Ungefär så.
Höga hopp - Misconduct öppnar för Dropkick Murphys i Lund, inför en minimal, högst oengagerad publik utspridd över en yta lika stor som en handbollsplan. Tja, för att det är en handbollsplan.
Men en hyvens insats gör de förstås ändå. Jag har på förhand inte hört en ton av deras musik, men faller ganska snabbt för det här. Stundvis påminner det om The Offspring, vilket - tvärtemot den allmänna uppfattningen - enbart är positivt. Och kvartetten studsar runt på scen och röjer med oförtruten energi genom hela setet. Meterhöga jämfotahopp dominerar spelningen, och sådant är alltid kul att se.
Stort "gilla" från min sida.
Monotoni - de lämnar sedan över scenen till trion Devil's Brigade, där Rancid-bekantingarna Matt Freeman (sång, ståbas) och Tim Armstrong (gitarr) återfinns. Meriterna till trots - nu är vi inne på något väldigt ospännande. Snabb rockabillypunk där allting låter likadant. Mer än så behöver egentligen inte sägas. Borta!
Slitvargar - tur då att Sick Of It All är den raka motsatsen till allt som är ospännande. Armand Majidi behöver egentligen bara räkna in inledande "Good lookin' out" för att totalt äga hela Färs och Frosta Sparbank Arena. Att sedan köttbullen Craig Setari hoppar omkring på scen som en vettvilling och gör en grymt tuff sånginsats i "Busted" är förstås så häftigt något kan bli.
Men givetvis är Koller-bröderna kvällens hjältar. Hade Chuck Norris varit musiker, så hade han varit Pete Koller. Han rusar, studsar, hoppar, röjer och ungefär allt annat man kan sysselsätta sig med på scen, i en sådan omfattning att vilket utstuderat "röjigt" deathcoreband som helst skulle få mindervärdeskomplex.
Och Lou Koller? Lång, smal och fruktansvärt energisk. Han har utstrålning som få och dirigerar publiken till att förvandlas från en seg håll käften och gå av scen så att vi kan se huvudbandet-folkskara till ett gäng entusiastiska Sick Of It All-fans. I dubbeln "Braveheart" / "Scratch the surface" styr han upp en wall of death av imponerade proportioner.
Helt fantastiskt! Men, det är klart - med en sådan låtlista kan det inte gå fel.
Good lookin' out
Death or jail
Uprising nation
The divide
America
Built to last
Die alone
Step down
A month of sundays
Busted
Take the night off
Waitin' for the day
Machete
Braveheart
Scratch the surface
Us vs. them
Jitterbugg - befinner du dig i moshpiten när Dropkick Murphys står på scen, då vet du att det handlar minst lika mycket om regelrätt, flåshurtig dans som våldsamt pucklande på dina medmänniskor.
Visst går det vilt till i hårdare bitar som "Citizen C.I.A.", "Never alone" och "Road of the righteous", men när "The irish rover" och "Take 'em down" vankas - då handlar det mer om att lyfta benen en halvmeter upp i luften och skaka hela kroppen i takt till musiken.
Jitterbugg? Kanske.
Struntsamma. Dropkick Murphys gör nu samma grej som de gjort de andra två gångerna jag sett dem - Malmöfestivalen 2008 och West Coast Riot 2010 - och de gör det precis lika bra. Jag är totalt oförmögen att rangordna dessa spelningar, faktiskt.
Jag kan däremot konstatera att ljudet den här gången inte är på topp. När dragspelet trakteras är det ungefär allt som hörs. Det är högst störande. Och i övrigt skorrar det ganska bra i pa:t emellanåt. Trist.
Men septetten gör ändå det som väntas av dem. Hårdpluggar senaste skivan med högt hållen entusiasm. Uppmanar till dans och röj. Al Barr flörtar med de främsta publikraderna i låtarna, men är tyst och osynlig när det är dags för mellansnack. Jag hittar inte mycket att klaga på, ärlig talat. Förutom att det är precis vad man väntat sig, och inte mer.
Eller, avslutningen får mig förvisso att tappa hakan. Ken Casey förklarar att de tänkt dra upp folk på scen, men inte fått lov för arrangörerna. Därför traskar han ut i publikhavet och sjunger "Kiss me, I'm shitfaced" därifrån. Det utvecklas till något fruktansvärt galet. Ken Casey tar ett steg - femhundra pers följer efter. Ken Casey backar tre steg - femhundra pers följer efter med den hela kollektiva publiktyngden lutad mot den stackars sångaren.
Du har säkert redan sett kollega Mattias Klings upptagning av det hela. Om du mot förmodan inte gjort det, finns det här nedan. Undertecknad syns greppa desperat efter Ken Caseys hårbotten vid flera tillfällen i klippet.
Det riktigt pinsamma är inte hur det syns att jag agerar. Nej, det är att någon kommenterade på Facebook med att "en Close Up-skribent syns i klippet, nämligen en viss Sebastian Zweiniger". Usch, vad skämmigt.
Låtlista? Javisst.
Hang 'em high
Captain Kelly's kitchen
Barroom hero
The gang's all here
Johnny, I hardly knew ya
Deeds not words
Never alone
Memorial day
The state of Massachusetts
The hardest mile
Fields of Athenry
Sunday hardcore matinee
Cruel
Road of the righteous
Take 'em down
Worker's song
Going out in style
The dirty glass
Broken hymns
Citizen C.I.A.
The auld triangle
The irish rover
I'm shipping up to Boston
Kiss me, I'm shitfaced
Enligt osäkra källor hade bandet tänkt addera "Boys on the docks" som avslutning, men tvingas skippa den, då Ken Casey inte lyckas ta sig ur publikhavet efter "Kiss me, I'm shitfaced".
Uttrycksfullhet - jag har försökt, men inte lyckats se storheten i Today Is The Day. "Temple of the morning star" är en cool skiva, men kvalitativ? Den framstår inte som det i mina öron, i alla fall. Av någon anledning.
Men när Steve Austin och hans två kumpaner ställer sig på Debasers scen ångrar jag genast mina synder och ber om förlåtelse. Typ. Har aldrig - aldrig! - sett en mer uttrycksfull sångare än Steve Austin. Hans ansikte förvrider sig i plågsamma miner när han vrålar fram sin lyrik. Helt fantastiskt.
Coolt är också att han plockar upp en snubbe ur publiken och sjunger duett med denne i en låt. Vilken låt? Inte en aning. Känner inte igen något i det vanvettiga liveformat som trion står för. Men det är absurt bra. Och hårt. Och brutalt. Och högljutt. Mangel i sin mest drabbande form, skulle jag vilja säga.
Ska på kollega Jonn Palmér Jeppssons inrådan spana in plattorna "In the eyes of god" och "Axis of eden", och hoppas på att jag kan falla för bandet i studioformat också. Önska mig lycka till.
Uttryckslöshet - jag har då aldrig varit med om något liknande. Det är Soilent Green från New Orleans som headlinar för kvällen. Det är deras turné. Men ingen, utom jag, är på Debaser ikväll för att se kvartetten. Alla är här för Today Is The Day. Uppskattar att ungefär hälften av människorna stannar kvar för att se huvudbandet.
Fast, det är klart. Liknande syndrom har jag stött på. När Chemical Vocation spelade i Malmö i vintras och hade två lokala förband vars släktingar - fyra femtedelar av publiken - lämnade stället så fort det var dags för huvudakten. Sharkbait-turnén i höstas, när få brydde sig om att Yersinia skulle avsluta kvällen.
Nej, det är snarare kontrasten mellan Soilent Greens agerande på scen och Today Is The Days dito som är förvånande. För New Orleans-borna är bland det mest uttryckslösa jag sett. Visst headbangar sångaren Ben Falgoust friskt och ägnar tid och tanke åt att posera. Men i övrigt? Strängbändarna tittar sällan på något annat än sina instrument. Mellansnacket består i stor sett enbart av "den här låten kommer från den här plattan och heter så här".
Väldigt tråkigt.
Publikresponsen är därefter. Tydligen är det kvällen i ära basisten Scott Crochets födelsedag, och de största applåderna rivs ned när Steve Austin kommer upp på scenen för fira bemärkelsedagen och shotta med Soilent Green.
Visst är musiken strålande - en mix av death, grind och sludge blir inte bättre än så här - och framförandet är tajtare än jungfru Marias kärlekshål. När jag blundar är det strålande. Men så fort jag bevittnar det dundertråkiga scenframträdandet kan jag inte låta bli att fundera över mitt liv och undra om jag verkligen måste gå på så förbenat många konserter.
Det går så långt att jag beslutar mig efter halva spelningen att sätta mig ner. Det har aldrig hänt förr. 'Nuff said.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar