Mot alla odds överlevde jag gårdagens åldersnoja, existenskris och livsångest. För i helvete, jag är halvvägs till fyrtio, och den här halvan passerar ännu fortare än den förra! Hjälp!
Men inget ont som inte för något gott med sig. Premiär på Systembolaget, till exempel. Första notan där för min del gick på femhundraåttiofyra kronor. Värt.
Kvällen skulle ju sedan bjuda på cool underhållning i form av heltokiga Slim Cessna's Auto Clubs första spelning på svensk mark. Den skulle äga rum på Babel i Malmö.
Så jag traskar dit och är på plats strax efter insläpp. Säger till i kassan att jag står på listan. Tjejen kollar igenom listan och säger sedan "näääeee....". Inget ovanligt. Så jag berättar att Slim Cessna själv skrivit upp mig (vilken han lovade i ett mejl att han skulle göra), men det struntar hon i. Så jag får pröjsa för entrén.
Förvisso, hundratjugo spänn är inte hela världen. Egentligen skiter jag i det. Men det finns en princip inblandad. Min tanke är att recensera spelningen, det var därför jag skulle ta mig in på gästlistan. Går inte det att lösa, så är min motlösning enkel - ingen recension. (Alltså ingen recension på Muzic.se, att skriva om det här på bloggen räknas inte och är i vilket fall som helst inte värt att skrivas upp på listan för).
Låter jag grinig och bortskämd? Det gör jag säkert. Att som skribent snuvas på sin gästlisteplats är dock ungefär som om en rörmokare blir av med sin rörtång. Han blir alltså totalt arbetsförhindrad. Ha det i åtanke.
I alla fall. Förband för kvällen är ett gäng skåningar som kallar sig Southern Hostiles och spelar någonting mittemellan altcountry och rockabilly. Och för all del, vissa låtar är väldigt bra. I synnerhet de som drar sig mest åt det förstnämnda hållet. Såsom det alltid blir när en ståbas är involverad i musik vars genrebenämning slutar på -billy, är det ganska enahanda. Hade de strukit en eller två låtar hade jag säkert kunnat behålla min entusiasm lite längre.
Pluspoäng för en cool cover på The Damneds "New rose".
Ett coolare band inom altcountry än Slim Cessna's Auto Club går inte att finna. Vi har sex personer på scen. Vi har en snubbe som sitter längst ut till vänster framför en keyboard och en slidegitarr, klädd i en urtvättad gammal träningsoverall, som inte är mycket att orda om. Men vi har en skäggig, svettig snubbe med halvlångt hår som spelar ståbas och körsjunger med stor passion i "This is how we do things in the country".
Vi har en gitarrist som spelar på en dubbelhalsad gitarr prydd av en stor bild på Jesus. Vi har en trummis som inte kan vara längre än hundrafemtio center lång och som ser ut ungefär som en lycklig femåring som lyckats smyga in bakom ett trumset och hamrar för allt vad han är värd. Otroligt coolt.
Inte att förglömma, frontduon i Autoklubben. Slim Cessna själv är lång och reslig, och tillbringar en hel del tid med att sjunga ute i publikhavet, lika väl som uppe på scen. Han viftar med händerna, dansar som en tok och sjunger lungorna ur halsen. En överväldigande scenfigur.
Och då är han ändå inte lika tuff som bandets andra sångare, Jay Munly (eller Munly Munly som han ofta kallas). Han är en direkt läskig karaktär. I ansiktet ser han bokstavlig talat ut exakt som en dödskalle. Och han slår på en minst sagt teatralisk show när han sjunger. Slingrar sig runt Slim likt en orm vid flera tillfällen. Traskar ut i publiken och skrämmer slag på flera publikmedlemmar. Mig inkluderad. Obeskrivligt cool snubbe.
På skiva låter bandet som lite halvkomisk gothic-altcountry med inslag av zigenarmusik. På scen rockas det verkligen. Rundgång - från en banjo! Har ni varit med om det förr?
Allra häftigast är när "Jesus is in my body - my body has let me down" nalkas. Munly och Slim gör en smärre teater av det hela, och tar på sig de roller som krävs för att gestalta texten. Sanslöst briljant. Samma sak sker i "Cranston".
Sista låten i det ordinarie är en tokigt toppad och peppad "That fierce cow is common sense in a country dress", sedan återvänder bandet för att leverera "The unballed ballad of the new folksinger" och den givna avslutningen med "He, Roger Williams". I sistnämnda har Slim och Munly övat in en dans att avrunda med. Det är så tufft, så tufft, så tufft.
Avslutande konstatering - näst Sick Of It All i Köpenhamn är det här det bästa jag sett på en scen i år.
Setlista? Nej, någon sådan skrev jag inte ner. Har inte sådan järnkoll på samtliga Slim Cessna's Auto Club-plattor att jag kunnat ro det i hamn. Men de spelade i alla fall följande låtar:
"Hold my head" (tredje låten). "Cranston" (fjärde låten). "This is how we do things in the country". "Jesus is in my body - my body has let me down" (näst sista låten i det ordinarie setet). "That fierce cow is common sense in a country dress" (sista låten i det ordinarie setet). "The unballed ballad of the new folksinger" (första extranumret). "He, Roger Williams" (allra sista låten). "All about the bullfrog in 3 verses". "Children of the lord". "Red pirate of the prairie". "No doubt about it". "A smashing indictment of character".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar