Maj månads skivskörd

Gjorde en skrämmande upptäckt när jag gick igenom vilka majbarn till plattor jag hunnit avhandla. Nämligen att hälften av den dåvarande topp tio-listan utgjordes av, tja, skräp. Mer eller mindre.

I all hast fick jag ge mig ut på detektivarbete för att snoka upp några riktigt hörvärda plattor från den här månaden. Och jag... lyckades!

Det är med stor glädje jag konstaterar att maj håller måttet.

10. Fleet Foxes - Helplessness blues
Hypat band som jag totalt missat tidigare. Trist. För nu när jag spisar ”Helplessness blues” inser jag vad det är alla tjatar om. Sjukt härlig folkrocksindie, som ofta för tankarna åt självaste The Band. Det rör sig inte om någon flåshurtig upp och hoppa-musik, utan allting håller sig i ett introvert tempo. Alltså ingen peppmusik, precis. Men, fan så bra.

9. Flogging Molly - Speed of darkness
Jag skulle ljuga om jag inte erkände att ”Speed of darkness” är något av en besvikelse, en antiklimax efter fyra års väntan. Jämför med dess närmsta föregångare, ”Float”, och kvalitetssänkningen är för stor för att ignorera. Dave King låter farligt oinspirerad emellanåt. Vad har hänt? Men, jag ska inte vara alltför negativ. För i låtar som ”Oliver boy (all of our boys)”, ”Rise up” och framför allt den helt ljuvliga ”The power’s out” knäcker septetten fortfarande. Även på rutin är Flogging Molly strålande.

8. Journey - Eclipse
Hur pinsamt det än är att erkänna, så har jag en soft spot för så kallad AOR. Alltså, rosafluffig, radioanpassad poprock enligt åttiotalsmodell. Typ Toto, fast det är de bra banden lyssnar på. Inte Toto, då. Journey är – tillsammans med Styx – det bästa genren har att erbjuda. Och ”Eclipse” må vara något ojämn och något för lång (sextiosex minuter är bara okej om man heter Neurosis), men är för den delen stundvis gripande för det, komplett med en löjligt snygg Disneyballad i ”Tantra”.”Chain of love” är också en riktigt fin bit med snyggt dramatiska melodier. Låt gå för att ”She’s a mystery” och ”Human feel” är bottennapp deluxe. Och sångaren Arnel Pineda förblir en mespropp, som nöjer sig med att agera kass kopia av legendvokalisten Steve Perry och inte ett dugg mer. Ta tillbaka Steve Augeri. Typ nu.

7. Arch Enemy - Khaos legions
Nej, det var väl ingen som trodde att det skulle komma något nyskapande från det här hållet? Arch Enemy låter som de alltid har gjort, varken mer eller mindre. Frågan ligger snarare i hur bra låtarna är. Och jag vill påstå att ”Khaos legions” bjussar på det starkaste låtmaterialet de producerat sedan ”Anthems of rebellion”. ”Through the eyes of a raven” kommer krossa på Metaltown i sommar. Tro mig.

6. Autopsy - Macabre eternal
Helt rätt, ”Severed survival” och ”Mental funeral” är legendariska plattor utan dess like. Få slår Autopsy på fingrarna när det gäller smutsig old school-döds. Jag är inte bra nog att kunna uttyda nyansskillnader gentemot det nya materialet, utan konstaterar istället att ”Macabre eternal” är mer av samma vara. Och grymt jävla bra, också. Även om speltiden är lite väl tilltagen.

5. Tantrum To Blind - Walk out
”Som ett hårdare Paramore”, förkunnade Slavestate-kollega Porali i ett mejl. Och ja, det stämmer ganska väl. Som ett vassare Paramore, skulle jag också vilja tillägga. Missförstå mig inte, jag gillar Hayley Williams och hennes kompani. Men stockholmska Tantrum To Blind lyckas ännu bättre, tar sig förbi det ytliga, passerar det tuggummipoppiga och ger oss låtar som erbjuder mer än flyktig tillfredsställelse. Det ger mersmak, helt enkelt. Hitfaktorn är inte bara skyhög, den berör också. Mycket hörvärd debut.

4. Nicke Borg Homeland - Chapter 2
Nicke Borgs medverkan i Melodifestivalen är för belackare vad främlingsfientliga tidningsrubriker är för Sverigedemokraterna – alltså ett tillfälle för rabiata as som förtjänar att brinna att vråla intelligensbefriade glåpord. I detta fall skanderas det givetvis ”sellout”. Idiotiskt, förstås. ”Leaving home” är en strålande låt, så enkelt är det. Och att Nicke Borg tar tillfället i akt att presentera den för folk är inte alls något att gnälla på. Med det sagt är ”Chapter 2” en högst angenäm platta där herr Borg får tillfälle att utforska sina lugnare sidor som inte alltid får utrymme i Backyard Babies. En utmärkt platta att softa till, helt enkelt. Ser fram emot när konstellationen ska öppna för Social Distortion i Köpenhamn.

3. Shining - VII: Född förlorare
Jag erkänner – Niklas Kvarforth skrämmer slag på mig. Suicidal black metal är inte och har aldrig varit min grej. Men en sådan sångare griper tag i lyssnaren, skakar om och tvingar en att beskåda hemskheterna, snarare än att avskräcka. I ”VII: född förlorare” har Shining dessutom för första gången i sin karriär komponerat låtar som faktiskt håller måttet. Det handlar inte bara om inramningen längre, så att säga. ”Tillsammans är vi allt”, som gästas av självaste Nordman, hade i en annan förpackning kunnat gå segrande ur den där Melodifestivalen.

2. Moving Mountains - Waves
Bevisligen händer det, men fan så sällan. Att man i blindo kollar upp något band bara så där, utan att tidigare ens ha hört talas om dem, alltså. New York-kvartetten Moving Mountains knockar mig redan i inledningslåten ”My life is like a chase dream (and I still have chase dreams)” med sin postrockiga indiehardcore – tänk Explosions In The Sky möter Thursdays punkigare sidor. Allvarlig talat, det här är nästan precis hur storslaget som helst. Gåshuden är aldrig långt borta.

1. Atlas Losing Grip - State of unrest
”Punk is dead, and you are next”, frustade Slapshot-vokalisten Jack “Choke” Kelly på “Sudden death overtime”-plattan från 1990. Om det stämmer att punken är död eller inte, är ett ständigt debattämne. Men det gäller inte skatepunken åtminstone, det kan vi konstatera ganska omgående. Lundakvintetten Atlas Losing Grip imponerade enormt häromåret med ep:n ”Watching the horizon”, och fullängdaren ”State of unrest” är precis lika bra. Skillnaden är att här finns tretton mästerliga låtar, snarare än bara fem.

Och vilka låtar, sedan. ”Bitter blood”, ”All in a days work”, ”Unrest” och min favorit, ”Different hearts, different minds”, är några exempel. Kort sagt är det en sjukligt välskriven platta som tveklöst slår resterande av maj månads skivsläpp på fingrarna. Men med den fantastiske vokalisten Rodrigo Alfaro (tidigare i Satanic Surfers) i spetsen – hade någon väntat sig något annat?