Det tar aldrig slut

Nej, det gör aldrig det. Bring Me The Horizon hade helt rätt när de vrålade ut konstaterandet på sin senaste skiva.

Det var alltså lördag i går. Och i förr går var det fredag. Vad det innebar? Spelningar att gå på, förstås. Det är nämligen det som aldrig tar slut - jag blir helt vimmelkantig av hur många besöksvärda gig som arrangeras.

Så i fredags vankades alltså The Haunted på Mejeriet i Lund. Stabil investering. Förbandet Wasteland Skills däremot, de hade vi klarat oss utan. Att trummisen har meriter i Carnal Forge är väl det enda som är positivt med den här kvintetten. Det låter som om fem Eslövsbor hört Killswitch Engage och tänkt "Så vill vi också låta!". Nu är det förvisso bara en av medlemmarna - enligt deras Facebooksida, jag vet inte vem - som är från Eslöv, men ni hajar sammanhanget. White trash goes metal, ungefär. Håll käften och återgå till Joddla Med Siv-dyrkandet, tack.

Tack och lov att The Haunted levererade, dock. En utförlig beskrivning av hur det lät, hur bra det var, hur dåligt det eventuellt var, och allt sådant - det tänker jag inte skriva här. Jag hänvisar till Close-Up Magazine #131, som utkommer om sisådär en månad, ungefär.

Men låtlistan ska jag bjuda på:

Never better
99
The drowning
Trespass
Catch 22
Motionless
D.O.A.
In vein
Unseen
The premonition (playback)
The flood
The medication
Moronic colossus
No ghost
Disappear
Hate song
Trenches
The fallout
Dark intentions
Bury your dead

No compromise
The guilt trip

Låt oss förflyttas några timmar framåt. Nu är det är alltså lördag kväll. Jag har valt bort att återvända till Lund denna afton, och missar därmed Pray For Locusts gig på någon studentnation jag glömt namnet på. Så jag sitter ner, känner hur bakdelen växer och lyssnar på Beatles-plattan "A hard day's night" ("And I love you" kan vara deras bästa låt någonsin). Surfar lite på Facebook.

Då ser jag något som jag glömt bort, alternativt förträngt. Kvällen i ära har Gamla Brandstationen i Svedala öppet, och inga mindre än Michael Machine ska stå för underhållningen.

"Första band på scen klockan 20:00", står det på hemsidan. Klockan är 19:45. Jag tänker efter en sekund. Pausar skivan. Svidar snabbt om till Michael Machine-tischan. Kastar mig på cykeln.

Och jo, jag hinner dit innan Fake Messiah öppnar kvällen. Hur de låter? Knepigt. Tekniskt utav själve fan. Någonting mittemellan teknisk dödsmetall och dito deathcore. Jag vet inte. De gör sin grej bra, men jag får ont i hjärnan av all gitarronani. Förbjud sjusträngade gitarrer.

Sedan, Zoma Cruz på scen. De låter som Nickelback, fast tyngre. Och det är ett sound som de hanterar. Visst gitarrkrångel till trots - de sköter leveransen bra. Sångaren har till och med en sjukt imponerande sångröst. Helt klart något att hålla ett ont öga på.

Men, så fort Michael Machine hamrar igång spelningen, så glöms allt vad teknisk dödsmetall och Nickelback heter bort. Nu är det rock'n'roll. Så som den var menad att spelas från början.

Michael Machine regerar, helt enkelt. Ett korrekt omdöme kan du läsa här, så slipper jag upprepa mig själv alltför mycket.

All in all - en lyckad helg så som jag ser det.