Pepp för Sista Sekundens releaseparty - ytterligare citat från intervjun

Kära vänner. Imorgon sätter det dundercoola Malmöbandet Sista Sekunden ihop en punkfest på KB i Malmö. De har bjudit med sig Bäddat För Trubbel, Tysta Mari, Night Fever, Hårda Tider och Regulations. Som upplagt för en minnesvärd helkväll, med andra ord.

Det är singeln "Svartvit" - ingår i entrépriset - som ska firas, kvällen i ära.

Du har kanske läst intervjun med basisten Tommy Tift i det senaste numret av Close-Up Magazine. Då kan jag tala om för dig att herr Tift sa väldigt mycket mer intressanta grejer under det drygt två timmar långa samtalet, men som av utrymmesskäl inte kvalade in till tidningsversionen.

Därför - för att peppa för morgondagen tänker jag här och nu bjussa på ytterligare läsning. Direkt hämtad från intervjun. Oredigerat, talspråkligt.

(Ha i åtanke att snacket ägde rum innan "Svartvit" hade fästs på band).

Om varför det är grymt att komponera hardcore:

– Att skriva hardcorelåtar går ganska snabbt, så det behöver inte vara så jävla konstigt.
Det får bli som det blir?
– Det får ju bli bra, annars stannar man upp och gör en ny låt. Det ska bli en känsla av spontanitet, och känslan ska vara viktigare än paketet. Man kanske inte får in all musik som man tycker musikaliskt är det mest intressanta. Vill jag skriva en låt som känns mest relevant musikaliskt, då kanske inte en treackords hardcorelåt är den mest typiska låten. Men vill jag skriva en låt som gestaltar en känsla, då är det kanske en hardcorelåt som är bäst. Och den ska inte vara så jävla överarbetad. Det viktigaste är att den har känslan vi har som vision.

Om det svenska samhället idag:

– Vi har inte suttit och diskuterat ihop oss till en politisk ideologi som band. Vi tycker att det är en väldigt konstig utveckling i Sverige idag som man inte riktigt kan förstå.
Typ ett visst partis intåg i riksdagen?
– Ja. Vi hade redan skrivit skivan ("Åldras med stil" förf. anm.) då, men det är sinnessjukt. Det är väldigt mycket grejer som händer. Saker och ting som man trodde var fast rotade i systemet. Jag kommer från en liten bruksort där alla är socialdemokrater. Där var det en sådan självklarhet att man var en arbetare och solidariserade med arbetarna, men det finns inga sådana begrepp länge. Man kan gå på soc, gå på en arbetsmarknadsåtgärd och rösta på moderaterna. För mig är det väldigt konstigt. ”Åldras med stil” reflekterar väldigt mycket kring det. Vad är det vi ska göra i Sverige? Ska alla ha egna bloggar? Moderaterna och regeringen snackade om att ge oss tvåhundrafemtiotusen nya jobb, men vad är det för jobb?
Diskplockare?
– Diskplockare och städa åt gamla rika politiker eller företagsledare. Det känns som att det blir mer av ett klassamhälle än vad det var innan. Har man ingen tradition där man uppmuntras att studera, så ska man inte behöva göra det heller. Då ska man sänka ambitionerna och lära sig att bli yrkesmänniskor istället. Typ laga bilar och så där. Akademisk kunskap ska tydligen vara förunnat de som är inne i den svängen. Jag tycker det är sjukt. Jag tycker samhället är konstigt.

Om att spela i svenska småhålor:

Är det roligare att spela i de små orterna än i storstäder?
– Det beror sig nog på vad det är. Men det är inte tråkigare i alla fall. Det är något annat, liksom. Något som jag tycker att om man är intresserad av att spela så borde man få uppleva det. För det är jävligt fett. Speciellt när man kommer igång och man märker när man kommer tillbaks till något ställe och det är ännu mer folk.
– Också, det behöver inte vara ställen som är små som Blomstermåla, utan det kan vara städer också. Som ett ställe som Växjö, till exempel. Jag känner inte till att det är så mycket punkspelningar i Växjö, det känns som att punkspelningar är få städer förunnat. När vi spelade där första gången var det kanske tio pers som hade betalat för att se oss där. Men gången efter var det hundratjugo. Jag tror att man ska våga åka till ställen som inte har någon kredd, och man ska våga komma tillbaks dit. Då kommer man ha fler roliga upplevelser än om man bara står och hoppas på att bli tillfrågad att spela på Debaser eller något sådant där. Folk glömmer bort hur viktigt det är att spela mycket och ofta. Gör man få spelningar så blir varje enskild spelning så jäkla viktig. En spelning blir aldrig så bra att den täcker alla behov och uttryck man vill få ur sig på varje spelning. Då tror jag man tappar inspiration också. Jag tycker folk ska åka och spela utanför städer.
Är det Sista Sekundens framgångsrecept?
– Ja, det tror jag. Det var så vi började, med att åka och spela överallt. Vi gjorde en tiodagars Sverigeturné då, och jag hade aldrig hört talas om att ett svenskt hardcoreband hade gjort en turné i Sverige sedan Refused gjorde det. Och det gick jättebra. Nu är väl visionen att vi i år ska försöka göra så mycket turnéer som möjligt i Sverige och det ska bli jäkligt kul. Vi tar det lugnt nu i vår, vi ska göra den här spelningen på KB och kanske några festivaler i sommar. Men sedan blir det Sverige. Gärna en massiv turné. Vi hade en dröm om att göra som Ebba Grön och göra trettio dagar i Sverige. Det hade varit jäkligt kul att se om det går att göra.
Är det genomförbart?
– Jag vet inte. Det är värt att försöka.
Kommer det i så fall att bli trettio spelningar på trettio dagar?
– Det skulle vara det bästa, om det gick. Vi har gjort sådana turnéer som är trettio dagar innan, men inte bara i Sverige. Men varför inte? Det finns ju fler än trettio städer i Sverige.

Om huruvida hardcorekalasen kommer bli en årlig tradition eller inte:

– Det är förhoppningen. Det är jävligt kul att man kan göra sådana spelningar. Det som är riktigt coolt är att det är på ett ställe som – det här blir gubbigt, alltså – om jag hade ett barn som var tretton år gammalt, så hade jag lätt kunnat skicka mitt barn till KB för att kolla på den här spelningen. Men ofta är punkspelningar i klimat där man inte får komma in om man är under tjugo. Det har blivit så. Men det är väl en ökande medelålder på folk som lyssnar på och spelar hardcore. Det var det som var visionen när vi hade förra releasefesten på KB, att alla som ville skulle kunna komma dit. Att alla skulle våga komma dit utan att känna sig exkluderade.

Om att punk är musik för alla:

– Jag tycker inte att punk är något som säger ”det här är mitt, håll dig borta från det”. För mig är punk ett alternativ som jag hoppas så många som möjligt kan få bli en del av och ta till sig. Om inte jag hade börjat lyssna på punk hade jag suttit kvar i Blomstermåla och inte gjort ett skit. Det är väl så det är. Så jag hoppas verkligen det kan bli en årlig tradition och något som blir uppskattat och att det inte bara kommer folk som lyssnar på hardcore, utan att det även kommer folk som tänker ”vad är det här för typ av evenemang?”. Att folk blir nyfikna och kollar upp vad det är för någonting.

Om musik och politik (fortsättning på förra citatet):

Även om de röstar på moderaterna?
– Då kan de väl komma dit och så får de väl se. Förhoppningsvis lyckas man med musiken så att man gör några slags poänger som inte alla tänker på. Jag tror att om man läser Sista Sekundens texter och tar till sig Sista Sekunden kommer man inte kunna rösta på moderaterna. Fast i och för sig, man kanske inte bryr sig om musik på det sättet längre. Jag gör det. Jag skulle aldrig kunna rösta på moderaterna bara för att det skulle kännas som att jag skulle svika Thåströms förtroende. För mig har politik och musik alltid varit så pass tätt förknippat. Men folk kanske tänker annorlunda nuförtiden. Jag tycker alla ska kolla in vad punk handlar om, och det här är ett bra tillfälle att kolla in det. Det visar en bra sida av punken. Förhoppningsvis, det går ju inte att spå. Men förra året var det jäkligt lyckat.

Om arrangemanget på årets hardcorekalas:

– Vi bestämmer allting som händer under kvällen. Dj:s och allt. Vi försöker vara väldigt delaktiga i hela processen. Vi för diskussion om hur vi tycker att vakterna ska hantera och agera under kvällen.
Får ni lov att lägga er i det?
– Det var vi tvungna att göra efter förra året. Vakterna betedde sig som svin. En viktig förutsättning för att vi ska kunna göra det här var att vakterna får tänka om.
De brukar vara rätt så otrevliga på KB.
– Verkligen. Men det måste man väl vara som vakt. Men det var väldigt konstigt, de började slänga ut folk och så där.
För att de moshade?
– Både och, tror jag. Jag har en polare som stod och drack en öl, och så tog han en glasflaska och hällde i öl i sitt glas. Då blev han utslängd. Av den anledningen. Och han hade åkt från Göteborg för att se oss. De bara tog honom och slängde ut honom. De verkade vara ganska sura eller någonting. Jag vet inte vad de höll på med.
De var oförberedda?
– Ja, jag tror inte alls de visste hur de skulle hantera det. Och så körde vi utan kravallstaket, vilket jag inte tror har hänt där inne att det varit så mycket folk och inget kravallstaket. Så jag tror att de var jävligt rädda för att det skulle hända någonting. Men det gör det inte. Det kanske ser ut som att det händer någonting, men hardcorespelningar och punkspelningar är så. Det händer aldrig någonting.
Det ser våldsamt ut, men är det inte?
– Nä, precis. Jag tror att man får ta en diskussion med dem helt enkelt. Och det har gjorts nu. Jag hoppas att det ska gå bättre i år.

Om vad som måste ske i den svenska musikscenen:

– Släpp de jävla tangentborden, släpp pennorna, boka en spelning och åk ut och spela istället. Blondinbella och alla de här sitter med sina bloggar, det spelar ingen roll i slutändan. För musiken spelar det ingen roll vad någon tycker om en skiva, det som spelar roll är känslan folk får när det spelas live. Det är den musiken jag har älskar i hela mitt liv.
Känslan är viktigare än att det är perfekt?
– Visst, absolut, att det ger en någonting. För står man bara och tänker att ”Det hade kunnat vara så mycket bättre på det här och det här och det här, och nu har jag fyra nya punkter på min fredag tjugotredje april-blogg”, då har man fel inställning till musik överhuvudtaget. Perfektionism har inte med saken att göra. Det är upplevelsen och känslan. Jag har spelat med ett band i Västervik som heter Pisspunk. Gitarrerna stämde knappt ihop, men det var skitfett för att de var så jävla peppade och hade ändå en känsla för refränger.

Om musiklyssnande:

– Man kan inte bara lyssna på distade gitarrer. Eller det kanske man borde.
Det finns ju de som gör det.
– Ja, det finns de som avskyr allt som inte är perfekt spelade snabba gitarrgrejer. Perfekt sjunget också, och en massa taktbyten. Spelar man gitarr så kommer man någon gång att snöa in på det så mycket att man läser på något gitarrforum. Där kan man läsa att människor skriver att BB King inte kan spela gitarr, för att han har sura toner. Det ska vara så perfekt, Yngwie Malmsteen-perfekt. Det är en så annorlunda inställning till musik. Jag tycker ofta att det är i tveksamheterna – om nu bända en ton kan klassas som en tveksamhet – som själen finns i. Det är det jag gillar med musik. Punk är lite så. Tveksamheten. Är det bara ett jävla oväsen eller den bästa musiken jag hört? Det är så spännande att det finns och existerar. Alla kan spela det.

Om Tomas Ledin:

– Men du som gillar Dylan, jag ska spela upp en grej för dig. Det här kommer du tycka är sjukt kul. Jag menar att Ledin är Sveriges bästa man att vara inspirerad av Dylan.
Försök inte, det är Ulf Lundell.
– Nja, i vissa perioder. Men lyssna på det här.
(Tommy spelar upp låten "Too many days" från Tomas Ledins första platta, "Restless mind" (1972).
– Jag tror han var sjutton bast när han släppte skivan.
Innan han hade hunnit bli dålig.
– Ja, haha. Jag är ett stort fan av underdogs. När Tomas Ledin släppte sina mest smaklösa produktioner, så var han uträknad. ”Sommaren är kort” och alla de här. Han och en kille gick in… tror de blev förpassade till midsommar eller något och så fick de låna en studio av ett skivbolag, för ingen trodde på honom. Och då släppte han den här skivan med alla de här låtarna. De som alla avskyr.
Eller tycker om på något sätt?
– Jag tror att alla säger att de avskyr det, men ändå på något sätt älskar de det. Om jag under knivhot blev tvungen att säga om jag gillar eller hatar Ledin, hade jag sagt att jag gillar honom. Bara för att han är underdog och för att han släppte den där skivan och för att han är syndikalist. Vänster, liksom. Det finns fler sådana, Peter LeMarc, han är helt uträknad. Sedan vill jag säga Niklas Strömstedt också, men han är för jävla dålig. Men han har ändå någon slags känsla, för han säger att han är vänster.
Kompromissa och säg GES.
– Nja, där är Orup med.