Vilket som är Sveriges bästa liveband kan diskuteras om och om och om igen. Jag brukar ofta vurma för Royal Republic och Adept. Bullet får vara med på ett hörn ibland.
Men vi får inte glömma bort att inkludera Amon Amarth i diskussionen. Bäst och bäst, det vet jag inte. De är åtminstone det allra jämnaste livebandet vi har i vårt avlånga land.
Må så vara att färska "Surtur rising" är klart svagare än sina två föregångare - det är likväl en ny definition på stabilitet, och kvintettens tungmelodiska dödsmetall sviker aldrig. Aldrig!
Nu är de ute på Europa-turné för att promota släppet. Det tog dem igår kväll till Stora Vega i Köpenhamn, tillsammans med Black Dahlia Murder och Evocation.
Förvisso är det lite synd att vi européer inte får samma dubbelset som vikingarna gav jänkarna häromsistens. Alltså att de inleder med att spela hela nya plattan, för att sedan övergå till ett "vanligt" set. För det hade varit obeskrivligt kul att få se.
Strunt samma. Låt oss ta det från början.
Veteranerna i Evocation går på scen punktligt och bra, klockan åtta, och sparkar igång en något blek tagning av "Sweet obsession", öppningsspåret på senaste släppet ("Apocalyptic"). Men det tar sig. Den följs upp av två låtar från 2008s "Dead calm chaos" (en platta du inte under några omständigheter får missa) och nu lossnar det. I synnerhet är det coolt att få höra "Angels of torment". Det där riffet - egentligen är det så korkat, fult och pinsamt simpelt. Men stockholmarna får det att inte bara fungera, utan rentav framstå som det tuffaste riffet i världshistorien. Nästan.
Sångaren Thomas Josefsson påminner om Per Morberg, i synnerhet sett till frisyren. Men jag tvivlar på att tv-kocken kan låta så genuint ondskefull som Josefsson. Den sistnämnde sliter hund konstant under spelningen, och gör sitt bästa för att värma upp Vega (som för övrigt är oväntat välfyllt, för att vara en förbandsspelning) och han lyckas ganska bra. Ett klart imponerande sjulåtarsgig.
Setlistan såg ut så här:
Sweet obsession
Silence sleep
Angels of torment
Psychosis warfare
Feed the fire
Tomorrow has no sunrise
Apocalyptic
Minuspoäng för att min favorit - "Blindead" - inte ingår i setet.
Härnäst går Black Dahlia Murder upp på scen och börjar soundchecka. Gitarristen river ner stora applåder när han kontrollerar sin mikrofon genom att säga "Christiania forever". Sedan drar de hastigt och lustigt igång "Everything went black" innan någon är beredd. Pausmusiken är fortfarande igång, takljusen är tända.
De har bråttom att komma igång, helt enkelt. De är peppade. De vill röja.
Och nog lyckas de. Att flera i publiken är på plats just för deras skull är tydligt. Extasen hos många är påtaglig.
Själv är jag lite mer svårflörtad. Inte för att jag ogillar bandet, men det är ganska tydligt att de tillhör death/metalcores division två. Utan att hitta några konkreta faktorer att anmärka på - utöver bristen på variation - lockar det aldrig fram några glädjetårar, någon gåshud eller något noterbart känsloläge överhuvudtaget.
Men de är coola. De ser ut som ett gäng statister från "Apornas planet", allihop. Sångaren Trevor Strnad skäms inte en sekund över sin väl tilltagna kroppshydda och sina så kallade manboobs, utan sliter av sig tröjan och röjer precis som vanligt.
Det är svårt att ogilla, men ännu svårare att rådigga.
Annat är det med Amon Amarths frontfigur, Johan Hegg. Må så vara att han är stor, skäggig, långhårig och kan vid en första anblick se ganska ond ut. Men egentligen är han bara en stor snäll nallebjörn med en ändlös charm. Han ler oftare än han grimaserar. I mellansnacket handlar det snarare om kärlek än hat. Det kontrasterar en smula till Amon Amarths musik, men ändå inte.
I alla fall.
Att de öppnar med "War of the gods" är väntat - Amon Amarth tillhör den skara band som alltid öppnar med första låten på senaste skivan. Och nog är det en grym showstarter. Desto mer oväntat är att vi tidigt i setet får höra "With Oden on our side" och "Masters of war".
Jag kan glädjande nog konstatera att bandet turnén i ära valt ut en relativt överraskande setlist. Att slippa höra uttjatade och (faktiskt) ganska överskattade bitar som "Fate of norns" och "Cry of the black birds" är ganska skönt. Desto mer gläds jag åt bidragen från förra plattan, "Twilight of the thunder god". Titelspåret i all ära - skivans höjdpunkt är "Live for the kill", som tack och lov ingår i setet. Och "Varyags of Miklagaard" får inte glömmas. Inte heller den självskrivna livefavoriten "Guardians of Asgaard".
Låtarna från "Surtur rising" lyckas dessutom imponera mer i den levande kostymen. Hårdingen "Destroyer of the universe", förstås, men också de episka bitarna "Doom over dead man" och "Slaves of fear".
Det medley som är det sista vi får höra innan det är dags för extranummer är å sin sida obekvämt förvirrande. På pappret hatar jag det. "Victorious march" och "Death in fire" må vara en smula uttjatade, men tillhör å andra sidan de livefavoriter som alltid är engagerande. Att snoppa av dem och kasta in de i ett annat sammanhang ställer jag mig tveksam till.
Och "Gods of war arise"? Den har jag alltid, alltid, alltid velat höra live. Aldrig har jag blivit bönhörd. När vi nu får den i en nedkortad version, inklämd mellan två andra låtar, är jag inte fullt tillfredsställd.
Men - det fungerar. Det låter sjukt. Jävla. Bra. Faktiskt. Det märks att det är något bandet själva gillar att göra, och de är än mer på tå under dessa minuter. På så vis måste jag godkänna medley:t.
Jag vet inte om det är den bästa Amon Amarth-spelningen jag sett. Men den är inte sämre, i alla fall. Av logistiska skäl spöar den förbandsgiggen åt Dimmu Borgir och Slayer. Jag tror rentav att det nu är bättre än senast de var på KB i Malmö. Men bara stundvis kan den överträffa den där magiska torsdagskvällen tidigt under 2007, när jag såg Tumbavikingarna för första gången (också på KB).
Hur det än är med den saken, så konstaterar jag att Amon Amarth är bandet du aldrig kan se för många gånger.
Setlista? Oh yes.
War of the gods
With Oden on our side
Destroyer of the universe
Masters of war
Live for the kill
Guardians of Asgaard
Doom over dead man
Slaves of fear
God, his son and holy whore
Varyags of Miklagaard
For victory or death
Victorious march / Gods of war arise / Death in fire
Twilight of the thunder god
Runes to my memory
The pursuit of vikings
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar