Ja, jag vet. Sjukt mycket hybris att tro att någon skulle ha glädje av något sådant.
Men - MFF förlorade mot Göteborg nyss. Jag har slut på snus. Dagen i ära är jag numera halvvägs till fyrtio. Jag har svårt att behålla någon form av livsglädje i detta ögonblick. Därför får detta bli min födelsedagspresent åt mig själv. Jag har alltid velat svara på frågorna i Record Collector (ett helt fantastiskt inslag i Close-Up Magazine, om någon missat det).
Sebastian Zweiniger, skribent hos Close-Up, Muzic och Slavestate, vilket är ditt tidigaste musikminne?
Inte säker, men jag har i alla fall avlägsna minnen av att farsan satte igång "The final countdown" när jag var grabb. Annars var min första favoritartist Nordman. Jag kommer ihåg när han släppte plattan "Här och nu". Den kom 1997, och då var jag sex bast. Han signerade skivor på Skivlagret i Malmö, och mina föräldrar tog med mig dit. Jag har kvar skivan, där står "Till Sebastian, Håkan". Nordman heter ju Håkan Hemlin egentligen. Dundercoolt då, dundercoolt nu.
Hur upptäckte du metal och hårdrock?
Den första hårdrocken jag gillade var AC/DC-låten "Satellite blues" och "Out of the silent planet" av Iron Maiden. Jag brukade kolla på Voxpop varje dag när jag var nio-tio år gammal, och videorna till de här två låtarna gick ganska ofta. Jag föll direkt. Minns att jag fick någon skiva i julklapp det året - 2000 - och att farsan berättade att han letat efter "Brave new world", men inte hittat den. Hade jag fått den då hade jag säkert blivit hårdrockare redan då, men nu fördröjdes det istället till när SVT visade Hårdrocksnatten 2004. Det var främst dokumentären "Hårdrockens historia" och Motörhead-spelningen på Brixton Academy som övertygade mig. Sedan fick jag Motörheads "Ace of spades" och en Deep Purple-samling av mina föräldrar. Då var jag fast. Senare samma höst såg jag min första riktiga konsert, Motörhead på Baltiska Hallen i Malmö. Sedan dess har det aldrig funnits någon återvändo.
De fem mest betydelsefulla skivorna?
Beatlessamlingen "1" betydde allt för mig när jag fick den i tioårspresent. Den räddade mig från skräpmusiken jag lyssnade på innan dess - den hiphop och r'n'b som MTV serverade - och gick varm bokstavlig talat varje dag i flera månader. "Ace of spades" av Motörhead fick mig att inse allt som är vackert med hårdrock. Samma sak med "Rock in Rio" av Iron Maiden. Har nog aldrig älskat någon musik mer än vad jag älskade Iron Maiden under sommaren mellan sjuan och åttan.
Thursdays "Common existence" är till dags dato den enda skiva jag har tilldelat full pott i en skivrecension. Det var tidigt under 2009, och Thursday var förmodligen det band jag lyssnade på allra mest under året. Och ett kul år var det, jag fyllde arton då. Den gjorde mitt sommarkneg som tidningsutdelare väldigt mycket mer uthärdligt, i alla fall. Adepts debut "Another year of disaster" har hjälpt mig i många stunder då jag mått skit. Det är värt något.
De fem bästa plattorna någonsin?
Enkelt, jag säger alltid samma sak när någon frågar mig om detta. "Overkill" av Motörhead, "Reign in blood" av Slayer, "Cosmo's factory" av Creedence Clearwater Revival, "Highway 61 revisited" av Bob Dylan och "With teeth" av Nine Inch Nails.
Motiveringar? Motörhead är världens bästa band och "Overkill" är deras bästa platta. "Reign in blood" är en halvtimmes angenäm stryk. "Cosmo's factory" innehåller dels några av de catchigaste låtar som skrivit och dels några av de vackraste gitarrkonsterna någonsin. Lyssna exempelvis på det psykedeliska mellanpartiet i "Ramble tamble". Bob Dylan är min gud - har ett porträtt av honom förevigat på högerarmen - och "Highway 61 revisited" har en sjukt berättigad klassikerstatus. "With teeth" innehåller Nine Inch Nails allra bästa låtar, och är tveklöst Trent Reznors karriärtopp.
De fem snyggaste skivomslagen?
"Reign in blood" är en klassiker på detta område. Tuff bild som går att titta på i en evighet. Annars föredrar jag enkla, avskalade - stilrena, om du så vill - omslag. Som den första Motörhead-plattan. Snaggletooth ensam mot en svart bakgrund - klockrent! "Ghosts I-IV" har en obeskrivligt fin paketering med vackra naturbilder. Bob Dylans "Desire" pryds av den coolaste bilden någonsin på den coolaste mannen någonsin. "Floodland" av Sisters of Mercy är sjukt mörk. Bilden på Andrew Eldritch - på sin tid var han den snyggaste mannen i världen - passar in perfekt.
Hur många skivor äger du?
Inte så värst många. Strax över femhundra cd-skivor och tio-femton vinylplattor. Jag skyller på att jag vuxit upp i en generation där det anses korkat att betala för sin musik. Men jag kämpar emot.
Vad föredrar du - cd, vinyl eller mp3?
Vinyl må vara coolt, men går bort direkt då jag inte äger någon spelare. Cd-skivor har jag sysslat med sjukt mycket och sådana köper jag så ofta jag har råd. Tyvärr har det blivit att jag nästan enbart lyssnar på mp3 nuförtiden. I och med att promoplattor nästan alltid är digitala numera, så distanseras man mer och mer från den fysiska varianten. Det är ganska synd.
Har du någon skiva du skäms över?
Kanske. Jag äger en Jamiroquai-platta ("Synkronized"), men eftersom jag fick den av min kusin och inte köpte den själv så är det egentligen inte att skämmas för. Har bara lyssnat på den en gång.
Senaste skivan du köpte?
"Santos", av det fantastiskt underskattade och överlag fantastiska bandet Promise Divine. Köpte den för en femtiolapp i samband med deras Lundaspelning häromsistens. Väl spenderade pengar!
Största besvikelsen?
När jag köper senaste skivan av något band jag gillar brukar jag alltid initialt hävda att det är den bästa plattan de har gjort sedan då eller då. Det brukar ta minst ett år innan jag inser om det faktiskt stämmer eller inte. Med det sagt väljer jag senaste Kent-plattan, "En plats i solen". Den var något av en antiklimax efter "Röd", som jag håller som deras allra starkaste platta. Därmed inte sagt att det är en dålig skiva, absolut inte.
Den mest underskattade skivan någonsin?
Utan någon som helst tvekan - "St. Anger". Produktionen är inte så usel som många påstår och låtmaterial växlar mellan bra och suveränt. Dessutom förmedlar de en sjukt brutal, primal aggression och frustration med plattan, som de aldrig gjort tidigare. Jag håller den som deras fjärde bästa platta. Bäst är de tre första, sämst är "...And justice for all".
Vad ska spelas på din begravning?
Jag har tre låtar på önskelistan - först "Damage case" av Motörhead eftersom det är den bästa låten av världens bästa band. Sedan "Heart of mine" av Bob Dylan, eftersom den är så vacker. Sist ska "The great destroyer" av Nine Inch Nails liras. Den börjar som en halvrivig indielåt, som kan gå an hos de flesta, innan den exploderar i hejdlöst brutal electronica. Det får bli mitt sista långfinger till livet, levererat från andra sidan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar