Det intensiva kvartalet

Låt mig inleda med att be om ursäkt för det fruktansvärt slarvigt hopsatta och oinspirerat skrivna inlägget som lades ut tidigare idag.

Det var absolut inte min mening att förolämpa er (din) intelligens. Inte på något vis.

Jag känner att det redan nu är dags att beröva den skräpiga textens topplacering i bloggen. Hur jag ska göra det? Jo. Så här. Jag ska lista de femton bästa spelningarna jag sett under 2011s inledande kvartal.

Eller, det är en sanning med modifikation. Några konserter genomförda under aprils första och andra dag kommer finnas med, och dessa tillhör ju faktiskt 2011s andra kvartal.

Men strunt samma. Skicka klagomål om du orkar bry dig.

I klassisk Skadade tankar-anda börjar vi nedifrån.

15. Chemical Vocation, 15 januari, Bodoni i Malmö
Årets första konsert för min del var också suveräna Uddevallabandet Chemical Vocations första på drygt fyra månader. Det blev en lördagskväll med pinsamt tunn publikuppslutning, ett peppat band och massvis med välkomponerad poprockpunk (alla tre är relevanta benämningar). Jag håller tummarna för att kvintetten återvänder snarare än snarast, nu när färska plattan "Write this moment" snart är här.

14. Raised Fist, 10 februari, Close Up-båten
"Det här är första och sista gången någonsin som Raised Fist spelar på en båt. Det är inte för att det är tråkigt, utan för att jag är skiträdd", säger Alle Hagman med uppspärrade ögon. Om rädslan spelar in på scenuppträdandet? Absolut inte. Alle genomför sina patenterade tvåmetershopp i sedvanlig anda och skriker oss till rätta i hårdslående dängor som "Friends and traitors" och en tagning av "Killing it" i dubbla hastigheten.

13. Napalm Death, 10 februari, Close Up-båten
Barney Greenway är utan konkurrens det coolaste inom brutal metal som går att ställa upp på scen. Hans typiskt brittiska soffliggarstil, hans breda dialekt i mellansnacken och hans totala förvandling till ett monster så fort en låt spelas går inte av för några hackor alls här i världen. Att Close Up-båtens coolaste bokning skulle bli annat än en succé fanns förstås inte på kartan.

12. The National, 28 februari, Mejeriet i Lund
Att evenemanget försenades med en halvtimme och jag stod under hela konserten med en ihållande rädsla för att missa sista bussen till Svedala och därmed tvingas ta en svindyr taxi spelade dessvärre in för att jag inte kunde njuta fullt ut när det begav sig. Men nu när jag tänker tillbaka - fanns det något som inte var fantastiskt med Nationals spelning? Nej. Allt från drivet i dängor som "Mistaken for strangers" och "Anyone's ghost" till lugnare bitar som den storslagna "England" var på topp. Allra bäst - avslutande "Vanderlyle crybaby geeks", där allt vad förstärkning heter stängdes av. Matt Berninger stod där och då för årets vackraste sånginsats, utan mikrofon. Obeskrivligt.

11. The Ark, 19 mars, KB i Malmö
Ola Salo är och förblir en av de största scenfigurerna vi har inom svensk musik. Lägger han av med musiken simultant med när The Ark går i graven, är det en regelrätt skandal. Denna afton är KB fyllt till en gräns som brandinspektionen knappast kan tillåta, och trycket från publikens sida är enormt. Ingen blir besviken. Från den coolt uppstyrda inledningen med "Hey modern days" till den svettiga, bitterljuva avslutningen med "Calleth you, cometh I" är det arenaunderhållning i klubbformat på en absolut toppnivå.

10. Adept, 1 april, KB i Malmö
Låt mig klargöra - Adept är Sveriges bästa liveband, och även en med deras mått mätt dålig spelning kan med lätthet spöa allt vad ditt favoritband kan prestera under sin bästa dag. Så är det bara. Just denna fredagskvällen var de inte i toppform, och några smådetaljer gjorde spelningen till något mindre helgjuten än de andra två jag sett kvintetten genomföra i år. Men jag hoppas inte jag att behöver vältra mig i superlativ för att du ska förstå att Adept är bäst, bäst och bäst, oavsett vilket.

9. Bleek, 25 februari, KB i Malmö
Punkkväll, står det på KBs hemsida. Nja. Purified Hatred inleder och spelar Trelleborgsk deathcore (det låter därefter - på gränsen till patetiskt). Florin fortsätter och ligger närmare Mötley Crüe än punk. KKPA är för all del trallpunk, men Bleek? Nej. Nu talar vi om alternativrock som luktar som ett Beatles för tjugohundratalet. Men det hindrar inte kvartetten från att vara överlägset bäst under kvällen. Det tycker publiken också - de flesta som sett de andra tre banden har varit där av anhörigskäl, men Bleek drar faktiskt en genuin fanskara. Upptäck bandet nu.

8. Sham 69, 31 mars, KB i Malmö
Sett till publikantalet är det många som dömt ut Sham 69. Varför? Tja. Det vet jag inte. Kanske för att det är trettiofem år sedan de bildades och de bara har en originalmedlem kvar. För ett punkband är det inget gott betyg, menar många. Men ack så fel de har. Det här är de vitalaste gubbarna jag sett på en scen sedan jag senast såg Motörhead. Och det, mina vänner, är ett så gott betyg som något.

7. Adept, 11 februari, Close Up-båten
Bara att bandet öppnar med "An era of treachery" (!) och att få höra livepremiären av "The ivory tower" gör att Adepts spelning på Close Up-båten alltid kommer vara ett minne värt att bevara. Jag har berättat om det som föregick spelningen, med packade gitarrister och högtalarsystem, så många gånger att jag inte tänker göra det här, men det är ytterligare ett coolt minne som skänker konserten ännu mer anledning att bli ihågkommen. Och vad är det vi brukar säga om Adept som liveband? Just det.

6. Engel, 18 mars, The Rock i Köpenhamn
Femtio danskar, ungefär, är på plats för att välkomna Engel till sin huvudstad. Det är pinsamt. Men kvintetten ska ha all heder för att de vägrar sura över det. Istället agerar de likadant som om det vore fullsatt, och därför blir ingen i lokalen missnöjd. Det slår gnistor om livebandet Engel, och allvarlig talat - vem behöver In Flames 2011 när vi har det här bandet?

5. Rise Against, 20 mars, Vega i Köpenhamn
Att enbart två låtar från färska "Endgame" spelas och ingen av dessa är den vackra halvballaden "Wait for me" är förstås en smula bittert. Annars är Rise Against ett pålitligt band. Tim McIllrath är alltid så rörlig som omständigheterna tillåter honom att vara. Zach Blair och Joe Principe är aldrig oinspirerade. "Prayer of the refugee" kan värma även det mest frusna av hjärtan. En gemytlig, familjär tillställning med ett av få moderna punkband som faktiskt har något att säga.

4. Kvelertak, 4 februari, Debaser i Malmö
"Vi spelade här i somras med Converge, och då var det ingen som kollade på oss!" berättar Erlend Hjelvik för det knökfulla Debaser. Trams. Jag var där. Den här gången handlade det emellertid om en smällkall februariafton där Kvelertak var huvudbandet och fyllt lokalen på egen hand. Och vilket röj. Sex håriga, sluskiga norrmän som löper amok till den mest vildsinta musiken du kan hitta i skärningspunkten mellan Immortal, Disfear och AC/DC - gissa hur stämningen blir? Korrekt!

3. Adept, 2 april, Beta i Köpenhamn
Jag trodde aldrig jag skulle få se Robert Ljung agera studsboll genom en hel spelning. Men se, det fick jag. I den minimala lokalen sliter Adept hund för att få över danskarna på sin sida, och jag har aldrig sett dem så här tokpeppade tidigare. För att klargöra - det här är den bästa spelningen jag sett Adept göra. Det går faktiskt inte beskriva mer detaljerat än så. Du skulle varit där. Varför var du inte där?

2. Walking With Strangers, 1 april, KB i Malmö
Folk kan hävda motsatsen hur mycket de vill - en större moshpit än den som Walking With Strangers får igång (som förband, dessutom) har sällan eller aldrig skådats på KB. Och det kommer från en som varit där inne fler gånger än vad du kan föreställa dig. Såvida du inte jobbar där. Men i alla fall, kvintetten från Trollhättan stegar på scen till sitt medryckande dubstep-intro, och redan här sköljs de över av en enorm respons. När sångaren Robin Schulz till sist studsar fram från logerna har han publiken i sin hand, och de följer konstant hans minsta vink. Detta, plus att få kan matcha blyfaktorn i bandets breakdowns, gör det till en fysisk upplevelse även för oss torrbollar som håller oss i bakgrunden spelningen igenom. Mer intensiv än så här blir ingen metalspelning. Ingen!

1. Hurts, 3 mars, Vega i Köpenhamn
Det bästa sättet att säkra så många nöjda konsertbesökare som möjligt? Turnera, turnera och turnera lite till. Det har den brittiska syntpopduon Hurts gjort, och resultatet är strålande. Redan i höstas, när jag såg bandet på Debaser Medis i Stockholm och de inte hade tillnärmelsevis så många spelningar på sitt samvete som nu, visade de prov på att de är ett liveband att räkna med. Nu - när Adam Anderson vågar flörta lite kaxigt med publiken, när Theo Hutchcraft blivit en intensiv och rörlig frontman av nästan samma kaliber som David Gahan, när det nya kompbandet garanterar ett mer kraftfullt, effektivt framförande än tidigare - är de kanske rentav det bästa som finns. Jag vill tro det, i alla fall.

Fotnot: vill du läsa mer om en särskild spelning finns recensioner av Bleek och Sham 69 på Muzic.se. Konserterna på Close Up-båten finns recenserade i Close Up Magazine #129. Resten finns omnämnt i diverse inlägg här på bloggen. Sätt igång att leta!