande nu, då ljusshowen också uppgraderats ett antal snäpp.
Höjdpunkter utöver den supersnygga inledningsduon? Jag använde beskrivningen "potentiell arenavältare" om "Devotion" i konsertrecensionen från sist, och jag gör det nu också. Den är helt fantastisk i livekostymen. Bitterljuvt vackra "Stay" bjuder på en enorm sånginsats inte bara från Theo, utan även från kompbandet. Det nya inslaget "Mother nature" gör sig fruktansvärt bra som en fin liten pianoballad.
Coolt är också hur Adam utvecklats som scenpersonlighet. När han får på sig gitarren i "Evelyn" - också ett av kvällens främsta ögonblick - vågar han sig på att gå längst ut på scenen och flörta med de främsta publikraderna. Han ställer sig rentav bredvid Theo i en - ta mig fan - renodlad hårdrockspose! Hur häftigt är inte det? Hans finurliga, småkaxiga leende från när han sitter vid sitt piano är också ett tufft inslag.
"Evelyn" är ett kapitel för sig själv ikväll. Hur vildsint Theo och Adam faktiskt röjer under de instrumentala bitarna tappar jag hakan över. Det är också fascinerande vilken fruktansvärt intensiv och tung version som bandet avlar fram. Snacka om dominans.
Fast, allvarlig talat - ska vi köpa det här med att "Better than love" är ett extranummer måste era kompmusiker också lämna scenen efter "Illuminated". Det räcker inte med att de imiterar statyer.
Jag vet inte om jag fått fram det tillräckligt tydligt, men en fantastisk konsert är det. Kanske den bästa jag sett i år. Inte kanske. Det är den bästa konsert jag sett i år.
Hurts setlista såg i övrigt ut så här:
Unspoken
Silver lining
Wonderful life
Happiness
Blood, tears & gold
Evelyn
Sunday
Mother nature
Verona
Devotion
Confide in me
Stay
Illuminated
Better than love
I torsdags återvände Theo Hutchcraft och Adam Anderson till våra breddgrader, när de intog ett välfyllt Vega i Köpenhamn. Närvaro från min sida? Dum fråga. Låt mig skildra mina upplevelser från kvällen.
Först ska den danska kvintetten Panamah ge sig ut på scen för att presentera sin pulsfyllda elektroniska popmusik. Till stor del kreerar musiken kring en primitiv rytm som sångerskan Amalie Stender sedan får utnyttja hur hon vill till sin ganska så fantastiska sångröst. Det fungerar väldigt bra, faktiskt. Fast variationen är det så där med, och de spelar i ärlighetens namn en eller två låtar för länge för att det ska fungera fullt ut för mig. Oavsett vilket - en trevlig upptäckt, även om jag inte lär rusa benen av mig för att köpa deras plattor.
Kort senare släcks takljuset ännu en gång och vi skymtar några finklädda typer komma fram ur mörkret. Det är det fyra man starka kompbandet som går ut på scen. Något jag noterar är att uppsättningen är annorlunda mot i höstas. Trist nog är den sanslöst coola bakgrundssopranen inte med den här gången. Nya inslag är en snubbe som spelar gitarr och bas, beroende på vilken låt det är, och en tjej som spelar fiol. Förutom i "Silver lining", där hon spelar saxofon.
De tas emot med överraskande öronbedövande jubel, men det är ändå inget jämfört med när den egentliga kärnduon traskar fram. Theo har sitt ansikte riktat mot golvet medan Adam har en blombukett i handen och vinkar hälsande mot folkmassan. De ställer respektive sätter sig tillrätta och Theo sjunger igång den sanslöst vackra "Unspoken" till inledning, vilken följs av en explosiv (fel ord i sammanhanget?) "Silver lining".
Förutom att "Mother nature" sprängts in i låtlistan och "Better than love" förvandlats till ett regelrätt extranummer är setet identiskt med hur det såg ut i höstas. Men jag klagar inte - det fungerade bra då och det fungerar bra ikväll också.
Theo har förresten ett större rörelsemönster den här gången, och påminner stundvis om Thåström när han traskar runt med ryckiga rörelser. Rent visuellt är det mer underhållande nu, då ljusshowen också uppgraderats ett antal snäpp.
Höjdpunkter utöver den supersnygga inledningsduon? Jag använde beskrivningen "potentiell arenavältare" om "Devotion" i konsertrecensionen från sist, och jag gör det nu också. Den är helt fantastisk i livekostymen. Bitterljuvt vackra "Stay" bjuder på en enorm sånginsats inte bara från Theo, utan även från kompbandet. Det nya inslaget "Mother nature" gör sig fruktansvärt bra som en fin liten pianoballad.
Coolt är också hur Adam utvecklats som scenpersonlighet. När han får på sig gitarren i "Evelyn" - också ett av kvällens främsta ögonblick - vågar han sig på att gå längst ut på scenen och flörta med de främsta publikraderna. Han ställer sig rentav bredvid Theo i en - ta mig fan - renodlad hårdrockspose! Hur häftigt är inte det? Hans finurliga, småkaxiga leende från när han sitter vid sitt piano är också ett tufft inslag.
"Evelyn" är ett kapitel för sig själv ikväll. Hur vildsint Theo och Adam faktiskt röjer under de instrumentala bitarna tappar jag hakan över. Det är också fascinerande vilken fruktansvärt intensiv och tung version som bandet avlar fram. Snacka om dominans.
Fast, allvarlig talat - ska vi köpa det här med att "Better than love" är ett extranummer måste era kompmusiker också lämna scenen efter "Illuminated". Det räcker inte med att de imiterar statyer.
Jag vet inte om jag fått fram det tillräckligt tydligt, men en fantastisk konsert är det. Kanske den bästa jag sett i år. Inte kanske. Det är den bästa konsert jag sett i år.
Hurts setlista såg i övrigt ut så här:
Unspoken
Silver lining
Wonderful life
Happiness
Blood, tears & gold
Evelyn
Sunday
Mother nature
Verona
Devotion
Confide in me
Stay
Illuminated
Better than love
lördag 5 mars 2011
Februari månads skivskörd
En snabb överblick säger att februari var en avsevärt svagare skivmånad än vad januari var. Förvisso var de tre sista plattorna på min januarilista inga direkta höjdare, men de sju översta var däremot sanslöst bra. Februari får alltså det hejdlöst trista epitetet "jämnare". Alltså - på topp tio-listan finns inga bottennapp i stil med förra månadens dito, men heller inga kandidater når upp till januaris starkaste bidrag.
Nog reflekterat - till listan:
10. Noisear - Subvert the dominant paradigm
Inte bara är gitarristen Dorian Rainwater den fnittrigaste och mest jovialiska jänkare jag någonsin suttit i telefon med - Noisears stökiga grindcore innehåller tillräckligt med sludgeriff och tempovariationer för att sticka ut från genrens majoritet. De tjugonio första låtarna klockar in på sammanlagt tjugofem minuter och fyrtio sekunder, sedan tar avslutande tjugo minuter långa "Noisearuption" vid och bidrar med en ohälsosamt stor dos noiseljud. Ganska tufft.
9. Most Precious Blood - Do not resuscitate
Den akustiska "Of scattered ants that swarm together" är överlägset coolast. I övrigt står Most Precious Blood för våldsam hardcore enligt genrenormen, om än med mer smittande låtmaterial än vad många kollegor kan ståta med. Det räcker en bra bit på vägen.
8. Martin Prahl - Through the dark
Kniper Martin en plats på listan av rent jäv, då han faktiskt var min idrottslärare på mellanstadiet? Nja, nej. Knappast. Hans far heter Tom och tog MFF till SM-guld 2004 (kan aldrig nämnas för många gånger), men Martin själv har nu valt musik framför sport. Och det är ett lyckodrag, då hans debutskiva innehåller många urstarka låtar. "Everything to lose", "Thieves like us" och "Heal my wounds", till exempel. Då går det att ha överseende med den trista "3 AM" och det faktum att superba demolåten "5 minutes of fame" inte kvalade in på plattan.
7. Scarpoint - Mask of sanity
Låt gå för att "Mask of sanity" saknar en större än livet-melodi i stil med föregångarens "Terminal treachery". Okej för att produktionen och ljudbilden nu är mycket renare och faktiskt något tråkigare. Scarpoint är ändå kilometer före många genrekollegor - få band kan få melodisk dödsthrash i Carnal Forge-skolan att bli så njutbar som dessa nollåttor. Bäst är den dundercoola "Ugly".
6. Deicide - To hell with god
Glen Benton, Steve Asheim och de andra två lär inte behöva en närmare presentation. Istället kan jag konstatera att "To hell with god" är det bästa de har gjort sedan jag minns inte när, kanske rentav sedan platta nummer två i diskografin, "Legion" från 1991. Sällan är dödsmetall så smittande, koncis och hårdträffande som här.
5. Volturyon - Coordinated mutilation
Överraskande nog får veterangänget ovan se sig slagna av en kvintett från Dalarna när det gäller februari månads bästa döds. Volturyon premierar på "Coordinated mutilation" en nästan sjukligt välbalanserad och skickligt hopsatt hybrid av rafflande teknik och våldsamt aptitlig köttighet på riffronten. Kan rentav vara den bästa svenska death metalplattan sedan As You Drowns två år gamla debut.
4. Sparzanza - Folie a cinq
Karlstads rockigaste institution har ur min synvinkel länge varit bandet som komponerar schyssta, godkända låtar, varken mer eller mindre. Men i och med "Folie a cinq" är det ändring på det. Nu har de tagit i från tårna och klämt ur sig några låtar som jag rentav skulle vilja kalla för mördarhits. "Mr. Fish" är ett fint exempel.
3. Jackson Taylor and the Sinners - Let the bad times roll
"Dark days" från 2007 är och förblir bland det absolut bästa som countrygenren har att erbjuda. Jackson Taylor byter ut fioler mot elgitarrer, spelar sin country så hårt att den öppet vänsterprasslar med rock och skriver coolare texter än någon annan. Efter den stundvis ganska bleka "Aces'n'eights" från 2009 är han tillbaka med en skiva som tangerar den fyra år gamla karriärtoppen och som kommer bli en trogen följeslagare under resten av året.
2. You Ate My Dog - Like torches
En sextett med Justin Bieber-frisyrer - principdissa, springa och gömma sig? Nej, inte om man är en ogenerad uppskattare av genren som undertecknad. You Ate My Dog må sakna de dunderrefränger som exempelvis Her Bright Skies ståtar med, men å andra sidan törs de göra något annorlunda än att blott klämma ur sig tolv låtar med samma vers-refräng-uppbyggnad. "Like torches" visar upp experimentlusta och innovation för genren. Om de kombinerar detta med låtskrivande på en dödlig nivå när nästa skiva ploppar fram, så kan de bli exakt hur stora som helst.
1. Bullet - Highway pirates
"Det är en väldigt hårfin skillnad mot våra tidigare skivor", sa gitarristen Hampus Klang när jag pratade med honom. Vidare tittade han på mig som om jag vore en utomjording när jag påstod att det var deras hårdaste skiva någonsin. Men det är den, om än marginellt. Och visst, det är bara titelspåret och "Citylights" som når upp i samma klass som tidigare favoriter som "Turn it up loud", "Rebels return" och "Pay the price". Men Bullet är fortfarande låtsmedar av rang och skriver refränger som sitter i direktkoppling med ölsuget. "Highway pirates" medför en dyr barnota, men det är å andra sidan så vi vill ha våra favoritlantisar från Småland.
Nog reflekterat - till listan:
10. Noisear - Subvert the dominant paradigm
Inte bara är gitarristen Dorian Rainwater den fnittrigaste och mest jovialiska jänkare jag någonsin suttit i telefon med - Noisears stökiga grindcore innehåller tillräckligt med sludgeriff och tempovariationer för att sticka ut från genrens majoritet. De tjugonio första låtarna klockar in på sammanlagt tjugofem minuter och fyrtio sekunder, sedan tar avslutande tjugo minuter långa "Noisearuption" vid och bidrar med en ohälsosamt stor dos noiseljud. Ganska tufft.
9. Most Precious Blood - Do not resuscitate
Den akustiska "Of scattered ants that swarm together" är överlägset coolast. I övrigt står Most Precious Blood för våldsam hardcore enligt genrenormen, om än med mer smittande låtmaterial än vad många kollegor kan ståta med. Det räcker en bra bit på vägen.
8. Martin Prahl - Through the dark
Kniper Martin en plats på listan av rent jäv, då han faktiskt var min idrottslärare på mellanstadiet? Nja, nej. Knappast. Hans far heter Tom och tog MFF till SM-guld 2004 (kan aldrig nämnas för många gånger), men Martin själv har nu valt musik framför sport. Och det är ett lyckodrag, då hans debutskiva innehåller många urstarka låtar. "Everything to lose", "Thieves like us" och "Heal my wounds", till exempel. Då går det att ha överseende med den trista "3 AM" och det faktum att superba demolåten "5 minutes of fame" inte kvalade in på plattan.
7. Scarpoint - Mask of sanity
Låt gå för att "Mask of sanity" saknar en större än livet-melodi i stil med föregångarens "Terminal treachery". Okej för att produktionen och ljudbilden nu är mycket renare och faktiskt något tråkigare. Scarpoint är ändå kilometer före många genrekollegor - få band kan få melodisk dödsthrash i Carnal Forge-skolan att bli så njutbar som dessa nollåttor. Bäst är den dundercoola "Ugly".
6. Deicide - To hell with god
Glen Benton, Steve Asheim och de andra två lär inte behöva en närmare presentation. Istället kan jag konstatera att "To hell with god" är det bästa de har gjort sedan jag minns inte när, kanske rentav sedan platta nummer två i diskografin, "Legion" från 1991. Sällan är dödsmetall så smittande, koncis och hårdträffande som här.
5. Volturyon - Coordinated mutilation
Överraskande nog får veterangänget ovan se sig slagna av en kvintett från Dalarna när det gäller februari månads bästa döds. Volturyon premierar på "Coordinated mutilation" en nästan sjukligt välbalanserad och skickligt hopsatt hybrid av rafflande teknik och våldsamt aptitlig köttighet på riffronten. Kan rentav vara den bästa svenska death metalplattan sedan As You Drowns två år gamla debut.
4. Sparzanza - Folie a cinq
Karlstads rockigaste institution har ur min synvinkel länge varit bandet som komponerar schyssta, godkända låtar, varken mer eller mindre. Men i och med "Folie a cinq" är det ändring på det. Nu har de tagit i från tårna och klämt ur sig några låtar som jag rentav skulle vilja kalla för mördarhits. "Mr. Fish" är ett fint exempel.
3. Jackson Taylor and the Sinners - Let the bad times roll
"Dark days" från 2007 är och förblir bland det absolut bästa som countrygenren har att erbjuda. Jackson Taylor byter ut fioler mot elgitarrer, spelar sin country så hårt att den öppet vänsterprasslar med rock och skriver coolare texter än någon annan. Efter den stundvis ganska bleka "Aces'n'eights" från 2009 är han tillbaka med en skiva som tangerar den fyra år gamla karriärtoppen och som kommer bli en trogen följeslagare under resten av året.
2. You Ate My Dog - Like torches
En sextett med Justin Bieber-frisyrer - principdissa, springa och gömma sig? Nej, inte om man är en ogenerad uppskattare av genren som undertecknad. You Ate My Dog må sakna de dunderrefränger som exempelvis Her Bright Skies ståtar med, men å andra sidan törs de göra något annorlunda än att blott klämma ur sig tolv låtar med samma vers-refräng-uppbyggnad. "Like torches" visar upp experimentlusta och innovation för genren. Om de kombinerar detta med låtskrivande på en dödlig nivå när nästa skiva ploppar fram, så kan de bli exakt hur stora som helst.
1. Bullet - Highway pirates
"Det är en väldigt hårfin skillnad mot våra tidigare skivor", sa gitarristen Hampus Klang när jag pratade med honom. Vidare tittade han på mig som om jag vore en utomjording när jag påstod att det var deras hårdaste skiva någonsin. Men det är den, om än marginellt. Och visst, det är bara titelspåret och "Citylights" som når upp i samma klass som tidigare favoriter som "Turn it up loud", "Rebels return" och "Pay the price". Men Bullet är fortfarande låtsmedar av rang och skriver refränger som sitter i direktkoppling med ölsuget. "Highway pirates" medför en dyr barnota, men det är å andra sidan så vi vill ha våra favoritlantisar från Småland.
fredag 4 mars 2011
Med torr humor, gränslös stämning och konstanta tangeringar på professionaliteten
Det där var bara tre av de beskrivningar som haglade i mitt sinne när självaste National spelade på Mejeriet i Lund i måndags. Sångaren Matt Berninger sa det själv när bandet återvände för extranummer: "This is the professional part of the set".
Men låt oss ta det från början.
Förband på turnén är en New York-tjej vid namn Sharon Van Etten, som spelar ganska harmlös, standardiserad singer-songwritermusik. Poppig rock eller rockig pop. Vilket man vill. Hur det låter? Mäh. Ganska trist. Det gör varken från eller till. Ibland låter det hyfsat - som en av låtarna Nationals gitarrist Aaron Dessner gästar - och ibland får det mig nästan att somna stående.
Värst av allt - hon går på scen en halvtimme för sent och drar ut på sin speltid genom att försöka vara putslustig och humoristisk i sitt mellansnack. Platt fall, I tell you.
För så här är det: kvällens schema klaffar nästan perfekt för att jag ska hinna ta mig hem med sista bussen till Svedala. Förseningar kan ändra på detta faktum. Och när Sharon försenar hela spektaklet bidrar det till en viss frustration och gör mig inte särskilt välvilligt inställd till hennes musik.
Därför är det också en halvtimme efter utsatt tid som takljuset släcks och Bob Dylan-klassikern "The man in me" - Nationals intro - börjar ljuda. Sedan stiger bandets fyra instrumentalister plus deras två extramusiker på scen, och allra sist vaggar Matt Berninger på scen med ett glas vin och mumlar ett "Thank you" i mikrofonen. Sedan startar den vackra "Runaway" konserten.
Redan i första låten går Aaron Dessners förstärkare sönder. Han försöker rädda situationen med att påpeka att det är ett tecken på hur hårt de kommer rocka ikväll, om utrustningen går sönder i den lugnaste låten.
I alla fall - det följs upp av mina två National-favoriter, "Anyone's ghost" och "Mistaken for strangers". Det låter förstås grymt bra. Framför allt imponerar Bryan Devendorf med ett sanslöst driv i sitt både stabila och finurliga trumspel.
Teknikstrul är ett återkommande faktor under spelningen och försenar det hela ännu mer. Frustration över att eventuellt ska behöva betala en dyr taxi för att komma hem? You bet. Dessvärre sabbar det min upplevelse delvis. Men det ska jag inte skylla på bandet för.
Istället kan jag konstatera att mellansnacket består av fruktansvärt torr humor. Stämningen är på topp - bokstavlig talat räcker det med att Matt Berninger lyfter på ett finger för att jublet ska få taket att lyfta. Det framstår som nästan oproffsigt när Matt tar på sig Bryce Dessners gitarr för att leka rockstjärna mellan två låtar. Men bara nästan.
"England" och "Fake empire" sätter punkt för det ordinarie setet och tillhör kvällens absoluta höjdpunkter. Extranummer ett - "Wasp nest" - är förvisso en vacker ballad, men mest en upptakt till den sanna briljansen bandet visar upp mot slutet. I "Mr November" ger sig Matt ut på vandring i publikhavet, och ställer sig bland annat på Mejeriets lilla scen framför baren. "Terrible love" görs med gränslös entusiasm.
Men allra bäst - och det här är bland det bästa jag sett på jag vet inte hur länge - är avslutande "Vanderlyle crybaby geeks". Sharon Van Etten och hennes två kompmusiker gör bandet sällskap på scen. Trumpetisten och trombonisten lämnar sina mikrofoner. Bryce och Aaron spelar akustisk gitarr - på riktigt, utan någon som helst förstärkning. Matt sjunger utan mikrofon. Det är så vackert, så vackert, så vackert. Publikens allsång är förstås obeskrivligt påtaglig och överröstar bandet emellanåt. Men oavsett vilket - det är en avslutning som heter duga och ett konsertminne som överträffar det mesta.
Om jag hann med bussen? Japp. Ibland är det bra att kollektivtrafiken vägrar hålla tiderna.
The Nationals setlista:
Runaway
Anyone's ghost
Mistaken for strangers
Secret meeting
Bloodbuzz Ohio
Slow show
Afraid of everyone
Conversation 16
Lemonworld
All the wine
Sorrow
Abel
Apartment story
Lucky you
England
Fake empire
Wasp nest
Mr November
Terrible love
Vanderlyle crybaby geeks
Men låt oss ta det från början.
Förband på turnén är en New York-tjej vid namn Sharon Van Etten, som spelar ganska harmlös, standardiserad singer-songwritermusik. Poppig rock eller rockig pop. Vilket man vill. Hur det låter? Mäh. Ganska trist. Det gör varken från eller till. Ibland låter det hyfsat - som en av låtarna Nationals gitarrist Aaron Dessner gästar - och ibland får det mig nästan att somna stående.
Värst av allt - hon går på scen en halvtimme för sent och drar ut på sin speltid genom att försöka vara putslustig och humoristisk i sitt mellansnack. Platt fall, I tell you.
För så här är det: kvällens schema klaffar nästan perfekt för att jag ska hinna ta mig hem med sista bussen till Svedala. Förseningar kan ändra på detta faktum. Och när Sharon försenar hela spektaklet bidrar det till en viss frustration och gör mig inte särskilt välvilligt inställd till hennes musik.
Därför är det också en halvtimme efter utsatt tid som takljuset släcks och Bob Dylan-klassikern "The man in me" - Nationals intro - börjar ljuda. Sedan stiger bandets fyra instrumentalister plus deras två extramusiker på scen, och allra sist vaggar Matt Berninger på scen med ett glas vin och mumlar ett "Thank you" i mikrofonen. Sedan startar den vackra "Runaway" konserten.
Redan i första låten går Aaron Dessners förstärkare sönder. Han försöker rädda situationen med att påpeka att det är ett tecken på hur hårt de kommer rocka ikväll, om utrustningen går sönder i den lugnaste låten.
I alla fall - det följs upp av mina två National-favoriter, "Anyone's ghost" och "Mistaken for strangers". Det låter förstås grymt bra. Framför allt imponerar Bryan Devendorf med ett sanslöst driv i sitt både stabila och finurliga trumspel.
Teknikstrul är ett återkommande faktor under spelningen och försenar det hela ännu mer. Frustration över att eventuellt ska behöva betala en dyr taxi för att komma hem? You bet. Dessvärre sabbar det min upplevelse delvis. Men det ska jag inte skylla på bandet för.
Istället kan jag konstatera att mellansnacket består av fruktansvärt torr humor. Stämningen är på topp - bokstavlig talat räcker det med att Matt Berninger lyfter på ett finger för att jublet ska få taket att lyfta. Det framstår som nästan oproffsigt när Matt tar på sig Bryce Dessners gitarr för att leka rockstjärna mellan två låtar. Men bara nästan.
"England" och "Fake empire" sätter punkt för det ordinarie setet och tillhör kvällens absoluta höjdpunkter. Extranummer ett - "Wasp nest" - är förvisso en vacker ballad, men mest en upptakt till den sanna briljansen bandet visar upp mot slutet. I "Mr November" ger sig Matt ut på vandring i publikhavet, och ställer sig bland annat på Mejeriets lilla scen framför baren. "Terrible love" görs med gränslös entusiasm.
Men allra bäst - och det här är bland det bästa jag sett på jag vet inte hur länge - är avslutande "Vanderlyle crybaby geeks". Sharon Van Etten och hennes två kompmusiker gör bandet sällskap på scen. Trumpetisten och trombonisten lämnar sina mikrofoner. Bryce och Aaron spelar akustisk gitarr - på riktigt, utan någon som helst förstärkning. Matt sjunger utan mikrofon. Det är så vackert, så vackert, så vackert. Publikens allsång är förstås obeskrivligt påtaglig och överröstar bandet emellanåt. Men oavsett vilket - det är en avslutning som heter duga och ett konsertminne som överträffar det mesta.
Om jag hann med bussen? Japp. Ibland är det bra att kollektivtrafiken vägrar hålla tiderna.
The Nationals setlista:
Runaway
Anyone's ghost
Mistaken for strangers
Secret meeting
Bloodbuzz Ohio
Slow show
Afraid of everyone
Conversation 16
Lemonworld
All the wine
Sorrow
Abel
Apartment story
Lucky you
England
Fake empire
Wasp nest
Mr November
Terrible love
Vanderlyle crybaby geeks
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)