Att vandra med främlingar och elever

Ibland utsätter man sig medvetet för mer av någonting än vad man egentligen klarar av. Varför man gör det? Antingen är man dum i huvudet. Eller så älskar man saken i fråga. För mig har det i förrgår och i går tveklöst handlat om det sistnämnda.

Men låt oss ta det från början.

Det är fredag och datumet är den första april. Jag traskar från Södervärn till KB någon gång runt kvart i sju på kvällen. Har en tid för intervju med Trollhättans stolheter Walking With Strangers klockan sju. Tar mig till KB, ringer basist-Christian, sätter mig deras loge och ställer en hel hög med korkade frågor. Det tuffaste är emellertid att det här snacket är den hundrade intervjun jag genomför. Walking With Strangers får äran att bli de som får upp antalet till det tresiffriga. Respekt till denna suveräna kvintett.

Det är det andra stoppet på turnén, som är i Adepts regi och ska ta banden genom ett antal städer i Skandinavien. Brittiska While She Sleeps är tänkta att spela efter Walking With Strangers, men tvingades på grund av strul med turnébussen att ställa in premiären i Göteborg kvällen innan. Det har inte löst sig i kväll heller, så gårdagens inhoppare, Trollhättans andra stolheter I Am Hunger, blir blixtinkallade i kväll igen och går först på scen. De spelar bara i knappt en kvart, men gör ändå en grymt bra spelning. All heder för att de gör sin grej så entusiastiskt trots att ingen (typ) i lokalen hört talas om dem.

Något senare går Walking With Strangers på scen till ett coolt dubstepintro. Responsen de får är enorm. Moshpiten breder ut sig över en absurt stor yta och har förvånansvärt många deltagare. Det är - faktiskt - den största moshpit jag sett på KB.

Och vilken spelning. Den ovillkorliga kärleken från publikens sida i kombination med det peppade bandet gör att kvintetten avgår med segern om kvällens bästa spelning. Snorbra!

Det är absolut inte så att Adept gör dåligt i från sig. Nej, jag håller fortfarande Trosa-snubbarna som Sveriges bästa liveband. Spelningen är tokgrym, tro inget annat. Men det finns ett antal detaljer jag kan invända mot, och som kommer få mig att låta som sjukt negativ och gnällig.

Äh, jag tar risken. De använder sig av något för mycket backtracks numera, gängskrål, sångstämmor och en massa annat. Störande. Robert Ljung, sångaren, verkar inte ha sin bästa dag utan är förvånansvärt loj under och mellan låtarna. Bandets agerande ser lite för utstuderat ut, som när gitarristen Jerry Repo ställer sig på medhörningen och får en spotlight riktad mot sig i introt till "Death dealers".

Notera, och det här är viktigt, att det är enbart små, i sammanhanget oviktiga detaljer som jag påpekat. Det är inget som ändrar min uppfattning om att det är en bra spelning vi får se. Absolut inte. Det är bara tillräckligt för att det inte ska vara den bästa spelningen jag sett Adept göra. Men det är bra nog. Helvete, det är suveränt bra.

Extranumret "At least give me my dreams back, you negligent whore!" (att de spelar denna är anledning nog att falla på knä och dyrka) klingar ut cirka fem minuter innan min tjugo i elva-buss går från Södervärn. Eftersom jag ska skriva högskoleprovet morgonen efter tar jag mina chanser och rusar för allt jag är värd mot bussen. Jag missar den, så klart. Så jag möter upp ett antal kamrater utanför Vinylbaren och går in på KB igen för att fördriva de sjuttio minuterna det dröjer innan nästa buss går.

Väl där hittar vi Christian och trummis-Anton ute i rökrutan. Den sistnämnde hamnar i kläm med KB:s mest skrämmande vakt. Se bilden här bredvid (det syns emellertid inte hur livrädd Anton är).

I alla fall. Jag är hemma runt halv ett och försöker få så mycket sömn som möjligt innan mitt fjärde högskoleprov. Det går så där, och provet i sig går katastrofalt dåligt. Men strunt samma.

Hinner inte mer än hem till Svedala förrän jag ger mig i väg igen, och denna gången styr jag kosan mot Köpenhamn för att beskåda samma turnépaket på det relativt nyöppnade konsertstället Beta.

Stället i fråga består av en rymlig foajé, en bar och en liten, liten konsertlokal. Känns som att det är en lokal där det kan bli grymt bra spelningar om det dyker upp lite folk som ger grym respons.

Så blir det inte i kväll, dock. Åtminstone inte när Walking With Strangers går på scen. Det är inte ens femtio människor på plats och av dessa är det ungefär två kids som röjer, och det väldigt sporadiskt.

Responsen suger, rent ut sagt. Vilket är synd. Sångar-Robin försöker peppa publiken i en låt. Först skriker han om att han vill se en moshpit. Ingen rör sig. Han vrålar "Let me see some headbanging!". Ingen rör sig. Han ber om att få se på några händer i luften. Fem-sex stycken lyfter nävarna.

Det är direkt pinsamt. Men ändlöst med kredd till bandet för att de ändå levererar så gott de kan och gör en engagerad insats hela vägen i mål. Det är en bra spelning trots den kassa publiken. Men när jag pratar med bandet efteråt är de själva inte nöjda. Oh well.

While She Sleeps gör därefter turnépremiär. Folk verkar grymt uppspelta över detta, då bandet drar uppskattningsvis tre gånger mer folk än vad Walking With Strangers gjorde.

Det är grymt märkligt, emellertid. Inget större fel på vad britterna gör, men jämfört med musiken som Trollhättan-kvintetten gjort är de inte ens en piss i Mississippi. För att vara konkret - "Buried dead and done" spöar "The north stands for nothing" något fruktansvärt.

Men jag verkar vara relativt ensam om åsikten. Moshen är större, responsen är större. För all del, While She Sleeps gör en bra insats och är ett energiskt, svettigt liveband. Fast när musiken haltar kan det aldrig ta sig över tröskeln där det står "bra, men inte mycket mer". De saknar förmågan att lägga i den extra växel som Walking With Strangers visade att de hanterade kvällen innan.

Än så länge har lördagskvällen inte haft mycket att sätta emot fredagen. Men tusan, vad det ändras. För i kväll är Adept på riktigt övertygarhumör. Robert uppför sig som en studsboll nästan hela tiden, i en utsträckning jag aldrig sett honom vara i närheten av. Och då är detta sjunde gången jag ser en spelning med kvintetten.

Bandets backtracks är nerskruvade i volym och mindre irriterade än i går. Killarna verkar mer peppade på att verkligen jobba för att få publiken på sin sida. Robert får förvisso lite röstproblem mitt i setet, men det löser sig inom två-tre låtar.

Ungefär så här upplever jag skillnaden: i Malmö visste kvintetten om att alla inne på KB älskar dem förbehållningslöst, oavsett vad de tar sig för. I Köpenhamn finns inte den självklarheten och därför måste de arbeta med varenda muskel i kroppen, konstant, för att nå någonstans.

Fast egentligen är min hypotes irrelevant. Det som spelar roll är detta - i kväll gör Adept den bästa spelningen jag hittills sett dem göra. Det enda smolket i bägaren är att "At least give me my dreams back, you negligent whore!" utgår från setlistan. Men man kan inte få allt, som de säger.

Självklart ska jag bjussa på setlistor också. Det är min grej.

Adept använde sig av dessa låtar i den här ordningen:
First round, first minute
No guts, no glory
At world's end
This could be home
Sound the alarm
Business of living
Shark! Shark! Shark!
An era of treachery
The ivory tower
Death dealers
The lost boys
This ends tonight

At least give me my dreams back, you negligent whore! (Spelades endast i Malmö)

Walking With Strangers, däremot, spelade detta setet bägge kvällarna:
(obetitlad introduktionslåt)
The provider
Lost
Unforgiving
Dead hands
(dubstep-mellanspel)
Buried, dead and done
The deathcore song
Intro

Sammanfattningsvis - trots att jag dog väldigt mycket inombords mellan klockan åtta och fyra under lördagen - en tokgrym helg. Nu är det bara att hålla tummarna för att Walking With Strangers återvänder till Malmö typ jävligt snart. Adept och I Am Hunger också, för den delen.

(Har du läst ända hit så är du förtjänt av en ursäkt för den lökiga titeln på inlägget)