Oj, är det redan Valborg? Jag som inte ägnat en tanke ens en gång åt vad kvällen ska ägnas åt. Stuntsamma. Med lite tur blir jag snorfull, ändå.
Jo, alltså. Malmö drabbades av två intressanta konserter i veckan. I onsdags kväll var detta synonymt med Royal Republics akustiska spelning på 4 Sound. I torsdags var det Nitzer Ebb och Die Krupps på KB som gällde.
Angående Royal Republic, så finns det en hyfsad recension att läsa på Muzic.se, där även låtlistan ingår. Därför tänker jag inte orda om den så värst mycket här.
Däremot hittade jag fem videoklipp på fem låtar. De är värda att se, absolut. Tyvärr lyckades jag inte finna ett förevigande av kvällens kanske tuffaste låt - "Cry baby cry" som pojkbandsballad! - men den kanske dyker upp senare. I så fall kan ni absolut räkna med att den kommer gå att finna här.
Torsdags, då? Syntkonsert, vad sägs om det? Jo, för all del. Större delen av publiken utgörs av lönnfeta, gamla syntare som för kvällen tillåtits gå ut för sina fruar. Därför tar de tillfället i akt att dansa runt på det löjligaste, pinsamma vis jag någonsin beskådat.
I synnerhet den flintskallige men i övrigt grymt hårige snubben med ölmage, linne och tajta jeans som tycker att han dansar på ett sjukt sexigt vis är ganska motbjudande. Men, har han kul, så visst. Vem är jag att säga emot det?
Struntsamma.
Förbandet för kvällen heter Autodafeh och är en trio tjockisar från Kristianstad som spelar mörk domedagssynt, typ. Musikaliskt ganska strålande emellanåt. Men scenframträdandet saknar allt vad utstrålning heter. Och snubben som ska agera trummis? Vad fyller han för funktion? Han hamrar på två pads - som ska föreställa baskagge och virveltrumma - i exakt samma tempo och exakt samma komp i varenda låt. Då och då kommer han in i låtarna fel. Dessutom är han sjukt otajt.
Die Krupps? Jo, här snackar vi något betydligt mer intressant. Sångaren Jürgen Engler liknar Billy Idol - fast svarthårig - och agerar exakt likadant. Han är alltså en lysande frontfigur. Därför är det förvirrande att basisten Rüdiger Esch är rund, gråhårig, glasögonprydd och har ett allt igenom obeskrivligt trist utseende. Syntspelande Ralf Dörper å sin sida står bara och surar bakom sin synt. Han påminner om någon som tillbringat de senaste fyrtio åren på ett jobb han avskyr. Die Krupps förvirrar mig, men är stundvis väldigt imponerande.
Gällande Nitzer Ebb, så hänvisar jag hit. Avslutningen - när Jürgen och Rüdiger gör britterna sällskap på scen för att spela "The machineries of joy" - förtjänar dock att nämnas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar