Mars månads skivskörd

Mars har bjudit på betydligt starkare skivsläpp än februari, och betydligt fler höjdare än vad januari kunde ståta med. Å andra sidan kunde årets inledande månad skryta med inte mindre än fem (!) skivor som placerade sig som nior på en tiogradig betygsskala.

Riktigt så många direkta klassiker dök inte upp under mars. Men gott och väl fler hörvärda skivor än tidigare i år. Jag var rentav tvungen att sålla den här gången för att få ner det till tio plattor på listan. Låt oss påbörja den sedvanliga tio-till-ett-nedräkningen.

10. Same Old Story - A great disgrace
Debutskiva från en Karlskogakvartett som låter ungefär som Rise Against, Strung Out och Pennywise. Starkast är singelspåret "Study your bible belt" och aggressiva "Stand alone". För att vara ett förstlingverk är det här grymt imponerande, och ett band som jag kommer följa med stor glädje.

9. Terra Tenebrosa - The tunnels
Tycker du att Marduk och Burzum spelar skrämmande, kuslig musik? Väx upp. Från en före detta Breach-medlem, som vill vara anonym och därför kallar sig The Cuckoo, kommer nu projektet Terra Tenebrosa där ondskefulla ackordföljder, bottenlöst mörker och arrangemang direkt från helvetet sätter prägel på en platta som orsakar ständigt återkommande mardrömmar.

8. Panzerchrist - Regiment ragnarok
Gitarristen Rasmus Henriksen var en anspråkslös, enkel, trevlig herre när jag pratade med honom häromsistens. Det kan inte sägas om Panzerchrist och deras musik. Ta Sodoms krigstema, Cannibal Corpses brutalitet, Vaders mangelfaktor och en nypa melodislingor från Mayhems hemligaste kammare, och du har ett hum om hur veteranernas sjätte platta låter.

7. Band Of Heathens - Top hat crown and the clapmaster's son
Sydstaternas just nu coolaste band har på tredje plattan nästan helt gått ifrån den grymt sköna country som utgjorde den självbetitlade debuten. Nu handlar det till fullo om sydstatsfunk i stil med Little Feat. Något fel i det? Absolut inte. I låtkvartetten "I ain't running", "Gravity", "Free again" och "Hurricane" har de prickat in en av de bästa musiksviterna vi kommer att få höra i år. Missa inte deras Sverigespelningar senare i vår. Vi ses på Babel i Malmö den elfte maj.

6. Amon Amarth - Surtur rising
Nej, någon ny toppnotering blev det inte. Men det är klart - efter ett monsterverk som "With Oden on our side" kan det inte gå ännu längre uppåt. Tumbavikingarnas färska verk är den sävligaste skiva de släppt sedan "The avenger" och är överlag mer episkt inriktad än vad de tidigare varit. Hårdheten får stå tillbaka till fördel för dramatik, med några få undantag. Likväl en kolossalt bra platta - Amon Amarth kan aldrig misslyckas.

5. Dropkick Murphys - Going out in style
Jag saknar en "The state of Massachussetts". En "I'm shipping up to boston". En "Worker's song". En riktigt odödlig låt som åker fram på fest efter fest efter fest efter fest efter fest. "Deeds not words" kommer ganska nära, emellertid. Annars är "Take 'em down" med stampkomp och banjo det kanske tuffaste inslaget på plattan, och sugen på att dansa - det blir man. Mer begär jag inte.

4. Haunted - Unseen
"All ends well" låter skrämmande mycket som Alice in Chains, medan titelspåret för tankarna åt Dark Tranquillity (ni som säger In Flames - gå och lägg er). Det låter emellertid aldrig som klassiska Haunted, utom möjligen i öppnande "Never better". Stiländring eller inte, så hanterar bandet precis vilken stil som helst, vilket "Unseen" tydligt visar. Den är lika spännande och intressant som njutbar att lyssna på. Stor seger, helt enkelt.

3. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
I april förra året skulle Slim Cessna's Auto Club komma till Sverige och Malmö, men tvingades ställa in på grund av den där satans vulkanen på island. I år, i maj, gör de ett nytt försök. Och med "Unentitled" i högsta hugg råder det ingen tvivel om att det kommer bli en legendarisk kväll när bandet intar Babel på min tjugoårsdag. Tills dess repeatar jag "Do you know thee enemy?" och resten av skivan oavbrutet.

2. Bloodiest - Descent
Jag har inte en blekaste aning om hur det här ska genrekategoriseras. Vissa riff låter förskjutningar i jordskorpan á la Neurosis. De sugande mörka arrangemangen för tankarna åt Swans. Sångaren låter som om han är kidnappad från valfritt sjuttiotalsrockband. Många harmonier är närmast stulna från klassisk musik. En genomgående känsla är filmmusik, och då Ennio Morricone och hans westernsoundtrack i synnerhet. Experimentlustan och det nyskapande hamnar emellertid bara på en andra plats - viktigast är att skivan är helt fantastiskt bra.

1. Adept - Death dealers
Förutsägbart, visst. Inte desto mindre helt korrekt. Få band slår Adept på fingrarna - det bara är så. Vare sig det handlar om storslaget vackra, melodiska refränger i "The ivory tower" och "Hope", mangel i "First round first minute", partystarters i "The lost boys", moshuppmaningar i "If I'm a failure, you're a tragedy" eller krossade hjärtan i "This could be home". Skivan är hårdare än sin föregångare, "Another year of disaster", om du missat det. Bättre eller sämre? Lika bra, fast på ett annat sätt. Adept är bäst, helt enkelt.