April månads skivskörd

Ny månad, ni vet vad det innebär. Genomgång av förra månadens tio starkaste skivsläpp.

Snabb reflektion - april rår inte på mars beträffande kvalitetssläpp. Faktum är att det finns skivor i nedanstående lista inte gjort sig förtjänta av ett högre betyg än sex av tio när jag omskrivit dessa i Close-Ups Soundcheck.

Men sex av tio är ju absolut inget dåligt betyg. Inte så överdrivet imponerande heller, dock.

Det ska tilläggas att de tre översta skivorna i listan är fruktansvärt bra och hade garanterat tilldelats nio pinnar om jag fått betygsätta dem enligt en tiogradig skala.

Nog med fördröjningar, här kommer listan.

Uppdatering: en viss modifiering av listan är gjord. Primordial glömdes initialt bort (märkligt nog) och har nu intagit sin rättmätiga placering.

10. Letlive - Fake history
Disco-posthardcore, kan det vara något? Absolut, om det är Letlive som står för det. "Fake history" har en enorm akilleshäl i att den pågår i en hel timme, trots att materialet inte håller så länge. Men innan man tröttnar är det i alla fall en cool platta. Döda lite fler älsklingar nästa gång, så hamnar ni högre upp i listan.

9. Winds of Plague - Against the world
Förra plattan - "The great stone war" - var starkare, men för den delen bjuder "Against the world" ändå på cool underhållning. Winds of Plague gör raka motsatsen gentemot vad svenska The Bjorn - som innehar listplatsen här nedan - pysslar med. Jänkarna har nämligen inga låtar värda att nämnas. Men deras sound är så ofattbart tufft att jag kapitulerar ändå. Dimmu Borgir-deathcore med inslag av streethardcore. Så borde soundtracket till nästa "Transformers"-film låta.

8. The Bjorn - 2011
Band som vägrar inrätta sig i något led har min eviga respekt. The Bjorn - ofattbart coolt namn, förresten - må på ytan föra tankarna åt ytterligare ett gäng Mustasch-kopior, men ger man "2011" en ärlig chans inser man att bandet faktiskt är ett unikum i dagens hårdrocksvärld, då de prioriterar ett starkt låtmaterial framför att hamna i rätt genre, i alla lägen. Vilken lättnad att det åtminstone finns ett band som förstår vilken hälsosam inställning till musik det är.

7. Wolf - Legions of bastards
Sveriges finaste beskyddare av NWOBHM-arvet gör inget omvälvande på sin sjätte platta, men det finns inte en vettig själ i hela världen som begär det heller. Mycket att orda om är det egentligen inte heller, mer än att det är schysst heavy metal som är värd din tid. Läs gärna om hur det lät när jag snackade med Niklas Stålvind (sång, gitarr) häromsistens, det finns här och här.

6. I Am Hunger - Odium
Med ett sound som både luktar gammelhardcore i stil med Black Flag och innehåller svindlande mycket nytänkande är det omöjligt för I Am Hunger att misslyckas med sin debut "Odium". De klassificerar sig själva som alternativ metal, och om du placerar ett core efter den sistnämnda termen, så håller jag med. Med rätt mediaexponering kan I Am Hunger bli nästa Refused.

5. Vomitory - Opus mortis VIII
Forshagakvartetten Vomitory tillhör den skara band inom death metal-genren som aldrig tabbar sig. Nej, de begriper att mangel ska vara just mangel. Om det inte är totalkross - då ska det kastas. Dessutom förstår de att det knappast är fel att infoga partier där sväng och groove sätter tonen. "Opus mortis VIII" är en studie i våld du inte bör missa.

4. Primordial - Redemption at the puritan's hand
Förra plattan, "To the nameless dead", var en storslagen, dunderepisk historia som hyllade fallna hjältar från förr. Nysläppet "Redemption at the puritan's hand" är inte mindre storslagen och dunderepisk, men adderar en stor dos ilska och frustration till kompotten. Nu handlar det mer om en ilsken krigsförklaring mot de som bär skulden för förfädernas död. Med Alan Nemtheanga i fronten - en mer uttrycksfull sångare får man leta länge, länge efter - är Primordial bättre än någonsin. Och med tanke på deras tidigare storverk är det i sig en bedrift som heter duga.

3. Foo Fighters - Wasting light
Sägnen säger att det på Dave Grohls order inte fick finnas en akustisk gitarr i hela studiobyggnaden när "Wasting light" skulle fästas på band. Således - den kanske hårdaste plattan i Foo Fighters karriär. Och, även om jag gillar deras akustiska sida också, den kanske allra bästa också. Det är onödigt att nämna enskilda låtar, då jag älskar varenda sekund av plattan. Gosse, vad jag längtar till den tjugoförste juni, då de tar en tur till Köpenhamn tillsammans med The Gaslight Anthem.

2. Thursday - No devolución
Förra plattan, två år gamla "Common existence", är än så länge den enda skiva som jag tilldelat full pott i en skivrecension. Upp i den klassen kommer "No devolución" aldrig. Men Thursday är ett av få band som aldrig någonsin levererar sämre än helt onaturligt, sjukligt jävla bra. Nya given visar upp deras mer experimentella sida och Geoff Ricklys fantastiska förmåga som både sångare och lyricist garanterar totaldominans även denna gång. Ditt liv är inte komplett förrän du utsatt dig själv för Thursday.

1. Chemical Vocation - Write this moment
Nej, varken du eller jag är förvånad över att Chemical Vocation kniper den översta platsen. Skatepunkdrivet från debuten "A misfit in progress" är i stort sett helt borta och har ersatts av stilig arenarock. Hybris? Nej. Knappast. Det hade lätt kunnat bli så, om inte kvintetten besuttit den helt omänskliga låtskrivarförmåga de faktiskt har. Försök säga nej till den obeskrivligt hittiga inledningen "Speeding heartbeats", om du kan. Jag utmanar dig. För jag vet att du kommer kapitulera direkt. Annars är det något fel på dig. Vill du ha en utförligare beskrivning av plattan? Läs min recension. Sedan köper du "Write this moment". Omedelbart!