En förklaring, lägesrapport

Uppdaterade "Bäst just nu"-listan precis. Kom till att tänka på att jag gör det ganska oregelbundet. Sällan i samband med ett nytt inlägg. Utan notis. De sju punkterna bara... alternerar.

Just den här gången väljer jag att göra något annorlunda. Nu tänker jag presentera, motivera, förklara det listade.

Om det kommer bli en tradition - det vill säga att jag författar nytt ordbajsande varenda gång jag fyller i nytt? Det vet jag inte. Förmodligen inte. Men det kommer säkert hända fler gånger.

Någon intern rankning sysslar inte jag med. Förutom att listettan är den absoluta favoriten för tillfället. Men jag älskar nummer två lika mycket som jag älskar nummer sex. Faktiskt.

Chemical Vocation - Write this moment
Det bör inte vara särskilt förvånande för någon att jag känner mig tvungen att nämna den här skivan i alla tänkbara forum. Därför är den förtjänt av den översta placeringen, den är "bäst just nu". Vad som är så galet bra med plattan? Ganska många olika saker. En recension hamnar på Muzic.se så snart som möjligt. Håll andan, håll utkik. Spoilervarning - det kommer finnas med en och annan positiv formulering i det färdiga resultatet. (Se videon till första singeln "We're not here to give up", vettja).

Promise Divine - The Promise Divine EP
"Let's see if you manage to get over me"... medan många andra band skriker om motsatsen - jag kommer aldrig att komma över dig, varför lämnade du mig? - väljer Promise Divine att se uppbrottet från den andra sidan. Det är minsann den där subban som ska sakna mig, inte tvärtom! I alla fall - i kombination med en sådan sak skriver Stockholmskvintetten sjukt coola refränger som kröner fem otroligt snärtiga poprockdängor till att göra permanent åverkan på min hjärnbalk. Ta en titt på videon till "Me, in the study, with the revolver", kräla sedan in på iTunes och köp ep:n. Annars är du dum.

Funeral Party - The golden age of knowhere
Om jag beskriver bandet som Mars Volta möter Bee Gees, blir du intresserad då? Förmodligen inte. Om jag kategoriserar musiken som någonting mitt emellan indie, punk och disco - vattnas det då i munnen? Absolut inte. Så jag väljer att inte säga mycket mer. Ett kärnfullt "Lyssna!" får räcka. "Finale", "City in silhouettes" och "New York City moves to the sound of L.A." heter de huvudsakliga höjdpunkterna på den bästa debutplattan jag hört hittills i år, och som kan avlyssnas på Spotify här.

Solitude Aeturnus - Alone
För de flesta gröngölingar där ute är Robert Lowe säkert mer känd som Candlemass nuvarande frontman, nuförtiden. Men i Solitude Aeturnus, där han huserat sedan 1988, levererar han minst lika bra skit. John Perez är denna kvintetts motsvarighet till Leif Edling, och han gör det - jag säger inte bättre, jag säger inte sämre, jag säger bara - annorlunda. Mer svärta. Mer svårlyssnat. Mindre metal. Mer... bottenlöst mörker. "Alone" heter den senaste given, och har rentav fem år på nacken.

The Promise Ring (band)
I Close-Up Magazine nummer 106 pratar Jonas Appelqvist med Chemical Vocation (vilka, vilka?) och använder The Promise Ring som referenspunkt för åt vilket håll bandets sound dragit på fullängsdebuten. Mer än så behövs inte för att jag hungrigt ska kasta mig över bandets diskografi. Och att kalla det en angenäm upptäckt - det, mina vänner, är en underdrift som heter duga. Bara ta en låt som "Tell everyone we're dead" - briljans, ta mig tusan!

Atlas Losing Grip - State of unrest
Kommande fullängdare från Lundakvintett som spelar snabb, melodisk skatepunk i stil med Propagandhi. Bandet korsade mina vägar första gången för tre år sedan, när de spelade tillsammans med Pretty Whores Of Manhattan (innan dess namnförkortning, R.I.P. förresten) på Mejeriet i Lund. Då gillade jag det inte. Inte alls. Men så för något år sedan släpptes ep:n "Watching the horizon", där forne Satanic Surfers-sångaren Rodrigo Alfares hade adderats till sättningen. Nu, helt plötsligt, lät det sjukt bra. Via en strålande förbandsspelning åt Bad Religion i somras har "State of unrest" varit en av årets mest emotsedda plattor för min del. Om förväntningarna infrias? Ställ inte så dumma frågor, tack. Beskåda trailern istället och börja räkna ner till den 28 maj.

You Ate My Dog - Like torches
Vi avslutar dagens runda med lite hederlig emopoprock. You Ate My Dog har med "Like torches" snott ihop en skiva där allt som får skäggiga bakåtsträvare att se rött - poprefränger, elektroniska inslag, snedluggar, allmän lättillgänglighet - samsas om utrymmet, och få gör det bättre än Du Åt Min Hund (bandnamnet förtjänar att översättas i tid och otid). Låtar som "Comatosed", "We burn like the phoenix", "Still lost" och "Spin the bottle" får mig att längta obarmhärtigt till helgen, då sextetten tillsammans med Aim For The Sunrise, Promise Divine, Drive Like Red och fem andra ska inta Hemgården i Lund. Var där eller var fyrkantig. Spotify-länk, säger du? Självklart.