Oj, är det redan Valborg? Jag som inte ägnat en tanke ens en gång åt vad kvällen ska ägnas åt. Stuntsamma. Med lite tur blir jag snorfull, ändå.
Jo, alltså. Malmö drabbades av två intressanta konserter i veckan. I onsdags kväll var detta synonymt med Royal Republics akustiska spelning på 4 Sound. I torsdags var det Nitzer Ebb och Die Krupps på KB som gällde.
Angående Royal Republic, så finns det en hyfsad recension att läsa på Muzic.se, där även låtlistan ingår. Därför tänker jag inte orda om den så värst mycket här.
Däremot hittade jag fem videoklipp på fem låtar. De är värda att se, absolut. Tyvärr lyckades jag inte finna ett förevigande av kvällens kanske tuffaste låt - "Cry baby cry" som pojkbandsballad! - men den kanske dyker upp senare. I så fall kan ni absolut räkna med att den kommer gå att finna här.
Torsdags, då? Syntkonsert, vad sägs om det? Jo, för all del. Större delen av publiken utgörs av lönnfeta, gamla syntare som för kvällen tillåtits gå ut för sina fruar. Därför tar de tillfället i akt att dansa runt på det löjligaste, pinsamma vis jag någonsin beskådat.
I synnerhet den flintskallige men i övrigt grymt hårige snubben med ölmage, linne och tajta jeans som tycker att han dansar på ett sjukt sexigt vis är ganska motbjudande. Men, har han kul, så visst. Vem är jag att säga emot det?
Struntsamma.
Förbandet för kvällen heter Autodafeh och är en trio tjockisar från Kristianstad som spelar mörk domedagssynt, typ. Musikaliskt ganska strålande emellanåt. Men scenframträdandet saknar allt vad utstrålning heter. Och snubben som ska agera trummis? Vad fyller han för funktion? Han hamrar på två pads - som ska föreställa baskagge och virveltrumma - i exakt samma tempo och exakt samma komp i varenda låt. Då och då kommer han in i låtarna fel. Dessutom är han sjukt otajt.
Die Krupps? Jo, här snackar vi något betydligt mer intressant. Sångaren Jürgen Engler liknar Billy Idol - fast svarthårig - och agerar exakt likadant. Han är alltså en lysande frontfigur. Därför är det förvirrande att basisten Rüdiger Esch är rund, gråhårig, glasögonprydd och har ett allt igenom obeskrivligt trist utseende. Syntspelande Ralf Dörper å sin sida står bara och surar bakom sin synt. Han påminner om någon som tillbringat de senaste fyrtio åren på ett jobb han avskyr. Die Krupps förvirrar mig, men är stundvis väldigt imponerande.
Gällande Nitzer Ebb, så hänvisar jag hit. Avslutningen - när Jürgen och Rüdiger gör britterna sällskap på scen för att spela "The machineries of joy" - förtjänar dock att nämnas igen.
lördag 30 april 2011
onsdag 27 april 2011
Spekulationer
"Bomber och granater! Imorgon blir det bandsläpp som innehåller bl.a. en legendarisk skejtare, en straight edge-profil, och några punkpionjärer. Några gissningar om vad det kan bli?"
Så uppdaterade West Coast Riot sin Facebook-sida idag. Prima diskussionsunderlag, åtminstone fram tills imorgon.
Tro inte att jag har en egentlig aning eller någon inside-info eller något alls, men jag gissar ändå på att...
...den legendariska skejtaren är Pennywise.
...straight edge-profilen är Dennis Lyxzén. Om han sedan dyker upp i form av AC4 eller som en "exklusiv soloshow" eller liknande, låter jag vara osagt.
...punkpionjärerna är Sham 69.
Men jag kan ju så klart ha fel. Helvete, det har jag säkert. Jag har hört från osäkra källor att Descendents kommer dyka upp på årets festival. Men de passar väl inte in på någon av beskrivningarna. Oh well, vi får se. Time will tell.
Snabb info: ikväll spelar Royal Republic akustiskt på 4 Sound (före detta Musikbörsen) i Malmö. Var där. Imorgon spelar Nitzer Ebb och Die Krupps på KB. Var där.
Så uppdaterade West Coast Riot sin Facebook-sida idag. Prima diskussionsunderlag, åtminstone fram tills imorgon.
Tro inte att jag har en egentlig aning eller någon inside-info eller något alls, men jag gissar ändå på att...
...den legendariska skejtaren är Pennywise.
...straight edge-profilen är Dennis Lyxzén. Om han sedan dyker upp i form av AC4 eller som en "exklusiv soloshow" eller liknande, låter jag vara osagt.
...punkpionjärerna är Sham 69.
Men jag kan ju så klart ha fel. Helvete, det har jag säkert. Jag har hört från osäkra källor att Descendents kommer dyka upp på årets festival. Men de passar väl inte in på någon av beskrivningarna. Oh well, vi får se. Time will tell.
Snabb info: ikväll spelar Royal Republic akustiskt på 4 Sound (före detta Musikbörsen) i Malmö. Var där. Imorgon spelar Nitzer Ebb och Die Krupps på KB. Var där.
söndag 24 april 2011
Missa inte...
...följande.
Ja, jag vet - det finns sjukt mycket grejer där ute att hålla koll på. Klart att man missar något. Man missar mycket. Det är ganska givet, i och med det enorma utbudet av bra band och, eh, mindre bra band.
Men jag tänker ändå göra mitt bästa för att du inte ska gå miste om ett antal juveler vi har i vårt avlånga land. Flera av de här videorna har jag lagt upp här tidigare. Och banden ifråga har jag vurmat för både en och trehundrafemtiosju gånger. Jag är ganska tjatig, det vet jag.
(Notera förresten att "Om du gillar" inte är samma sak som att jag buntar ihop banden jag snackar om - det är snarare en fingervisning om vilkas fans som primärt borde tilltalas.)
Struntsamma. "Here we fucking go!", som Adept vrålade på sin senaste skiva.
Därför kan det kanske vara passande att vi börjar med deras senaste video, "The ivory tower", första singeln från färska, totalt oumbärliga "Death dealers".
Om du gillar: Adept behöver egentligen ingen närmare presentation, men fans av A Day To Remember, As I Lay Dying och Alexisonfire kan gott spetsa öronen lite extra.
Vi fortsätter med ett band som hängt med sedan 2005, om jag inte har helt fel för mig. Trots att de kan tillgodoräkna sig en genomförd Warped-turné i USA, ett regelrätt fullängdssläpp (högst rekommendabla "Santos") och en färsk, självbetitlad, helt äckligt bra ep har de inte tagit sig till den nivå där de förtjänar att ligga. Alltså utsålda arenor världen över. Livet är orättvist.
Jag talar så klart om Promise Divine. Hjälp, vilken hittig låt det här är!
Om du gillar: Young Guns, Neverstore, Paramore
Promise Divine var nyligen ute på Sharkbait Tour (läs) tillsammans med You Ate My Dog, vars platta "Like torches" är fruktansvärt bra. Första singeln heter "Still lost" och har en otäck förmåga att poppa upp i skallen vid de mest olägliga tillfällen. Jag menar, hur pinsamt är det inte att börja sjunga för sig själv när man sitter på bussen?
Om du gillar: All Time Low, You Me At Six, Attack! Attack! (det brittiska, inte crabcore-snubbarna)
I år kommer jag att peppa för Chemical Vocation oavbrutet. Bara så att ni vet. Deras nya video förärades ett inlägg här redan när den släpptes, men den förtjänar gott att publiceras igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och... ni hajar. Spana in plattan "Write this moment". Det är ingen rekommendation, det är en jävla order.
Om du gillar: Jimmy Eat World, Get Up Kids, Promise Ring
("SMPTE Universal leader"? Vad handlar det om?)
Walking With Strangers är inte bara ett gäng sköna snubbar, de är ett galet bra band också. Inte bara var spelningen på KB häromsistens, som förband åt Adept, bland det allra, allra bästa jag sett i år (de överträffade huvudbandet, faktiskt) - ep:n "Buried, dead and done" som kom ifjol är också prima moshmaterial. Nu är det emellertid färska singeln "Dead hands" vi ska fokusera på.
Om du gillar: Parkway Drive, Ghost Inside, August Burns Red
Vi avslutar med ännu ett Sharkbait-band. Nämligen bolagets gullegrisar, Aim For The Sunrise. Att jag var kritisk mot spelningen i Lund nyligen innebär inte att jag vill förringa deras kvalitet som band. Nej, i höstas gjorde de en strålande spelning i samma stad och ep:n "The bigger picture; hope" är sanslöst talangfull. Så även de två "lösa" låtarna "At least I live as I believe" och "Defender, defeater". Det är den sistnämnda jag tipsar om här. Videon nedan är bara en trailer (spana in basisten Joel Aikos tokröj vid 0:36!), hela låten kan avlyssnas här.
Om du gillar: Bring Me The Horizon, We Came As Romans, Underoath
Ja, jag vet - det finns sjukt mycket grejer där ute att hålla koll på. Klart att man missar något. Man missar mycket. Det är ganska givet, i och med det enorma utbudet av bra band och, eh, mindre bra band.
Men jag tänker ändå göra mitt bästa för att du inte ska gå miste om ett antal juveler vi har i vårt avlånga land. Flera av de här videorna har jag lagt upp här tidigare. Och banden ifråga har jag vurmat för både en och trehundrafemtiosju gånger. Jag är ganska tjatig, det vet jag.
(Notera förresten att "Om du gillar" inte är samma sak som att jag buntar ihop banden jag snackar om - det är snarare en fingervisning om vilkas fans som primärt borde tilltalas.)
Struntsamma. "Here we fucking go!", som Adept vrålade på sin senaste skiva.
Därför kan det kanske vara passande att vi börjar med deras senaste video, "The ivory tower", första singeln från färska, totalt oumbärliga "Death dealers".
Om du gillar: Adept behöver egentligen ingen närmare presentation, men fans av A Day To Remember, As I Lay Dying och Alexisonfire kan gott spetsa öronen lite extra.
Vi fortsätter med ett band som hängt med sedan 2005, om jag inte har helt fel för mig. Trots att de kan tillgodoräkna sig en genomförd Warped-turné i USA, ett regelrätt fullängdssläpp (högst rekommendabla "Santos") och en färsk, självbetitlad, helt äckligt bra ep har de inte tagit sig till den nivå där de förtjänar att ligga. Alltså utsålda arenor världen över. Livet är orättvist.
Jag talar så klart om Promise Divine. Hjälp, vilken hittig låt det här är!
Om du gillar: Young Guns, Neverstore, Paramore
Promise Divine var nyligen ute på Sharkbait Tour (läs) tillsammans med You Ate My Dog, vars platta "Like torches" är fruktansvärt bra. Första singeln heter "Still lost" och har en otäck förmåga att poppa upp i skallen vid de mest olägliga tillfällen. Jag menar, hur pinsamt är det inte att börja sjunga för sig själv när man sitter på bussen?
Om du gillar: All Time Low, You Me At Six, Attack! Attack! (det brittiska, inte crabcore-snubbarna)
I år kommer jag att peppa för Chemical Vocation oavbrutet. Bara så att ni vet. Deras nya video förärades ett inlägg här redan när den släpptes, men den förtjänar gott att publiceras igen. Och igen. Och igen. Och igen. Och... ni hajar. Spana in plattan "Write this moment". Det är ingen rekommendation, det är en jävla order.
Om du gillar: Jimmy Eat World, Get Up Kids, Promise Ring
("SMPTE Universal leader"? Vad handlar det om?)
Walking With Strangers är inte bara ett gäng sköna snubbar, de är ett galet bra band också. Inte bara var spelningen på KB häromsistens, som förband åt Adept, bland det allra, allra bästa jag sett i år (de överträffade huvudbandet, faktiskt) - ep:n "Buried, dead and done" som kom ifjol är också prima moshmaterial. Nu är det emellertid färska singeln "Dead hands" vi ska fokusera på.
Om du gillar: Parkway Drive, Ghost Inside, August Burns Red
Vi avslutar med ännu ett Sharkbait-band. Nämligen bolagets gullegrisar, Aim For The Sunrise. Att jag var kritisk mot spelningen i Lund nyligen innebär inte att jag vill förringa deras kvalitet som band. Nej, i höstas gjorde de en strålande spelning i samma stad och ep:n "The bigger picture; hope" är sanslöst talangfull. Så även de två "lösa" låtarna "At least I live as I believe" och "Defender, defeater". Det är den sistnämnda jag tipsar om här. Videon nedan är bara en trailer (spana in basisten Joel Aikos tokröj vid 0:36!), hela låten kan avlyssnas här.
Om du gillar: Bring Me The Horizon, We Came As Romans, Underoath
Påsk är överskattat
True story! Ägg? Usch. Sill? Fy. Nubbe? Ge mig en riktig shot istället. Påskgodis? Äh.
Så här firar jag påsk 2011:
Skärtorsdagen - spelning med Soilent Green och Today Is The Day på Debaser i Malmö. (Recension, andra halvan av inlägget).
Långfredagen - utekväll och fylla.
Påskafton - Sick Of It All-konsert i Köpenhamn. (Recension).
Påskdagen - recensionsskrivande, intervjutranskriptioner, artikelutkast, fryst färdigmat från Familjen Dafgård och - om jag har tur - någon schysst film.
Annandag påsk - Atlas Losing Grip-intervju.
Lite hastigt raljerande om dominansen som Lou Koller, Pete Koller, Craig Setari och Armand Majidi stod för igår kan vara på sin plats.
I Lund, när de öppnade för Dropkick Murphys, såg man vad de var kapabla till. Att vinna över en oengagerad publik som inte är där för att se hardcorepunk, i en handbollshall, kräver sina män. Om man då placerar kvartetten på en scen i Köpenhamn, i en liten, tät rocklokal och framför en dansk publik som firar lönehelg - vad blir då summan? Totalkross. Mangel. Den överlägset bästa konsert jag sett hittills i år.
Tycker nästan lite synd om danskarna i Straight To Your Face, som agerade förband. Bra band, schysst insats, men sådant försvinner genast ur ens sinne om Sick Of It All går på efteråt.
Jag säger då det. Läs mer på Muzic.se. Sick Of It Alls låtlista var för övrigt högst angenäm.
Beskåda:
Good lookin' out
Death or jail
Uprising nation
The divide
America
Built to last
Goatless
Step down
A month of sundays
Busted
Disco sucks fuck everything
Just look around
Sanctuary
Take the night off
Waitin' for the day
My life
Injustice system
Machete
Braveheart
Scratch the surface
Us vs. them
Igen - jag säger då det.
Så här firar jag påsk 2011:
Skärtorsdagen - spelning med Soilent Green och Today Is The Day på Debaser i Malmö. (Recension, andra halvan av inlägget).
Långfredagen - utekväll och fylla.
Påskafton - Sick Of It All-konsert i Köpenhamn. (Recension).
Påskdagen - recensionsskrivande, intervjutranskriptioner, artikelutkast, fryst färdigmat från Familjen Dafgård och - om jag har tur - någon schysst film.
Annandag påsk - Atlas Losing Grip-intervju.
Lite hastigt raljerande om dominansen som Lou Koller, Pete Koller, Craig Setari och Armand Majidi stod för igår kan vara på sin plats.
I Lund, när de öppnade för Dropkick Murphys, såg man vad de var kapabla till. Att vinna över en oengagerad publik som inte är där för att se hardcorepunk, i en handbollshall, kräver sina män. Om man då placerar kvartetten på en scen i Köpenhamn, i en liten, tät rocklokal och framför en dansk publik som firar lönehelg - vad blir då summan? Totalkross. Mangel. Den överlägset bästa konsert jag sett hittills i år.
Tycker nästan lite synd om danskarna i Straight To Your Face, som agerade förband. Bra band, schysst insats, men sådant försvinner genast ur ens sinne om Sick Of It All går på efteråt.
Jag säger då det. Läs mer på Muzic.se. Sick Of It Alls låtlista var för övrigt högst angenäm.
Beskåda:
Good lookin' out
Death or jail
Uprising nation
The divide
America
Built to last
Goatless
Step down
A month of sundays
Busted
Disco sucks fuck everything
Just look around
Sanctuary
Take the night off
Waitin' for the day
My life
Injustice system
Machete
Braveheart
Scratch the surface
Us vs. them
Igen - jag säger då det.
lördag 23 april 2011
Bakfyllepepp
Jo, det blev ett antal drinkar för mycket igår. Kan åtminstone trösta mig med att de flesta intogs på förfest, snarare än att KB:s bar fick tömma mina fickor - plånboken mår alltså relativt bra idag.
Tack och lov.
Men det finns inget som en kanna kaffe, en snuspuck och lite regelrätt sjusovande inte botar. Nej, addera en fet playlist bestående av Sick Of It All-material, och jag är på banan igen.
För ikväll ska NYHCs flaggskepp numero uno (jo!) drabba samman med The Rock i Köpenhamn. Obligatorisk närvaro, minst sagt. Kvartetten gjorde en alldeles strålande insats som förband åt Dropkick Murphys häromsistens, men nu ska de förpassas till en lämpligare miljö. Alltså en som inbegriper headlinerposition, liten klubblokal, lördagskväll, lönehelg, Köpenhamn, peppade danskar - det ska mycket till för att detta inte ska bli årets grymmaste konsert.
I övrigt? Ptja. Kan på nytt tipsa om det briljanta bandet Funeral Party, från Los Angeles-förorten Whittier. Börjar det inte rycka i benen när partystartaren "New York City moves to the sound of L.A." går igång, då är det något fel på dig. Faller du inte för gitarrslingorna i "City in silhouettes" bör du se över ditt liv. Och så vidare.
Men om du mot förmodan inte diggar en tokgrym hybrid av postpunk, disco, indierock och Mars Volta-röj, kan du åtminstone styra kosan mot Funeral Partys Facebook-sida. Där kan du titta in i deras loggfotoalbum. Finns några riktigt stiliga naturfoton där att tappa hakan inför.
Bara mitt lilla tips.
Nej, nu får det räcka. Min kurering är inte klar än.
Tack och lov.
Men det finns inget som en kanna kaffe, en snuspuck och lite regelrätt sjusovande inte botar. Nej, addera en fet playlist bestående av Sick Of It All-material, och jag är på banan igen.
För ikväll ska NYHCs flaggskepp numero uno (jo!) drabba samman med The Rock i Köpenhamn. Obligatorisk närvaro, minst sagt. Kvartetten gjorde en alldeles strålande insats som förband åt Dropkick Murphys häromsistens, men nu ska de förpassas till en lämpligare miljö. Alltså en som inbegriper headlinerposition, liten klubblokal, lördagskväll, lönehelg, Köpenhamn, peppade danskar - det ska mycket till för att detta inte ska bli årets grymmaste konsert.
I övrigt? Ptja. Kan på nytt tipsa om det briljanta bandet Funeral Party, från Los Angeles-förorten Whittier. Börjar det inte rycka i benen när partystartaren "New York City moves to the sound of L.A." går igång, då är det något fel på dig. Faller du inte för gitarrslingorna i "City in silhouettes" bör du se över ditt liv. Och så vidare.
Men om du mot förmodan inte diggar en tokgrym hybrid av postpunk, disco, indierock och Mars Volta-röj, kan du åtminstone styra kosan mot Funeral Partys Facebook-sida. Där kan du titta in i deras loggfotoalbum. Finns några riktigt stiliga naturfoton där att tappa hakan inför.
Bara mitt lilla tips.
Nej, nu får det räcka. Min kurering är inte klar än.
fredag 22 april 2011
Höga hopp, monotoni, slitvargar, jitterbugg, uttrycksfullhet och betongpelare
Ungefär så.
Höga hopp - Misconduct öppnar för Dropkick Murphys i Lund, inför en minimal, högst oengagerad publik utspridd över en yta lika stor som en handbollsplan. Tja, för att det är en handbollsplan.
Men en hyvens insats gör de förstås ändå. Jag har på förhand inte hört en ton av deras musik, men faller ganska snabbt för det här. Stundvis påminner det om The Offspring, vilket - tvärtemot den allmänna uppfattningen - enbart är positivt. Och kvartetten studsar runt på scen och röjer med oförtruten energi genom hela setet. Meterhöga jämfotahopp dominerar spelningen, och sådant är alltid kul att se.
Stort "gilla" från min sida.
Monotoni - de lämnar sedan över scenen till trion Devil's Brigade, där Rancid-bekantingarna Matt Freeman (sång, ståbas) och Tim Armstrong (gitarr) återfinns. Meriterna till trots - nu är vi inne på något väldigt ospännande. Snabb rockabillypunk där allting låter likadant. Mer än så behöver egentligen inte sägas. Borta!
Slitvargar - tur då att Sick Of It All är den raka motsatsen till allt som är ospännande. Armand Majidi behöver egentligen bara räkna in inledande "Good lookin' out" för att totalt äga hela Färs och Frosta Sparbank Arena. Att sedan köttbullen Craig Setari hoppar omkring på scen som en vettvilling och gör en grymt tuff sånginsats i "Busted" är förstås så häftigt något kan bli.
Men givetvis är Koller-bröderna kvällens hjältar. Hade Chuck Norris varit musiker, så hade han varit Pete Koller. Han rusar, studsar, hoppar, röjer och ungefär allt annat man kan sysselsätta sig med på scen, i en sådan omfattning att vilket utstuderat "röjigt" deathcoreband som helst skulle få mindervärdeskomplex.
Och Lou Koller? Lång, smal och fruktansvärt energisk. Han har utstrålning som få och dirigerar publiken till att förvandlas från en seg håll käften och gå av scen så att vi kan se huvudbandet-folkskara till ett gäng entusiastiska Sick Of It All-fans. I dubbeln "Braveheart" / "Scratch the surface" styr han upp en wall of death av imponerade proportioner.
Helt fantastiskt! Men, det är klart - med en sådan låtlista kan det inte gå fel.
Good lookin' out
Death or jail
Uprising nation
The divide
America
Built to last
Die alone
Step down
A month of sundays
Busted
Take the night off
Waitin' for the day
Machete
Braveheart
Scratch the surface
Us vs. them
Jitterbugg - befinner du dig i moshpiten när Dropkick Murphys står på scen, då vet du att det handlar minst lika mycket om regelrätt, flåshurtig dans som våldsamt pucklande på dina medmänniskor.
Visst går det vilt till i hårdare bitar som "Citizen C.I.A.", "Never alone" och "Road of the righteous", men när "The irish rover" och "Take 'em down" vankas - då handlar det mer om att lyfta benen en halvmeter upp i luften och skaka hela kroppen i takt till musiken.
Jitterbugg? Kanske.
Struntsamma. Dropkick Murphys gör nu samma grej som de gjort de andra två gångerna jag sett dem - Malmöfestivalen 2008 och West Coast Riot 2010 - och de gör det precis lika bra. Jag är totalt oförmögen att rangordna dessa spelningar, faktiskt.
Jag kan däremot konstatera att ljudet den här gången inte är på topp. När dragspelet trakteras är det ungefär allt som hörs. Det är högst störande. Och i övrigt skorrar det ganska bra i pa:t emellanåt. Trist.
Men septetten gör ändå det som väntas av dem. Hårdpluggar senaste skivan med högt hållen entusiasm. Uppmanar till dans och röj. Al Barr flörtar med de främsta publikraderna i låtarna, men är tyst och osynlig när det är dags för mellansnack. Jag hittar inte mycket att klaga på, ärlig talat. Förutom att det är precis vad man väntat sig, och inte mer.
Eller, avslutningen får mig förvisso att tappa hakan. Ken Casey förklarar att de tänkt dra upp folk på scen, men inte fått lov för arrangörerna. Därför traskar han ut i publikhavet och sjunger "Kiss me, I'm shitfaced" därifrån. Det utvecklas till något fruktansvärt galet. Ken Casey tar ett steg - femhundra pers följer efter. Ken Casey backar tre steg - femhundra pers följer efter med den hela kollektiva publiktyngden lutad mot den stackars sångaren.
Du har säkert redan sett kollega Mattias Klings upptagning av det hela. Om du mot förmodan inte gjort det, finns det här nedan. Undertecknad syns greppa desperat efter Ken Caseys hårbotten vid flera tillfällen i klippet.
Det riktigt pinsamma är inte hur det syns att jag agerar. Nej, det är att någon kommenterade på Facebook med att "en Close Up-skribent syns i klippet, nämligen en viss Sebastian Zweiniger". Usch, vad skämmigt.
Låtlista? Javisst.
Hang 'em high
Captain Kelly's kitchen
Barroom hero
The gang's all here
Johnny, I hardly knew ya
Deeds not words
Never alone
Memorial day
The state of Massachusetts
The hardest mile
Fields of Athenry
Sunday hardcore matinee
Cruel
Road of the righteous
Take 'em down
Worker's song
Going out in style
The dirty glass
Broken hymns
Citizen C.I.A.
The auld triangle
The irish rover
I'm shipping up to Boston
Kiss me, I'm shitfaced
Enligt osäkra källor hade bandet tänkt addera "Boys on the docks" som avslutning, men tvingas skippa den, då Ken Casey inte lyckas ta sig ur publikhavet efter "Kiss me, I'm shitfaced".
Uttrycksfullhet - jag har försökt, men inte lyckats se storheten i Today Is The Day. "Temple of the morning star" är en cool skiva, men kvalitativ? Den framstår inte som det i mina öron, i alla fall. Av någon anledning.
Men när Steve Austin och hans två kumpaner ställer sig på Debasers scen ångrar jag genast mina synder och ber om förlåtelse. Typ. Har aldrig - aldrig! - sett en mer uttrycksfull sångare än Steve Austin. Hans ansikte förvrider sig i plågsamma miner när han vrålar fram sin lyrik. Helt fantastiskt.
Coolt är också att han plockar upp en snubbe ur publiken och sjunger duett med denne i en låt. Vilken låt? Inte en aning. Känner inte igen något i det vanvettiga liveformat som trion står för. Men det är absurt bra. Och hårt. Och brutalt. Och högljutt. Mangel i sin mest drabbande form, skulle jag vilja säga.
Ska på kollega Jonn Palmér Jeppssons inrådan spana in plattorna "In the eyes of god" och "Axis of eden", och hoppas på att jag kan falla för bandet i studioformat också. Önska mig lycka till.
Uttryckslöshet - jag har då aldrig varit med om något liknande. Det är Soilent Green från New Orleans som headlinar för kvällen. Det är deras turné. Men ingen, utom jag, är på Debaser ikväll för att se kvartetten. Alla är här för Today Is The Day. Uppskattar att ungefär hälften av människorna stannar kvar för att se huvudbandet.
Fast, det är klart. Liknande syndrom har jag stött på. När Chemical Vocation spelade i Malmö i vintras och hade två lokala förband vars släktingar - fyra femtedelar av publiken - lämnade stället så fort det var dags för huvudakten. Sharkbait-turnén i höstas, när få brydde sig om att Yersinia skulle avsluta kvällen.
Nej, det är snarare kontrasten mellan Soilent Greens agerande på scen och Today Is The Days dito som är förvånande. För New Orleans-borna är bland det mest uttryckslösa jag sett. Visst headbangar sångaren Ben Falgoust friskt och ägnar tid och tanke åt att posera. Men i övrigt? Strängbändarna tittar sällan på något annat än sina instrument. Mellansnacket består i stor sett enbart av "den här låten kommer från den här plattan och heter så här".
Väldigt tråkigt.
Publikresponsen är därefter. Tydligen är det kvällen i ära basisten Scott Crochets födelsedag, och de största applåderna rivs ned när Steve Austin kommer upp på scenen för fira bemärkelsedagen och shotta med Soilent Green.
Visst är musiken strålande - en mix av death, grind och sludge blir inte bättre än så här - och framförandet är tajtare än jungfru Marias kärlekshål. När jag blundar är det strålande. Men så fort jag bevittnar det dundertråkiga scenframträdandet kan jag inte låta bli att fundera över mitt liv och undra om jag verkligen måste gå på så förbenat många konserter.
Det går så långt att jag beslutar mig efter halva spelningen att sätta mig ner. Det har aldrig hänt förr. 'Nuff said.
Höga hopp - Misconduct öppnar för Dropkick Murphys i Lund, inför en minimal, högst oengagerad publik utspridd över en yta lika stor som en handbollsplan. Tja, för att det är en handbollsplan.
Men en hyvens insats gör de förstås ändå. Jag har på förhand inte hört en ton av deras musik, men faller ganska snabbt för det här. Stundvis påminner det om The Offspring, vilket - tvärtemot den allmänna uppfattningen - enbart är positivt. Och kvartetten studsar runt på scen och röjer med oförtruten energi genom hela setet. Meterhöga jämfotahopp dominerar spelningen, och sådant är alltid kul att se.
Stort "gilla" från min sida.
Monotoni - de lämnar sedan över scenen till trion Devil's Brigade, där Rancid-bekantingarna Matt Freeman (sång, ståbas) och Tim Armstrong (gitarr) återfinns. Meriterna till trots - nu är vi inne på något väldigt ospännande. Snabb rockabillypunk där allting låter likadant. Mer än så behöver egentligen inte sägas. Borta!
Slitvargar - tur då att Sick Of It All är den raka motsatsen till allt som är ospännande. Armand Majidi behöver egentligen bara räkna in inledande "Good lookin' out" för att totalt äga hela Färs och Frosta Sparbank Arena. Att sedan köttbullen Craig Setari hoppar omkring på scen som en vettvilling och gör en grymt tuff sånginsats i "Busted" är förstås så häftigt något kan bli.
Men givetvis är Koller-bröderna kvällens hjältar. Hade Chuck Norris varit musiker, så hade han varit Pete Koller. Han rusar, studsar, hoppar, röjer och ungefär allt annat man kan sysselsätta sig med på scen, i en sådan omfattning att vilket utstuderat "röjigt" deathcoreband som helst skulle få mindervärdeskomplex.
Och Lou Koller? Lång, smal och fruktansvärt energisk. Han har utstrålning som få och dirigerar publiken till att förvandlas från en seg håll käften och gå av scen så att vi kan se huvudbandet-folkskara till ett gäng entusiastiska Sick Of It All-fans. I dubbeln "Braveheart" / "Scratch the surface" styr han upp en wall of death av imponerade proportioner.
Helt fantastiskt! Men, det är klart - med en sådan låtlista kan det inte gå fel.
Good lookin' out
Death or jail
Uprising nation
The divide
America
Built to last
Die alone
Step down
A month of sundays
Busted
Take the night off
Waitin' for the day
Machete
Braveheart
Scratch the surface
Us vs. them
Jitterbugg - befinner du dig i moshpiten när Dropkick Murphys står på scen, då vet du att det handlar minst lika mycket om regelrätt, flåshurtig dans som våldsamt pucklande på dina medmänniskor.
Visst går det vilt till i hårdare bitar som "Citizen C.I.A.", "Never alone" och "Road of the righteous", men när "The irish rover" och "Take 'em down" vankas - då handlar det mer om att lyfta benen en halvmeter upp i luften och skaka hela kroppen i takt till musiken.
Jitterbugg? Kanske.
Struntsamma. Dropkick Murphys gör nu samma grej som de gjort de andra två gångerna jag sett dem - Malmöfestivalen 2008 och West Coast Riot 2010 - och de gör det precis lika bra. Jag är totalt oförmögen att rangordna dessa spelningar, faktiskt.
Jag kan däremot konstatera att ljudet den här gången inte är på topp. När dragspelet trakteras är det ungefär allt som hörs. Det är högst störande. Och i övrigt skorrar det ganska bra i pa:t emellanåt. Trist.
Men septetten gör ändå det som väntas av dem. Hårdpluggar senaste skivan med högt hållen entusiasm. Uppmanar till dans och röj. Al Barr flörtar med de främsta publikraderna i låtarna, men är tyst och osynlig när det är dags för mellansnack. Jag hittar inte mycket att klaga på, ärlig talat. Förutom att det är precis vad man väntat sig, och inte mer.
Eller, avslutningen får mig förvisso att tappa hakan. Ken Casey förklarar att de tänkt dra upp folk på scen, men inte fått lov för arrangörerna. Därför traskar han ut i publikhavet och sjunger "Kiss me, I'm shitfaced" därifrån. Det utvecklas till något fruktansvärt galet. Ken Casey tar ett steg - femhundra pers följer efter. Ken Casey backar tre steg - femhundra pers följer efter med den hela kollektiva publiktyngden lutad mot den stackars sångaren.
Du har säkert redan sett kollega Mattias Klings upptagning av det hela. Om du mot förmodan inte gjort det, finns det här nedan. Undertecknad syns greppa desperat efter Ken Caseys hårbotten vid flera tillfällen i klippet.
Det riktigt pinsamma är inte hur det syns att jag agerar. Nej, det är att någon kommenterade på Facebook med att "en Close Up-skribent syns i klippet, nämligen en viss Sebastian Zweiniger". Usch, vad skämmigt.
Låtlista? Javisst.
Hang 'em high
Captain Kelly's kitchen
Barroom hero
The gang's all here
Johnny, I hardly knew ya
Deeds not words
Never alone
Memorial day
The state of Massachusetts
The hardest mile
Fields of Athenry
Sunday hardcore matinee
Cruel
Road of the righteous
Take 'em down
Worker's song
Going out in style
The dirty glass
Broken hymns
Citizen C.I.A.
The auld triangle
The irish rover
I'm shipping up to Boston
Kiss me, I'm shitfaced
Enligt osäkra källor hade bandet tänkt addera "Boys on the docks" som avslutning, men tvingas skippa den, då Ken Casey inte lyckas ta sig ur publikhavet efter "Kiss me, I'm shitfaced".
Uttrycksfullhet - jag har försökt, men inte lyckats se storheten i Today Is The Day. "Temple of the morning star" är en cool skiva, men kvalitativ? Den framstår inte som det i mina öron, i alla fall. Av någon anledning.
Men när Steve Austin och hans två kumpaner ställer sig på Debasers scen ångrar jag genast mina synder och ber om förlåtelse. Typ. Har aldrig - aldrig! - sett en mer uttrycksfull sångare än Steve Austin. Hans ansikte förvrider sig i plågsamma miner när han vrålar fram sin lyrik. Helt fantastiskt.
Coolt är också att han plockar upp en snubbe ur publiken och sjunger duett med denne i en låt. Vilken låt? Inte en aning. Känner inte igen något i det vanvettiga liveformat som trion står för. Men det är absurt bra. Och hårt. Och brutalt. Och högljutt. Mangel i sin mest drabbande form, skulle jag vilja säga.
Ska på kollega Jonn Palmér Jeppssons inrådan spana in plattorna "In the eyes of god" och "Axis of eden", och hoppas på att jag kan falla för bandet i studioformat också. Önska mig lycka till.
Uttryckslöshet - jag har då aldrig varit med om något liknande. Det är Soilent Green från New Orleans som headlinar för kvällen. Det är deras turné. Men ingen, utom jag, är på Debaser ikväll för att se kvartetten. Alla är här för Today Is The Day. Uppskattar att ungefär hälften av människorna stannar kvar för att se huvudbandet.
Fast, det är klart. Liknande syndrom har jag stött på. När Chemical Vocation spelade i Malmö i vintras och hade två lokala förband vars släktingar - fyra femtedelar av publiken - lämnade stället så fort det var dags för huvudakten. Sharkbait-turnén i höstas, när få brydde sig om att Yersinia skulle avsluta kvällen.
Nej, det är snarare kontrasten mellan Soilent Greens agerande på scen och Today Is The Days dito som är förvånande. För New Orleans-borna är bland det mest uttryckslösa jag sett. Visst headbangar sångaren Ben Falgoust friskt och ägnar tid och tanke åt att posera. Men i övrigt? Strängbändarna tittar sällan på något annat än sina instrument. Mellansnacket består i stor sett enbart av "den här låten kommer från den här plattan och heter så här".
Väldigt tråkigt.
Publikresponsen är därefter. Tydligen är det kvällen i ära basisten Scott Crochets födelsedag, och de största applåderna rivs ned när Steve Austin kommer upp på scenen för fira bemärkelsedagen och shotta med Soilent Green.
Visst är musiken strålande - en mix av death, grind och sludge blir inte bättre än så här - och framförandet är tajtare än jungfru Marias kärlekshål. När jag blundar är det strålande. Men så fort jag bevittnar det dundertråkiga scenframträdandet kan jag inte låta bli att fundera över mitt liv och undra om jag verkligen måste gå på så förbenat många konserter.
Det går så långt att jag beslutar mig efter halva spelningen att sätta mig ner. Det har aldrig hänt förr. 'Nuff said.
måndag 18 april 2011
Höga toppar och få dalar på Hemgården i Lund
Vid det här laget bör du veta att allt som bokningsbolaget Sharkbait anordnar, det är bland det mest intressanta som sker i Sverige i musikväg.
Det var tydligt inte minst i höstas, när Yersinia, Walking With Strangers, Aim For The Sunrise och Chastise gav sig ut på den första upplagan av Sharkbait-turnén. Efter en helg i mars då tre orter fick en miniatyrvariant där Intohimo, Aim For The Sunrise och Yersinia stod för underhållningen under rubriceringen Sharkbait Weekend gav sig turné nummer två ut på vägarna i början av april.
Överst står de tre toppnamnen - You Ate My Dog, som imponerat stort med färska plattan "Like torches", Aim For The Sunrise, vars ep "The bigger picture; hope" är högst välkomponerad och rekommendabel, och Promise Divine. De sistnämndas självbetitlade ep får inte under några omständigheter missas, men mer om det senare.
Utöver dessa fick tre mindre band chansen att visa upp sig på turnén - Drive Like Red, Miss Grace och Heading Back Home.
Som om inte det vore nog styrdes det i Lund upp en minifestival av det hela under namnet Only The Beginning. Därför tillkom Six Million Ways, Worth A King's Ransom och Briana som öppningstrio. Som upplagt för en maffig helkväll, med andra ord.
Men låt oss ta det från början.
Briana går punktligt på scen klockan 16:10 och ger oss fyra ganska splittrade låtar. En överhängande känsla av materialet är att Bring Me The Horizons debutplatta står högt i kurs hos medlemmarna. Attack Attack! också, för den delen. Deras poser är direkt stulna från "Stick stickly"-videon. Bra? Tja. Jag tänker vara ytterst positiv och sträcka mig till att de kan kallas lovande.
Nästa band, Worth A King's Ransom, har under veckan tappat sin sångare, och därför får Six Million Ways gitarrist rycka in som inhoppare. Inget fel på hans insats, men jag kan inte slå mig fri från att låtarna förmodligen är komponerade för en annan typ av röst. En ljusare hardcorepipa, snarare än grisskrik. De här snubbarna låter ganska nära Parkway Drive, och levererar med en stor dos engagemang. En högst positiv överraskning för min del.
Dessutom har de den goda smaken att presentera samtliga låtar. Därför är det möjligt för min del att anteckna setlistan.
Burn that uniform
Tear down the fences
Everything begins with silence
The arsonist
The greatest lie ever told
The kraken awaits
Snacket går efteråt om att de dragit över sin speltid och kört två låtar för mycket, vilket orsakar stora skador i arrangemanget och tidsschemat. Det märks först senare, dock.
Six Million Ways agerade öppningsband när förra Sharkbait-turnén var i Lund. Ikväll har de oturen att vara basistlösa. Därför plockar de upp en tjej från publiken och låter henne sköta instrumentet. Hon gör det bra. Så bra att det är ganska uppenbart att de på förhand planerat att dra upp henne på scen. Det är knappast en helt spontant grej.
I alla fall, deras kombination av brutal deathcore och August Burns Red-meck fungerar bättre - för min del, åtminstone - nu än i höstas. Framför allt imponerar trumslagaren med en helt vanvettig insats. Det kan nog bli något spännande av det här bandet, ska ni se.
Det fjärde bandet, Heading Back Home, är kvällens första som faktiskt tillhör Sharkbait-turnén, och de står för en rak kontrast till de tre föregående banden. Screams, hårt riffande, breakdowns, blastbeats, tvåtakt? Absolut inte. Nu snackar vi istället om skör emopop, som åtminstone i en låt är inne på Get Up Kids marker.
För den delen är de knappast dåliga. Tvärtom. Jag faller ganska hårt för deras sköna låtmaterial. De sitter helt klart på vetskapen om hur en catchig refräng ska göras utan att bli pinsam. Mitt öga har de i alla fall dragit på sig inför framtida släpp.
Fast ett frågetecken är varför de har en så kallad sångare när gitarristen sjunger långt över hälften av alla sångparter.
Med Göteborgarna i Miss Grace går vi tvärt tillbaka till stuket som dominerade de lokala supportbanden - metalcore. Nu handlar det om ett band som väldigt gärna vill låta som Architects, och därför är förvillande lika dessa britter emellanåt. Architects anno "Hollow crown", vill det säga. Gitarristen har till och med ett linne på sig där det står... ja, ni vet. Men de låter bra. Refrängerna sitter där de ska, och de är precis lika kapabla att hantera motorsågar som silkesvantar. Allra roligast är emellertid när sångaren trillar och landar pladask på ändan. Så lättroad är jag. Hihi.
Drive Like Red blev hastigt och lustigt nästan favorittippade för min del på förhand, när jag stiftade bekantskap med ep-släppen "The sleep" och "Too much is never enough". Därför - sjukt pepp! Men en överhängande känsla under hela spelningen är "Jaha? Är det här allt?", och då syftar jag inte på den korta setlängden (fem låtar). Snarare gör bandet en ganska lam och oengagerad insats. De levererar låtarna utan anmärkningar, men agerar ganska lojt och likgiltigt. Det håller inte. Inte i den här genren.
Men, låt oss inte dröja kvar vid den besvikelsen alltför länge. Istället - raskt över till kvällens höjdpunkter, Promise Divine.
Har du inte lyssnat på deras senaste ep, så ska du göra det. Ditt liv är inte komplett förrän du fallit inför briljansen i "Me, in the study, with the revolver" och "76 days". (För övrigt måste du smaka min Färsbiff Köpenhamn för att kunna stoltsera med ett fullständigt liv, men det är en helt annan historia). Häromsistens raljerade jag en del om hur bra ep:n är - återgå till inlägget ifråga om du behöver ytterligare övertalning.
Så när kvintetten då rivstartar med "I own the pen (chapter II)", från tre år gamla fullängdsdebuten "Santos", finns det något annat än totaldominans på agendan? Gud, nej. De imponerar dels genom att inte bara leverera, utan rentav förädla sitt låtmaterial till nästa nivå, en nivå jag inte trodde var mänskligt uppnåelig. Kombinationen peppade bandmedlemmar, en oförskämt klockren sånginsats, hinkvis med utstrålning och förstås de där fantastiska låtarna är en sådan som aldrig kan misslyckas.'
Storslagen seger, helt enkelt. Promise Divine är inte bandet som skriker mest, studsar högst eller röjer värst. Men det de gör, det gör de bättre än så gott som alla kollegor. Det räcker långt. De behöver inte ta i så att de behöver byta byxor, då de sitter på en självklarhet och självsäkerhet som garanterar att det blir succé av det hela ändå.
Eller, som jag twittrade under spelningen:
"Herregud vad fantastiskt. Fattar Promise Divine själva hur bra de är?"
Ett fett minus måste dock delas ut för att "76 days" utgår. Å andra sidan beror det på att tidsschemat ligger långt före i teorin än i praktiken, och därför är det inte bandets fel att de måste korta ner setet. Det är okej för den här gången, men skippas den nästa gång kvintetten är i Skåne - då är risken stor att styr upp en tågkapning eller något i ren frustration.
Setlista:
I own the pen (chapter II)
A fairytale of goodbye
Sucker punch poetry
Me, in the study, with the revolver
Co-pilot
Härnäst ställer sig Sharkbaits favoritpojkar i Aim For The Sunrise på scen, redo att överskölja publiken med sin välslipade metalcore. Men redan i början anar jag oråd. Kvintetten drar igång en kort, breakdownsbaserad låt som inledning, och det låter inte alls bra. Åtminstone inte sången. Jag vet inte om det är mikrofonen som strular eller frontfiguren som har en dålig dag - svårt att njuta blir det i vilket fall som helst.
Det blir inte heller bättre av att manskapet agerar ganska vilset på scen. Som om de blivit ditsläpade från replokalen för att göra sin första spelning någonsin. Och så är det ju inte. De har tvärtom spelat runt i Sverige ganska friskt, så varför detta magplask?
Under spelningen twittrar jag "Allting med Aim For The Sunrise är lamare nu än senast de var i Lund. Vad har hänt?", och det är ungefär där vi är. Fast några låtar in tar det sig. Närmare bestämt i "This walk can get lonely". Då har insatsen hunnit omvandlas till en betydligt mer peppad sådan. Därför är det extra tråkigt med det förspillda tidsschemat, då den sjukt klockrena "The concept of right or wrong" uteblir som avslutning, vilket jag gissar att den annars skulle ha agerat.
Dock, nya låten, "Defender, defeater", låter högst lovande. Jag tar för givet att den här spelningen bara är en tillfällig svacka. Jag väljer att göra det. Sedan ger jag er setlistan:
(obetitlad introlåt)
Saints never surrender
If these walls could speak
Defender, defeater
Breakdown-mellanspel
This walk can get lonely
Klockan tio är det på förhand sagt att evenemanget ska ha nått sitt slut. Främst för att Hemgården inte får störa grannarna efter klockslaget ifråga. En dispens hämtas snabbt fram, men You Ate My Dog får inte sitt rättmätiga utrymme för det.
Det är dock ganska coolt att de väljer att strunta i scenutrymmet, och därför utnyttjar en stor del av golvet för att få plats med sina sex medlemmar. Några uppochnedvända läskbackar används som avspärrning för publiken.
Sextetten sätter genast ett högt tempo och skyndar sig genom fem låtar på ungefär en kvart. Singelspåret "Still lost" är föga förvånande min favorit för kvällen.
Något överraskande är att det till stor del är keyboardisten Max Faleij som leder bandet. Han sköter det mesta mellansnacket och står för det värsta röjet. Och vilket röj, sedan. Han studsar omkring som en studsboll på speed, han välter keyboarden, han klättrar på väggarna, han försöker rycka ner tygskynken som hänger vid sidorna och han gör ungefär allt annat som går att sysselsätta sig med i den lilla spellokalen.
Två hastiga klargöranden;
Tro inte att de resterande medlemmarna är mycket sämre på att föra ett smärre gymnastikpass. För här alstras energi nog att försörja min hemkommun Svedala med el nog för ett kalenderår.
Och tro inte att det tokiga agerandet färgar av sig nämnvärt på framförandet. Nej, den låtkvintett som överlever nedkortandet av setet liras hastigt, hårt och engagerat. Om jag kunde varit mer intetsägande i min beskrivning? Nja, nej. Kanske. Men ni hajar vad jag menar.
Ikväll ser jag i You Ate My Dog ett potentiellt fantastiskt liveband som av logistiska skäl inte får utrymme att blomma ut i den storslagna explosion jag vet att medlemmarna har inom sig. Måtte nästa Skånespelning inte lida av liknande förseningar och begränsningar. Då vet jag att snubbarna kommer bli något i hästväg.
Vilka fem låtar som lyckades undvika saxen? De här:
Pretty lights
Sticks and stones break bones but these words kill
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Hospital
Det är pur ondska från ovan att inte mer hinns med. Jag menar, "Comatosed"? "We burn like the phoenix"? "Spin the bottle"? "I guess that's karma's downside"? "Save the last bullet", för bövelen? Var är dessa när jag behöver dem?
En missnöjd grymtning senare - Sharkbait står alltid för tuffa arrangemang. Så även denna gång. På nästa turné vill jag se Chemical Vocation, Promise Divine, You Ate My Dog, Yersinia, Walking With Strangers och I Am Hunger. Fix på den? Coolt.
Det var tydligt inte minst i höstas, när Yersinia, Walking With Strangers, Aim For The Sunrise och Chastise gav sig ut på den första upplagan av Sharkbait-turnén. Efter en helg i mars då tre orter fick en miniatyrvariant där Intohimo, Aim For The Sunrise och Yersinia stod för underhållningen under rubriceringen Sharkbait Weekend gav sig turné nummer två ut på vägarna i början av april.
Överst står de tre toppnamnen - You Ate My Dog, som imponerat stort med färska plattan "Like torches", Aim For The Sunrise, vars ep "The bigger picture; hope" är högst välkomponerad och rekommendabel, och Promise Divine. De sistnämndas självbetitlade ep får inte under några omständigheter missas, men mer om det senare.
Utöver dessa fick tre mindre band chansen att visa upp sig på turnén - Drive Like Red, Miss Grace och Heading Back Home.
Som om inte det vore nog styrdes det i Lund upp en minifestival av det hela under namnet Only The Beginning. Därför tillkom Six Million Ways, Worth A King's Ransom och Briana som öppningstrio. Som upplagt för en maffig helkväll, med andra ord.
Men låt oss ta det från början.
Briana går punktligt på scen klockan 16:10 och ger oss fyra ganska splittrade låtar. En överhängande känsla av materialet är att Bring Me The Horizons debutplatta står högt i kurs hos medlemmarna. Attack Attack! också, för den delen. Deras poser är direkt stulna från "Stick stickly"-videon. Bra? Tja. Jag tänker vara ytterst positiv och sträcka mig till att de kan kallas lovande.
Nästa band, Worth A King's Ransom, har under veckan tappat sin sångare, och därför får Six Million Ways gitarrist rycka in som inhoppare. Inget fel på hans insats, men jag kan inte slå mig fri från att låtarna förmodligen är komponerade för en annan typ av röst. En ljusare hardcorepipa, snarare än grisskrik. De här snubbarna låter ganska nära Parkway Drive, och levererar med en stor dos engagemang. En högst positiv överraskning för min del.
Dessutom har de den goda smaken att presentera samtliga låtar. Därför är det möjligt för min del att anteckna setlistan.
Burn that uniform
Tear down the fences
Everything begins with silence
The arsonist
The greatest lie ever told
The kraken awaits
Snacket går efteråt om att de dragit över sin speltid och kört två låtar för mycket, vilket orsakar stora skador i arrangemanget och tidsschemat. Det märks först senare, dock.
Six Million Ways agerade öppningsband när förra Sharkbait-turnén var i Lund. Ikväll har de oturen att vara basistlösa. Därför plockar de upp en tjej från publiken och låter henne sköta instrumentet. Hon gör det bra. Så bra att det är ganska uppenbart att de på förhand planerat att dra upp henne på scen. Det är knappast en helt spontant grej.
I alla fall, deras kombination av brutal deathcore och August Burns Red-meck fungerar bättre - för min del, åtminstone - nu än i höstas. Framför allt imponerar trumslagaren med en helt vanvettig insats. Det kan nog bli något spännande av det här bandet, ska ni se.
Det fjärde bandet, Heading Back Home, är kvällens första som faktiskt tillhör Sharkbait-turnén, och de står för en rak kontrast till de tre föregående banden. Screams, hårt riffande, breakdowns, blastbeats, tvåtakt? Absolut inte. Nu snackar vi istället om skör emopop, som åtminstone i en låt är inne på Get Up Kids marker.
För den delen är de knappast dåliga. Tvärtom. Jag faller ganska hårt för deras sköna låtmaterial. De sitter helt klart på vetskapen om hur en catchig refräng ska göras utan att bli pinsam. Mitt öga har de i alla fall dragit på sig inför framtida släpp.
Fast ett frågetecken är varför de har en så kallad sångare när gitarristen sjunger långt över hälften av alla sångparter.
Med Göteborgarna i Miss Grace går vi tvärt tillbaka till stuket som dominerade de lokala supportbanden - metalcore. Nu handlar det om ett band som väldigt gärna vill låta som Architects, och därför är förvillande lika dessa britter emellanåt. Architects anno "Hollow crown", vill det säga. Gitarristen har till och med ett linne på sig där det står... ja, ni vet. Men de låter bra. Refrängerna sitter där de ska, och de är precis lika kapabla att hantera motorsågar som silkesvantar. Allra roligast är emellertid när sångaren trillar och landar pladask på ändan. Så lättroad är jag. Hihi.
Drive Like Red blev hastigt och lustigt nästan favorittippade för min del på förhand, när jag stiftade bekantskap med ep-släppen "The sleep" och "Too much is never enough". Därför - sjukt pepp! Men en överhängande känsla under hela spelningen är "Jaha? Är det här allt?", och då syftar jag inte på den korta setlängden (fem låtar). Snarare gör bandet en ganska lam och oengagerad insats. De levererar låtarna utan anmärkningar, men agerar ganska lojt och likgiltigt. Det håller inte. Inte i den här genren.
Men, låt oss inte dröja kvar vid den besvikelsen alltför länge. Istället - raskt över till kvällens höjdpunkter, Promise Divine.
Har du inte lyssnat på deras senaste ep, så ska du göra det. Ditt liv är inte komplett förrän du fallit inför briljansen i "Me, in the study, with the revolver" och "76 days". (För övrigt måste du smaka min Färsbiff Köpenhamn för att kunna stoltsera med ett fullständigt liv, men det är en helt annan historia). Häromsistens raljerade jag en del om hur bra ep:n är - återgå till inlägget ifråga om du behöver ytterligare övertalning.
Så när kvintetten då rivstartar med "I own the pen (chapter II)", från tre år gamla fullängdsdebuten "Santos", finns det något annat än totaldominans på agendan? Gud, nej. De imponerar dels genom att inte bara leverera, utan rentav förädla sitt låtmaterial till nästa nivå, en nivå jag inte trodde var mänskligt uppnåelig. Kombinationen peppade bandmedlemmar, en oförskämt klockren sånginsats, hinkvis med utstrålning och förstås de där fantastiska låtarna är en sådan som aldrig kan misslyckas.'
Storslagen seger, helt enkelt. Promise Divine är inte bandet som skriker mest, studsar högst eller röjer värst. Men det de gör, det gör de bättre än så gott som alla kollegor. Det räcker långt. De behöver inte ta i så att de behöver byta byxor, då de sitter på en självklarhet och självsäkerhet som garanterar att det blir succé av det hela ändå.
Eller, som jag twittrade under spelningen:
"Herregud vad fantastiskt. Fattar Promise Divine själva hur bra de är?"
Ett fett minus måste dock delas ut för att "76 days" utgår. Å andra sidan beror det på att tidsschemat ligger långt före i teorin än i praktiken, och därför är det inte bandets fel att de måste korta ner setet. Det är okej för den här gången, men skippas den nästa gång kvintetten är i Skåne - då är risken stor att styr upp en tågkapning eller något i ren frustration.
Setlista:
I own the pen (chapter II)
A fairytale of goodbye
Sucker punch poetry
Me, in the study, with the revolver
Co-pilot
Härnäst ställer sig Sharkbaits favoritpojkar i Aim For The Sunrise på scen, redo att överskölja publiken med sin välslipade metalcore. Men redan i början anar jag oråd. Kvintetten drar igång en kort, breakdownsbaserad låt som inledning, och det låter inte alls bra. Åtminstone inte sången. Jag vet inte om det är mikrofonen som strular eller frontfiguren som har en dålig dag - svårt att njuta blir det i vilket fall som helst.
Det blir inte heller bättre av att manskapet agerar ganska vilset på scen. Som om de blivit ditsläpade från replokalen för att göra sin första spelning någonsin. Och så är det ju inte. De har tvärtom spelat runt i Sverige ganska friskt, så varför detta magplask?
Under spelningen twittrar jag "Allting med Aim For The Sunrise är lamare nu än senast de var i Lund. Vad har hänt?", och det är ungefär där vi är. Fast några låtar in tar det sig. Närmare bestämt i "This walk can get lonely". Då har insatsen hunnit omvandlas till en betydligt mer peppad sådan. Därför är det extra tråkigt med det förspillda tidsschemat, då den sjukt klockrena "The concept of right or wrong" uteblir som avslutning, vilket jag gissar att den annars skulle ha agerat.
Dock, nya låten, "Defender, defeater", låter högst lovande. Jag tar för givet att den här spelningen bara är en tillfällig svacka. Jag väljer att göra det. Sedan ger jag er setlistan:
(obetitlad introlåt)
Saints never surrender
If these walls could speak
Defender, defeater
Breakdown-mellanspel
This walk can get lonely
Klockan tio är det på förhand sagt att evenemanget ska ha nått sitt slut. Främst för att Hemgården inte får störa grannarna efter klockslaget ifråga. En dispens hämtas snabbt fram, men You Ate My Dog får inte sitt rättmätiga utrymme för det.
Det är dock ganska coolt att de väljer att strunta i scenutrymmet, och därför utnyttjar en stor del av golvet för att få plats med sina sex medlemmar. Några uppochnedvända läskbackar används som avspärrning för publiken.
Sextetten sätter genast ett högt tempo och skyndar sig genom fem låtar på ungefär en kvart. Singelspåret "Still lost" är föga förvånande min favorit för kvällen.
Något överraskande är att det till stor del är keyboardisten Max Faleij som leder bandet. Han sköter det mesta mellansnacket och står för det värsta röjet. Och vilket röj, sedan. Han studsar omkring som en studsboll på speed, han välter keyboarden, han klättrar på väggarna, han försöker rycka ner tygskynken som hänger vid sidorna och han gör ungefär allt annat som går att sysselsätta sig med i den lilla spellokalen.
Två hastiga klargöranden;
Tro inte att de resterande medlemmarna är mycket sämre på att föra ett smärre gymnastikpass. För här alstras energi nog att försörja min hemkommun Svedala med el nog för ett kalenderår.
Och tro inte att det tokiga agerandet färgar av sig nämnvärt på framförandet. Nej, den låtkvintett som överlever nedkortandet av setet liras hastigt, hårt och engagerat. Om jag kunde varit mer intetsägande i min beskrivning? Nja, nej. Kanske. Men ni hajar vad jag menar.
Ikväll ser jag i You Ate My Dog ett potentiellt fantastiskt liveband som av logistiska skäl inte får utrymme att blomma ut i den storslagna explosion jag vet att medlemmarna har inom sig. Måtte nästa Skånespelning inte lida av liknande förseningar och begränsningar. Då vet jag att snubbarna kommer bli något i hästväg.
Vilka fem låtar som lyckades undvika saxen? De här:
Pretty lights
Sticks and stones break bones but these words kill
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Hospital
Det är pur ondska från ovan att inte mer hinns med. Jag menar, "Comatosed"? "We burn like the phoenix"? "Spin the bottle"? "I guess that's karma's downside"? "Save the last bullet", för bövelen? Var är dessa när jag behöver dem?
En missnöjd grymtning senare - Sharkbait står alltid för tuffa arrangemang. Så även denna gång. På nästa turné vill jag se Chemical Vocation, Promise Divine, You Ate My Dog, Yersinia, Walking With Strangers och I Am Hunger. Fix på den? Coolt.
söndag 17 april 2011
Andhämtningspaus
Jo, en sådan är jag mitt inne i. Än så länge har det varit en relativt aktiv helg, och den är inte slut än.
Fredag - då står det självklart alkoholintag på agendan. Hemmafest i Klågerup. Trevlig afton, om än inte revolutionerande. Tog mig hem runt ett-tiden. Det är på tok för tidigt, jag vet. Men jag hade grejer dagen efter att spara energi åt.
Så är det då alltså lördagen den sextonde april 2011. En dag späckad med möjligheter, händelser. Joan Baez spelar på Konserthuset i Malmö. Hoffmaestro sätter Swedbank Stadion i gungning. Dalai Lama sprider lugn i Lund tillsammans med Lars Winnerbäck. Det är Record Store Day världen över. Sharkbait Tour gör ett stopp i Lund. Och mycket mera, som jag säkert missat.
Vad jag väljer att ägna dagen åt? De två sistnämnda alternativen, förstås. Dagen inleds med turer till Rocks, Musik & Konst och Folk Å Rock. En del nyförvärv till samlingen blir det. Däribland nya Slim Cessna's Auto Club-plattan, Amon Amarths dito, "Low estate" av 16 Horsepower och Khomas "A final storm".
Sedan - Södervärn, buss 130, promenad på Bankgatan i Lund, Hemgården, minifestivalen Only The Beginning, Sharkbait Tour, Briana, Worth A King's Ransom, Six Million Ways, Heading Back Home, Miss Grace, Drive Like Red, Promise Divine, Aim For The Sunrise, You Ate My Dog och hemfärd.
Jag har för avsikt att skriva en saftig genomgång av kvällens band under veckan. Håll till godo. Tills vidare kan ni surfa in på min twitterkanal och läsa vad jag tweetade under kvällen. Det blev en ganska flitig rapportering, om jag får säga det själv.
Ikväll står det ett nytt besök i Lund på agendan. Dropkick Murphys spelar, men minst lika coolt är att Sick Of It All agerar direktsupport. Devil's Brigade och Misconduct ska visst också uppträda. Det kan bli en kul söndag, helt klart.
Fredag - då står det självklart alkoholintag på agendan. Hemmafest i Klågerup. Trevlig afton, om än inte revolutionerande. Tog mig hem runt ett-tiden. Det är på tok för tidigt, jag vet. Men jag hade grejer dagen efter att spara energi åt.
Så är det då alltså lördagen den sextonde april 2011. En dag späckad med möjligheter, händelser. Joan Baez spelar på Konserthuset i Malmö. Hoffmaestro sätter Swedbank Stadion i gungning. Dalai Lama sprider lugn i Lund tillsammans med Lars Winnerbäck. Det är Record Store Day världen över. Sharkbait Tour gör ett stopp i Lund. Och mycket mera, som jag säkert missat.
Vad jag väljer att ägna dagen åt? De två sistnämnda alternativen, förstås. Dagen inleds med turer till Rocks, Musik & Konst och Folk Å Rock. En del nyförvärv till samlingen blir det. Däribland nya Slim Cessna's Auto Club-plattan, Amon Amarths dito, "Low estate" av 16 Horsepower och Khomas "A final storm".
Sedan - Södervärn, buss 130, promenad på Bankgatan i Lund, Hemgården, minifestivalen Only The Beginning, Sharkbait Tour, Briana, Worth A King's Ransom, Six Million Ways, Heading Back Home, Miss Grace, Drive Like Red, Promise Divine, Aim For The Sunrise, You Ate My Dog och hemfärd.
Jag har för avsikt att skriva en saftig genomgång av kvällens band under veckan. Håll till godo. Tills vidare kan ni surfa in på min twitterkanal och läsa vad jag tweetade under kvällen. Det blev en ganska flitig rapportering, om jag får säga det själv.
Ikväll står det ett nytt besök i Lund på agendan. Dropkick Murphys spelar, men minst lika coolt är att Sick Of It All agerar direktsupport. Devil's Brigade och Misconduct ska visst också uppträda. Det kan bli en kul söndag, helt klart.
torsdag 14 april 2011
En förklaring, lägesrapport
Uppdaterade "Bäst just nu"-listan precis. Kom till att tänka på att jag gör det ganska oregelbundet. Sällan i samband med ett nytt inlägg. Utan notis. De sju punkterna bara... alternerar.
Just den här gången väljer jag att göra något annorlunda. Nu tänker jag presentera, motivera, förklara det listade.
Om det kommer bli en tradition - det vill säga att jag författar nytt ordbajsande varenda gång jag fyller i nytt? Det vet jag inte. Förmodligen inte. Men det kommer säkert hända fler gånger.
Någon intern rankning sysslar inte jag med. Förutom att listettan är den absoluta favoriten för tillfället. Men jag älskar nummer två lika mycket som jag älskar nummer sex. Faktiskt.
Chemical Vocation - Write this moment
Det bör inte vara särskilt förvånande för någon att jag känner mig tvungen att nämna den här skivan i alla tänkbara forum. Därför är den förtjänt av den översta placeringen, den är "bäst just nu". Vad som är så galet bra med plattan? Ganska många olika saker. En recension hamnar på Muzic.se så snart som möjligt. Håll andan, håll utkik. Spoilervarning - det kommer finnas med en och annan positiv formulering i det färdiga resultatet. (Se videon till första singeln "We're not here to give up", vettja).
Promise Divine - The Promise Divine EP
"Let's see if you manage to get over me"... medan många andra band skriker om motsatsen - jag kommer aldrig att komma över dig, varför lämnade du mig? - väljer Promise Divine att se uppbrottet från den andra sidan. Det är minsann den där subban som ska sakna mig, inte tvärtom! I alla fall - i kombination med en sådan sak skriver Stockholmskvintetten sjukt coola refränger som kröner fem otroligt snärtiga poprockdängor till att göra permanent åverkan på min hjärnbalk. Ta en titt på videon till "Me, in the study, with the revolver", kräla sedan in på iTunes och köp ep:n. Annars är du dum.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Om jag beskriver bandet som Mars Volta möter Bee Gees, blir du intresserad då? Förmodligen inte. Om jag kategoriserar musiken som någonting mitt emellan indie, punk och disco - vattnas det då i munnen? Absolut inte. Så jag väljer att inte säga mycket mer. Ett kärnfullt "Lyssna!" får räcka. "Finale", "City in silhouettes" och "New York City moves to the sound of L.A." heter de huvudsakliga höjdpunkterna på den bästa debutplattan jag hört hittills i år, och som kan avlyssnas på Spotify här.
Solitude Aeturnus - Alone
För de flesta gröngölingar där ute är Robert Lowe säkert mer känd som Candlemass nuvarande frontman, nuförtiden. Men i Solitude Aeturnus, där han huserat sedan 1988, levererar han minst lika bra skit. John Perez är denna kvintetts motsvarighet till Leif Edling, och han gör det - jag säger inte bättre, jag säger inte sämre, jag säger bara - annorlunda. Mer svärta. Mer svårlyssnat. Mindre metal. Mer... bottenlöst mörker. "Alone" heter den senaste given, och har rentav fem år på nacken.
The Promise Ring (band)
I Close-Up Magazine nummer 106 pratar Jonas Appelqvist med Chemical Vocation (vilka, vilka?) och använder The Promise Ring som referenspunkt för åt vilket håll bandets sound dragit på fullängsdebuten. Mer än så behövs inte för att jag hungrigt ska kasta mig över bandets diskografi. Och att kalla det en angenäm upptäckt - det, mina vänner, är en underdrift som heter duga. Bara ta en låt som "Tell everyone we're dead" - briljans, ta mig tusan!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Kommande fullängdare från Lundakvintett som spelar snabb, melodisk skatepunk i stil med Propagandhi. Bandet korsade mina vägar första gången för tre år sedan, när de spelade tillsammans med Pretty Whores Of Manhattan (innan dess namnförkortning, R.I.P. förresten) på Mejeriet i Lund. Då gillade jag det inte. Inte alls. Men så för något år sedan släpptes ep:n "Watching the horizon", där forne Satanic Surfers-sångaren Rodrigo Alfares hade adderats till sättningen. Nu, helt plötsligt, lät det sjukt bra. Via en strålande förbandsspelning åt Bad Religion i somras har "State of unrest" varit en av årets mest emotsedda plattor för min del. Om förväntningarna infrias? Ställ inte så dumma frågor, tack. Beskåda trailern istället och börja räkna ner till den 28 maj.
You Ate My Dog - Like torches
Vi avslutar dagens runda med lite hederlig emopoprock. You Ate My Dog har med "Like torches" snott ihop en skiva där allt som får skäggiga bakåtsträvare att se rött - poprefränger, elektroniska inslag, snedluggar, allmän lättillgänglighet - samsas om utrymmet, och få gör det bättre än Du Åt Min Hund (bandnamnet förtjänar att översättas i tid och otid). Låtar som "Comatosed", "We burn like the phoenix", "Still lost" och "Spin the bottle" får mig att längta obarmhärtigt till helgen, då sextetten tillsammans med Aim For The Sunrise, Promise Divine, Drive Like Red och fem andra ska inta Hemgården i Lund. Var där eller var fyrkantig. Spotify-länk, säger du? Självklart.
Just den här gången väljer jag att göra något annorlunda. Nu tänker jag presentera, motivera, förklara det listade.
Om det kommer bli en tradition - det vill säga att jag författar nytt ordbajsande varenda gång jag fyller i nytt? Det vet jag inte. Förmodligen inte. Men det kommer säkert hända fler gånger.
Någon intern rankning sysslar inte jag med. Förutom att listettan är den absoluta favoriten för tillfället. Men jag älskar nummer två lika mycket som jag älskar nummer sex. Faktiskt.
Chemical Vocation - Write this moment
Det bör inte vara särskilt förvånande för någon att jag känner mig tvungen att nämna den här skivan i alla tänkbara forum. Därför är den förtjänt av den översta placeringen, den är "bäst just nu". Vad som är så galet bra med plattan? Ganska många olika saker. En recension hamnar på Muzic.se så snart som möjligt. Håll andan, håll utkik. Spoilervarning - det kommer finnas med en och annan positiv formulering i det färdiga resultatet. (Se videon till första singeln "We're not here to give up", vettja).
Promise Divine - The Promise Divine EP
"Let's see if you manage to get over me"... medan många andra band skriker om motsatsen - jag kommer aldrig att komma över dig, varför lämnade du mig? - väljer Promise Divine att se uppbrottet från den andra sidan. Det är minsann den där subban som ska sakna mig, inte tvärtom! I alla fall - i kombination med en sådan sak skriver Stockholmskvintetten sjukt coola refränger som kröner fem otroligt snärtiga poprockdängor till att göra permanent åverkan på min hjärnbalk. Ta en titt på videon till "Me, in the study, with the revolver", kräla sedan in på iTunes och köp ep:n. Annars är du dum.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Om jag beskriver bandet som Mars Volta möter Bee Gees, blir du intresserad då? Förmodligen inte. Om jag kategoriserar musiken som någonting mitt emellan indie, punk och disco - vattnas det då i munnen? Absolut inte. Så jag väljer att inte säga mycket mer. Ett kärnfullt "Lyssna!" får räcka. "Finale", "City in silhouettes" och "New York City moves to the sound of L.A." heter de huvudsakliga höjdpunkterna på den bästa debutplattan jag hört hittills i år, och som kan avlyssnas på Spotify här.
Solitude Aeturnus - Alone
För de flesta gröngölingar där ute är Robert Lowe säkert mer känd som Candlemass nuvarande frontman, nuförtiden. Men i Solitude Aeturnus, där han huserat sedan 1988, levererar han minst lika bra skit. John Perez är denna kvintetts motsvarighet till Leif Edling, och han gör det - jag säger inte bättre, jag säger inte sämre, jag säger bara - annorlunda. Mer svärta. Mer svårlyssnat. Mindre metal. Mer... bottenlöst mörker. "Alone" heter den senaste given, och har rentav fem år på nacken.
The Promise Ring (band)
I Close-Up Magazine nummer 106 pratar Jonas Appelqvist med Chemical Vocation (vilka, vilka?) och använder The Promise Ring som referenspunkt för åt vilket håll bandets sound dragit på fullängsdebuten. Mer än så behövs inte för att jag hungrigt ska kasta mig över bandets diskografi. Och att kalla det en angenäm upptäckt - det, mina vänner, är en underdrift som heter duga. Bara ta en låt som "Tell everyone we're dead" - briljans, ta mig tusan!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Kommande fullängdare från Lundakvintett som spelar snabb, melodisk skatepunk i stil med Propagandhi. Bandet korsade mina vägar första gången för tre år sedan, när de spelade tillsammans med Pretty Whores Of Manhattan (innan dess namnförkortning, R.I.P. förresten) på Mejeriet i Lund. Då gillade jag det inte. Inte alls. Men så för något år sedan släpptes ep:n "Watching the horizon", där forne Satanic Surfers-sångaren Rodrigo Alfares hade adderats till sättningen. Nu, helt plötsligt, lät det sjukt bra. Via en strålande förbandsspelning åt Bad Religion i somras har "State of unrest" varit en av årets mest emotsedda plattor för min del. Om förväntningarna infrias? Ställ inte så dumma frågor, tack. Beskåda trailern istället och börja räkna ner till den 28 maj.
You Ate My Dog - Like torches
Vi avslutar dagens runda med lite hederlig emopoprock. You Ate My Dog har med "Like torches" snott ihop en skiva där allt som får skäggiga bakåtsträvare att se rött - poprefränger, elektroniska inslag, snedluggar, allmän lättillgänglighet - samsas om utrymmet, och få gör det bättre än Du Åt Min Hund (bandnamnet förtjänar att översättas i tid och otid). Låtar som "Comatosed", "We burn like the phoenix", "Still lost" och "Spin the bottle" får mig att längta obarmhärtigt till helgen, då sextetten tillsammans med Aim For The Sunrise, Promise Divine, Drive Like Red och fem andra ska inta Hemgården i Lund. Var där eller var fyrkantig. Spotify-länk, säger du? Självklart.
tisdag 12 april 2011
Det här är bara början
Bara början, "Only the beginning". Det är vad en minifestival som arrangeras i Lund på lördag heter.
Vem som står för underhållningen? Framför allt är det Sharkbait Tour II (se postern här) som är huvudanledningen till att det äger rum. Och You Ate My Dog, Aim For The Sunrise, Promise Divine och Drive Like Red är förstås anledning nog att infinna sig.
Dessutom hänger Miss Grace och Heading Back Home också med på turnén.
I Lund utökas detta med ytterligare tre band, därav titeln minifestival. Six Million Ways gjorde en hyvens insats i samma stad när förra upplagan av Sharkbait Tour intog Fäladsgården, och lär säkert göra det igen. De två sista banden heter Worth A Kings Ransom och Briana.
Förköpsbiljett kostar femtio kronor, entré på plats kostar sjuttio kronor. Det äger rum på Hemgården och publikantalet får inte överskrida hundra pers.
Så, se till att rycka i lite trådar för att inte missa detta. För det vill du inte. Ett Facebook-evenemang finns, eller fanns. Sidan är drabbad av en bugg. Men det löser sig nog i sinom tid. Lite info finns för övrigt på postern. Den kan du se här.
Vi ses där!
Vem som står för underhållningen? Framför allt är det Sharkbait Tour II (se postern här) som är huvudanledningen till att det äger rum. Och You Ate My Dog, Aim For The Sunrise, Promise Divine och Drive Like Red är förstås anledning nog att infinna sig.
Dessutom hänger Miss Grace och Heading Back Home också med på turnén.
I Lund utökas detta med ytterligare tre band, därav titeln minifestival. Six Million Ways gjorde en hyvens insats i samma stad när förra upplagan av Sharkbait Tour intog Fäladsgården, och lär säkert göra det igen. De två sista banden heter Worth A Kings Ransom och Briana.
Förköpsbiljett kostar femtio kronor, entré på plats kostar sjuttio kronor. Det äger rum på Hemgården och publikantalet får inte överskrida hundra pers.
Så, se till att rycka i lite trådar för att inte missa detta. För det vill du inte. Ett Facebook-evenemang finns, eller fanns. Sidan är drabbad av en bugg. Men det löser sig nog i sinom tid. Lite info finns för övrigt på postern. Den kan du se här.
Vi ses där!
söndag 10 april 2011
Det tar aldrig slut
Nej, det gör aldrig det. Bring Me The Horizon hade helt rätt när de vrålade ut konstaterandet på sin senaste skiva.
Det var alltså lördag i går. Och i förr går var det fredag. Vad det innebar? Spelningar att gå på, förstås. Det är nämligen det som aldrig tar slut - jag blir helt vimmelkantig av hur många besöksvärda gig som arrangeras.
Så i fredags vankades alltså The Haunted på Mejeriet i Lund. Stabil investering. Förbandet Wasteland Skills däremot, de hade vi klarat oss utan. Att trummisen har meriter i Carnal Forge är väl det enda som är positivt med den här kvintetten. Det låter som om fem Eslövsbor hört Killswitch Engage och tänkt "Så vill vi också låta!". Nu är det förvisso bara en av medlemmarna - enligt deras Facebooksida, jag vet inte vem - som är från Eslöv, men ni hajar sammanhanget. White trash goes metal, ungefär. Håll käften och återgå till Joddla Med Siv-dyrkandet, tack.
Tack och lov att The Haunted levererade, dock. En utförlig beskrivning av hur det lät, hur bra det var, hur dåligt det eventuellt var, och allt sådant - det tänker jag inte skriva här. Jag hänvisar till Close-Up Magazine #131, som utkommer om sisådär en månad, ungefär.
Men låtlistan ska jag bjuda på:
Never better
99
The drowning
Trespass
Catch 22
Motionless
D.O.A.
In vein
Unseen
The premonition (playback)
The flood
The medication
Moronic colossus
No ghost
Disappear
Hate song
Trenches
The fallout
Dark intentions
Bury your dead
No compromise
The guilt trip
Låt oss förflyttas några timmar framåt. Nu är det är alltså lördag kväll. Jag har valt bort att återvända till Lund denna afton, och missar därmed Pray For Locusts gig på någon studentnation jag glömt namnet på. Så jag sitter ner, känner hur bakdelen växer och lyssnar på Beatles-plattan "A hard day's night" ("And I love you" kan vara deras bästa låt någonsin). Surfar lite på Facebook.
Då ser jag något som jag glömt bort, alternativt förträngt. Kvällen i ära har Gamla Brandstationen i Svedala öppet, och inga mindre än Michael Machine ska stå för underhållningen.
"Första band på scen klockan 20:00", står det på hemsidan. Klockan är 19:45. Jag tänker efter en sekund. Pausar skivan. Svidar snabbt om till Michael Machine-tischan. Kastar mig på cykeln.
Och jo, jag hinner dit innan Fake Messiah öppnar kvällen. Hur de låter? Knepigt. Tekniskt utav själve fan. Någonting mittemellan teknisk dödsmetall och dito deathcore. Jag vet inte. De gör sin grej bra, men jag får ont i hjärnan av all gitarronani. Förbjud sjusträngade gitarrer.
Sedan, Zoma Cruz på scen. De låter som Nickelback, fast tyngre. Och det är ett sound som de hanterar. Visst gitarrkrångel till trots - de sköter leveransen bra. Sångaren har till och med en sjukt imponerande sångröst. Helt klart något att hålla ett ont öga på.
Men, så fort Michael Machine hamrar igång spelningen, så glöms allt vad teknisk dödsmetall och Nickelback heter bort. Nu är det rock'n'roll. Så som den var menad att spelas från början.
Michael Machine regerar, helt enkelt. Ett korrekt omdöme kan du läsa här, så slipper jag upprepa mig själv alltför mycket.
All in all - en lyckad helg så som jag ser det.
Det var alltså lördag i går. Och i förr går var det fredag. Vad det innebar? Spelningar att gå på, förstås. Det är nämligen det som aldrig tar slut - jag blir helt vimmelkantig av hur många besöksvärda gig som arrangeras.
Så i fredags vankades alltså The Haunted på Mejeriet i Lund. Stabil investering. Förbandet Wasteland Skills däremot, de hade vi klarat oss utan. Att trummisen har meriter i Carnal Forge är väl det enda som är positivt med den här kvintetten. Det låter som om fem Eslövsbor hört Killswitch Engage och tänkt "Så vill vi också låta!". Nu är det förvisso bara en av medlemmarna - enligt deras Facebooksida, jag vet inte vem - som är från Eslöv, men ni hajar sammanhanget. White trash goes metal, ungefär. Håll käften och återgå till Joddla Med Siv-dyrkandet, tack.
Tack och lov att The Haunted levererade, dock. En utförlig beskrivning av hur det lät, hur bra det var, hur dåligt det eventuellt var, och allt sådant - det tänker jag inte skriva här. Jag hänvisar till Close-Up Magazine #131, som utkommer om sisådär en månad, ungefär.
Men låtlistan ska jag bjuda på:
Never better
99
The drowning
Trespass
Catch 22
Motionless
D.O.A.
In vein
Unseen
The premonition (playback)
The flood
The medication
Moronic colossus
No ghost
Disappear
Hate song
Trenches
The fallout
Dark intentions
Bury your dead
No compromise
The guilt trip
Låt oss förflyttas några timmar framåt. Nu är det är alltså lördag kväll. Jag har valt bort att återvända till Lund denna afton, och missar därmed Pray For Locusts gig på någon studentnation jag glömt namnet på. Så jag sitter ner, känner hur bakdelen växer och lyssnar på Beatles-plattan "A hard day's night" ("And I love you" kan vara deras bästa låt någonsin). Surfar lite på Facebook.
Då ser jag något som jag glömt bort, alternativt förträngt. Kvällen i ära har Gamla Brandstationen i Svedala öppet, och inga mindre än Michael Machine ska stå för underhållningen.
"Första band på scen klockan 20:00", står det på hemsidan. Klockan är 19:45. Jag tänker efter en sekund. Pausar skivan. Svidar snabbt om till Michael Machine-tischan. Kastar mig på cykeln.
Och jo, jag hinner dit innan Fake Messiah öppnar kvällen. Hur de låter? Knepigt. Tekniskt utav själve fan. Någonting mittemellan teknisk dödsmetall och dito deathcore. Jag vet inte. De gör sin grej bra, men jag får ont i hjärnan av all gitarronani. Förbjud sjusträngade gitarrer.
Sedan, Zoma Cruz på scen. De låter som Nickelback, fast tyngre. Och det är ett sound som de hanterar. Visst gitarrkrångel till trots - de sköter leveransen bra. Sångaren har till och med en sjukt imponerande sångröst. Helt klart något att hålla ett ont öga på.
Men, så fort Michael Machine hamrar igång spelningen, så glöms allt vad teknisk dödsmetall och Nickelback heter bort. Nu är det rock'n'roll. Så som den var menad att spelas från början.
Michael Machine regerar, helt enkelt. Ett korrekt omdöme kan du läsa här, så slipper jag upprepa mig själv alltför mycket.
All in all - en lyckad helg så som jag ser det.
tisdag 5 april 2011
Det intensiva kvartalet
Låt mig inleda med att be om ursäkt för det fruktansvärt slarvigt hopsatta och oinspirerat skrivna inlägget som lades ut tidigare idag.
Det var absolut inte min mening att förolämpa er (din) intelligens. Inte på något vis.
Jag känner att det redan nu är dags att beröva den skräpiga textens topplacering i bloggen. Hur jag ska göra det? Jo. Så här. Jag ska lista de femton bästa spelningarna jag sett under 2011s inledande kvartal.
Eller, det är en sanning med modifikation. Några konserter genomförda under aprils första och andra dag kommer finnas med, och dessa tillhör ju faktiskt 2011s andra kvartal.
Men strunt samma. Skicka klagomål om du orkar bry dig.
I klassisk Skadade tankar-anda börjar vi nedifrån.
15. Chemical Vocation, 15 januari, Bodoni i Malmö
Årets första konsert för min del var också suveräna Uddevallabandet Chemical Vocations första på drygt fyra månader. Det blev en lördagskväll med pinsamt tunn publikuppslutning, ett peppat band och massvis med välkomponerad poprockpunk (alla tre är relevanta benämningar). Jag håller tummarna för att kvintetten återvänder snarare än snarast, nu när färska plattan "Write this moment" snart är här.
14. Raised Fist, 10 februari, Close Up-båten
"Det här är första och sista gången någonsin som Raised Fist spelar på en båt. Det är inte för att det är tråkigt, utan för att jag är skiträdd", säger Alle Hagman med uppspärrade ögon. Om rädslan spelar in på scenuppträdandet? Absolut inte. Alle genomför sina patenterade tvåmetershopp i sedvanlig anda och skriker oss till rätta i hårdslående dängor som "Friends and traitors" och en tagning av "Killing it" i dubbla hastigheten.
13. Napalm Death, 10 februari, Close Up-båten
Barney Greenway är utan konkurrens det coolaste inom brutal metal som går att ställa upp på scen. Hans typiskt brittiska soffliggarstil, hans breda dialekt i mellansnacken och hans totala förvandling till ett monster så fort en låt spelas går inte av för några hackor alls här i världen. Att Close Up-båtens coolaste bokning skulle bli annat än en succé fanns förstås inte på kartan.
12. The National, 28 februari, Mejeriet i Lund
Att evenemanget försenades med en halvtimme och jag stod under hela konserten med en ihållande rädsla för att missa sista bussen till Svedala och därmed tvingas ta en svindyr taxi spelade dessvärre in för att jag inte kunde njuta fullt ut när det begav sig. Men nu när jag tänker tillbaka - fanns det något som inte var fantastiskt med Nationals spelning? Nej. Allt från drivet i dängor som "Mistaken for strangers" och "Anyone's ghost" till lugnare bitar som den storslagna "England" var på topp. Allra bäst - avslutande "Vanderlyle crybaby geeks", där allt vad förstärkning heter stängdes av. Matt Berninger stod där och då för årets vackraste sånginsats, utan mikrofon. Obeskrivligt.
11. The Ark, 19 mars, KB i Malmö
Ola Salo är och förblir en av de största scenfigurerna vi har inom svensk musik. Lägger han av med musiken simultant med när The Ark går i graven, är det en regelrätt skandal. Denna afton är KB fyllt till en gräns som brandinspektionen knappast kan tillåta, och trycket från publikens sida är enormt. Ingen blir besviken. Från den coolt uppstyrda inledningen med "Hey modern days" till den svettiga, bitterljuva avslutningen med "Calleth you, cometh I" är det arenaunderhållning i klubbformat på en absolut toppnivå.
10. Adept, 1 april, KB i Malmö
Låt mig klargöra - Adept är Sveriges bästa liveband, och även en med deras mått mätt dålig spelning kan med lätthet spöa allt vad ditt favoritband kan prestera under sin bästa dag. Så är det bara. Just denna fredagskvällen var de inte i toppform, och några smådetaljer gjorde spelningen till något mindre helgjuten än de andra två jag sett kvintetten genomföra i år. Men jag hoppas inte jag att behöver vältra mig i superlativ för att du ska förstå att Adept är bäst, bäst och bäst, oavsett vilket.
9. Bleek, 25 februari, KB i Malmö
Punkkväll, står det på KBs hemsida. Nja. Purified Hatred inleder och spelar Trelleborgsk deathcore (det låter därefter - på gränsen till patetiskt). Florin fortsätter och ligger närmare Mötley Crüe än punk. KKPA är för all del trallpunk, men Bleek? Nej. Nu talar vi om alternativrock som luktar som ett Beatles för tjugohundratalet. Men det hindrar inte kvartetten från att vara överlägset bäst under kvällen. Det tycker publiken också - de flesta som sett de andra tre banden har varit där av anhörigskäl, men Bleek drar faktiskt en genuin fanskara. Upptäck bandet nu.
8. Sham 69, 31 mars, KB i Malmö
Sett till publikantalet är det många som dömt ut Sham 69. Varför? Tja. Det vet jag inte. Kanske för att det är trettiofem år sedan de bildades och de bara har en originalmedlem kvar. För ett punkband är det inget gott betyg, menar många. Men ack så fel de har. Det här är de vitalaste gubbarna jag sett på en scen sedan jag senast såg Motörhead. Och det, mina vänner, är ett så gott betyg som något.
7. Adept, 11 februari, Close Up-båten
Bara att bandet öppnar med "An era of treachery" (!) och att få höra livepremiären av "The ivory tower" gör att Adepts spelning på Close Up-båten alltid kommer vara ett minne värt att bevara. Jag har berättat om det som föregick spelningen, med packade gitarrister och högtalarsystem, så många gånger att jag inte tänker göra det här, men det är ytterligare ett coolt minne som skänker konserten ännu mer anledning att bli ihågkommen. Och vad är det vi brukar säga om Adept som liveband? Just det.
6. Engel, 18 mars, The Rock i Köpenhamn
Femtio danskar, ungefär, är på plats för att välkomna Engel till sin huvudstad. Det är pinsamt. Men kvintetten ska ha all heder för att de vägrar sura över det. Istället agerar de likadant som om det vore fullsatt, och därför blir ingen i lokalen missnöjd. Det slår gnistor om livebandet Engel, och allvarlig talat - vem behöver In Flames 2011 när vi har det här bandet?
5. Rise Against, 20 mars, Vega i Köpenhamn
Att enbart två låtar från färska "Endgame" spelas och ingen av dessa är den vackra halvballaden "Wait for me" är förstås en smula bittert. Annars är Rise Against ett pålitligt band. Tim McIllrath är alltid så rörlig som omständigheterna tillåter honom att vara. Zach Blair och Joe Principe är aldrig oinspirerade. "Prayer of the refugee" kan värma även det mest frusna av hjärtan. En gemytlig, familjär tillställning med ett av få moderna punkband som faktiskt har något att säga.
4. Kvelertak, 4 februari, Debaser i Malmö
"Vi spelade här i somras med Converge, och då var det ingen som kollade på oss!" berättar Erlend Hjelvik för det knökfulla Debaser. Trams. Jag var där. Den här gången handlade det emellertid om en smällkall februariafton där Kvelertak var huvudbandet och fyllt lokalen på egen hand. Och vilket röj. Sex håriga, sluskiga norrmän som löper amok till den mest vildsinta musiken du kan hitta i skärningspunkten mellan Immortal, Disfear och AC/DC - gissa hur stämningen blir? Korrekt!
3. Adept, 2 april, Beta i Köpenhamn
Jag trodde aldrig jag skulle få se Robert Ljung agera studsboll genom en hel spelning. Men se, det fick jag. I den minimala lokalen sliter Adept hund för att få över danskarna på sin sida, och jag har aldrig sett dem så här tokpeppade tidigare. För att klargöra - det här är den bästa spelningen jag sett Adept göra. Det går faktiskt inte beskriva mer detaljerat än så. Du skulle varit där. Varför var du inte där?
2. Walking With Strangers, 1 april, KB i Malmö
Folk kan hävda motsatsen hur mycket de vill - en större moshpit än den som Walking With Strangers får igång (som förband, dessutom) har sällan eller aldrig skådats på KB. Och det kommer från en som varit där inne fler gånger än vad du kan föreställa dig. Såvida du inte jobbar där. Men i alla fall, kvintetten från Trollhättan stegar på scen till sitt medryckande dubstep-intro, och redan här sköljs de över av en enorm respons. När sångaren Robin Schulz till sist studsar fram från logerna har han publiken i sin hand, och de följer konstant hans minsta vink. Detta, plus att få kan matcha blyfaktorn i bandets breakdowns, gör det till en fysisk upplevelse även för oss torrbollar som håller oss i bakgrunden spelningen igenom. Mer intensiv än så här blir ingen metalspelning. Ingen!
1. Hurts, 3 mars, Vega i Köpenhamn
Det bästa sättet att säkra så många nöjda konsertbesökare som möjligt? Turnera, turnera och turnera lite till. Det har den brittiska syntpopduon Hurts gjort, och resultatet är strålande. Redan i höstas, när jag såg bandet på Debaser Medis i Stockholm och de inte hade tillnärmelsevis så många spelningar på sitt samvete som nu, visade de prov på att de är ett liveband att räkna med. Nu - när Adam Anderson vågar flörta lite kaxigt med publiken, när Theo Hutchcraft blivit en intensiv och rörlig frontman av nästan samma kaliber som David Gahan, när det nya kompbandet garanterar ett mer kraftfullt, effektivt framförande än tidigare - är de kanske rentav det bästa som finns. Jag vill tro det, i alla fall.
Fotnot: vill du läsa mer om en särskild spelning finns recensioner av Bleek och Sham 69 på Muzic.se. Konserterna på Close Up-båten finns recenserade i Close Up Magazine #129. Resten finns omnämnt i diverse inlägg här på bloggen. Sätt igång att leta!
Det var absolut inte min mening att förolämpa er (din) intelligens. Inte på något vis.
Jag känner att det redan nu är dags att beröva den skräpiga textens topplacering i bloggen. Hur jag ska göra det? Jo. Så här. Jag ska lista de femton bästa spelningarna jag sett under 2011s inledande kvartal.
Eller, det är en sanning med modifikation. Några konserter genomförda under aprils första och andra dag kommer finnas med, och dessa tillhör ju faktiskt 2011s andra kvartal.
Men strunt samma. Skicka klagomål om du orkar bry dig.
I klassisk Skadade tankar-anda börjar vi nedifrån.
15. Chemical Vocation, 15 januari, Bodoni i Malmö
Årets första konsert för min del var också suveräna Uddevallabandet Chemical Vocations första på drygt fyra månader. Det blev en lördagskväll med pinsamt tunn publikuppslutning, ett peppat band och massvis med välkomponerad poprockpunk (alla tre är relevanta benämningar). Jag håller tummarna för att kvintetten återvänder snarare än snarast, nu när färska plattan "Write this moment" snart är här.
14. Raised Fist, 10 februari, Close Up-båten
"Det här är första och sista gången någonsin som Raised Fist spelar på en båt. Det är inte för att det är tråkigt, utan för att jag är skiträdd", säger Alle Hagman med uppspärrade ögon. Om rädslan spelar in på scenuppträdandet? Absolut inte. Alle genomför sina patenterade tvåmetershopp i sedvanlig anda och skriker oss till rätta i hårdslående dängor som "Friends and traitors" och en tagning av "Killing it" i dubbla hastigheten.
13. Napalm Death, 10 februari, Close Up-båten
Barney Greenway är utan konkurrens det coolaste inom brutal metal som går att ställa upp på scen. Hans typiskt brittiska soffliggarstil, hans breda dialekt i mellansnacken och hans totala förvandling till ett monster så fort en låt spelas går inte av för några hackor alls här i världen. Att Close Up-båtens coolaste bokning skulle bli annat än en succé fanns förstås inte på kartan.
12. The National, 28 februari, Mejeriet i Lund
Att evenemanget försenades med en halvtimme och jag stod under hela konserten med en ihållande rädsla för att missa sista bussen till Svedala och därmed tvingas ta en svindyr taxi spelade dessvärre in för att jag inte kunde njuta fullt ut när det begav sig. Men nu när jag tänker tillbaka - fanns det något som inte var fantastiskt med Nationals spelning? Nej. Allt från drivet i dängor som "Mistaken for strangers" och "Anyone's ghost" till lugnare bitar som den storslagna "England" var på topp. Allra bäst - avslutande "Vanderlyle crybaby geeks", där allt vad förstärkning heter stängdes av. Matt Berninger stod där och då för årets vackraste sånginsats, utan mikrofon. Obeskrivligt.
11. The Ark, 19 mars, KB i Malmö
Ola Salo är och förblir en av de största scenfigurerna vi har inom svensk musik. Lägger han av med musiken simultant med när The Ark går i graven, är det en regelrätt skandal. Denna afton är KB fyllt till en gräns som brandinspektionen knappast kan tillåta, och trycket från publikens sida är enormt. Ingen blir besviken. Från den coolt uppstyrda inledningen med "Hey modern days" till den svettiga, bitterljuva avslutningen med "Calleth you, cometh I" är det arenaunderhållning i klubbformat på en absolut toppnivå.
10. Adept, 1 april, KB i Malmö
Låt mig klargöra - Adept är Sveriges bästa liveband, och även en med deras mått mätt dålig spelning kan med lätthet spöa allt vad ditt favoritband kan prestera under sin bästa dag. Så är det bara. Just denna fredagskvällen var de inte i toppform, och några smådetaljer gjorde spelningen till något mindre helgjuten än de andra två jag sett kvintetten genomföra i år. Men jag hoppas inte jag att behöver vältra mig i superlativ för att du ska förstå att Adept är bäst, bäst och bäst, oavsett vilket.
9. Bleek, 25 februari, KB i Malmö
Punkkväll, står det på KBs hemsida. Nja. Purified Hatred inleder och spelar Trelleborgsk deathcore (det låter därefter - på gränsen till patetiskt). Florin fortsätter och ligger närmare Mötley Crüe än punk. KKPA är för all del trallpunk, men Bleek? Nej. Nu talar vi om alternativrock som luktar som ett Beatles för tjugohundratalet. Men det hindrar inte kvartetten från att vara överlägset bäst under kvällen. Det tycker publiken också - de flesta som sett de andra tre banden har varit där av anhörigskäl, men Bleek drar faktiskt en genuin fanskara. Upptäck bandet nu.
8. Sham 69, 31 mars, KB i Malmö
Sett till publikantalet är det många som dömt ut Sham 69. Varför? Tja. Det vet jag inte. Kanske för att det är trettiofem år sedan de bildades och de bara har en originalmedlem kvar. För ett punkband är det inget gott betyg, menar många. Men ack så fel de har. Det här är de vitalaste gubbarna jag sett på en scen sedan jag senast såg Motörhead. Och det, mina vänner, är ett så gott betyg som något.
7. Adept, 11 februari, Close Up-båten
Bara att bandet öppnar med "An era of treachery" (!) och att få höra livepremiären av "The ivory tower" gör att Adepts spelning på Close Up-båten alltid kommer vara ett minne värt att bevara. Jag har berättat om det som föregick spelningen, med packade gitarrister och högtalarsystem, så många gånger att jag inte tänker göra det här, men det är ytterligare ett coolt minne som skänker konserten ännu mer anledning att bli ihågkommen. Och vad är det vi brukar säga om Adept som liveband? Just det.
6. Engel, 18 mars, The Rock i Köpenhamn
Femtio danskar, ungefär, är på plats för att välkomna Engel till sin huvudstad. Det är pinsamt. Men kvintetten ska ha all heder för att de vägrar sura över det. Istället agerar de likadant som om det vore fullsatt, och därför blir ingen i lokalen missnöjd. Det slår gnistor om livebandet Engel, och allvarlig talat - vem behöver In Flames 2011 när vi har det här bandet?
5. Rise Against, 20 mars, Vega i Köpenhamn
Att enbart två låtar från färska "Endgame" spelas och ingen av dessa är den vackra halvballaden "Wait for me" är förstås en smula bittert. Annars är Rise Against ett pålitligt band. Tim McIllrath är alltid så rörlig som omständigheterna tillåter honom att vara. Zach Blair och Joe Principe är aldrig oinspirerade. "Prayer of the refugee" kan värma även det mest frusna av hjärtan. En gemytlig, familjär tillställning med ett av få moderna punkband som faktiskt har något att säga.
4. Kvelertak, 4 februari, Debaser i Malmö
"Vi spelade här i somras med Converge, och då var det ingen som kollade på oss!" berättar Erlend Hjelvik för det knökfulla Debaser. Trams. Jag var där. Den här gången handlade det emellertid om en smällkall februariafton där Kvelertak var huvudbandet och fyllt lokalen på egen hand. Och vilket röj. Sex håriga, sluskiga norrmän som löper amok till den mest vildsinta musiken du kan hitta i skärningspunkten mellan Immortal, Disfear och AC/DC - gissa hur stämningen blir? Korrekt!
3. Adept, 2 april, Beta i Köpenhamn
Jag trodde aldrig jag skulle få se Robert Ljung agera studsboll genom en hel spelning. Men se, det fick jag. I den minimala lokalen sliter Adept hund för att få över danskarna på sin sida, och jag har aldrig sett dem så här tokpeppade tidigare. För att klargöra - det här är den bästa spelningen jag sett Adept göra. Det går faktiskt inte beskriva mer detaljerat än så. Du skulle varit där. Varför var du inte där?
2. Walking With Strangers, 1 april, KB i Malmö
Folk kan hävda motsatsen hur mycket de vill - en större moshpit än den som Walking With Strangers får igång (som förband, dessutom) har sällan eller aldrig skådats på KB. Och det kommer från en som varit där inne fler gånger än vad du kan föreställa dig. Såvida du inte jobbar där. Men i alla fall, kvintetten från Trollhättan stegar på scen till sitt medryckande dubstep-intro, och redan här sköljs de över av en enorm respons. När sångaren Robin Schulz till sist studsar fram från logerna har han publiken i sin hand, och de följer konstant hans minsta vink. Detta, plus att få kan matcha blyfaktorn i bandets breakdowns, gör det till en fysisk upplevelse även för oss torrbollar som håller oss i bakgrunden spelningen igenom. Mer intensiv än så här blir ingen metalspelning. Ingen!
1. Hurts, 3 mars, Vega i Köpenhamn
Det bästa sättet att säkra så många nöjda konsertbesökare som möjligt? Turnera, turnera och turnera lite till. Det har den brittiska syntpopduon Hurts gjort, och resultatet är strålande. Redan i höstas, när jag såg bandet på Debaser Medis i Stockholm och de inte hade tillnärmelsevis så många spelningar på sitt samvete som nu, visade de prov på att de är ett liveband att räkna med. Nu - när Adam Anderson vågar flörta lite kaxigt med publiken, när Theo Hutchcraft blivit en intensiv och rörlig frontman av nästan samma kaliber som David Gahan, när det nya kompbandet garanterar ett mer kraftfullt, effektivt framförande än tidigare - är de kanske rentav det bästa som finns. Jag vill tro det, i alla fall.
Fotnot: vill du läsa mer om en särskild spelning finns recensioner av Bleek och Sham 69 på Muzic.se. Konserterna på Close Up-båten finns recenserade i Close Up Magazine #129. Resten finns omnämnt i diverse inlägg här på bloggen. Sätt igång att leta!
Mars månads skivskörd
Mars har bjudit på betydligt starkare skivsläpp än februari, och betydligt fler höjdare än vad januari kunde ståta med. Å andra sidan kunde årets inledande månad skryta med inte mindre än fem (!) skivor som placerade sig som nior på en tiogradig betygsskala.
Riktigt så många direkta klassiker dök inte upp under mars. Men gott och väl fler hörvärda skivor än tidigare i år. Jag var rentav tvungen att sålla den här gången för att få ner det till tio plattor på listan. Låt oss påbörja den sedvanliga tio-till-ett-nedräkningen.
10. Same Old Story - A great disgrace
Debutskiva från en Karlskogakvartett som låter ungefär som Rise Against, Strung Out och Pennywise. Starkast är singelspåret "Study your bible belt" och aggressiva "Stand alone". För att vara ett förstlingverk är det här grymt imponerande, och ett band som jag kommer följa med stor glädje.
9. Terra Tenebrosa - The tunnels
Tycker du att Marduk och Burzum spelar skrämmande, kuslig musik? Väx upp. Från en före detta Breach-medlem, som vill vara anonym och därför kallar sig The Cuckoo, kommer nu projektet Terra Tenebrosa där ondskefulla ackordföljder, bottenlöst mörker och arrangemang direkt från helvetet sätter prägel på en platta som orsakar ständigt återkommande mardrömmar.
8. Panzerchrist - Regiment ragnarok
Gitarristen Rasmus Henriksen var en anspråkslös, enkel, trevlig herre när jag pratade med honom häromsistens. Det kan inte sägas om Panzerchrist och deras musik. Ta Sodoms krigstema, Cannibal Corpses brutalitet, Vaders mangelfaktor och en nypa melodislingor från Mayhems hemligaste kammare, och du har ett hum om hur veteranernas sjätte platta låter.
7. Band Of Heathens - Top hat crown and the clapmaster's son
Sydstaternas just nu coolaste band har på tredje plattan nästan helt gått ifrån den grymt sköna country som utgjorde den självbetitlade debuten. Nu handlar det till fullo om sydstatsfunk i stil med Little Feat. Något fel i det? Absolut inte. I låtkvartetten "I ain't running", "Gravity", "Free again" och "Hurricane" har de prickat in en av de bästa musiksviterna vi kommer att få höra i år. Missa inte deras Sverigespelningar senare i vår. Vi ses på Babel i Malmö den elfte maj.
6. Amon Amarth - Surtur rising
Nej, någon ny toppnotering blev det inte. Men det är klart - efter ett monsterverk som "With Oden on our side" kan det inte gå ännu längre uppåt. Tumbavikingarnas färska verk är den sävligaste skiva de släppt sedan "The avenger" och är överlag mer episkt inriktad än vad de tidigare varit. Hårdheten får stå tillbaka till fördel för dramatik, med några få undantag. Likväl en kolossalt bra platta - Amon Amarth kan aldrig misslyckas.
5. Dropkick Murphys - Going out in style
Jag saknar en "The state of Massachussetts". En "I'm shipping up to boston". En "Worker's song". En riktigt odödlig låt som åker fram på fest efter fest efter fest efter fest efter fest. "Deeds not words" kommer ganska nära, emellertid. Annars är "Take 'em down" med stampkomp och banjo det kanske tuffaste inslaget på plattan, och sugen på att dansa - det blir man. Mer begär jag inte.
4. Haunted - Unseen
"All ends well" låter skrämmande mycket som Alice in Chains, medan titelspåret för tankarna åt Dark Tranquillity (ni som säger In Flames - gå och lägg er). Det låter emellertid aldrig som klassiska Haunted, utom möjligen i öppnande "Never better". Stiländring eller inte, så hanterar bandet precis vilken stil som helst, vilket "Unseen" tydligt visar. Den är lika spännande och intressant som njutbar att lyssna på. Stor seger, helt enkelt.
3. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
I april förra året skulle Slim Cessna's Auto Club komma till Sverige och Malmö, men tvingades ställa in på grund av den där satans vulkanen på island. I år, i maj, gör de ett nytt försök. Och med "Unentitled" i högsta hugg råder det ingen tvivel om att det kommer bli en legendarisk kväll när bandet intar Babel på min tjugoårsdag. Tills dess repeatar jag "Do you know thee enemy?" och resten av skivan oavbrutet.
2. Bloodiest - Descent
Jag har inte en blekaste aning om hur det här ska genrekategoriseras. Vissa riff låter förskjutningar i jordskorpan á la Neurosis. De sugande mörka arrangemangen för tankarna åt Swans. Sångaren låter som om han är kidnappad från valfritt sjuttiotalsrockband. Många harmonier är närmast stulna från klassisk musik. En genomgående känsla är filmmusik, och då Ennio Morricone och hans westernsoundtrack i synnerhet. Experimentlustan och det nyskapande hamnar emellertid bara på en andra plats - viktigast är att skivan är helt fantastiskt bra.
1. Adept - Death dealers
Förutsägbart, visst. Inte desto mindre helt korrekt. Få band slår Adept på fingrarna - det bara är så. Vare sig det handlar om storslaget vackra, melodiska refränger i "The ivory tower" och "Hope", mangel i "First round first minute", partystarters i "The lost boys", moshuppmaningar i "If I'm a failure, you're a tragedy" eller krossade hjärtan i "This could be home". Skivan är hårdare än sin föregångare, "Another year of disaster", om du missat det. Bättre eller sämre? Lika bra, fast på ett annat sätt. Adept är bäst, helt enkelt.
Riktigt så många direkta klassiker dök inte upp under mars. Men gott och väl fler hörvärda skivor än tidigare i år. Jag var rentav tvungen att sålla den här gången för att få ner det till tio plattor på listan. Låt oss påbörja den sedvanliga tio-till-ett-nedräkningen.
10. Same Old Story - A great disgrace
Debutskiva från en Karlskogakvartett som låter ungefär som Rise Against, Strung Out och Pennywise. Starkast är singelspåret "Study your bible belt" och aggressiva "Stand alone". För att vara ett förstlingverk är det här grymt imponerande, och ett band som jag kommer följa med stor glädje.
9. Terra Tenebrosa - The tunnels
Tycker du att Marduk och Burzum spelar skrämmande, kuslig musik? Väx upp. Från en före detta Breach-medlem, som vill vara anonym och därför kallar sig The Cuckoo, kommer nu projektet Terra Tenebrosa där ondskefulla ackordföljder, bottenlöst mörker och arrangemang direkt från helvetet sätter prägel på en platta som orsakar ständigt återkommande mardrömmar.
8. Panzerchrist - Regiment ragnarok
Gitarristen Rasmus Henriksen var en anspråkslös, enkel, trevlig herre när jag pratade med honom häromsistens. Det kan inte sägas om Panzerchrist och deras musik. Ta Sodoms krigstema, Cannibal Corpses brutalitet, Vaders mangelfaktor och en nypa melodislingor från Mayhems hemligaste kammare, och du har ett hum om hur veteranernas sjätte platta låter.
7. Band Of Heathens - Top hat crown and the clapmaster's son
Sydstaternas just nu coolaste band har på tredje plattan nästan helt gått ifrån den grymt sköna country som utgjorde den självbetitlade debuten. Nu handlar det till fullo om sydstatsfunk i stil med Little Feat. Något fel i det? Absolut inte. I låtkvartetten "I ain't running", "Gravity", "Free again" och "Hurricane" har de prickat in en av de bästa musiksviterna vi kommer att få höra i år. Missa inte deras Sverigespelningar senare i vår. Vi ses på Babel i Malmö den elfte maj.
6. Amon Amarth - Surtur rising
Nej, någon ny toppnotering blev det inte. Men det är klart - efter ett monsterverk som "With Oden on our side" kan det inte gå ännu längre uppåt. Tumbavikingarnas färska verk är den sävligaste skiva de släppt sedan "The avenger" och är överlag mer episkt inriktad än vad de tidigare varit. Hårdheten får stå tillbaka till fördel för dramatik, med några få undantag. Likväl en kolossalt bra platta - Amon Amarth kan aldrig misslyckas.
5. Dropkick Murphys - Going out in style
Jag saknar en "The state of Massachussetts". En "I'm shipping up to boston". En "Worker's song". En riktigt odödlig låt som åker fram på fest efter fest efter fest efter fest efter fest. "Deeds not words" kommer ganska nära, emellertid. Annars är "Take 'em down" med stampkomp och banjo det kanske tuffaste inslaget på plattan, och sugen på att dansa - det blir man. Mer begär jag inte.
4. Haunted - Unseen
"All ends well" låter skrämmande mycket som Alice in Chains, medan titelspåret för tankarna åt Dark Tranquillity (ni som säger In Flames - gå och lägg er). Det låter emellertid aldrig som klassiska Haunted, utom möjligen i öppnande "Never better". Stiländring eller inte, så hanterar bandet precis vilken stil som helst, vilket "Unseen" tydligt visar. Den är lika spännande och intressant som njutbar att lyssna på. Stor seger, helt enkelt.
3. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
I april förra året skulle Slim Cessna's Auto Club komma till Sverige och Malmö, men tvingades ställa in på grund av den där satans vulkanen på island. I år, i maj, gör de ett nytt försök. Och med "Unentitled" i högsta hugg råder det ingen tvivel om att det kommer bli en legendarisk kväll när bandet intar Babel på min tjugoårsdag. Tills dess repeatar jag "Do you know thee enemy?" och resten av skivan oavbrutet.
2. Bloodiest - Descent
Jag har inte en blekaste aning om hur det här ska genrekategoriseras. Vissa riff låter förskjutningar i jordskorpan á la Neurosis. De sugande mörka arrangemangen för tankarna åt Swans. Sångaren låter som om han är kidnappad från valfritt sjuttiotalsrockband. Många harmonier är närmast stulna från klassisk musik. En genomgående känsla är filmmusik, och då Ennio Morricone och hans westernsoundtrack i synnerhet. Experimentlustan och det nyskapande hamnar emellertid bara på en andra plats - viktigast är att skivan är helt fantastiskt bra.
1. Adept - Death dealers
Förutsägbart, visst. Inte desto mindre helt korrekt. Få band slår Adept på fingrarna - det bara är så. Vare sig det handlar om storslaget vackra, melodiska refränger i "The ivory tower" och "Hope", mangel i "First round first minute", partystarters i "The lost boys", moshuppmaningar i "If I'm a failure, you're a tragedy" eller krossade hjärtan i "This could be home". Skivan är hårdare än sin föregångare, "Another year of disaster", om du missat det. Bättre eller sämre? Lika bra, fast på ett annat sätt. Adept är bäst, helt enkelt.
söndag 3 april 2011
Att vandra med främlingar och elever
Ibland utsätter man sig medvetet för mer av någonting än vad man egentligen klarar av. Varför man gör det? Antingen är man dum i huvudet. Eller så älskar man saken i fråga. För mig har det i förrgår och i går tveklöst handlat om det sistnämnda.
Men låt oss ta det från början.
Det är fredag och datumet är den första april. Jag traskar från Södervärn till KB någon gång runt kvart i sju på kvällen. Har en tid för intervju med Trollhättans stolheter Walking With Strangers klockan sju. Tar mig till KB, ringer basist-Christian, sätter mig deras loge och ställer en hel hög med korkade frågor. Det tuffaste är emellertid att det här snacket är den hundrade intervjun jag genomför. Walking With Strangers får äran att bli de som får upp antalet till det tresiffriga. Respekt till denna suveräna kvintett.
Det är det andra stoppet på turnén, som är i Adepts regi och ska ta banden genom ett antal städer i Skandinavien. Brittiska While She Sleeps är tänkta att spela efter Walking With Strangers, men tvingades på grund av strul med turnébussen att ställa in premiären i Göteborg kvällen innan. Det har inte löst sig i kväll heller, så gårdagens inhoppare, Trollhättans andra stolheter I Am Hunger, blir blixtinkallade i kväll igen och går först på scen. De spelar bara i knappt en kvart, men gör ändå en grymt bra spelning. All heder för att de gör sin grej så entusiastiskt trots att ingen (typ) i lokalen hört talas om dem.
Något senare går Walking With Strangers på scen till ett coolt dubstepintro. Responsen de får är enorm. Moshpiten breder ut sig över en absurt stor yta och har förvånansvärt många deltagare. Det är - faktiskt - den största moshpit jag sett på KB.
Och vilken spelning. Den ovillkorliga kärleken från publikens sida i kombination med det peppade bandet gör att kvintetten avgår med segern om kvällens bästa spelning. Snorbra!
Det är absolut inte så att Adept gör dåligt i från sig. Nej, jag håller fortfarande Trosa-snubbarna som Sveriges bästa liveband. Spelningen är tokgrym, tro inget annat. Men det finns ett antal detaljer jag kan invända mot, och som kommer få mig att låta som sjukt negativ och gnällig.
Äh, jag tar risken. De använder sig av något för mycket backtracks numera, gängskrål, sångstämmor och en massa annat. Störande. Robert Ljung, sångaren, verkar inte ha sin bästa dag utan är förvånansvärt loj under och mellan låtarna. Bandets agerande ser lite för utstuderat ut, som när gitarristen Jerry Repo ställer sig på medhörningen och får en spotlight riktad mot sig i introt till "Death dealers".
Notera, och det här är viktigt, att det är enbart små, i sammanhanget oviktiga detaljer som jag påpekat. Det är inget som ändrar min uppfattning om att det är en bra spelning vi får se. Absolut inte. Det är bara tillräckligt för att det inte ska vara den bästa spelningen jag sett Adept göra. Men det är bra nog. Helvete, det är suveränt bra.
Extranumret "At least give me my dreams back, you negligent whore!" (att de spelar denna är anledning nog att falla på knä och dyrka) klingar ut cirka fem minuter innan min tjugo i elva-buss går från Södervärn. Eftersom jag ska skriva högskoleprovet morgonen efter tar jag mina chanser och rusar för allt jag är värd mot bussen. Jag missar den, så klart. Så jag möter upp ett antal kamrater utanför Vinylbaren och går in på KB igen för att fördriva de sjuttio minuterna det dröjer innan nästa buss går.
Väl där hittar vi Christian och trummis-Anton ute i rökrutan. Den sistnämnde hamnar i kläm med KB:s mest skrämmande vakt. Se bilden här bredvid (det syns emellertid inte hur livrädd Anton är).
I alla fall. Jag är hemma runt halv ett och försöker få så mycket sömn som möjligt innan mitt fjärde högskoleprov. Det går så där, och provet i sig går katastrofalt dåligt. Men strunt samma.
Hinner inte mer än hem till Svedala förrän jag ger mig i väg igen, och denna gången styr jag kosan mot Köpenhamn för att beskåda samma turnépaket på det relativt nyöppnade konsertstället Beta.
Stället i fråga består av en rymlig foajé, en bar och en liten, liten konsertlokal. Känns som att det är en lokal där det kan bli grymt bra spelningar om det dyker upp lite folk som ger grym respons.
Så blir det inte i kväll, dock. Åtminstone inte när Walking With Strangers går på scen. Det är inte ens femtio människor på plats och av dessa är det ungefär två kids som röjer, och det väldigt sporadiskt.
Responsen suger, rent ut sagt. Vilket är synd. Sångar-Robin försöker peppa publiken i en låt. Först skriker han om att han vill se en moshpit. Ingen rör sig. Han vrålar "Let me see some headbanging!". Ingen rör sig. Han ber om att få se på några händer i luften. Fem-sex stycken lyfter nävarna.
Det är direkt pinsamt. Men ändlöst med kredd till bandet för att de ändå levererar så gott de kan och gör en engagerad insats hela vägen i mål. Det är en bra spelning trots den kassa publiken. Men när jag pratar med bandet efteråt är de själva inte nöjda. Oh well.
While She Sleeps gör därefter turnépremiär. Folk verkar grymt uppspelta över detta, då bandet drar uppskattningsvis tre gånger mer folk än vad Walking With Strangers gjorde.
Det är grymt märkligt, emellertid. Inget större fel på vad britterna gör, men jämfört med musiken som Trollhättan-kvintetten gjort är de inte ens en piss i Mississippi. För att vara konkret - "Buried dead and done" spöar "The north stands for nothing" något fruktansvärt.
Men jag verkar vara relativt ensam om åsikten. Moshen är större, responsen är större. För all del, While She Sleeps gör en bra insats och är ett energiskt, svettigt liveband. Fast när musiken haltar kan det aldrig ta sig över tröskeln där det står "bra, men inte mycket mer". De saknar förmågan att lägga i den extra växel som Walking With Strangers visade att de hanterade kvällen innan.
Än så länge har lördagskvällen inte haft mycket att sätta emot fredagen. Men tusan, vad det ändras. För i kväll är Adept på riktigt övertygarhumör. Robert uppför sig som en studsboll nästan hela tiden, i en utsträckning jag aldrig sett honom vara i närheten av. Och då är detta sjunde gången jag ser en spelning med kvintetten.
Bandets backtracks är nerskruvade i volym och mindre irriterade än i går. Killarna verkar mer peppade på att verkligen jobba för att få publiken på sin sida. Robert får förvisso lite röstproblem mitt i setet, men det löser sig inom två-tre låtar.
Ungefär så här upplever jag skillnaden: i Malmö visste kvintetten om att alla inne på KB älskar dem förbehållningslöst, oavsett vad de tar sig för. I Köpenhamn finns inte den självklarheten och därför måste de arbeta med varenda muskel i kroppen, konstant, för att nå någonstans.
Fast egentligen är min hypotes irrelevant. Det som spelar roll är detta - i kväll gör Adept den bästa spelningen jag hittills sett dem göra. Det enda smolket i bägaren är att "At least give me my dreams back, you negligent whore!" utgår från setlistan. Men man kan inte få allt, som de säger.
Självklart ska jag bjussa på setlistor också. Det är min grej.
Adept använde sig av dessa låtar i den här ordningen:
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
Business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
At least give me my dreams back, you negligent whore! (Spelades endast i Malmö)
Walking With Strangers, däremot, spelade detta setet bägge kvällarna:
(obetitlad introduktionslåt)
The provider
Lost
Unforgiving
Dead hands
(dubstep-mellanspel)
Buried, dead and done
The deathcore song
Intro
Sammanfattningsvis - trots att jag dog väldigt mycket inombords mellan klockan åtta och fyra under lördagen - en tokgrym helg. Nu är det bara att hålla tummarna för att Walking With Strangers återvänder till Malmö typ jävligt snart. Adept och I Am Hunger också, för den delen.
(Har du läst ända hit så är du förtjänt av en ursäkt för den lökiga titeln på inlägget)
Men låt oss ta det från början.
Det är fredag och datumet är den första april. Jag traskar från Södervärn till KB någon gång runt kvart i sju på kvällen. Har en tid för intervju med Trollhättans stolheter Walking With Strangers klockan sju. Tar mig till KB, ringer basist-Christian, sätter mig deras loge och ställer en hel hög med korkade frågor. Det tuffaste är emellertid att det här snacket är den hundrade intervjun jag genomför. Walking With Strangers får äran att bli de som får upp antalet till det tresiffriga. Respekt till denna suveräna kvintett.
Det är det andra stoppet på turnén, som är i Adepts regi och ska ta banden genom ett antal städer i Skandinavien. Brittiska While She Sleeps är tänkta att spela efter Walking With Strangers, men tvingades på grund av strul med turnébussen att ställa in premiären i Göteborg kvällen innan. Det har inte löst sig i kväll heller, så gårdagens inhoppare, Trollhättans andra stolheter I Am Hunger, blir blixtinkallade i kväll igen och går först på scen. De spelar bara i knappt en kvart, men gör ändå en grymt bra spelning. All heder för att de gör sin grej så entusiastiskt trots att ingen (typ) i lokalen hört talas om dem.
Något senare går Walking With Strangers på scen till ett coolt dubstepintro. Responsen de får är enorm. Moshpiten breder ut sig över en absurt stor yta och har förvånansvärt många deltagare. Det är - faktiskt - den största moshpit jag sett på KB.
Och vilken spelning. Den ovillkorliga kärleken från publikens sida i kombination med det peppade bandet gör att kvintetten avgår med segern om kvällens bästa spelning. Snorbra!
Det är absolut inte så att Adept gör dåligt i från sig. Nej, jag håller fortfarande Trosa-snubbarna som Sveriges bästa liveband. Spelningen är tokgrym, tro inget annat. Men det finns ett antal detaljer jag kan invända mot, och som kommer få mig att låta som sjukt negativ och gnällig.
Äh, jag tar risken. De använder sig av något för mycket backtracks numera, gängskrål, sångstämmor och en massa annat. Störande. Robert Ljung, sångaren, verkar inte ha sin bästa dag utan är förvånansvärt loj under och mellan låtarna. Bandets agerande ser lite för utstuderat ut, som när gitarristen Jerry Repo ställer sig på medhörningen och får en spotlight riktad mot sig i introt till "Death dealers".
Notera, och det här är viktigt, att det är enbart små, i sammanhanget oviktiga detaljer som jag påpekat. Det är inget som ändrar min uppfattning om att det är en bra spelning vi får se. Absolut inte. Det är bara tillräckligt för att det inte ska vara den bästa spelningen jag sett Adept göra. Men det är bra nog. Helvete, det är suveränt bra.
Extranumret "At least give me my dreams back, you negligent whore!" (att de spelar denna är anledning nog att falla på knä och dyrka) klingar ut cirka fem minuter innan min tjugo i elva-buss går från Södervärn. Eftersom jag ska skriva högskoleprovet morgonen efter tar jag mina chanser och rusar för allt jag är värd mot bussen. Jag missar den, så klart. Så jag möter upp ett antal kamrater utanför Vinylbaren och går in på KB igen för att fördriva de sjuttio minuterna det dröjer innan nästa buss går.
Väl där hittar vi Christian och trummis-Anton ute i rökrutan. Den sistnämnde hamnar i kläm med KB:s mest skrämmande vakt. Se bilden här bredvid (det syns emellertid inte hur livrädd Anton är).
I alla fall. Jag är hemma runt halv ett och försöker få så mycket sömn som möjligt innan mitt fjärde högskoleprov. Det går så där, och provet i sig går katastrofalt dåligt. Men strunt samma.
Hinner inte mer än hem till Svedala förrän jag ger mig i väg igen, och denna gången styr jag kosan mot Köpenhamn för att beskåda samma turnépaket på det relativt nyöppnade konsertstället Beta.
Stället i fråga består av en rymlig foajé, en bar och en liten, liten konsertlokal. Känns som att det är en lokal där det kan bli grymt bra spelningar om det dyker upp lite folk som ger grym respons.
Så blir det inte i kväll, dock. Åtminstone inte när Walking With Strangers går på scen. Det är inte ens femtio människor på plats och av dessa är det ungefär två kids som röjer, och det väldigt sporadiskt.
Responsen suger, rent ut sagt. Vilket är synd. Sångar-Robin försöker peppa publiken i en låt. Först skriker han om att han vill se en moshpit. Ingen rör sig. Han vrålar "Let me see some headbanging!". Ingen rör sig. Han ber om att få se på några händer i luften. Fem-sex stycken lyfter nävarna.
Det är direkt pinsamt. Men ändlöst med kredd till bandet för att de ändå levererar så gott de kan och gör en engagerad insats hela vägen i mål. Det är en bra spelning trots den kassa publiken. Men när jag pratar med bandet efteråt är de själva inte nöjda. Oh well.
While She Sleeps gör därefter turnépremiär. Folk verkar grymt uppspelta över detta, då bandet drar uppskattningsvis tre gånger mer folk än vad Walking With Strangers gjorde.
Det är grymt märkligt, emellertid. Inget större fel på vad britterna gör, men jämfört med musiken som Trollhättan-kvintetten gjort är de inte ens en piss i Mississippi. För att vara konkret - "Buried dead and done" spöar "The north stands for nothing" något fruktansvärt.
Men jag verkar vara relativt ensam om åsikten. Moshen är större, responsen är större. För all del, While She Sleeps gör en bra insats och är ett energiskt, svettigt liveband. Fast när musiken haltar kan det aldrig ta sig över tröskeln där det står "bra, men inte mycket mer". De saknar förmågan att lägga i den extra växel som Walking With Strangers visade att de hanterade kvällen innan.
Än så länge har lördagskvällen inte haft mycket att sätta emot fredagen. Men tusan, vad det ändras. För i kväll är Adept på riktigt övertygarhumör. Robert uppför sig som en studsboll nästan hela tiden, i en utsträckning jag aldrig sett honom vara i närheten av. Och då är detta sjunde gången jag ser en spelning med kvintetten.
Bandets backtracks är nerskruvade i volym och mindre irriterade än i går. Killarna verkar mer peppade på att verkligen jobba för att få publiken på sin sida. Robert får förvisso lite röstproblem mitt i setet, men det löser sig inom två-tre låtar.
Ungefär så här upplever jag skillnaden: i Malmö visste kvintetten om att alla inne på KB älskar dem förbehållningslöst, oavsett vad de tar sig för. I Köpenhamn finns inte den självklarheten och därför måste de arbeta med varenda muskel i kroppen, konstant, för att nå någonstans.
Fast egentligen är min hypotes irrelevant. Det som spelar roll är detta - i kväll gör Adept den bästa spelningen jag hittills sett dem göra. Det enda smolket i bägaren är att "At least give me my dreams back, you negligent whore!" utgår från setlistan. Men man kan inte få allt, som de säger.
Självklart ska jag bjussa på setlistor också. Det är min grej.
Adept använde sig av dessa låtar i den här ordningen:
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
Business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight
At least give me my dreams back, you negligent whore! (Spelades endast i Malmö)
Walking With Strangers, däremot, spelade detta setet bägge kvällarna:
(obetitlad introduktionslåt)
The provider
Lost
Unforgiving
Dead hands
(dubstep-mellanspel)
Buried, dead and done
The deathcore song
Intro
Sammanfattningsvis - trots att jag dog väldigt mycket inombords mellan klockan åtta och fyra under lördagen - en tokgrym helg. Nu är det bara att hålla tummarna för att Walking With Strangers återvänder till Malmö typ jävligt snart. Adept och I Am Hunger också, för den delen.
(Har du läst ända hit så är du förtjänt av en ursäkt för den lökiga titeln på inlägget)
fredag 1 april 2011
Punkfarfar och dess barnbarn
Jo, alltså. Igår kväll vankades det Sham 69 och CDCP på KB. Båda banden gjorde grymt bra spelningar. CDCP hade jag aldrig hört förr, men blev klart imponerad av deras sinnessjuka röj som minde om såväl Converge som Disfear och allsköns simpel skabbpunk. Och allting däremellan.
Sham 69, då? Jo, det var förmodligen de piggaste farbröder jag sett på en scen sedan jag såg Motörhead senast. Fruktansvärt bra.
Tänker inte raljera på sedvanligt vis, då en konsertrecension ligger på Muzic, men jag tänker åtminstone bjussa på setlistorna som de båda banden körde.
CDCP lirade följande låtar:
Suicide slavestate
Beer commando
Cowboy (ny låt, detta är bara arbetstiteln)
Counter culture
All we need is hate
Down the drain
Hated in the nation - is a fucking understatement
No religion
22 and unemployed
Fuck the world
Fuck off the road
Och det här var Sham 69:s set:
Give a dog a bone
Shout
Hey little rich boy
I don't wanna
What have we got
Ulster
They don't understand
Red London
I'm a man, I'm a boy
Leave me alone
That's life
Sunday morning nightmare
Questions and answers
Cold blue in the night
Hurry up Harry
It's never too late
Tell us the truth
Who killed Joe Public
Rip off
Angels with dirty faces
Borstal breakout
Hersham boys
If the kids are united
Sham 69, då? Jo, det var förmodligen de piggaste farbröder jag sett på en scen sedan jag såg Motörhead senast. Fruktansvärt bra.
Tänker inte raljera på sedvanligt vis, då en konsertrecension ligger på Muzic, men jag tänker åtminstone bjussa på setlistorna som de båda banden körde.
CDCP lirade följande låtar:
Suicide slavestate
Beer commando
Cowboy (ny låt, detta är bara arbetstiteln)
Counter culture
All we need is hate
Down the drain
Hated in the nation - is a fucking understatement
No religion
22 and unemployed
Fuck the world
Fuck off the road
Och det här var Sham 69:s set:
Give a dog a bone
Shout
Hey little rich boy
I don't wanna
What have we got
Ulster
They don't understand
Red London
I'm a man, I'm a boy
Leave me alone
That's life
Sunday morning nightmare
Questions and answers
Cold blue in the night
Hurry up Harry
It's never too late
Tell us the truth
Who killed Joe Public
Rip off
Angels with dirty faces
Borstal breakout
Hersham boys
If the kids are united
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)