Att placera delen där jag presenterar vad jag önskar inför 2011 här är kanske lite snurrigt. Å ena sidan borde den i rimlighetens namn ligga sist bland episoderna, och jag har minst en kvar att slutföra (avhandlingen av årets skivsläpp). Å andra sidan borde den kanske ha lagts innan jul. Det är väl ändå tomten som ser till att allt detta går i uppfyllelse?
Men strunt samma. Året är slut om elva timmar. Om tolv timmar hoppas jag att listan redan börjat avverkas.
Så, under 2011 vill jag...
...att Wilmer X-återföreningen ska bli permanent.
...uppleva återföreningar av Sepultura, Refused, Isis, Nine Nails, Breach, Broder Daniel, Led Zeppelin, Good Riddance, Ministry, Guns N' Roses och 16 Horsepower. Att ingetdera lär inträffa är en annan femma.
...ha hit The Dangerous Summer, Mastodon, Gallows, Thursday, Architects, Jackson Taylor, Comeback Kid, Aaron Watson, Filter, Your Demise, Kylesa, Against Me!, Alice in Chains, Social Distortion och Alexisonfire på headlineturnéer.
...höra en nysläppt platta av Bob Dylan.
...att Metaltown kompletterar sin uppställning med Threat Signal, Jesaiah, Yersinia, Whitechapel, Fear Factory och Chimaira.
...att West Coast Riot äger rum. Vad är det för trams att den verkar nedlagd inför i år? Sluta tramsa er och boka Gallows, Social Distortion, Sick of it All, The Dangerous Summer, The Offspring, The Bronx, Strung Out och The Gaslight Anthem.
...se Neurosis på scen igen.
...att band som Fuelhead, Enter The Hunt och Vanity Dies Hard ska få styrfart på sina karriärer igen.
...kunna säga att jag sett Motörhead live fem gånger. Det känns fruktansvärt att klockverket stannat vid fyra sedda konserter. Har bokarna på Vega i Köpenhamn kommit av sig?
...att Ulf Lundell ska plocka fram godbitar som "Lazarus", "Omaha", "Bättre tider", "Citizen Kane blues", "När jag kysser havet", "Hon gör mig galen" och "Aldrig nånsin din clown" under Malmökonserten den 18 mars.
...få mina förväntningar uppfyllda av de kommande skivorna från Rise Against, Bullet, The Haunted, Machine Head, Adept, Jesaiah, Calaisa, Baskery, Thursday och Sisters of Mercy. Om de sistnämnda får ut något överhuvudtaget, förstås.
...äntligen se nedläggningar av Rammstein och dagens bluff-Thin Lizzy.
...att Nifelheim ska ersätta Joddla Med Siv på Svedalarocken. Och att alla de senares fans får en spik i foten. Eller två.
Jag räknar kallt med att alla önskningar slår in.
fredag 31 december 2010
torsdag 23 december 2010
Debutanterna (2010 del IV)
En spännande aspekt av att sammanfatta ett gånget musikår är att se över vilka intressanta debuter som dykt upp under året.
I år vill jag påstå att Sverige har varit världsledande i att presentera förstlingverk från nya band. Av de tio debutanter jag valt att prisa är inte mindre än sju härifrån. Noterbart är också att tre av dessa valt att sjunga på sitt modersmål. Om det inte varit för att landet röstade in ett gäng illa förklädda nazister i riksdagen för några månader sedan hade jag rentav kunnat vara stolt över att vara svensk.
Jag räknar enbart fullängdare. Walking With Strangers - som egentligen krossat allt motstånd med EP:n "Buried, dead and done" - missar alltså precis målsnöret. Flera av banden nedan har också tidigare släppt varsin bolagssponsrad EP. Först i år har de kommit med fullödiga album, och därför räknas de som debutanter.
Mina favoritdebuter från i år är nedan listade i alfabetisk ordning. Vill ni veta vilken jag gillar bäst, fråga mig framåt småtimmarna en fuktig fredagsafton.
Bruket - En annan klass
Ett gäng industriarbetare från Fagersta som begripit att allting är vackert, så länge det har en fin, poetisk inramning. Fredrik Hellman är inte bara en fantastisk sångare och en riktig frontman, han är också en gudabenådad textförfattare.
Burn - Rock royale
Nej, bandnamnet kommer inte från Deep Purple-plattan. Vart det kommer från spelar faktiskt ingen roll. Vad som däremot spelar roll är att Göteborgarna i Burn begripit att rock'n'roll inte måste gå i hundranittio och ha snudd på metalliskt riffande för att gå hem under 00-talet. Istället lutar de sig tillbaka och satsar på känslan istället. Fungerar det? Idiotisk fråga! Årets skönaste rockalster.
Hurts - Happiness
Du kan knappast ha undgått att höra talas om dessa britter. Theo Hutchcraft (sång) och Adam Anderson (synt) har på "Happiness" rott ihop årets bästa poplåtar, och jag vill älska ömt med alla elva. Hade förmånen att träffa snubbarna under en knapp kvart i Stockholm innan deras ypperliga spelning på Debaser Medis, och deras genuint trevliga bemötande fick mig att bli ett ännu större fan.
Imperial State Electric - Imperial State Electric
Nicke Anderssons prestationer i Hellacopters har väl egentligen aldrig imponerat på mig. Men i Imperial State Electric tar han vara på sina sextiotalsinfluenser, och först nu - med kanonlåtar som "Holiday from my vacation" och "Lee Anne" - gillar jag något annat än hans dödsmetallkarriär.
Invasionen - Hela världen brinner
Det finns de som inte räknar detta som en debut, eftersom bandet tidigare hette Lost Patrol Band och lirade något helt annat. Men Invasionen markerar en helomvändning - nu är det ultrapolitisk, poppig och lättillgänglig punkrock på svenska som gäller. Klart det är en debut! Och med Dennis Lyxzén i fronten kan det inte gå fel.
The Kandidate - Until we are outnumbered
Forne Hatesphere-sångaren Jacob Bredahl har en sjujävla pipa att sjunga dödsthrash med. The Kandidate är vassare, brutalare och hårdare än Hatesphere. Inget världsomvälvande, men gott och väl tio käftsmällar som sitter där de ska. Synd att publikresponsen låg på minuskontot när de öppnade för Volbeat i Malmö. För i helvete, folk- begrip att dessa danskar sparkar stjärt!
Royal Republic - We are the royal
Malmökvartetten med überkarismatiske Adam Grahn i spetsen är Sveriges bästa liveband (på delad plats med Adept) idag. "We are the royal" bryter sig in i ditt hus, rockar skiten ur dig, pinkar ner dina behörigheter och försvinner innan du har en aning om vad som hände. Ett lysande exempel på livsnödvändig rock'n'roll, med andra ord.
Yersinia - Efter oss syndafloden
Som jag sa angående Bruket - med en poetisk inramning kan allt bli bra. Yersinia är mycket svårare än Bruket, och lirar en helt annan typ av musik. En relativt ny tappning av metalcore, skulle jag säga. De prickar in årets vackraste brutalitet, och jag faller. Hårt och länge.
Young Guns - All our kings are dead
Att spela halvpunkig powerpop är inte särskilt spännande på pappret. Men britterna i Young Guns gör det så mycket bättre än sina genrekollegor och komponerar låtar som faktiskt är angenämt poppiga. Dessutom vågar de blanda ut mainstreamflörtarna med snortungt riffande när andan faller på. De är ljusår före alla andra.
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gammaldags thrash metal med svenska texter? Hm. Nej, inte direkt vad jag längtat efter. Trodde jag. När jag hörde "Undantagstillstånd" insåg jag att det var precis tvärtom. Thrashband som lyckas leverera enbart hundraprocentliga riff på sin första platta behöver världen fler av. Texterna är härligt uppkäftiga. Musiken är förrädiskt medryckande. Känner du dig någonsin en smula utbränd på metalgenren? Lyssna på Zombiekrig. De påminner dig om exakt allt som du gillar med metal. Var det någon som sa dominans? Jag vet att jag gjorde i alla fall.
Bonus:
Dessvärre finns inte samtliga plattor ovan på Spotify. Burn finns inte, av den simpla anledningen att den inte släpps förrän om ett par dagar. Yersinia och Zombiekrig finns inte heller, av okända anledningar. Men de resterande har jag lagt upp i en spellista som du finner här. Som ersättning för Burns platta finns deras fjolårs-EP "A real rock'n'roll band".
Istället för "Efter oss syndafloden" lade jag in Yersinias två demos, "Yersinia" och "Lejonhjärta".
Zombiekrig? Inget vettigt substitut finns på Spotify. Däremot finns samtliga bitar från "Undantagstillstånd" att tillgå på Youtube. Yours truly radade upp dem i en spellista. Lyssna och köp! Det är trots allt årets bästa platta. Den är värd dina surt förvärvade slantar.
Tusan. Där avslöjade jag vilken av plattorna ovan jag gillar bäst. Oh well. Ingen skugga skall falla över de andra för det.
I år vill jag påstå att Sverige har varit världsledande i att presentera förstlingverk från nya band. Av de tio debutanter jag valt att prisa är inte mindre än sju härifrån. Noterbart är också att tre av dessa valt att sjunga på sitt modersmål. Om det inte varit för att landet röstade in ett gäng illa förklädda nazister i riksdagen för några månader sedan hade jag rentav kunnat vara stolt över att vara svensk.
Jag räknar enbart fullängdare. Walking With Strangers - som egentligen krossat allt motstånd med EP:n "Buried, dead and done" - missar alltså precis målsnöret. Flera av banden nedan har också tidigare släppt varsin bolagssponsrad EP. Först i år har de kommit med fullödiga album, och därför räknas de som debutanter.
Mina favoritdebuter från i år är nedan listade i alfabetisk ordning. Vill ni veta vilken jag gillar bäst, fråga mig framåt småtimmarna en fuktig fredagsafton.
Bruket - En annan klass
Ett gäng industriarbetare från Fagersta som begripit att allting är vackert, så länge det har en fin, poetisk inramning. Fredrik Hellman är inte bara en fantastisk sångare och en riktig frontman, han är också en gudabenådad textförfattare.
Burn - Rock royale
Nej, bandnamnet kommer inte från Deep Purple-plattan. Vart det kommer från spelar faktiskt ingen roll. Vad som däremot spelar roll är att Göteborgarna i Burn begripit att rock'n'roll inte måste gå i hundranittio och ha snudd på metalliskt riffande för att gå hem under 00-talet. Istället lutar de sig tillbaka och satsar på känslan istället. Fungerar det? Idiotisk fråga! Årets skönaste rockalster.
Hurts - Happiness
Du kan knappast ha undgått att höra talas om dessa britter. Theo Hutchcraft (sång) och Adam Anderson (synt) har på "Happiness" rott ihop årets bästa poplåtar, och jag vill älska ömt med alla elva. Hade förmånen att träffa snubbarna under en knapp kvart i Stockholm innan deras ypperliga spelning på Debaser Medis, och deras genuint trevliga bemötande fick mig att bli ett ännu större fan.
Imperial State Electric - Imperial State Electric
Nicke Anderssons prestationer i Hellacopters har väl egentligen aldrig imponerat på mig. Men i Imperial State Electric tar han vara på sina sextiotalsinfluenser, och först nu - med kanonlåtar som "Holiday from my vacation" och "Lee Anne" - gillar jag något annat än hans dödsmetallkarriär.
Invasionen - Hela världen brinner
Det finns de som inte räknar detta som en debut, eftersom bandet tidigare hette Lost Patrol Band och lirade något helt annat. Men Invasionen markerar en helomvändning - nu är det ultrapolitisk, poppig och lättillgänglig punkrock på svenska som gäller. Klart det är en debut! Och med Dennis Lyxzén i fronten kan det inte gå fel.
The Kandidate - Until we are outnumbered
Forne Hatesphere-sångaren Jacob Bredahl har en sjujävla pipa att sjunga dödsthrash med. The Kandidate är vassare, brutalare och hårdare än Hatesphere. Inget världsomvälvande, men gott och väl tio käftsmällar som sitter där de ska. Synd att publikresponsen låg på minuskontot när de öppnade för Volbeat i Malmö. För i helvete, folk- begrip att dessa danskar sparkar stjärt!
Royal Republic - We are the royal
Malmökvartetten med überkarismatiske Adam Grahn i spetsen är Sveriges bästa liveband (på delad plats med Adept) idag. "We are the royal" bryter sig in i ditt hus, rockar skiten ur dig, pinkar ner dina behörigheter och försvinner innan du har en aning om vad som hände. Ett lysande exempel på livsnödvändig rock'n'roll, med andra ord.
Yersinia - Efter oss syndafloden
Som jag sa angående Bruket - med en poetisk inramning kan allt bli bra. Yersinia är mycket svårare än Bruket, och lirar en helt annan typ av musik. En relativt ny tappning av metalcore, skulle jag säga. De prickar in årets vackraste brutalitet, och jag faller. Hårt och länge.
Young Guns - All our kings are dead
Att spela halvpunkig powerpop är inte särskilt spännande på pappret. Men britterna i Young Guns gör det så mycket bättre än sina genrekollegor och komponerar låtar som faktiskt är angenämt poppiga. Dessutom vågar de blanda ut mainstreamflörtarna med snortungt riffande när andan faller på. De är ljusår före alla andra.
Zombiekrig - Undantagstillstånd
Gammaldags thrash metal med svenska texter? Hm. Nej, inte direkt vad jag längtat efter. Trodde jag. När jag hörde "Undantagstillstånd" insåg jag att det var precis tvärtom. Thrashband som lyckas leverera enbart hundraprocentliga riff på sin första platta behöver världen fler av. Texterna är härligt uppkäftiga. Musiken är förrädiskt medryckande. Känner du dig någonsin en smula utbränd på metalgenren? Lyssna på Zombiekrig. De påminner dig om exakt allt som du gillar med metal. Var det någon som sa dominans? Jag vet att jag gjorde i alla fall.
Bonus:
Dessvärre finns inte samtliga plattor ovan på Spotify. Burn finns inte, av den simpla anledningen att den inte släpps förrän om ett par dagar. Yersinia och Zombiekrig finns inte heller, av okända anledningar. Men de resterande har jag lagt upp i en spellista som du finner här. Som ersättning för Burns platta finns deras fjolårs-EP "A real rock'n'roll band".
Istället för "Efter oss syndafloden" lade jag in Yersinias två demos, "Yersinia" och "Lejonhjärta".
Zombiekrig? Inget vettigt substitut finns på Spotify. Däremot finns samtliga bitar från "Undantagstillstånd" att tillgå på Youtube. Yours truly radade upp dem i en spellista. Lyssna och köp! Det är trots allt årets bästa platta. Den är värd dina surt förvärvade slantar.
Tusan. Där avslöjade jag vilken av plattorna ovan jag gillar bäst. Oh well. Ingen skugga skall falla över de andra för det.
onsdag 22 december 2010
De levande stunderna (2010 del III)
Med tårar i ögonen (nästan) konstaterar jag att konsertåret 2011, åtminstone för min del, är över.
Förra året såg jag nittio spelningar. I år blev det ett smärre brakrekord med etthundrafyrtiofyra sedda konserter. Nästan samtliga i sina helheter. Missade ungefär tio minuter i början av Kvelertaks set på Debaser den 22/7. Samma sak med Splitsides dito på KB dagen efter.
Dessutom tvingade kyla, regn och rusk iväg mig att köpa en kopp varmt kaffe under Megadeths spelning på Copenhell, och första halvan av extranumret "Peace sells" såg jag alltså inte. Gick också miste om några minuter i mitten av The Damned Things uppträdande på samma festival.
I övrigt har allt setts i sina helheter. Inga fem minuter av den spelningen och fem minuter av nästa för att kunna sätta upp så många konserter som möjligt.
Noterbart är att ingen har toppat den magiska guldtrion från ifjol (Nine Inch Nails på Arvika, Mott the Hoople i London och Green Day i Köpenhamn), men Pendulum kom igår väldigt, väldigt nära. Kunde inte med gott samvete sätta en fulländad tiopoängare på spelningen när guldmaterial som "Mutiny" och "The tempest" saknades. Men de kom i alla fall grymt nära.
I alla fall, en sammanfattning? Se nedan. Läs och begrunda. Inom betygen ligger allting i kronologisk ordning, naturligtvis. (tips: om du undrar vad jag sagt om någon särskild spelning, tryck ctrl + f och knacka in bandnamnet)
9,5p:
Pendulum, 21/12 Stora Vega, Köpenhamn
Med energi nog att värma en storstad i vinterkylan är den ultimata konsertupplevelsen nära.
9p:
Depeche Mode, 25/1 Malmö Arena
Proffsigt, proffsigt, proffsigt. Snyggt, snyggt, snyggt. Fantastiskt.
Machine Head, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Oslagbart låtmaterial, ett inspirerat band och en taggad publik - kärleksförklaring.
Melody Gardot, 23/4 Konserthuset, Malmö
Otroligt cool tjej, suveräna medmusiker och en fantastisk show.
Woven Hand, 23/5 Lilla Vega, Köpenhamn
Svettigt, tungt, intensivt, brutalt och andlöst vackert.
Deftones, 11/6 Copenhell
Det emotionella står i centrum och värmer i den svinkalla natten.
Kent, 6/8 Sofiero Slott, Helsingborg
Så hjärtligt och kärleksfullt att jag brister ut i ändlösa glädjetårar.
The Gaslight Anthem, 28/10 KB, Malmö
Brian Fallon är en gud. 00-talets bästa rockband är på strålande humör och stämningen är skyhög.
Volbeat, 19/11 Forum, Köpenhamn
Plockar in (nästan) alla gästmusiker, filmar spelningen och visar upp sanslös pepp. Briljant!
Deftones, 27/11 KB-Hallen, Köpenhamn
Med en råpeppad Chino Moreno blir det en promenadseger.
Wilmer X, 4/12 Posthusplatsen, Malmö
Årets mest efterlängtade återkomst gör ingen besviken.
8p:
Adept, 21/1 KB, Malmö
Energiskt, ilsket och brutalt - samtidigt skönt och värmande.
Hatebreed, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Brutalt så det förslår, energiskt så jag häpnar, hjärtligt så det står det härliga till.
Kent, 14/3 Malmö Arena
Den tveksamma setlistan vägs upp av en fantastisk show.
Danko Jones, 11/6 Copenhell
Förvandlar en ointresserad gles publik till en tät folkskara av Danko-fans.
Hatebreed, 11/6 Copenhell
Ger allt och lite till för fansen. 27 låtar brutalitet!
Suicidal Tendencies, 12/6 Copenhell
Vitala gamla tjockisar som älskar vad de gör. Och vi älskar dem.
Dillinger Escape Plan, 12/6 Copenhell
Kaos, krånglig teknik och våld blir i Dillinger Escape Plans regi en finessrik harmoni.
Kiss, 13/6 Malmö Stadion
Visst är det en teatershow. Men sanslöst välplanerad underhållning.
Invasionen, 17/6 West Coast Riot
Dennis Lyxzén är en fantastisk scenpersonlighet och äger hela festivalen under en halvtimme.
The Get Up Kids, 17/6 West Coast Riot
Efterlängtad återkomst och härligt charmiga gubbar. Skön jazzstil på rytmsektionen också.
Rise Against, 17/6 West Coast Riot
Tim McIlrath är en lysande frontman och med de fantastiska låtarna kan det inte gå fel.
Royal Republic, 16/7 Svedalarocken
Förvandlar tältscenen till en bastu. Ett av de bästa livebanden som går att se idag.
Converge, 22/7 Debaser, Malmö
Poetisk, skör ilska. Energi, bröt och oväsen. Mina damer och herrar, Converge.
Bad Religion, 23/7 KB, Malmö
Inte alls lika gubbiga som på West Coast Riot, utan tvärtom sjukt underhållande och vitala.
Bob Hund, 30/7 Helsingborgsfestivalen
Thomas Öberg är i högform och hela bandet är mer engagerat än på Malmöfestivalen ifjol.
Royal Republic, 23/8 Malmöfestivalen
Blir verkligen bättre och bättre för varje gång.
Against Me!, 24/8 Malmöfestivalen
Gasen i botten innebär ett sjukt ös på grymt välkomponerade och sköna låtar.
Adept, 25/8 Malmöfestivalen
Sveriges bästa liveband tillsammans med Royal Republic? Rakt - ja!
Volbeat, 7/10 Malmö Arena
Klockren setlista, nytt scenbygge, turnépremiär, peppade musiker. Framgångsrecept.
Hurts, 16/10 Debaser Medis, Stockholm
Blir stort och maffigt med små medel. Responsen är imponerande och Debaser knökfullt.
Dark Tranquillity, 25/10 KB, Malmö
Ljudet stinker. Allt annat är på topp. Ateistiska fullblodsalkisar kan leverera!
Watain, 29/10 KB, Malmö
Som att bli inlåst i en bastu med några döda grisar. Sedan blir bastun påkörd av tåget.
Yersinia, 5/11 Fäladsgården, Lund
Mattis Erngren är inte bara en fantastisk sångare, utan en brutalt enorm frontman också.
Royal Republic, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar får vi. Ändå; Royal Republic är sanslösa live.
Parkway Drive, 9/11 Klubben, Stockholm
Engagerad, spexig hitkavalkad med idel leenden. Helt enastående bra.
Comeback Kid, 9/11 Klubben, Stockholm
Ilsket och koncist. Precis som bra pungsparkspunk ska vara.
Nicke Borg Homeland, 11/12 Debaser, Malmö
Ensam med en akustisk gitarr lyckas Nicke Borg minst lika bra som Backyard Babies.
7p:
Her Bright Skies, 21/1 KB, Malmö
Hyvens start på The Toughest Kids Tour. Poppigheten sitter där den ska.
Fear Factory, 27/2 KB, Malmö
Industripionjärernas återkomst innebär en lång setlista och aldrig sinande engagemang. Burton C. Bell är hur cool som helst.
Lamb of God, 12/3 Mejeriet, Lund
Ett av metals bästa liveband levererar ånyo. Randy Blythe är kung.
August Burns Red, 12/3 Mejeriet, Lund
Stabilare och mer rutinerad insats än på Metaltown. White Washed!
Napalm Death, 11/6 Copenhell
Hur kan man inte älska Barney Greenway?
Adept, 12/6 Copenhell
Med rätt entusiasm kan inte ens de usla omständigheterna hejda Adept.
Dead By April, 12/6 Copenhell
Den nye extrasångaren gör susen - nu är de ett skitbra liveband.
Whitechapel, 12/6 Copenhell
Kort, intensivt och sällsynt brutalt.
Dropkick Murphys, 17/6 West Coast Riot
Kärleksfullt på sant irländsk fyllemanér. Om ändå misären tillåtit en att dansa.
Hoffmaestro & Chraa, 17/7 Svedalarocken
Sådan energi har aldrig skådats på Friluftsbadet i Svedala.
Atlas Losing Grip, 23/7 KB, Malmö
Nye sångaren innebär ett lyft, och deras nya material gränsar till briljant.
HEALTH, 24/8 Malmöfestivalen
Galenskaperna är sju resor värre än på Debaser i höstas.
Emil Jensen, 27/8 Malmöfestivalen
Poesi, humor, kärlek, svårmod och tröst i en charmig och engagerande kompott.
Teddybears, 27/8 Malmöfestivalen
En påkostad och imponerande show som heter duga. Coolare festivalavrundning finns inte.
Raubtier, 2/10 KB, Malmö
Norrländsk råhet levererad med hjärta. Ett band som förtjänar sin framgång.
Danko Jones, 14/10 KB, Malmö
Dåligt ljud och kass setlista gör att mellansnacket blir det bästa. Men fan vad bra det är.
Katatonia, 3/11 KB, Malmö
Blott låtarna räcker för att Katatonias Malmödebut stundvis ska snudda vid succé.
Walking With Strangers, 5/11 Fäladsgården, Lund
Materialet från färska EP:n "Buried dead and done" knäcker, röjer och dominerar på scen.
Chastise, 5/11 Fäladsgården, Lund
Ilsken hardcoreapproach med inslag av politik. Härligt svettigt.
Bruket, 12/11 Debaser, Malmö
Fredrik Hellman är en sann frontman och en fantastisk sångare. Borde vara huvudband för kvällen.
Adept, 21/11 KB, Malmö
Levererar alltid på scen. Det lokala öppningsbandet knäcker resten av uppställningen, kudos för det.
Raised Fist, 24/11 KB, Malmö
Mosh, skrik, hardcore och raka rör. Alle Hagmans tvåmetershopp är spektakulära.
Roky Erickson, 17/12 KB, Malmö
Roky missar ackordbyten och kommer in i låtarna fel. Väldigt ofta. Men extaskänslan väger upp.
6p:
Nitzer Ebb, 25/1 Malmö Arena
Schysst industriell brutalitet med en bra frontman. Lite enformigt, dock.
Bleeding Through, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Engagerad öppning. Fast de borde kicka keyboardisten och anlita en exta gitarrist.
Thåström, 11/2 Stora Vega, Köpenhamn
Stundvis är Pimme skitbra, men extasen är lite för sällsynt. Besvikelse.
Johnossi, 11/2 Stora Vega, Köpenhamn
Föga anar jag vad som komma skall. Jag diggar och konstaterar att det låter Broder Daniel.
M.A.N., 27/2 KB, Malmö
Ignorerar den obefintliga publiken och röjer stenhårt istället. Beundransvärt.
Camela Leierth, 14/3 Malmö Arena
Lugnt, fint och stämningsfullt. Bra uppvärmning.
Federico Aubele, 23/4 Konserthuset, Malmö
Enbart romantik, sång och akustisk gitarr - fascinerande nog aldrig tråkigt.
Abramis Brama, 23/4 Bodoni, Malmö
Stabilt och svängigt. Men var är "Mamma Talar"?
Black Rebel Motorcycle Club, 27/5 KB, Malmö
En smula segstartat, men sjysst insats där musiken alltid står i centrum.
Supercharger, 11/6 Copenhell
Svängig och rock'n'rollig öppning på festivalen. Mycket trevligt!
Megadeth, 11/6 Copenhell
Fortfarande ganska överskattade, men David Ellefson återinför lite energi i bandet.
Mustasch, 13/6 Malmö Stadion
Förutsägbart, visst, men är Ralf på humör så svänger det satan ta mig.
Runawaydroid, 17/6 West Coast Riot
Lovande emo/pop/rock. Lite mer scenvana hade gjort susen.
Bad Religion, 17/6 West Coast Riot
Ganska gubbigt och segt, men det lossnar till slut, och är grymt bra emellanåt.
Sista Sekunden, 17/6 West Coast Riot
Energiskt, röjigt och rått. Fler melodiska låtar från senaste skivan hade varit bra.
Kvelertak, 22/7 Debaser, Malmö
Sluskiga norrmän lirar black metal-punk'n'roll. Härligt fulsnyggt.
Splitside, 23/7 KB, Malmö
Arbetarklasspunk från Blekinge. Jag gillar't!
Lars Winnerbäck, 22/8 Malmöfestivalen
Jodå, visst är han bra den där Winnerbäck. Fast två timmar är lite väl mastigt.
Johnossi, 24/8 Malmöfestivalen
De förtjänar framgången, helt klart. Fast stundvis segar det till sig.
Darkane, 2/10 KB, Malmö
Sanslöst rutinerat och skickligt framfört. Vilka musiker! Men låtlistan hade kunnat vara bättre.
Entombed, 7/10 Malmö Arena
LG Petrov är dödsmetallens coolaste frontman. Men det är fusk att inte spela hela "Left hand path".
Young Guns, 14/10 KB, Malmö
Snälla, söta pojkar som sliter hund för att få igång publiken. De lyckas ganska bra.
Noonie Bao, 16/10 Debaser Medis, Stockholm
Ömsom skört och stämningsfullt, ömsom intensivt utav bara den. Kontrasterna fungerar bra.
Sharks, 28/10 KB, Malmö
The Clash-dyrkan på hög nivå. Ett klart lovande band.
Deströyer 666, 29/10 KB, Malmö
Sjukt hårt, sjukt rått, sjukt stabilt. Synd att trumsetet krasar och slutet blir alltför abrupt.
Aim for the Sunrise, 5/11 Fäladsgården, Lund
Fegar med rensången, men bassisten Joel Aikio river nästan inredningen med sitt röj. En fröjd att se.
Burning Libra, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Deftones goes metalcore. Skickligt komponerade låtar och hejdlöst peppat framförande.
Bleeding Through, 9/11 Klubben, Stockholm
Brandan Schieppati är en enorm frontman. Hade gärna sett ett längre set än fem låtar.
Imperial State Electric, 12/11 Debaser, Malmö
Rock'n'roll är kul. Så ska det vara. Men till slut blir det för mycket av det goda.
Entombed, 19/11 Forum, Köpenhamn
Entombed är Entombed är Entombed är Entombed. LG är fortfarande coolast i världen.
The Kandidate, 19/11 Forum, Köpenhamn
Med bättre respons än i Malmö kan Kandidate lägga i ytterligare en växel.
Heaven Shall Burn, 21/11 KB, Malmö
Glatt humör, leenden och röda skjortor kontra ultrabrutalitet. Tyskarna har en ganska cool grej. Men var är "Armia"?
Suicide Silence, 21/11 KB, Malmö
Mitch Lucker må se ut som en tönt på promofoton, men på scen är han en monstruös frontman.
Trigger the Bloodshed, 22/11 KB, Malmö
Sångaren uppför sig och ser ut som Leo Johnson i "Twin Peaks". Med råge brutalast för kvällen.
Coheed and Cambria, 27/11 KB-Hallen, Köpenhamn
Att det inte blir någon "Far" och att ljudet suger drar ner en stundvis fantastisk spelning. Ojämnt.
Soilwork, 9/12 KB, Malmö
För många nya låtar, för lång startsträcka och för kort spelning för att jag ska bli helt nöjd. Annars? Ypperligt.
All That Remains, 9/12 KB, Malmö
Philip Labonte med manskap sätter gasen i botten och övertygar även den värste negativist.
Neaera, 9/12 KB, Malmö
Tok(rol)iga tyskar som sätter månadsrekord i att vara peppat förband.
5p:
Mustasch, 31/1 KB, Malmö
Så här oengagerad har jag aldrig sett Ralf. Fast till sist lossnar det. I alla fall lite grann.
Aggressive Chill, 31/1 KB, Malmö
Hyfsad, hårdsvängig rock som vi hört förr. Ganska okarismatiskt framfört också.
Saxon, 26/3 Mejeriet, Lund
Åldern börjar till slut komma ikapp Saxon. Jag lipar.
Ducks Deluxe, 3/4 Babel, Malmö
Gosse vad gamla och trötta de är. Men ett gäng bra låtar finns där. Det blir bättre mot slutet.
Skånska Mord, 23/4 Bodoni, Malmö
Ganska enformigt, men attans vad tungt.
Spindrift, 27/5 KB, Malmö
Härligt underhållande Clint Eastwood-rock, men det fungerar nog bättre på skiva.
The Damned Things, 12/6 Copenhell
Alla är där för att se Scott Ian. Lite trist. Visst är det helt okej, men inte mycket mer.
John Fogerty, 5/7 Sofiero Slott, Helsinborg
Vad tusan händer? John saknar entusiasm och kör på 99% rutin. Det fungerar, men ändå. Vad fan?
Europe, 16/7 Svedalarocken
Rutinerat och proffsigt. Men ganska stelt emellanåt.
Dan Hylander, 17/7 Svedalarocken
Gamle Dan briljerar aldrig, men är oftast underhållande.
Kylesa, 22/7 Debaser, Malmö
Tre sångare, alla låter förjävligt live. Materialet från "Static tensions" imponerar inte heller på mig.
Gaza, 22/7 Debaser, Malmö
Neurosis-hardcorepunk? Typ. Ganska helvetiskt, men bara intressant i viss mån.
The Pains of Being Pure at Heart, 21/8 Malmöfestivalen
Bra musik, men uttryckslöst som få. Småtrevligt.
The Haunted, 25/8 Malmöfestivalen
Ljudet är horribelt och Dolving ges för lite uttrymme. Synd. Inte lika stabilt som det kunde varit.
Tomas Andersson Wij, 25/8 Malmöfestivalen
Fantastiska låtar, men det tar Tomas trekvart att komma igång. Sedan är det nästan slut.
The Kandidate, 7/10 Malmö Arena
Gör en hedervärd insats under taskiga omständigheter och en tvärusel publik.
Six Million Ways, 5/11 Fäladsgården, Lund
Väldigt grönt band, men de gör ett klanderfritt och engagerat uppträdande.
Bonedog, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Gubbig och skönt gungig bluesrock.
War From a Harlots Mouth, 9/11 Klubben, Stockholm
Tokigt, tokigt, tokigt. Imponerande scenshow som väger upp för ganska påfrestande musik.
Your Demise, 9/11 Klubben, Stockholm
Tre låtar med grymt dåligt ljud. Tur då att låtarna är suveräna och bandmedlemmarna peppade.
No Omega, 9/11 Klubben, Stockholm
Hastigt inringda och något malplacerade. Men de gör bra ifrån sig.
Malum, 24/11 KB, Malmö
Meshuggahcore. Schysst musik. Mer scenvana och en fungerande mikrofon hade gjort susen.
Caliban, 9/12 KB, Malmö
Bättre låtar och mindre playback hade suttit fint. I övrigt är tyskarna en väloljad maskin.
Bleed From Within, 9/12 KB, Malmö
En grym frontman som saknar ordentlig uppbackning från övriga bandet. Trist. Schyssta låtar annars.
4p:
Job for a Cowboy, 12/3 Mejeriet, Lund
Enformigt, så enformigt, så enformigt. Väldigt okarismatiskt också.
Rasmus Kellerman, 23/5 Lilla Vega, Köpenhamn
Inget fel på låtarna, men det är alltför enahanda i fyrtiofem minuter.
Brute, 17/6 West Coast Riot
Brutalt och argt, men saknar energi och adrenalin att backa upp attityden.
Roll the Dice, 6/8 Sofiero Slott, Helsingborg
Musiken är okej instrumental electronica, men det är inte kul att stirra på.
Insomnium, 25/10 KB, Malmö
Mer förinspelat än live, och musiken är inte alls gjord för att framföras på scen. Gäsp!
Chuck Ragan, 28/10 KB, Malmö
Grym snubbe med bra röst, men enbart akustisk gitarr och fiol i nästan trekvart blir långtråkigt.
RAM, 29/10 KB, Malmö
Fantasilös Iron Maiden-dyrkan och en sanslöst pinsam sångare. Men sjukt true, antar jag. Och "Forced entry" är en schysst låt.
One Without, 3/11 KB, Malmö
Engagerade musiker, men med noll respons tappar de snart hågen. Musiken är ganska trist också.
TrashQueen, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Satsar på sleaze deluxe och tar i så att de spricker med klyschorna. Lite väl tramsigt. Men det svänger.
Zero Illusions, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
En del fina riff, i övrigt inte riktigt min tepåse. Men sångaren är i alla fall topp tunnor galen.
Emmure, 9/11 Klubben, Stockholm
Breakdown på breakdown på breakdown med en tjock, tråkig sångare.
As I Lay Dying, 21/11 KB, Malmö
Bassisten sköter rensången snyggt, men överlag ger snubbarna ett ganska segt och slitet intryck.
Job for a Cowbow, 22/11 KB, Malmö
Två bra egna låtar och en cool The Crown-cover. Annars? Snark. Breakdowns och dålig sång. Boring!
Annotations of an Autopsy, 22/11 KB, Malmö
På skiva är britterna hur coola som helst. På scen är det trist McDonalds-döds.
Golden Kanine, 17/12 KB, Malmö
Indie-altcountry som omedelbart försvinner ur mitt medvetande.
3p:
Between the Buried and Me, 12/3 Mejeriet, Lund
Visst gör de sin sak bra, men det är alldeles för konstlat och knäppt för min smak.
3 Inches of Blood, 11/6 Copenhell
Profillöst, töntigt och en usel sångare. I vind och regn. Nej tack.
2p:
Takida, 17/7 Svedalarocken
Det är faktiskt okej att våga sticka ut lite. Berätta det för Takida, snälla någon.
Avatar, 25/10 KB, Malmö
Ledsen, men ert nya material suger ännu mer på scen än på skiva. Gudars skymning vad dåligt.
1p:
Dirty Passion, 26/3 Mejeriet, Lund
Otajt, nervöst och sjukt dåliga låtar. "Liar" är dessutom smått homofobisk. Tramsband.
Kommer detta toppas nästa år? Bra fråga. 2011, do your worst!
Förra året såg jag nittio spelningar. I år blev det ett smärre brakrekord med etthundrafyrtiofyra sedda konserter. Nästan samtliga i sina helheter. Missade ungefär tio minuter i början av Kvelertaks set på Debaser den 22/7. Samma sak med Splitsides dito på KB dagen efter.
Dessutom tvingade kyla, regn och rusk iväg mig att köpa en kopp varmt kaffe under Megadeths spelning på Copenhell, och första halvan av extranumret "Peace sells" såg jag alltså inte. Gick också miste om några minuter i mitten av The Damned Things uppträdande på samma festival.
I övrigt har allt setts i sina helheter. Inga fem minuter av den spelningen och fem minuter av nästa för att kunna sätta upp så många konserter som möjligt.
Noterbart är att ingen har toppat den magiska guldtrion från ifjol (Nine Inch Nails på Arvika, Mott the Hoople i London och Green Day i Köpenhamn), men Pendulum kom igår väldigt, väldigt nära. Kunde inte med gott samvete sätta en fulländad tiopoängare på spelningen när guldmaterial som "Mutiny" och "The tempest" saknades. Men de kom i alla fall grymt nära.
I alla fall, en sammanfattning? Se nedan. Läs och begrunda. Inom betygen ligger allting i kronologisk ordning, naturligtvis. (tips: om du undrar vad jag sagt om någon särskild spelning, tryck ctrl + f och knacka in bandnamnet)
9,5p:
Pendulum, 21/12 Stora Vega, Köpenhamn
Med energi nog att värma en storstad i vinterkylan är den ultimata konsertupplevelsen nära.
9p:
Depeche Mode, 25/1 Malmö Arena
Proffsigt, proffsigt, proffsigt. Snyggt, snyggt, snyggt. Fantastiskt.
Machine Head, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Oslagbart låtmaterial, ett inspirerat band och en taggad publik - kärleksförklaring.
Melody Gardot, 23/4 Konserthuset, Malmö
Otroligt cool tjej, suveräna medmusiker och en fantastisk show.
Woven Hand, 23/5 Lilla Vega, Köpenhamn
Svettigt, tungt, intensivt, brutalt och andlöst vackert.
Deftones, 11/6 Copenhell
Det emotionella står i centrum och värmer i den svinkalla natten.
Kent, 6/8 Sofiero Slott, Helsingborg
Så hjärtligt och kärleksfullt att jag brister ut i ändlösa glädjetårar.
The Gaslight Anthem, 28/10 KB, Malmö
Brian Fallon är en gud. 00-talets bästa rockband är på strålande humör och stämningen är skyhög.
Volbeat, 19/11 Forum, Köpenhamn
Plockar in (nästan) alla gästmusiker, filmar spelningen och visar upp sanslös pepp. Briljant!
Deftones, 27/11 KB-Hallen, Köpenhamn
Med en råpeppad Chino Moreno blir det en promenadseger.
Wilmer X, 4/12 Posthusplatsen, Malmö
Årets mest efterlängtade återkomst gör ingen besviken.
8p:
Adept, 21/1 KB, Malmö
Energiskt, ilsket och brutalt - samtidigt skönt och värmande.
Hatebreed, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Brutalt så det förslår, energiskt så jag häpnar, hjärtligt så det står det härliga till.
Kent, 14/3 Malmö Arena
Den tveksamma setlistan vägs upp av en fantastisk show.
Danko Jones, 11/6 Copenhell
Förvandlar en ointresserad gles publik till en tät folkskara av Danko-fans.
Hatebreed, 11/6 Copenhell
Ger allt och lite till för fansen. 27 låtar brutalitet!
Suicidal Tendencies, 12/6 Copenhell
Vitala gamla tjockisar som älskar vad de gör. Och vi älskar dem.
Dillinger Escape Plan, 12/6 Copenhell
Kaos, krånglig teknik och våld blir i Dillinger Escape Plans regi en finessrik harmoni.
Kiss, 13/6 Malmö Stadion
Visst är det en teatershow. Men sanslöst välplanerad underhållning.
Invasionen, 17/6 West Coast Riot
Dennis Lyxzén är en fantastisk scenpersonlighet och äger hela festivalen under en halvtimme.
The Get Up Kids, 17/6 West Coast Riot
Efterlängtad återkomst och härligt charmiga gubbar. Skön jazzstil på rytmsektionen också.
Rise Against, 17/6 West Coast Riot
Tim McIlrath är en lysande frontman och med de fantastiska låtarna kan det inte gå fel.
Royal Republic, 16/7 Svedalarocken
Förvandlar tältscenen till en bastu. Ett av de bästa livebanden som går att se idag.
Converge, 22/7 Debaser, Malmö
Poetisk, skör ilska. Energi, bröt och oväsen. Mina damer och herrar, Converge.
Bad Religion, 23/7 KB, Malmö
Inte alls lika gubbiga som på West Coast Riot, utan tvärtom sjukt underhållande och vitala.
Bob Hund, 30/7 Helsingborgsfestivalen
Thomas Öberg är i högform och hela bandet är mer engagerat än på Malmöfestivalen ifjol.
Royal Republic, 23/8 Malmöfestivalen
Blir verkligen bättre och bättre för varje gång.
Against Me!, 24/8 Malmöfestivalen
Gasen i botten innebär ett sjukt ös på grymt välkomponerade och sköna låtar.
Adept, 25/8 Malmöfestivalen
Sveriges bästa liveband tillsammans med Royal Republic? Rakt - ja!
Volbeat, 7/10 Malmö Arena
Klockren setlista, nytt scenbygge, turnépremiär, peppade musiker. Framgångsrecept.
Hurts, 16/10 Debaser Medis, Stockholm
Blir stort och maffigt med små medel. Responsen är imponerande och Debaser knökfullt.
Dark Tranquillity, 25/10 KB, Malmö
Ljudet stinker. Allt annat är på topp. Ateistiska fullblodsalkisar kan leverera!
Watain, 29/10 KB, Malmö
Som att bli inlåst i en bastu med några döda grisar. Sedan blir bastun påkörd av tåget.
Yersinia, 5/11 Fäladsgården, Lund
Mattis Erngren är inte bara en fantastisk sångare, utan en brutalt enorm frontman också.
Royal Republic, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar får vi. Ändå; Royal Republic är sanslösa live.
Parkway Drive, 9/11 Klubben, Stockholm
Engagerad, spexig hitkavalkad med idel leenden. Helt enastående bra.
Comeback Kid, 9/11 Klubben, Stockholm
Ilsket och koncist. Precis som bra pungsparkspunk ska vara.
Nicke Borg Homeland, 11/12 Debaser, Malmö
Ensam med en akustisk gitarr lyckas Nicke Borg minst lika bra som Backyard Babies.
7p:
Her Bright Skies, 21/1 KB, Malmö
Hyvens start på The Toughest Kids Tour. Poppigheten sitter där den ska.
Fear Factory, 27/2 KB, Malmö
Industripionjärernas återkomst innebär en lång setlista och aldrig sinande engagemang. Burton C. Bell är hur cool som helst.
Lamb of God, 12/3 Mejeriet, Lund
Ett av metals bästa liveband levererar ånyo. Randy Blythe är kung.
August Burns Red, 12/3 Mejeriet, Lund
Stabilare och mer rutinerad insats än på Metaltown. White Washed!
Napalm Death, 11/6 Copenhell
Hur kan man inte älska Barney Greenway?
Adept, 12/6 Copenhell
Med rätt entusiasm kan inte ens de usla omständigheterna hejda Adept.
Dead By April, 12/6 Copenhell
Den nye extrasångaren gör susen - nu är de ett skitbra liveband.
Whitechapel, 12/6 Copenhell
Kort, intensivt och sällsynt brutalt.
Dropkick Murphys, 17/6 West Coast Riot
Kärleksfullt på sant irländsk fyllemanér. Om ändå misären tillåtit en att dansa.
Hoffmaestro & Chraa, 17/7 Svedalarocken
Sådan energi har aldrig skådats på Friluftsbadet i Svedala.
Atlas Losing Grip, 23/7 KB, Malmö
Nye sångaren innebär ett lyft, och deras nya material gränsar till briljant.
HEALTH, 24/8 Malmöfestivalen
Galenskaperna är sju resor värre än på Debaser i höstas.
Emil Jensen, 27/8 Malmöfestivalen
Poesi, humor, kärlek, svårmod och tröst i en charmig och engagerande kompott.
Teddybears, 27/8 Malmöfestivalen
En påkostad och imponerande show som heter duga. Coolare festivalavrundning finns inte.
Raubtier, 2/10 KB, Malmö
Norrländsk råhet levererad med hjärta. Ett band som förtjänar sin framgång.
Danko Jones, 14/10 KB, Malmö
Dåligt ljud och kass setlista gör att mellansnacket blir det bästa. Men fan vad bra det är.
Katatonia, 3/11 KB, Malmö
Blott låtarna räcker för att Katatonias Malmödebut stundvis ska snudda vid succé.
Walking With Strangers, 5/11 Fäladsgården, Lund
Materialet från färska EP:n "Buried dead and done" knäcker, röjer och dominerar på scen.
Chastise, 5/11 Fäladsgården, Lund
Ilsken hardcoreapproach med inslag av politik. Härligt svettigt.
Bruket, 12/11 Debaser, Malmö
Fredrik Hellman är en sann frontman och en fantastisk sångare. Borde vara huvudband för kvällen.
Adept, 21/11 KB, Malmö
Levererar alltid på scen. Det lokala öppningsbandet knäcker resten av uppställningen, kudos för det.
Raised Fist, 24/11 KB, Malmö
Mosh, skrik, hardcore och raka rör. Alle Hagmans tvåmetershopp är spektakulära.
Roky Erickson, 17/12 KB, Malmö
Roky missar ackordbyten och kommer in i låtarna fel. Väldigt ofta. Men extaskänslan väger upp.
6p:
Nitzer Ebb, 25/1 Malmö Arena
Schysst industriell brutalitet med en bra frontman. Lite enformigt, dock.
Bleeding Through, 3/2 Stora Vega, Köpenhamn
Engagerad öppning. Fast de borde kicka keyboardisten och anlita en exta gitarrist.
Thåström, 11/2 Stora Vega, Köpenhamn
Stundvis är Pimme skitbra, men extasen är lite för sällsynt. Besvikelse.
Johnossi, 11/2 Stora Vega, Köpenhamn
Föga anar jag vad som komma skall. Jag diggar och konstaterar att det låter Broder Daniel.
M.A.N., 27/2 KB, Malmö
Ignorerar den obefintliga publiken och röjer stenhårt istället. Beundransvärt.
Camela Leierth, 14/3 Malmö Arena
Lugnt, fint och stämningsfullt. Bra uppvärmning.
Federico Aubele, 23/4 Konserthuset, Malmö
Enbart romantik, sång och akustisk gitarr - fascinerande nog aldrig tråkigt.
Abramis Brama, 23/4 Bodoni, Malmö
Stabilt och svängigt. Men var är "Mamma Talar"?
Black Rebel Motorcycle Club, 27/5 KB, Malmö
En smula segstartat, men sjysst insats där musiken alltid står i centrum.
Supercharger, 11/6 Copenhell
Svängig och rock'n'rollig öppning på festivalen. Mycket trevligt!
Megadeth, 11/6 Copenhell
Fortfarande ganska överskattade, men David Ellefson återinför lite energi i bandet.
Mustasch, 13/6 Malmö Stadion
Förutsägbart, visst, men är Ralf på humör så svänger det satan ta mig.
Runawaydroid, 17/6 West Coast Riot
Lovande emo/pop/rock. Lite mer scenvana hade gjort susen.
Bad Religion, 17/6 West Coast Riot
Ganska gubbigt och segt, men det lossnar till slut, och är grymt bra emellanåt.
Sista Sekunden, 17/6 West Coast Riot
Energiskt, röjigt och rått. Fler melodiska låtar från senaste skivan hade varit bra.
Kvelertak, 22/7 Debaser, Malmö
Sluskiga norrmän lirar black metal-punk'n'roll. Härligt fulsnyggt.
Splitside, 23/7 KB, Malmö
Arbetarklasspunk från Blekinge. Jag gillar't!
Lars Winnerbäck, 22/8 Malmöfestivalen
Jodå, visst är han bra den där Winnerbäck. Fast två timmar är lite väl mastigt.
Johnossi, 24/8 Malmöfestivalen
De förtjänar framgången, helt klart. Fast stundvis segar det till sig.
Darkane, 2/10 KB, Malmö
Sanslöst rutinerat och skickligt framfört. Vilka musiker! Men låtlistan hade kunnat vara bättre.
Entombed, 7/10 Malmö Arena
LG Petrov är dödsmetallens coolaste frontman. Men det är fusk att inte spela hela "Left hand path".
Young Guns, 14/10 KB, Malmö
Snälla, söta pojkar som sliter hund för att få igång publiken. De lyckas ganska bra.
Noonie Bao, 16/10 Debaser Medis, Stockholm
Ömsom skört och stämningsfullt, ömsom intensivt utav bara den. Kontrasterna fungerar bra.
Sharks, 28/10 KB, Malmö
The Clash-dyrkan på hög nivå. Ett klart lovande band.
Deströyer 666, 29/10 KB, Malmö
Sjukt hårt, sjukt rått, sjukt stabilt. Synd att trumsetet krasar och slutet blir alltför abrupt.
Aim for the Sunrise, 5/11 Fäladsgården, Lund
Fegar med rensången, men bassisten Joel Aikio river nästan inredningen med sitt röj. En fröjd att se.
Burning Libra, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Deftones goes metalcore. Skickligt komponerade låtar och hejdlöst peppat framförande.
Bleeding Through, 9/11 Klubben, Stockholm
Brandan Schieppati är en enorm frontman. Hade gärna sett ett längre set än fem låtar.
Imperial State Electric, 12/11 Debaser, Malmö
Rock'n'roll är kul. Så ska det vara. Men till slut blir det för mycket av det goda.
Entombed, 19/11 Forum, Köpenhamn
Entombed är Entombed är Entombed är Entombed. LG är fortfarande coolast i världen.
The Kandidate, 19/11 Forum, Köpenhamn
Med bättre respons än i Malmö kan Kandidate lägga i ytterligare en växel.
Heaven Shall Burn, 21/11 KB, Malmö
Glatt humör, leenden och röda skjortor kontra ultrabrutalitet. Tyskarna har en ganska cool grej. Men var är "Armia"?
Suicide Silence, 21/11 KB, Malmö
Mitch Lucker må se ut som en tönt på promofoton, men på scen är han en monstruös frontman.
Trigger the Bloodshed, 22/11 KB, Malmö
Sångaren uppför sig och ser ut som Leo Johnson i "Twin Peaks". Med råge brutalast för kvällen.
Coheed and Cambria, 27/11 KB-Hallen, Köpenhamn
Att det inte blir någon "Far" och att ljudet suger drar ner en stundvis fantastisk spelning. Ojämnt.
Soilwork, 9/12 KB, Malmö
För många nya låtar, för lång startsträcka och för kort spelning för att jag ska bli helt nöjd. Annars? Ypperligt.
All That Remains, 9/12 KB, Malmö
Philip Labonte med manskap sätter gasen i botten och övertygar även den värste negativist.
Neaera, 9/12 KB, Malmö
Tok(rol)iga tyskar som sätter månadsrekord i att vara peppat förband.
5p:
Mustasch, 31/1 KB, Malmö
Så här oengagerad har jag aldrig sett Ralf. Fast till sist lossnar det. I alla fall lite grann.
Aggressive Chill, 31/1 KB, Malmö
Hyfsad, hårdsvängig rock som vi hört förr. Ganska okarismatiskt framfört också.
Saxon, 26/3 Mejeriet, Lund
Åldern börjar till slut komma ikapp Saxon. Jag lipar.
Ducks Deluxe, 3/4 Babel, Malmö
Gosse vad gamla och trötta de är. Men ett gäng bra låtar finns där. Det blir bättre mot slutet.
Skånska Mord, 23/4 Bodoni, Malmö
Ganska enformigt, men attans vad tungt.
Spindrift, 27/5 KB, Malmö
Härligt underhållande Clint Eastwood-rock, men det fungerar nog bättre på skiva.
The Damned Things, 12/6 Copenhell
Alla är där för att se Scott Ian. Lite trist. Visst är det helt okej, men inte mycket mer.
John Fogerty, 5/7 Sofiero Slott, Helsinborg
Vad tusan händer? John saknar entusiasm och kör på 99% rutin. Det fungerar, men ändå. Vad fan?
Europe, 16/7 Svedalarocken
Rutinerat och proffsigt. Men ganska stelt emellanåt.
Dan Hylander, 17/7 Svedalarocken
Gamle Dan briljerar aldrig, men är oftast underhållande.
Kylesa, 22/7 Debaser, Malmö
Tre sångare, alla låter förjävligt live. Materialet från "Static tensions" imponerar inte heller på mig.
Gaza, 22/7 Debaser, Malmö
Neurosis-hardcorepunk? Typ. Ganska helvetiskt, men bara intressant i viss mån.
The Pains of Being Pure at Heart, 21/8 Malmöfestivalen
Bra musik, men uttryckslöst som få. Småtrevligt.
The Haunted, 25/8 Malmöfestivalen
Ljudet är horribelt och Dolving ges för lite uttrymme. Synd. Inte lika stabilt som det kunde varit.
Tomas Andersson Wij, 25/8 Malmöfestivalen
Fantastiska låtar, men det tar Tomas trekvart att komma igång. Sedan är det nästan slut.
The Kandidate, 7/10 Malmö Arena
Gör en hedervärd insats under taskiga omständigheter och en tvärusel publik.
Six Million Ways, 5/11 Fäladsgården, Lund
Väldigt grönt band, men de gör ett klanderfritt och engagerat uppträdande.
Bonedog, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Gubbig och skönt gungig bluesrock.
War From a Harlots Mouth, 9/11 Klubben, Stockholm
Tokigt, tokigt, tokigt. Imponerande scenshow som väger upp för ganska påfrestande musik.
Your Demise, 9/11 Klubben, Stockholm
Tre låtar med grymt dåligt ljud. Tur då att låtarna är suveräna och bandmedlemmarna peppade.
No Omega, 9/11 Klubben, Stockholm
Hastigt inringda och något malplacerade. Men de gör bra ifrån sig.
Malum, 24/11 KB, Malmö
Meshuggahcore. Schysst musik. Mer scenvana och en fungerande mikrofon hade gjort susen.
Caliban, 9/12 KB, Malmö
Bättre låtar och mindre playback hade suttit fint. I övrigt är tyskarna en väloljad maskin.
Bleed From Within, 9/12 KB, Malmö
En grym frontman som saknar ordentlig uppbackning från övriga bandet. Trist. Schyssta låtar annars.
4p:
Job for a Cowboy, 12/3 Mejeriet, Lund
Enformigt, så enformigt, så enformigt. Väldigt okarismatiskt också.
Rasmus Kellerman, 23/5 Lilla Vega, Köpenhamn
Inget fel på låtarna, men det är alltför enahanda i fyrtiofem minuter.
Brute, 17/6 West Coast Riot
Brutalt och argt, men saknar energi och adrenalin att backa upp attityden.
Roll the Dice, 6/8 Sofiero Slott, Helsingborg
Musiken är okej instrumental electronica, men det är inte kul att stirra på.
Insomnium, 25/10 KB, Malmö
Mer förinspelat än live, och musiken är inte alls gjord för att framföras på scen. Gäsp!
Chuck Ragan, 28/10 KB, Malmö
Grym snubbe med bra röst, men enbart akustisk gitarr och fiol i nästan trekvart blir långtråkigt.
RAM, 29/10 KB, Malmö
Fantasilös Iron Maiden-dyrkan och en sanslöst pinsam sångare. Men sjukt true, antar jag. Och "Forced entry" är en schysst låt.
One Without, 3/11 KB, Malmö
Engagerade musiker, men med noll respons tappar de snart hågen. Musiken är ganska trist också.
TrashQueen, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
Satsar på sleaze deluxe och tar i så att de spricker med klyschorna. Lite väl tramsigt. Men det svänger.
Zero Illusions, 6/11 The Tivoli, Helsingborg
En del fina riff, i övrigt inte riktigt min tepåse. Men sångaren är i alla fall topp tunnor galen.
Emmure, 9/11 Klubben, Stockholm
Breakdown på breakdown på breakdown med en tjock, tråkig sångare.
As I Lay Dying, 21/11 KB, Malmö
Bassisten sköter rensången snyggt, men överlag ger snubbarna ett ganska segt och slitet intryck.
Job for a Cowbow, 22/11 KB, Malmö
Två bra egna låtar och en cool The Crown-cover. Annars? Snark. Breakdowns och dålig sång. Boring!
Annotations of an Autopsy, 22/11 KB, Malmö
På skiva är britterna hur coola som helst. På scen är det trist McDonalds-döds.
Golden Kanine, 17/12 KB, Malmö
Indie-altcountry som omedelbart försvinner ur mitt medvetande.
3p:
Between the Buried and Me, 12/3 Mejeriet, Lund
Visst gör de sin sak bra, men det är alldeles för konstlat och knäppt för min smak.
3 Inches of Blood, 11/6 Copenhell
Profillöst, töntigt och en usel sångare. I vind och regn. Nej tack.
2p:
Takida, 17/7 Svedalarocken
Det är faktiskt okej att våga sticka ut lite. Berätta det för Takida, snälla någon.
Avatar, 25/10 KB, Malmö
Ledsen, men ert nya material suger ännu mer på scen än på skiva. Gudars skymning vad dåligt.
1p:
Dirty Passion, 26/3 Mejeriet, Lund
Otajt, nervöst och sjukt dåliga låtar. "Liar" är dessutom smått homofobisk. Tramsband.
Kommer detta toppas nästa år? Bra fråga. 2011, do your worst!
måndag 20 december 2010
Åstadkommanden (2010 del II)
För två år sedan sammanfattade jag det gångna året på min dåvarande blogg. En av delarna i serien innebar att jag delade ut potentiella, halv- (eller hel-) korkade priser till de som utmärkt sig på ett eller annat sätt.
Samma sak är på gång att hända nu.
Årets mellanpratare: Emil Jensen
"Folk säger att det är som att välja mellan pest och kolera att välja mellan vänstern och högern, men det är det inte. Pest innebär stora hemska bölder som sätter sig i ljumsken, medan kolera bara är en liten skitsak. För den som är masochist och vill ha något värre finns ju alltid Sverigedemokraterna". Blott det nyss nämnda gör att Emil förtjänar priset.
Potentiellt pris: en egen radioshow.
Årets missnöje: Khoma inställt på Malmöfestivalen
Storm och risk för ras gjorde att två scener fick stängas på Malmöfestivalen. Crazy Lixx fick ställa in. Sparzanza likaså. Allra värst: Khomas Malmödebut ägde inte rum nu heller.
Potentiellt pris: en ombokad spelning på KB.
Årets mest lyckosamma missöde: Adept på Stora Scenen
Samma storm gjorde emellertid att Adept fick flyttas till Stora Scenen och därmed kunde visa att de kan behärska även grymt stora scener. Fantastiskt!
Potentiellt pris: större rider.
Årets sämsta huvudband/förbands-matchning: Kent / Roll the Dice i Helsingborg.
Visst är Roll the Dices självbetitlade debut en hyfsad uppvisning i instrumental elektronika. Men att se två bedrövligt klädda snubbar blippa på varsin synt strax innan Kent erövrar våra hjärtan är snudd på groteskt.
Potentiellt pris: besöksförbud (Roll the Dice-snubbarna får inte vistas närmare än 200 meter från Jocke Berg).
Årets pinsammaste: Entombeds respons i Malmö.
Jag älskar Volbeat, men ställer mig tveksam till att en stor del av deras fans i Sverige numera består av inavlat white trash-slödder och svennebanan-typer (ja, just du!). Entombed är ett av Sveriges bästa dödsmetallband och så mycket bättre än Joddla Med Siv och Lasse Stefanz. Ge dem lite feedback. Kom igen.
Potentiellt pris: två örfilar var till större delen av publikmedlemmarna.
Årets beslut: System of a Downs återkomst.
Ytterligare ord överflödiga.
Potentiellt pris: varsin Paradis-ask till bandmedlemmarna.
Årets tönt: Cam Pipes, sångare i 3 Inches Blood.
"You won't let the rain bother you, because you're metal!". Nej, jag störs visst då av regnet. "This song is about the mighty Thor smashing his hammer in the face of Jesus". Men. Alltså. Ja. Vi skandinavier blir ju sjukt impade av att några Dungeons & Dragons-fans från Kanada gillar Asagudarna. Visste ni förresten att Tor och Jesus inte existerar i samma mytologi? Nej, trodde inte det heller. Väx upp.
Potentiellt pris: utegångsförbud.
Årets intervjusvar: "Det är som att sätta en vinkelslip i handen på någon som tror att det är ett sugrör"
Pär Hulkoff om att låta popskribenter som gillar Markus Krunegård recensera Raubtiers plattor. Läs hela intervjun här och här.
Potentiellt pris: öhm... ett fint diplom?
Årets studiosamarbete: Pendulum/In Flames - Self vs. self
Må så vara att låten återfinns på australiensarnas senaste platta "Immersion" - det är den bästa In Flames-låten som komponerats sedan "My sweet shadow". Jodå. Lyssna, så märker du.
Potentiellt pris: Björn Gelotte får bilda ett låtskrivarteam med Rob Swire.
Årets idiot: Snöstormen som sabbar Imperial Never Say Die-turnéstoppet i Stockholm.
Jag reser sextio mil för att spana in årets grymmaste turnépaket - och en satans snöstorm förstör nästan allt. We Came As Romans får ställa in, Your Demise får inte soundchecka (och låter därför förjävligt) och resterande band får korta sina spelningar. Kraftigt. Parkway Drive får skippa "The siren's song". Så obeskrivligt surt.
Potentiellt pris: nytt datum (ett snöfritt sådant!) för samma turnépaket.
Årets kejsare utan kläder: Masshysteri.
Trenden säger att folk ska apa efter Ebba Grön numera. Och visst. Invasionen och Bruket lyckas sjukt bra. Men Masshysteri? Dåliga låtar och en obeskrivligt enerverande sångarduo. Lägg ner, håll käften, dra någonstans, tyst. Snälla.
Potentiellt pris: Avklippta mikrofonsladdar.
Årets återskomst: Wilmer X
Utomhuskonsert på Citytunnelns invigning i december. Snö, vind och fyra minusgrader. Än så länge - misär. Men bandet på scen heter Wilmer X. Första spelningen på fem år. Då är det banne mig värt vilken väderlek som helst. Säg att det inte var tillfälligt.
Potentiella priser: indraget solokontrakt för Nisse Hellberg, avskedan från rektorstjänsten för Jalle och ett sanslöst fördelaktigt kontraktserbjudande för Wilmer X.
Årets pensionärer: Ducks Deluxe.
Vad gamla de var när de spelade på Babel i våras. Tusan vad gamla de var. Sean Tyla hade ju allvarliga problem med att komma uppför trappan till scenen. Martin Belmont såg ut som den där pigge 82-åringen som raggar på de 78-åriga tanterna på torsdagsbingot.
Potentiellt pris: en uppsättning rollatorer.
Årets felprioritering: De stackare som såg Sabaton i Lund istället för Watain i Malmö.
Stagneringsdrabbad pansarfluffrock eller världens coolaste black metal-band? Enkelt val för mig och cirka sexhundra andra, men niohundra förvirrade stackare tog sig till Mejeriet i Lund den 29 oktober istället. Förklara gärna hur ni tänkte där. Jag begriper verkligen inte.
Potentiellt pris: en graf som visar klasskillnaden mellan bandens respektive senaste skivor. Den är ju helt sanslöst enorm, menar jag.
Årets gratis-är-gott: Gratisplåtarna till Job For A Cowboy.
Dök man upp tidigt till As I Lay Dyings spelning på KB i Malmö för en månad sedan kunde man lägga vantarna på en gratis biljett till Job For A Cowboys spelning på samma ställe kvällen efter. Jag tackade och tog emot. Struntsamma att kåbåjsarkneget är ett sanslöst dåligt liveband.
Potentiellt pris: en klapp på axeln till arrangörerna.
Samma sak är på gång att hända nu.
Årets mellanpratare: Emil Jensen
"Folk säger att det är som att välja mellan pest och kolera att välja mellan vänstern och högern, men det är det inte. Pest innebär stora hemska bölder som sätter sig i ljumsken, medan kolera bara är en liten skitsak. För den som är masochist och vill ha något värre finns ju alltid Sverigedemokraterna". Blott det nyss nämnda gör att Emil förtjänar priset.
Potentiellt pris: en egen radioshow.
Årets missnöje: Khoma inställt på Malmöfestivalen
Storm och risk för ras gjorde att två scener fick stängas på Malmöfestivalen. Crazy Lixx fick ställa in. Sparzanza likaså. Allra värst: Khomas Malmödebut ägde inte rum nu heller.
Potentiellt pris: en ombokad spelning på KB.
Årets mest lyckosamma missöde: Adept på Stora Scenen
Samma storm gjorde emellertid att Adept fick flyttas till Stora Scenen och därmed kunde visa att de kan behärska även grymt stora scener. Fantastiskt!
Potentiellt pris: större rider.
Årets sämsta huvudband/förbands-matchning: Kent / Roll the Dice i Helsingborg.
Visst är Roll the Dices självbetitlade debut en hyfsad uppvisning i instrumental elektronika. Men att se två bedrövligt klädda snubbar blippa på varsin synt strax innan Kent erövrar våra hjärtan är snudd på groteskt.
Potentiellt pris: besöksförbud (Roll the Dice-snubbarna får inte vistas närmare än 200 meter från Jocke Berg).
Årets pinsammaste: Entombeds respons i Malmö.
Jag älskar Volbeat, men ställer mig tveksam till att en stor del av deras fans i Sverige numera består av inavlat white trash-slödder och svennebanan-typer (ja, just du!). Entombed är ett av Sveriges bästa dödsmetallband och så mycket bättre än Joddla Med Siv och Lasse Stefanz. Ge dem lite feedback. Kom igen.
Potentiellt pris: två örfilar var till större delen av publikmedlemmarna.
Årets beslut: System of a Downs återkomst.
Ytterligare ord överflödiga.
Potentiellt pris: varsin Paradis-ask till bandmedlemmarna.
Årets tönt: Cam Pipes, sångare i 3 Inches Blood.
"You won't let the rain bother you, because you're metal!". Nej, jag störs visst då av regnet. "This song is about the mighty Thor smashing his hammer in the face of Jesus". Men. Alltså. Ja. Vi skandinavier blir ju sjukt impade av att några Dungeons & Dragons-fans från Kanada gillar Asagudarna. Visste ni förresten att Tor och Jesus inte existerar i samma mytologi? Nej, trodde inte det heller. Väx upp.
Potentiellt pris: utegångsförbud.
Årets intervjusvar: "Det är som att sätta en vinkelslip i handen på någon som tror att det är ett sugrör"
Pär Hulkoff om att låta popskribenter som gillar Markus Krunegård recensera Raubtiers plattor. Läs hela intervjun här och här.
Potentiellt pris: öhm... ett fint diplom?
Årets studiosamarbete: Pendulum/In Flames - Self vs. self
Må så vara att låten återfinns på australiensarnas senaste platta "Immersion" - det är den bästa In Flames-låten som komponerats sedan "My sweet shadow". Jodå. Lyssna, så märker du.
Potentiellt pris: Björn Gelotte får bilda ett låtskrivarteam med Rob Swire.
Årets idiot: Snöstormen som sabbar Imperial Never Say Die-turnéstoppet i Stockholm.
Jag reser sextio mil för att spana in årets grymmaste turnépaket - och en satans snöstorm förstör nästan allt. We Came As Romans får ställa in, Your Demise får inte soundchecka (och låter därför förjävligt) och resterande band får korta sina spelningar. Kraftigt. Parkway Drive får skippa "The siren's song". Så obeskrivligt surt.
Potentiellt pris: nytt datum (ett snöfritt sådant!) för samma turnépaket.
Årets kejsare utan kläder: Masshysteri.
Trenden säger att folk ska apa efter Ebba Grön numera. Och visst. Invasionen och Bruket lyckas sjukt bra. Men Masshysteri? Dåliga låtar och en obeskrivligt enerverande sångarduo. Lägg ner, håll käften, dra någonstans, tyst. Snälla.
Potentiellt pris: Avklippta mikrofonsladdar.
Årets återskomst: Wilmer X
Utomhuskonsert på Citytunnelns invigning i december. Snö, vind och fyra minusgrader. Än så länge - misär. Men bandet på scen heter Wilmer X. Första spelningen på fem år. Då är det banne mig värt vilken väderlek som helst. Säg att det inte var tillfälligt.
Potentiella priser: indraget solokontrakt för Nisse Hellberg, avskedan från rektorstjänsten för Jalle och ett sanslöst fördelaktigt kontraktserbjudande för Wilmer X.
Årets pensionärer: Ducks Deluxe.
Vad gamla de var när de spelade på Babel i våras. Tusan vad gamla de var. Sean Tyla hade ju allvarliga problem med att komma uppför trappan till scenen. Martin Belmont såg ut som den där pigge 82-åringen som raggar på de 78-åriga tanterna på torsdagsbingot.
Potentiellt pris: en uppsättning rollatorer.
Årets felprioritering: De stackare som såg Sabaton i Lund istället för Watain i Malmö.
Stagneringsdrabbad pansarfluffrock eller världens coolaste black metal-band? Enkelt val för mig och cirka sexhundra andra, men niohundra förvirrade stackare tog sig till Mejeriet i Lund den 29 oktober istället. Förklara gärna hur ni tänkte där. Jag begriper verkligen inte.
Potentiellt pris: en graf som visar klasskillnaden mellan bandens respektive senaste skivor. Den är ju helt sanslöst enorm, menar jag.
Årets gratis-är-gott: Gratisplåtarna till Job For A Cowboy.
Dök man upp tidigt till As I Lay Dyings spelning på KB i Malmö för en månad sedan kunde man lägga vantarna på en gratis biljett till Job For A Cowboys spelning på samma ställe kvällen efter. Jag tackade och tog emot. Struntsamma att kåbåjsarkneget är ett sanslöst dåligt liveband.
Potentiellt pris: en klapp på axeln till arrangörerna.
söndag 19 december 2010
Ögonblicken (2010 del I)
Trehundrafemtiotre dagar in på året är det slutligen dags att sammanfatta musikåret som har passerat.
Tanken är att ett antal separata inlägg ska postas med jämna (eller ojämna) mellanrum. De har olika uppgifter. En kommer lista samtliga konserter jag beskådat. En annan de skivor som har passerat mina öron. En tredje kommer ha en ironisk ton och dela ut utmärkelser.
Det är emellertid bara planer. Vi får se hur det blir.
Först ut är de coolaste liveögonblicken jag kan räkna upp. De listas i kronologisk ordning. Att försöka rangordna dem är omöjligt. Att sortera allting i kvalitetsordning är för wimps, och för wimps only.
Depeche Mode spelar "Never let me down again" i Malmö den 25/1.
Folk säger att Depeche Mode enbart gör det för pengarna numera. Trams. I Malmö är medlemmarna sanslöst peppade, och till och med ölmagade Andrew Fletcher hoppar jämfota av entusiasm emellanåt. I "Never let me down again" - sista låten innan extranumren - har Dave Gahan till slut slitit av sig västen och instruerar samtliga i den utsålda arenan att veva med båda armarna i takt till musiken. Tänk er hur monstruöst det ser ut när närmare femtontusen pers - det blir trettiotusen armar - rör sig i takt till ett fantastiskt Depeche Mode. Jag minns detta mer än när David Gahan kommer av sig i "Policy of truth" och tvingar fram en omstart av låten.
Rise Against gästas av Dennis Lyxzén och Brian Baker och lirar "Minor threat" på West Coast Riot den 17/6.
Spontant beslut att bjuda in Dennis Lyxzén, som nyss avslutat en grym spelning med Invasionen, och Brian Baker, som för en stund sedan uppträdde med Bad Religion, för att spela "Minor threat", låten av bandet med samma namn som bildades av Baker. Sådana annorlunda, spontana grejer gör mig glad. Och när Rise Against står bakom det på West Coast Riot kan jag inte annat än kapitulera.
Royal Republics urladdning med "Full steam spacemachine" i Svedala den 16/7.
Royal Republic är förmodligen Sveriges just nu bästa liveband. Fyra spelningar på mindre än ett år och skyhöga prestationer på samtliga skvallrar om det. När de förvandlar tältscenen på Svedalarocken till en bastu är de nära något gudomligt. I avslutande partiet i "Full steam spacemachine" är manglet som värst, och jag förvandlas till ett fånigt leende.
Bob Hund spelar "Ska du hänga med?! Nä!!" i Helsingborg den 29/7.
Den första låten jag hörde med Bob Hund, när jag var sju-åtta bast och tittade på Voxpop. Då blev jag inget fan. Det dröjde några år till. Sedan var jag fast. Men jag får äntligen höra "Ska du hänga med?! Nä!!" som extranummer i Helsingborg. Det är så häftigt, så häftigt, så häftigt så.
Kent öppnar med "Utan dina andetag" i Helsingborg den 6/8.
Draperiet faller lagom till när Jocke Berg börjar sjunga. Ett enkelt knep som avväpnar alla besökare. Annars? Att sätta en så här obeskrivligt vacker låt som inledning är ett enkelt sätt att få mig att falla på knä. Övergången till "Det finns inga ord" är minst lika bra.
Against Me! spelar "I was a teenage anarchist" på Malmöfestivalen den 24/8.
Det blåser något fruktansvärt och Stora Sydsvenskan-scenen får stängas. Därför får Tom Gabel och hans mannar korta ner spelningen och klämma in sig i schemat för den mindre scenen Lilla Sydsvenskan. Lösningen heter noll pauser mellan låtarna och idel entusiasm. Bäst blir det under refrängstarka "I was a teenage anarchist" där allsången lär ha överröstat Band of Horses som höll hus tvåhundra meter bort.
Volbeat och LG Petrov spelar "Evelyn" i Malmö 7/10.
Jag tappar hakan i marken när LG Petrov helt oväntat vaggar in på scen som en gammalt fyllo. Kontrasten mellan hans sluskiga soffliggarstil och välkammade Volbeat är hur häftig som helst. Överraskningsmomentet väger över till när låten liras i Malmö - när jag ser samma grej i Köpenhamn drygt en månad senare vet jag att det ska hända. Men förstås är det coolt då också.
Parkway Drive spexar och röjer med "Home is for the heartless" i Stockholm 9/11.
Den utsålda Klubben sjunger med så att decibelgränsen spräcks, och Parkway Drive själva tycks ha mer kul än någonsin. De plockar fram en gummibåt, låter en lycklig publikmedlem sätta sig i den och sjösätter den sedan i publikhavet. Hur kul som helst.
Volbeat bjuder ut Michael Denner och Mille Petrozza till "7 shots" i Köpenhamn 19/11.
Att dansken Michael Denner skulle dyka upp på scen när Volbeat spelar in en live-DVD i hans hemmastad var inte så oväntat. Däremot överrumplas jag när Mille Petrozza helt plötsligt stormar in från högerflanken. Den som inte köper DVD:n när den släpps förtjänar spöstraff.
Deftones lirar "Xerces" i Köpenhamn den 27/11.
"Saturday night wrist" tillhör musikhistoriens (jodå) allra mest underskattade plattor. Att få höra en av dess allra finaste stunder, den fantastiska "Xerces", är ganska så obeskrivligt. Chino Moreno exploderar i refrängen och briljerar ånyo som sångare.
Wilmer X spelar "Vem får nu se alla tårar" på Citytunnelinvigningen den 4/12.
Blott att Wilmer X återvände till scenen är hur coolt som helst. När gamla hitten "Vem får nu se alla tårar" plockas fram mot slutet börjar snön falla och ramar in tillställningen så att det blir så sanslöst vackert.
(med reservation för att samtliga ögonblick under Pendulums spelning nästa vecka kommer att vara förtjänta av alla listplatser).
Tanken är att ett antal separata inlägg ska postas med jämna (eller ojämna) mellanrum. De har olika uppgifter. En kommer lista samtliga konserter jag beskådat. En annan de skivor som har passerat mina öron. En tredje kommer ha en ironisk ton och dela ut utmärkelser.
Det är emellertid bara planer. Vi får se hur det blir.
Först ut är de coolaste liveögonblicken jag kan räkna upp. De listas i kronologisk ordning. Att försöka rangordna dem är omöjligt. Att sortera allting i kvalitetsordning är för wimps, och för wimps only.
Depeche Mode spelar "Never let me down again" i Malmö den 25/1.
Folk säger att Depeche Mode enbart gör det för pengarna numera. Trams. I Malmö är medlemmarna sanslöst peppade, och till och med ölmagade Andrew Fletcher hoppar jämfota av entusiasm emellanåt. I "Never let me down again" - sista låten innan extranumren - har Dave Gahan till slut slitit av sig västen och instruerar samtliga i den utsålda arenan att veva med båda armarna i takt till musiken. Tänk er hur monstruöst det ser ut när närmare femtontusen pers - det blir trettiotusen armar - rör sig i takt till ett fantastiskt Depeche Mode. Jag minns detta mer än när David Gahan kommer av sig i "Policy of truth" och tvingar fram en omstart av låten.
Rise Against gästas av Dennis Lyxzén och Brian Baker och lirar "Minor threat" på West Coast Riot den 17/6.
Spontant beslut att bjuda in Dennis Lyxzén, som nyss avslutat en grym spelning med Invasionen, och Brian Baker, som för en stund sedan uppträdde med Bad Religion, för att spela "Minor threat", låten av bandet med samma namn som bildades av Baker. Sådana annorlunda, spontana grejer gör mig glad. Och när Rise Against står bakom det på West Coast Riot kan jag inte annat än kapitulera.
Royal Republics urladdning med "Full steam spacemachine" i Svedala den 16/7.
Royal Republic är förmodligen Sveriges just nu bästa liveband. Fyra spelningar på mindre än ett år och skyhöga prestationer på samtliga skvallrar om det. När de förvandlar tältscenen på Svedalarocken till en bastu är de nära något gudomligt. I avslutande partiet i "Full steam spacemachine" är manglet som värst, och jag förvandlas till ett fånigt leende.
Bob Hund spelar "Ska du hänga med?! Nä!!" i Helsingborg den 29/7.
Den första låten jag hörde med Bob Hund, när jag var sju-åtta bast och tittade på Voxpop. Då blev jag inget fan. Det dröjde några år till. Sedan var jag fast. Men jag får äntligen höra "Ska du hänga med?! Nä!!" som extranummer i Helsingborg. Det är så häftigt, så häftigt, så häftigt så.
Kent öppnar med "Utan dina andetag" i Helsingborg den 6/8.
Draperiet faller lagom till när Jocke Berg börjar sjunga. Ett enkelt knep som avväpnar alla besökare. Annars? Att sätta en så här obeskrivligt vacker låt som inledning är ett enkelt sätt att få mig att falla på knä. Övergången till "Det finns inga ord" är minst lika bra.
Against Me! spelar "I was a teenage anarchist" på Malmöfestivalen den 24/8.
Det blåser något fruktansvärt och Stora Sydsvenskan-scenen får stängas. Därför får Tom Gabel och hans mannar korta ner spelningen och klämma in sig i schemat för den mindre scenen Lilla Sydsvenskan. Lösningen heter noll pauser mellan låtarna och idel entusiasm. Bäst blir det under refrängstarka "I was a teenage anarchist" där allsången lär ha överröstat Band of Horses som höll hus tvåhundra meter bort.
Volbeat och LG Petrov spelar "Evelyn" i Malmö 7/10.
Jag tappar hakan i marken när LG Petrov helt oväntat vaggar in på scen som en gammalt fyllo. Kontrasten mellan hans sluskiga soffliggarstil och välkammade Volbeat är hur häftig som helst. Överraskningsmomentet väger över till när låten liras i Malmö - när jag ser samma grej i Köpenhamn drygt en månad senare vet jag att det ska hända. Men förstås är det coolt då också.
Parkway Drive spexar och röjer med "Home is for the heartless" i Stockholm 9/11.
Den utsålda Klubben sjunger med så att decibelgränsen spräcks, och Parkway Drive själva tycks ha mer kul än någonsin. De plockar fram en gummibåt, låter en lycklig publikmedlem sätta sig i den och sjösätter den sedan i publikhavet. Hur kul som helst.
Volbeat bjuder ut Michael Denner och Mille Petrozza till "7 shots" i Köpenhamn 19/11.
Att dansken Michael Denner skulle dyka upp på scen när Volbeat spelar in en live-DVD i hans hemmastad var inte så oväntat. Däremot överrumplas jag när Mille Petrozza helt plötsligt stormar in från högerflanken. Den som inte köper DVD:n när den släpps förtjänar spöstraff.
Deftones lirar "Xerces" i Köpenhamn den 27/11.
"Saturday night wrist" tillhör musikhistoriens (jodå) allra mest underskattade plattor. Att få höra en av dess allra finaste stunder, den fantastiska "Xerces", är ganska så obeskrivligt. Chino Moreno exploderar i refrängen och briljerar ånyo som sångare.
Wilmer X spelar "Vem får nu se alla tårar" på Citytunnelinvigningen den 4/12.
Blott att Wilmer X återvände till scenen är hur coolt som helst. När gamla hitten "Vem får nu se alla tårar" plockas fram mot slutet börjar snön falla och ramar in tillställningen så att det blir så sanslöst vackert.
(med reservation för att samtliga ögonblick under Pendulums spelning nästa vecka kommer att vara förtjänta av alla listplatser).
söndag 12 december 2010
En afton med Nicke Borg
Backyard Babies har dessvärre tagit en paus, men medlemmarna ligger inte på latsidan för det.
Sångaren och gitarristen Nicke Borg är förmodligen den medlem som gjort mest väsen ifrån sig under uppehållet. En planerad medverkan i Melodifestivalen, ett nytt band vid namn Nicke Borg Homeland och en briljant EP under det namnet är tre av de saker han kan skryta med.
I går spelade han akustiskt, helt solo, på Debaser i Malmö.
På förhand utlovade han såväl eget material som Backyard Babies-låtar i sina ursprungliga akustiska versioner, och han höll vad han lovade.
Jag saknade "Spoken word", den briljanta avslutningslåten på EP:n "Chapter 1", men å andra sidan fick vi höra "Johnny's journey" och "Alone", två låtar från Homelands fullängdsdebut, som för närvarande spelas in. Backyard Babies-låtar bjöds det också på.
Dessutom avslutade Nicke med två Social Distortion-låtar, "Bad luck" och "King of fools". Inte så förvånande, då Nickes fascination för bandet och dess frontfigur Mike Ness är väldokumenterad (och berättigad).
Något jag saknade var modigare låtval bland Backyard Babies-låtarna. "Abandon" och "Saved by the bell" är för all del grymt bra låtar, men i studioversion är det väldigt lugna, stillsamma bitar och att de skulle fungera i akustisk tappning är inte ett dugg förvånande.
Inledande "Nomadic" var däremot ett coolare val, och får mig att tro att låtar som "A song for the outcast", "Year by year" och "Back on the juice" hade fungerat minst lika bra.
Trots klagomålet är jag helnöjd med spelningen vi fick. Spelningar som framförs helt solo och akustiskt kan lätt bli långtråkiga, men Nicke höll sig på rätt sida om linjen tack vare bra låtmaterial, underhållande och frikostigt mellansnack, ständig närvaro och en insikt om att konserter av det här slaget håller i max en timme. Nicke spelade i drygt femtio minuter.
Nicke berättade att han kommer åka ut med band i vår när debutplattan är släppt, och att han gärna återkommer till Malmö. Det ser vi fram emot!
Setlistan för Nicke Borg Homeland såg förresten ut så här:
Nomadic
A beautiful affair
Crystal Jack
Homeland
Confessions of a criminal mind
Saved by the bell
Johnny's journey
The clash
Abandon
Alone
Bad luck
King of fools
Sångaren och gitarristen Nicke Borg är förmodligen den medlem som gjort mest väsen ifrån sig under uppehållet. En planerad medverkan i Melodifestivalen, ett nytt band vid namn Nicke Borg Homeland och en briljant EP under det namnet är tre av de saker han kan skryta med.
I går spelade han akustiskt, helt solo, på Debaser i Malmö.
På förhand utlovade han såväl eget material som Backyard Babies-låtar i sina ursprungliga akustiska versioner, och han höll vad han lovade.
Jag saknade "Spoken word", den briljanta avslutningslåten på EP:n "Chapter 1", men å andra sidan fick vi höra "Johnny's journey" och "Alone", två låtar från Homelands fullängdsdebut, som för närvarande spelas in. Backyard Babies-låtar bjöds det också på.
Dessutom avslutade Nicke med två Social Distortion-låtar, "Bad luck" och "King of fools". Inte så förvånande, då Nickes fascination för bandet och dess frontfigur Mike Ness är väldokumenterad (och berättigad).
Något jag saknade var modigare låtval bland Backyard Babies-låtarna. "Abandon" och "Saved by the bell" är för all del grymt bra låtar, men i studioversion är det väldigt lugna, stillsamma bitar och att de skulle fungera i akustisk tappning är inte ett dugg förvånande.
Inledande "Nomadic" var däremot ett coolare val, och får mig att tro att låtar som "A song for the outcast", "Year by year" och "Back on the juice" hade fungerat minst lika bra.
Trots klagomålet är jag helnöjd med spelningen vi fick. Spelningar som framförs helt solo och akustiskt kan lätt bli långtråkiga, men Nicke höll sig på rätt sida om linjen tack vare bra låtmaterial, underhållande och frikostigt mellansnack, ständig närvaro och en insikt om att konserter av det här slaget håller i max en timme. Nicke spelade i drygt femtio minuter.
Nicke berättade att han kommer åka ut med band i vår när debutplattan är släppt, och att han gärna återkommer till Malmö. Det ser vi fram emot!
Setlistan för Nicke Borg Homeland såg förresten ut så här:
Nomadic
A beautiful affair
Crystal Jack
Homeland
Confessions of a criminal mind
Saved by the bell
Johnny's journey
The clash
Abandon
Alone
Bad luck
King of fools
lördag 4 december 2010
I förväntningarnas och sammanfattningarnas förlovade land
Herregud, är det redan den fjärde december? Tusan vad 2010 gått undan. Känns som det var igår jag beskådade årets första konserter (Adept på KB och Depeche Mode på Malmö Arena).
I alla fall, så här års brukar årsbästalistorna trilla in. Ni kan hitta min topp tio bland årets hårdaste skivor i senaste numret av Close Up. Om en tid kommer en liknande - om än något modifierad - att dyka upp på Slavestate.se. Varför modifieringen? The Gaslight Antem platsar inte i Close Up, men däremot i Slavestate. Lägger ingen värdering i det. Konstaterar bara fakta.
Planerar att ta ett rejält avsked av året på bloggen också. Sedvanliga listor lär inte få plats. Istället kommer jag vara så uttömmande jag bara kan.
Titta på den här listan som publicerades på min förra blogg. En exakt likadan grej kommer att dyka upp på Skadade Tankar. Både för konserter och skivor. Notera dock - inom betygen finns ingen rangordning. Strikt kronologisk/alfabetisk ordning gäller. Känns bara duktigt meningslöst att försöka avgöra om en konsert är den 78e eller 79e bästa jag sett i år.
Dock - årets sista konsert för min del kommer äga rum den 21e december (Pendulum i Köpenhamn). Därför kommer det dröja till mellandagarna innan konsertlistan dyker upp.
Jag har också cirka 50-60 intressanta plattor kvar att spana in. Plus x antal recensionsplattor att avverka. Någon skivsammanfattning kommer inte att dyka upp i år. Har satt den 15 januari som deadline. Ska göra allt i min makt för att bli klar innan dess. Håll tummarna för mig.
Jag vill också ta tillfället i akt att uttrycka höga förhoppningar inför konsertåret 2011. Redan nu har det dykt upp intressanta grejer som jag hellre dör än missar; Iron Maiden på Ullevi, System of a Down på Metaltown, Bring Me The Horizon på KB, The National i Lund osv.
Men allra mest lovande ser mars månad ut. Redan nu sitter jag på plåtar till följande;
Hurts (Vega, Köpenhamn, 3/3)
Volbeat (Vega, Köpenhamn, 10/3)
Ulf Lundell (Konserthuset, Malmö, 18/3)
Rise Against (Vega, Köpenhamn, 20/3)
Mer intressant under månaden ifråga lär det bli. Sanna mina ord.
Innan jag avslutar - ikväll återvänder äntligen Wilmer X! Att det är en utomhuskonsert i december får man ta. Det är ändå Wilmer X. Får jag bestämma kommer följande låtar att spelas:
Vad jag än gör
För dum för pop
Silver
Jag flippar ut
Kör dej död
Söt sak
Sjuk av att se dej
Hippiekick
Hon är ihop med en insekt
Blå vägen hem
Han måste ut ur mitt liv
Skum
Blod eller guld
Vild
Primitiv
Vem får nu se alla tårar
Radio W.X.
Blind mans bluff
Har du sett min ängel
Du i din värld
I ungefär den ordningen.
Då jävlar snackar vi!
I alla fall, så här års brukar årsbästalistorna trilla in. Ni kan hitta min topp tio bland årets hårdaste skivor i senaste numret av Close Up. Om en tid kommer en liknande - om än något modifierad - att dyka upp på Slavestate.se. Varför modifieringen? The Gaslight Antem platsar inte i Close Up, men däremot i Slavestate. Lägger ingen värdering i det. Konstaterar bara fakta.
Planerar att ta ett rejält avsked av året på bloggen också. Sedvanliga listor lär inte få plats. Istället kommer jag vara så uttömmande jag bara kan.
Titta på den här listan som publicerades på min förra blogg. En exakt likadan grej kommer att dyka upp på Skadade Tankar. Både för konserter och skivor. Notera dock - inom betygen finns ingen rangordning. Strikt kronologisk/alfabetisk ordning gäller. Känns bara duktigt meningslöst att försöka avgöra om en konsert är den 78e eller 79e bästa jag sett i år.
Dock - årets sista konsert för min del kommer äga rum den 21e december (Pendulum i Köpenhamn). Därför kommer det dröja till mellandagarna innan konsertlistan dyker upp.
Jag har också cirka 50-60 intressanta plattor kvar att spana in. Plus x antal recensionsplattor att avverka. Någon skivsammanfattning kommer inte att dyka upp i år. Har satt den 15 januari som deadline. Ska göra allt i min makt för att bli klar innan dess. Håll tummarna för mig.
Jag vill också ta tillfället i akt att uttrycka höga förhoppningar inför konsertåret 2011. Redan nu har det dykt upp intressanta grejer som jag hellre dör än missar; Iron Maiden på Ullevi, System of a Down på Metaltown, Bring Me The Horizon på KB, The National i Lund osv.
Men allra mest lovande ser mars månad ut. Redan nu sitter jag på plåtar till följande;
Hurts (Vega, Köpenhamn, 3/3)
Volbeat (Vega, Köpenhamn, 10/3)
Ulf Lundell (Konserthuset, Malmö, 18/3)
Rise Against (Vega, Köpenhamn, 20/3)
Mer intressant under månaden ifråga lär det bli. Sanna mina ord.
Innan jag avslutar - ikväll återvänder äntligen Wilmer X! Att det är en utomhuskonsert i december får man ta. Det är ändå Wilmer X. Får jag bestämma kommer följande låtar att spelas:
Vad jag än gör
För dum för pop
Silver
Jag flippar ut
Kör dej död
Söt sak
Sjuk av att se dej
Hippiekick
Hon är ihop med en insekt
Blå vägen hem
Han måste ut ur mitt liv
Skum
Blod eller guld
Vild
Primitiv
Vem får nu se alla tårar
Radio W.X.
Blind mans bluff
Har du sett min ängel
Du i din värld
I ungefär den ordningen.
Då jävlar snackar vi!
söndag 28 november 2010
På en plats i medvetandet
Nu är jag på en plats i mitt liv där jag känner mig tvungen att uppdatera bloggen. Faktiskt.
Galen helg. I mångt och mycket. Låt mig ta fredagen som exempel.
Punkt ett: En tur förbi en av Telias butiker för att kirra ett simkort till den nyanlända iPhonen. När jag kom hem på eftermiddagen hade det ordinarie dykt upp i brevlådan. Jahapp.
Punkt två: Tur förbi Skivesset. Hittade mängder av intressanta skivor bland begagnat-avdelningen. Gick ur affären med tv Tom Petty and the Heartbreakers-plattor och en Springsteen.
Punkt tre: Körlektion. I mängder av snö. Lagom kul. Ganska halt. Men det gick bra. Faktiskt.
Punkt fyra: Komma hem och finna Parkway Drive-plattan "Killing with a smile" i brevlådan.
Punkt fem: Återföreningsfest. Typ. Två av nyckelkaraktärerna backade ur. Istället blev det "vanlig" fest. Grymt kul! Dock, upptäckte faran med att ha tillgång till Facebook/Twitter via iPhone samtidigt som alkohol. Det blev både dyrt och pinsamt till slut.
Punkt sex: försöka ta sig hem runt klockan sex på morgonen. Försenade och missade bussar innebar att jag inte steg inom dörren här hemma förrän strax efter åtta. Då hade solen gått upp. När jag vaknade - strax efter klockan fyra - var den nere igen. Somliga jobbar åtta till fyra. Jag sover åtta till fyra. En smula efterblivet kändes det dock.
Sedan var det då lördag. Notera att min lördag började runt halv fem på eftermiddagen. Det blev alltså min morsas utsökta moussaka till frukost. Sedan - snabb dusch och iväg från hemmet igen.
Denna gången styrde vi kosan mot KB-Hallen i Köpenhamn. Där skulle Deftones stå för underhållningen. Undantaget alltför många tåg- och metrobyten för att ta sig dit var kvällen legendarisk.
Vi fick höra "Digital bath". Vi fick höra "Xerces". Vi fick höra "Elite". Vi fick höra "When girls telephone boys". Vi fick höra "Birthmark". Vi fick höra "Passenger".
Det går att diskutera hur pass oväntade de uppräknade låtarna var. Men det spelar ingen roll. En fantastisk låt är en fantastisk låt oavsett förutsägbarhet.
Sett till vad de spelat på andra ställen på turnén så saknade jag "Hole in the earth", "Back to school (Mini-maggit)", "Dai the flu", "Lotion" och framför allt "Hexagram" - den sistnämnda är deras bästa låt någonsin.
Men jag klagar inte. Chino Moreno är inte bara världens kanske bästa metalsångare. Han är också en enormt energisk frontman.
Om det var bättre än deras spelning på Copenhell i somras? Det vete hundan. Vi säger oavgjort. Vad som var till gårdagens fördel var emellertid att man slapp stå utomhus och frysa. Till Copenhells fördel - "Sextape" var mycket vackrare då. Men den diskussionen klarar jag mig utan.
Bjussar på Deftones setlista från i går kväll:
Rocket skates
Around the fur
My own summer (Shove it)
Be quiet and drive (Far away)
Elite
Knife prty
Digital bath
Diamond eyes
CMND/CTRL
Risk
Beauty school
Xerces
Prince
You've seen the butcher
Sextape
When girls telephone boys
Minerva
Passenger
Change in the house of flies
Birthmark
Engine no. 9
Root
7 words
Nu? Slänga in go' musik på den splitternya iPhonen. Sedan ha ångest över inlämningsuppgiften till i övermorgon.
Galen helg. I mångt och mycket. Låt mig ta fredagen som exempel.
Punkt ett: En tur förbi en av Telias butiker för att kirra ett simkort till den nyanlända iPhonen. När jag kom hem på eftermiddagen hade det ordinarie dykt upp i brevlådan. Jahapp.
Punkt två: Tur förbi Skivesset. Hittade mängder av intressanta skivor bland begagnat-avdelningen. Gick ur affären med tv Tom Petty and the Heartbreakers-plattor och en Springsteen.
Punkt tre: Körlektion. I mängder av snö. Lagom kul. Ganska halt. Men det gick bra. Faktiskt.
Punkt fyra: Komma hem och finna Parkway Drive-plattan "Killing with a smile" i brevlådan.
Punkt fem: Återföreningsfest. Typ. Två av nyckelkaraktärerna backade ur. Istället blev det "vanlig" fest. Grymt kul! Dock, upptäckte faran med att ha tillgång till Facebook/Twitter via iPhone samtidigt som alkohol. Det blev både dyrt och pinsamt till slut.
Punkt sex: försöka ta sig hem runt klockan sex på morgonen. Försenade och missade bussar innebar att jag inte steg inom dörren här hemma förrän strax efter åtta. Då hade solen gått upp. När jag vaknade - strax efter klockan fyra - var den nere igen. Somliga jobbar åtta till fyra. Jag sover åtta till fyra. En smula efterblivet kändes det dock.
Sedan var det då lördag. Notera att min lördag började runt halv fem på eftermiddagen. Det blev alltså min morsas utsökta moussaka till frukost. Sedan - snabb dusch och iväg från hemmet igen.
Denna gången styrde vi kosan mot KB-Hallen i Köpenhamn. Där skulle Deftones stå för underhållningen. Undantaget alltför många tåg- och metrobyten för att ta sig dit var kvällen legendarisk.
Vi fick höra "Digital bath". Vi fick höra "Xerces". Vi fick höra "Elite". Vi fick höra "When girls telephone boys". Vi fick höra "Birthmark". Vi fick höra "Passenger".
Det går att diskutera hur pass oväntade de uppräknade låtarna var. Men det spelar ingen roll. En fantastisk låt är en fantastisk låt oavsett förutsägbarhet.
Sett till vad de spelat på andra ställen på turnén så saknade jag "Hole in the earth", "Back to school (Mini-maggit)", "Dai the flu", "Lotion" och framför allt "Hexagram" - den sistnämnda är deras bästa låt någonsin.
Men jag klagar inte. Chino Moreno är inte bara världens kanske bästa metalsångare. Han är också en enormt energisk frontman.
Om det var bättre än deras spelning på Copenhell i somras? Det vete hundan. Vi säger oavgjort. Vad som var till gårdagens fördel var emellertid att man slapp stå utomhus och frysa. Till Copenhells fördel - "Sextape" var mycket vackrare då. Men den diskussionen klarar jag mig utan.
Bjussar på Deftones setlista från i går kväll:
Rocket skates
Around the fur
My own summer (Shove it)
Be quiet and drive (Far away)
Elite
Knife prty
Digital bath
Diamond eyes
CMND/CTRL
Risk
Beauty school
Xerces
Prince
You've seen the butcher
Sextape
When girls telephone boys
Minerva
Passenger
Change in the house of flies
Birthmark
Engine no. 9
Root
7 words
Nu? Slänga in go' musik på den splitternya iPhonen. Sedan ha ångest över inlämningsuppgiften till i övermorgon.
tisdag 23 november 2010
Carpe diem
Låt mig ge er ett exempel på en trevlig situation:
Du har precis ställt dig i KB:s foajé och är redo att ge fram plåten till aftonens fyrhövdade konsert när en annan anställd på konsertstället går fram till dig.
- Till imorgon. Välkommen, säger han och trycker en biljett i din hand.
- Öh... tack, säger du en smula förbryllat.
- Det är bara att komma, säger han och du inser att du precis lagt nävarna på en gratis biljett till en konsert kvällen efter.
Det, mina damer och herrar, är en trevlig situation. För priset av As I Lay Dying, Heaven Shall Burn, Suicide Silence och Adept får du Job for a Cowboy, Annotations of an Autopsy och Trigger the Bloodshed på köpet. Angenämt, som de säger.
Låt mig gå igenom de sju spelningarna i spelordning:
Dag 1:
...Adept levererar som vanligt helt monstruöst bra. Nya låten "The lost boys" bådar gott inför nästa platta.
...Suicide Silence har jag aldrig gillat på skiva, men på scen fungerar det grymt bra. Mitch Lucker är en grym frontman och jag kan inte hålla mig från att mosha tills ryggen känns knäckt.
...Heaven Shall Burn går på scen i röda skjortor och stora leenden. Stabil spelning, men jag saknar "Armia" bland låtarna.
...As I Lay Dying gör mig något besviken med en seg och trött insats. Det blir aldrig dåligt men aldrig särskilt bra heller. Ganska mediokert.
Dag 2:
...Trigger the Bloodshed har en sångaren som liknar och känns lika osympatisk som Leo Johnson i "Twin Peaks" och en basist som ser ut att ha rymt från Backstreet Boys. Men de är tyngst i turnépaketet och gör kvällens bästa spelning.
...Annotations of an Autopsy är grymt bra på skiva men på scen är det inte mer än fyra tjockisar och en pinnsmal trummis som manglar breakdowns i midtempo. Dåliga låtval och oengagerad insats.
...Job for a Cowboy är lika tråkiga som de brukar vara. Noll variation whatsoever. Uttråkning deluxe. Fast The Crown-covern "Total satan" är bra.
All in all - mycket metal på två dagar. Tungt och bra.
Imorgon blir det andra tongångar. Då är det ilsken hardcore á la Raised Fist som står på agendan. Det kan bli hur bra som helst tror jag. Pepp!
Du har precis ställt dig i KB:s foajé och är redo att ge fram plåten till aftonens fyrhövdade konsert när en annan anställd på konsertstället går fram till dig.
- Till imorgon. Välkommen, säger han och trycker en biljett i din hand.
- Öh... tack, säger du en smula förbryllat.
- Det är bara att komma, säger han och du inser att du precis lagt nävarna på en gratis biljett till en konsert kvällen efter.
Det, mina damer och herrar, är en trevlig situation. För priset av As I Lay Dying, Heaven Shall Burn, Suicide Silence och Adept får du Job for a Cowboy, Annotations of an Autopsy och Trigger the Bloodshed på köpet. Angenämt, som de säger.
Låt mig gå igenom de sju spelningarna i spelordning:
Dag 1:
...Adept levererar som vanligt helt monstruöst bra. Nya låten "The lost boys" bådar gott inför nästa platta.
...Suicide Silence har jag aldrig gillat på skiva, men på scen fungerar det grymt bra. Mitch Lucker är en grym frontman och jag kan inte hålla mig från att mosha tills ryggen känns knäckt.
...Heaven Shall Burn går på scen i röda skjortor och stora leenden. Stabil spelning, men jag saknar "Armia" bland låtarna.
...As I Lay Dying gör mig något besviken med en seg och trött insats. Det blir aldrig dåligt men aldrig särskilt bra heller. Ganska mediokert.
Dag 2:
...Trigger the Bloodshed har en sångaren som liknar och känns lika osympatisk som Leo Johnson i "Twin Peaks" och en basist som ser ut att ha rymt från Backstreet Boys. Men de är tyngst i turnépaketet och gör kvällens bästa spelning.
...Annotations of an Autopsy är grymt bra på skiva men på scen är det inte mer än fyra tjockisar och en pinnsmal trummis som manglar breakdowns i midtempo. Dåliga låtval och oengagerad insats.
...Job for a Cowboy är lika tråkiga som de brukar vara. Noll variation whatsoever. Uttråkning deluxe. Fast The Crown-covern "Total satan" är bra.
All in all - mycket metal på två dagar. Tungt och bra.
Imorgon blir det andra tongångar. Då är det ilsken hardcore á la Raised Fist som står på agendan. Det kan bli hur bra som helst tror jag. Pepp!
lördag 20 november 2010
Utsåld arena, gästartister och dvd-inspelning
Jag talar givetvis om Volbeats spelning på hemmaplan igår. Forum i Köpenhamn såldes ut. Det innebär 10000 pers på plats. Spelningen filmades för ett framtida dvd-släpp. Alla gästartister - utom Barney Greenway från Napalm Death - medverkade i sina respektive låtar.
Det innebar alltså att...
...Jakob Oelund (Taggy Tones) spelade ståbas i "16 dollars".
...LG Petrov (Entombed) ersatte Barney i "Evelyn".
...Pernille Rosendahl (The Storm) förgyllde "Mary Ann's place".
...Michael Denner (Mercyful Fate) drog av några solon i "7 shots".
...Mille Petrozza (Kreator) gjorde samma låt än mer diabolisk med sin stämma.
...Mikkel Kessler (den danske boxaren) fick vara med på scen under "A warrior's call".
...Johan Olsen (Magtens Korridorer) gjorde "The garden's tale" ännu bättre.
...ett och ett halv dussin (typ) fans anslöt sig till bandet under "Thanks".
Minnesvärt. Häftigt. Obetalbart. Coolt. Oförglömligt. Ni hajar.
Jag tippar rentav på att spelningen kommer bli en samtida "jag var där"-historia. Och jag kan inte heller bärga mig tills dvd:n släpps.
Det här var femte gången jag såg Volbeat på scen. Och det var utan tvekan den bästa. I Lund 2009 var det fantastiskt bra, men en spelning i mängden. I Köpenhamn 2009 saknade jag det lilla extra som jag trodde de skulle plocka fram på hemmaplan. På Metaltown 2009 var det en typisk festivalspelning och brist på utrymme för totaldominans. I Malmö 2010 var det förvisso coolt med turnépremiär, men det saknades en gnutta vana för det nya scenbygget.
Men igår kväll, mina damer och herrar, föll allt på plats.
Missförstå mig inte. Jag har sedan första Volbeat-spelningen jag bevittnade tyckt att bandet varit bland det bästa som går att se på scen. Men trots att de fyra tidigare spelningarna allihop varit fantastiska, så fick gårdagen allt annat att framstå som undermåligt.
Superlativ regerar. Vill ni ha en mer nyanserad recension så hänvisar jag er hit.
Men en setlist.fm-widget ska vi få in.
Det innebar alltså att...
...Jakob Oelund (Taggy Tones) spelade ståbas i "16 dollars".
...LG Petrov (Entombed) ersatte Barney i "Evelyn".
...Pernille Rosendahl (The Storm) förgyllde "Mary Ann's place".
...Michael Denner (Mercyful Fate) drog av några solon i "7 shots".
...Mille Petrozza (Kreator) gjorde samma låt än mer diabolisk med sin stämma.
...Mikkel Kessler (den danske boxaren) fick vara med på scen under "A warrior's call".
...Johan Olsen (Magtens Korridorer) gjorde "The garden's tale" ännu bättre.
...ett och ett halv dussin (typ) fans anslöt sig till bandet under "Thanks".
Minnesvärt. Häftigt. Obetalbart. Coolt. Oförglömligt. Ni hajar.
Jag tippar rentav på att spelningen kommer bli en samtida "jag var där"-historia. Och jag kan inte heller bärga mig tills dvd:n släpps.
Det här var femte gången jag såg Volbeat på scen. Och det var utan tvekan den bästa. I Lund 2009 var det fantastiskt bra, men en spelning i mängden. I Köpenhamn 2009 saknade jag det lilla extra som jag trodde de skulle plocka fram på hemmaplan. På Metaltown 2009 var det en typisk festivalspelning och brist på utrymme för totaldominans. I Malmö 2010 var det förvisso coolt med turnépremiär, men det saknades en gnutta vana för det nya scenbygget.
Men igår kväll, mina damer och herrar, föll allt på plats.
Missförstå mig inte. Jag har sedan första Volbeat-spelningen jag bevittnade tyckt att bandet varit bland det bästa som går att se på scen. Men trots att de fyra tidigare spelningarna allihop varit fantastiska, så fick gårdagen allt annat att framstå som undermåligt.
Superlativ regerar. Vill ni ha en mer nyanserad recension så hänvisar jag er hit.
Men en setlist.fm-widget ska vi få in.
onsdag 17 november 2010
Något bra kan bli bättre
För fyrtioen dagar sedan inledde Volbeat sin Europaturné på Malmö Arena. Jag var på plats och konstaterade att de fortfarande är ett sällsynt bra liveband. Och att setlistan var aptitlig. Men kunde varit bättre. Allt kunde varit bättre.
Missförstå mig inte - jag älskade så gott som varenda sekund av spelningen.
Men jag ska se danskfyran på fredag igen, denna gången på hemmaplan i Köpenhamn, på det utsålda Forum. Så jag lägger ut min plan för hur en redan välplanerad och grymt bra show kan bli ännu bättre.
Vi går efter setlistan som spelades i Malmö. Eventuella ändringar som gjorts sedan dess ämnar jag ignorera.
The mirror and the ripper
Stabil men inte fantastisk öppning. Regeln "alltid öppna med första låten på nya plattan" är sjukt tråkig. Placera "A warrior's call" framför den här, så blir "The mirror and the ripper" en tempofylld andralåt som bergfäster ribban för kvällen. Och skynket som dumpas efter låtens första del lär komma mer till sin rätt då.
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
Det blir en smula tafatt när Michael Poulsen ska byta till akustisk gitarr redan i andra låten. Byt plats på de här två. Enkelt som det.
16 dollars
Min favorit på nya plattan borde ligga något senare i setet, tycker jag. Och ta in Jakob Oelund (Taggy Tones) på ståbas. Han lirar trots allt på plattan.
Heaven nor hell
Utan anmärkning.
Guitar gangsters and cadillac blood
Om vi antar att mitt förslag på öppningen med "A warrior's call" och "The mirror and the ripper" antagits, så bör den här låten ligga direkt därefter. Alltså som tredje låt.
Soulweeper
Diskografins mest överskattade låt? Kan vara så. Men den är åtminstone bättre än tvåan. I alla fall: byt ut mot något bättre från debuten. Förslagsvis "Something else or...".
Who they are
Grym Slayer-dänga. Ligger fint här, även om jag gärna sett den bytas ut mot något vassare från nya plattan. Typ "A new day".
Evelyn (gästas av LG Petrov från Entombed)
Fullkomligt krossande. Att se LG Petrovs sluskiga uppsyn på scen tillsammans med välkammade Volbeat är så obeskrivligt coolt något kan bli.
Mary Ann's place
1. Varför kompar inte följeslagaren Christian Pedersen på akustisk gitarr längre? Tre gitarrer är bättre än två. I alla fall ibland.
2. Pernille Rosendahl på gästsång. Alltid.
Sad Man's Tongue
Bring out Christian Pedersen.
We
Bring out Christian Pedersen.
7 Shots
Thomas Bredahl gästsjunger så klart coolt som bara den. Men det hade varit ännu coolare om Jacob Bredahl från förbandet The Kandidate fått sjunga de partierna istället.
A Warrior's call
Sätt som öppningslåt.
I only wanna be with you
Tillhör kategorin "Livestandards som aldrig bör bytas ut". 'Nuff said.
Boa [JDM] (bara andra halvan)
Jag är inte mycket för det där att bara spela halva låten. Spela hela eller låt det vara. I det här fallet: spela hela. Men byt ut den mot en bättre låt från "Rock the rebel / metal the devil". Förslagsvis "Devil or the blue cat's song".
Pool of booze booze booza
En smula urlakad vid det här laget. Jag vill hellre höra "Everything's still fine", "Alienized" eller "Another day, another way" från debuten.
Still counting
The garden's tale'
Duo med två självklara publikerövrare. Byt plats på dem, tycker jag.
Fallen
Thanks
Here we are again. Byt plats på de här två också.
The Human instrument (med Raining blood-outro)
Grym avslutning visst. Men: "Raining blood"-lånen hör hemma tillsammans med "Still counting". Skicka tillbaka dem dit. Under den tiden låten avslutas hade ni hunnit avverka "Back to prom". Gör det. Snälla.
För att sammanfatta bör alltså setlistan se ut så här på fredag, om jag får bestämma:
A warrior's call
The mirror and the ripper
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Maybellene i hofteholder
Heaven nor hell
Something else or...
A new day
Evelyn
Mary Ann's place (med Christian Pedersen och Pernille Rosendahl)
Sad man's tongue (med Christian Pedersen)
We (med Christian Pedersen)
7 shots (med Jacob Bredahl)
I only wanna be with you
Devil or the blue cat's song
Alienized
16 dollars (med Jakob Oelund)
The garden's tale
Still counting (med Raining blood-outro)
Thanks
Fallen
The human instrument
Back to prom
Då jävlar snackar vi.
Missförstå mig inte - jag älskade så gott som varenda sekund av spelningen.
Men jag ska se danskfyran på fredag igen, denna gången på hemmaplan i Köpenhamn, på det utsålda Forum. Så jag lägger ut min plan för hur en redan välplanerad och grymt bra show kan bli ännu bättre.
Vi går efter setlistan som spelades i Malmö. Eventuella ändringar som gjorts sedan dess ämnar jag ignorera.
The mirror and the ripper
Stabil men inte fantastisk öppning. Regeln "alltid öppna med första låten på nya plattan" är sjukt tråkig. Placera "A warrior's call" framför den här, så blir "The mirror and the ripper" en tempofylld andralåt som bergfäster ribban för kvällen. Och skynket som dumpas efter låtens första del lär komma mer till sin rätt då.
Maybellene i hofteholder
Hallelujah goat
Det blir en smula tafatt när Michael Poulsen ska byta till akustisk gitarr redan i andra låten. Byt plats på de här två. Enkelt som det.
16 dollars
Min favorit på nya plattan borde ligga något senare i setet, tycker jag. Och ta in Jakob Oelund (Taggy Tones) på ståbas. Han lirar trots allt på plattan.
Heaven nor hell
Utan anmärkning.
Guitar gangsters and cadillac blood
Om vi antar att mitt förslag på öppningen med "A warrior's call" och "The mirror and the ripper" antagits, så bör den här låten ligga direkt därefter. Alltså som tredje låt.
Soulweeper
Diskografins mest överskattade låt? Kan vara så. Men den är åtminstone bättre än tvåan. I alla fall: byt ut mot något bättre från debuten. Förslagsvis "Something else or...".
Who they are
Grym Slayer-dänga. Ligger fint här, även om jag gärna sett den bytas ut mot något vassare från nya plattan. Typ "A new day".
Evelyn (gästas av LG Petrov från Entombed)
Fullkomligt krossande. Att se LG Petrovs sluskiga uppsyn på scen tillsammans med välkammade Volbeat är så obeskrivligt coolt något kan bli.
Mary Ann's place
1. Varför kompar inte följeslagaren Christian Pedersen på akustisk gitarr längre? Tre gitarrer är bättre än två. I alla fall ibland.
2. Pernille Rosendahl på gästsång. Alltid.
Sad Man's Tongue
Bring out Christian Pedersen.
We
Bring out Christian Pedersen.
7 Shots
Thomas Bredahl gästsjunger så klart coolt som bara den. Men det hade varit ännu coolare om Jacob Bredahl från förbandet The Kandidate fått sjunga de partierna istället.
A Warrior's call
Sätt som öppningslåt.
I only wanna be with you
Tillhör kategorin "Livestandards som aldrig bör bytas ut". 'Nuff said.
Boa [JDM] (bara andra halvan)
Jag är inte mycket för det där att bara spela halva låten. Spela hela eller låt det vara. I det här fallet: spela hela. Men byt ut den mot en bättre låt från "Rock the rebel / metal the devil". Förslagsvis "Devil or the blue cat's song".
Pool of booze booze booza
En smula urlakad vid det här laget. Jag vill hellre höra "Everything's still fine", "Alienized" eller "Another day, another way" från debuten.
Still counting
The garden's tale'
Duo med två självklara publikerövrare. Byt plats på dem, tycker jag.
Fallen
Thanks
Here we are again. Byt plats på de här två också.
The Human instrument (med Raining blood-outro)
Grym avslutning visst. Men: "Raining blood"-lånen hör hemma tillsammans med "Still counting". Skicka tillbaka dem dit. Under den tiden låten avslutas hade ni hunnit avverka "Back to prom". Gör det. Snälla.
För att sammanfatta bör alltså setlistan se ut så här på fredag, om jag får bestämma:
A warrior's call
The mirror and the ripper
Guitar gangsters and cadillac blood
Hallelujah goat
Maybellene i hofteholder
Heaven nor hell
Something else or...
A new day
Evelyn
Mary Ann's place (med Christian Pedersen och Pernille Rosendahl)
Sad man's tongue (med Christian Pedersen)
We (med Christian Pedersen)
7 shots (med Jacob Bredahl)
I only wanna be with you
Devil or the blue cat's song
Alienized
16 dollars (med Jakob Oelund)
The garden's tale
Still counting (med Raining blood-outro)
Thanks
Fallen
The human instrument
Back to prom
Då jävlar snackar vi.
lördag 13 november 2010
Konsten att överdosera
Nja.
På åtta dagar har det i alla fall passerat allt som allt fjorton spelningar framför mina ögon. Paketturnéer och demobandstävlningar borgar alltid för kvantitet. Ibland för kvalitet också.
Hur som haver: en snabbgenomgång i alfabetisk ordning ska vi väl kunna bjuda på;
Bleeding Through (9/11, Klubben, Stockholm)
Ungefär lika bra som förra gången jag såg dem, i Köpenhamn strax innan Hatebreed och Machine Head. Stabilt, maffigt och proffsigt som fan. Enkelt sagt.
Setlist: Love lost in a hail of gunfire / For love and falling / Anti-hero / Orange county blonde and blue / Kill to believe
Bonedog (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ganska skön bluesrock. Gungigt och svängigt. Varken mer eller mindre.
Bruket (12/11, Debaser, Malmö)
ÄNTLIGEN fick jag se Bruket. Missade tyvärr gänget på West Coast Riot. Men äckligt bra var det i alla fall. Fredrik Hellman är en sjukt bra frontman och inom honom bor en riktig rockstjärna. Faktiskt.
Setlist: En annan klass / Lyckliga dagar / Vit som snö / Stad som aldrig vaknar / Murar (ny låt) / Sthlm kallar / Kungariket / Fixar sig / Polisen lägger pussel
Burning Libra (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Klar klasskillnad gentemot de andra tävlande i Released: Live and Unsigned. Tyvärr vann inte Burning Libra, dock. Men jag håller ett öga på dem. Lite som Deftones möter As I Lay Dying. Ganska schysst.
Comeback Kid (9/11, Klubben Stockholm)
Sanslöst grym insats. Andrew Neufeld dominerar spelsalen trots ett ganska sparsmakat scenspråk. Och låtarna är förstås fullkomligt briljanta. Sjukt bra, helt enkelt.
Setlist: False idols fall / All in a year / G.M. Vincent & I / Broadcasting... / Die tonight / Talk is cheap / Because of all / Partners in crime / Do yourself a favor / Wake the dead
Emmure (9/11, Klubben, Stockholm)
Close Up-kollegan Mattias Kling benämnde Emmure på förhand som "lite baktungt". En mer träffande beskrivning än så kan inte jag komma på. Breakdowns, breakdowns, breakdowns. Noll tempo. En ponduslös frontman. Snark.
Imperial State Electric (12/11, Debaser, Malmö)
Rock'n'roll ska vara kul. Och det är precis vad Nicke Anderssons nya band är. Men första extranumret hade räckt. Sedan blev det för mycket av det goda.
No Omega (9/11, Klubben, Stockholm)
De här snubbarna blev inringda två och en halv timme innan speltid för att underhålla publiken eftersom turnébussen som innehöll all utrustning till de sju banden på Imperial Never Say Die!-turnén var sjukt försenad. Lite malplacerat kanske. Men No Omega gjorde i alla fall sitt bästa, och fick bra respons. Kredd för det.
Parkway Drive (9/11, Klubben, Stockholm)
Jag kan inte släppa att "The siren's song" uteslöts. I övrigt - fantastiskt hela vägen. Helt sanslöst.
Setlist: Samsara / Unrest / Idols and anchors / Boneyards / Sleepwalker / Dead man's chest / Deliver me / The cruise / Home is for the heartless / Romance is dead / Set to destroy / Carrion
Royal Republic (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ett helt sjukt bra liveband. Vi fick bara sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar, ändå knäckte The Royal något så fruktansvärt.
Setlist: Walking down the line / All because of you / Full steam spacemachine / The end / Battery (enbart introt) / Underwear / Tommy-Gun
TrashQueen (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Fyra snubbar från Svalöv som tar i så att de skiter ner sig för att vara så ultrasleaze man kan bli. Och visst, de gör det ganska bra. Gitarristen har en väldigt skön spelstil. Inte min grej, dock.
War From a Harlots Mouth (9/11, Klubben, Stockholm)
Tokiga tyskar. Galen liveshow med grymt spastiskt rörelsemönster. Musiken är lite väl skruvad, dock.
Your Demise (9/11, Klubben, Stockholm)
Satans snöoväder. Utan det hade Your Demise hunnit med fler än tre låtar och hunnit soundchecka (ljudet stank, nämligen). Men snubbarna var grymt peppade och gjorde en vassare insats än förra gången de var i landet. Trots elva minuter speltid.
Setlist: Miles away / The kids we used to be / Burnt tongues
Zero Illusions (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Gammaldags hårdrock med progressiva övertoner. En hel sköna riff och en kompetent frontman. Men ganska mediokra kompositioner. Därmed blev det rätt trist också.
På åtta dagar har det i alla fall passerat allt som allt fjorton spelningar framför mina ögon. Paketturnéer och demobandstävlningar borgar alltid för kvantitet. Ibland för kvalitet också.
Hur som haver: en snabbgenomgång i alfabetisk ordning ska vi väl kunna bjuda på;
Bleeding Through (9/11, Klubben, Stockholm)
Ungefär lika bra som förra gången jag såg dem, i Köpenhamn strax innan Hatebreed och Machine Head. Stabilt, maffigt och proffsigt som fan. Enkelt sagt.
Setlist: Love lost in a hail of gunfire / For love and falling / Anti-hero / Orange county blonde and blue / Kill to believe
Bonedog (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ganska skön bluesrock. Gungigt och svängigt. Varken mer eller mindre.
Bruket (12/11, Debaser, Malmö)
ÄNTLIGEN fick jag se Bruket. Missade tyvärr gänget på West Coast Riot. Men äckligt bra var det i alla fall. Fredrik Hellman är en sjukt bra frontman och inom honom bor en riktig rockstjärna. Faktiskt.
Setlist: En annan klass / Lyckliga dagar / Vit som snö / Stad som aldrig vaknar / Murar (ny låt) / Sthlm kallar / Kungariket / Fixar sig / Polisen lägger pussel
Burning Libra (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Klar klasskillnad gentemot de andra tävlande i Released: Live and Unsigned. Tyvärr vann inte Burning Libra, dock. Men jag håller ett öga på dem. Lite som Deftones möter As I Lay Dying. Ganska schysst.
Comeback Kid (9/11, Klubben Stockholm)
Sanslöst grym insats. Andrew Neufeld dominerar spelsalen trots ett ganska sparsmakat scenspråk. Och låtarna är förstås fullkomligt briljanta. Sjukt bra, helt enkelt.
Setlist: False idols fall / All in a year / G.M. Vincent & I / Broadcasting... / Die tonight / Talk is cheap / Because of all / Partners in crime / Do yourself a favor / Wake the dead
Emmure (9/11, Klubben, Stockholm)
Close Up-kollegan Mattias Kling benämnde Emmure på förhand som "lite baktungt". En mer träffande beskrivning än så kan inte jag komma på. Breakdowns, breakdowns, breakdowns. Noll tempo. En ponduslös frontman. Snark.
Imperial State Electric (12/11, Debaser, Malmö)
Rock'n'roll ska vara kul. Och det är precis vad Nicke Anderssons nya band är. Men första extranumret hade räckt. Sedan blev det för mycket av det goda.
No Omega (9/11, Klubben, Stockholm)
De här snubbarna blev inringda två och en halv timme innan speltid för att underhålla publiken eftersom turnébussen som innehöll all utrustning till de sju banden på Imperial Never Say Die!-turnén var sjukt försenad. Lite malplacerat kanske. Men No Omega gjorde i alla fall sitt bästa, och fick bra respons. Kredd för det.
Parkway Drive (9/11, Klubben, Stockholm)
Jag kan inte släppa att "The siren's song" uteslöts. I övrigt - fantastiskt hela vägen. Helt sanslöst.
Setlist: Samsara / Unrest / Idols and anchors / Boneyards / Sleepwalker / Dead man's chest / Deliver me / The cruise / Home is for the heartless / Romance is dead / Set to destroy / Carrion
Royal Republic (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Ett helt sjukt bra liveband. Vi fick bara sex (eller sju, beroende på hur man räknar) låtar, ändå knäckte The Royal något så fruktansvärt.
Setlist: Walking down the line / All because of you / Full steam spacemachine / The end / Battery (enbart introt) / Underwear / Tommy-Gun
TrashQueen (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Fyra snubbar från Svalöv som tar i så att de skiter ner sig för att vara så ultrasleaze man kan bli. Och visst, de gör det ganska bra. Gitarristen har en väldigt skön spelstil. Inte min grej, dock.
War From a Harlots Mouth (9/11, Klubben, Stockholm)
Tokiga tyskar. Galen liveshow med grymt spastiskt rörelsemönster. Musiken är lite väl skruvad, dock.
Your Demise (9/11, Klubben, Stockholm)
Satans snöoväder. Utan det hade Your Demise hunnit med fler än tre låtar och hunnit soundchecka (ljudet stank, nämligen). Men snubbarna var grymt peppade och gjorde en vassare insats än förra gången de var i landet. Trots elva minuter speltid.
Setlist: Miles away / The kids we used to be / Burnt tongues
Zero Illusions (6/11, The Tivoli, Helsingborg)
Gammaldags hårdrock med progressiva övertoner. En hel sköna riff och en kompetent frontman. Men ganska mediokra kompositioner. Därmed blev det rätt trist också.
lördag 6 november 2010
Ur askan i elden
Ungefär så känns det.
Gårdagen lämnade en viss (dock förvånansvärt liten) bakfylla, ringande öron, smärtande trumhinnor och en allmän känsla av utpumpning. Det var alltså så att kvällens första anhalt var Fäladsgården i Lund. Där stod fem band för underhållningen under baneret Sharkbait-turnén, nämligen...
...Six Million Ways, öppningsband tillika lokala hjältar. Spelade fyra låtar och gjorde en för all del hedervärd insats.
...Chastise, kvällens mesta hardcore. Lite som ett gympass. Mycket underhållande.
...Aim for the Sunrise, som dessvärre fegade med rensången och hade två gitarrister som såg sjukt vilsekomna ut. Tur då att bassisten Joel röjde så till den grad att han nästan förstörde inredningen.
...Walking With Strangers, vars debut-EP "Buried dead and done" är bland det bästa som kommit i musikväg i år. Stabil insats i alla avseenden.
...Yersinia, som omgående visade var skåpet skulle stå. Utan att på något vis vilja förringa de fyra föregående bandens insats - det är en enorm klasskillnad mellan de och Yersinia. Sjukt fantastiskt. Mattis Erngren är en fantastisk sångare och en ännu bättre frontman.
Med viss reservation för eventuella felaktigheter (ingen är fullkomlig) bjussar jag på setlistor för Walking With Strangers och Yersinia.
Namnlös introlåt
The provider
Lost
Fucko (ny låt)
Unforgiven
Buried, dead and done
Good things don't come easily
Intro
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Det vi gav till havet
Hoppas kräftan tar dig
För evigt ung
Repliker
Efter oss syndafloden
Det är coola grejer, det. Hoppas innerligt att Sharkbait blir en årligt återkommande turné. Jag vill ha liknande evenemang i närheten oftare!
I alla fall, ikväll står det annat på agendan. I Helsingborg kommer Royal Republic göra en minispelning i samband med Released: live and unsigned. Som det lättflörtade Royal-fan jag är känner jag naturligtvis att närvaro är obligatorisk. Lite mindre pepp är jag dock inför demobanden Zero Illusions, Trashqueen och Bonedog, men desto mer inför Deftones-minnande Burning Libra.
Fast bäst kommer såklart Royal Republic att vara. True story.
Gårdagen lämnade en viss (dock förvånansvärt liten) bakfylla, ringande öron, smärtande trumhinnor och en allmän känsla av utpumpning. Det var alltså så att kvällens första anhalt var Fäladsgården i Lund. Där stod fem band för underhållningen under baneret Sharkbait-turnén, nämligen...
...Six Million Ways, öppningsband tillika lokala hjältar. Spelade fyra låtar och gjorde en för all del hedervärd insats.
...Chastise, kvällens mesta hardcore. Lite som ett gympass. Mycket underhållande.
...Aim for the Sunrise, som dessvärre fegade med rensången och hade två gitarrister som såg sjukt vilsekomna ut. Tur då att bassisten Joel röjde så till den grad att han nästan förstörde inredningen.
...Walking With Strangers, vars debut-EP "Buried dead and done" är bland det bästa som kommit i musikväg i år. Stabil insats i alla avseenden.
...Yersinia, som omgående visade var skåpet skulle stå. Utan att på något vis vilja förringa de fyra föregående bandens insats - det är en enorm klasskillnad mellan de och Yersinia. Sjukt fantastiskt. Mattis Erngren är en fantastisk sångare och en ännu bättre frontman.
Med viss reservation för eventuella felaktigheter (ingen är fullkomlig) bjussar jag på setlistor för Walking With Strangers och Yersinia.
Namnlös introlåt
The provider
Lost
Fucko (ny låt)
Unforgiven
Buried, dead and done
Good things don't come easily
Intro
Den sista sång jag skriver till dig
Om floden var vin
Det vi gav till havet
Hoppas kräftan tar dig
För evigt ung
Repliker
Efter oss syndafloden
Det är coola grejer, det. Hoppas innerligt att Sharkbait blir en årligt återkommande turné. Jag vill ha liknande evenemang i närheten oftare!
I alla fall, ikväll står det annat på agendan. I Helsingborg kommer Royal Republic göra en minispelning i samband med Released: live and unsigned. Som det lättflörtade Royal-fan jag är känner jag naturligtvis att närvaro är obligatorisk. Lite mindre pepp är jag dock inför demobanden Zero Illusions, Trashqueen och Bonedog, men desto mer inför Deftones-minnande Burning Libra.
Fast bäst kommer såklart Royal Republic att vara. True story.
fredag 5 november 2010
Pepp!
Innan jag går igång på kvällens angenäma planer måste jag nämna att Katatonia gjorde en mycket trevlig spelning på KB i onsdags. Första Malmöspelningen bör inte ha lämnat någon besviken. "Teargas", är det världens bästa låt? Kan vara. Förbands-One Without var för övrigt helt okej. Hänvisar i vanlig ordning hitåt.
Ikväll däremot, är det annat på gång. Nämligen det sjukt coola turnépaketet Sharkbait. Lunds lokala hjältar Six Million Ways öppnar kvällen, sedan är det dags för - i tur och ordning - Chastise (f.d. Ourlastbreath), Aim for the Sunrise, Walking With Strangers och Yersinia. Satte i all hast ihop en kombinerad Spotify- och pepplista som ni hittar här.
Spelningen äger rum på Fäladsgården i Lund. Det öppnar klockan 18:00 och är gratis inträde. Det finns med andra ord inga ursäkter för att inte närvara.
För att citera en viss Barney Stinson så kommer det att bli legen - vänta på det... - dariskt! Ja, jag vet. Det fungerade inte riktigt lika bra på svenska...
Hur som haver, efter fem avslutade spelningar är det dags för sedvanlig förfest och därefter KB-häng. Kvällen ska då inte avslutas i nyktert tillstånd, det är ett löfte.
Imorgon tar jag för givet att Released: Live and unsigned-evenemanget i Helsinborg blir sjukt välbesökt. Mest för att Royal Republic är så sjukt bra live och avslutar hela grejen. Ännu mer pepp!
Ikväll däremot, är det annat på gång. Nämligen det sjukt coola turnépaketet Sharkbait. Lunds lokala hjältar Six Million Ways öppnar kvällen, sedan är det dags för - i tur och ordning - Chastise (f.d. Ourlastbreath), Aim for the Sunrise, Walking With Strangers och Yersinia. Satte i all hast ihop en kombinerad Spotify- och pepplista som ni hittar här.
Spelningen äger rum på Fäladsgården i Lund. Det öppnar klockan 18:00 och är gratis inträde. Det finns med andra ord inga ursäkter för att inte närvara.
För att citera en viss Barney Stinson så kommer det att bli legen - vänta på det... - dariskt! Ja, jag vet. Det fungerade inte riktigt lika bra på svenska...
Hur som haver, efter fem avslutade spelningar är det dags för sedvanlig förfest och därefter KB-häng. Kvällen ska då inte avslutas i nyktert tillstånd, det är ett löfte.
Imorgon tar jag för givet att Released: Live and unsigned-evenemanget i Helsinborg blir sjukt välbesökt. Mest för att Royal Republic är så sjukt bra live och avslutar hela grejen. Ännu mer pepp!
måndag 1 november 2010
Grisar, eld och tåg
En kombination av dessa tre kändes Watains spelning på KB i fredags som. Ungefär som att sitta bredvid julskinkan i ugnen, som dessutom blir påkörd av tåget. Med andra ord: sjukt minnesvärd konsert också.
Det hade Deströyer 666s spelning också varit, om den inte avslutats tvärt efter tre fjärdedelar av speltiden. En pukhållare gick sönder, och därmed kunde setet inte slutföras. Synd, segern var så nära. Vi gick miste om den givna avslutningen Satanic speed metal. Trist.
Öppningsbandet RAM förtjänar på sin höjd att nämnas i förbifarten, mest för att Forced entry är en sjukt klockren låt.
I alla fall; det här ser ut att kunna bli en ungefär lika lyckad konsertvecka. Katatonias Malmödebut på onsdag kommer bli coolt. Likaså Sharkbait-turnén i Lund på fredag (som utgörs av Walking With Strangers, Yersinia, Aim for the Sunrise och Chastise).
Jag har en sjuk böjelse för det suveräna bandet Royal Republic också, därför är ett besök på Released: Live and Unsigned-eventet i Helsingborg på lördag att vänta. Evenemangets tyngdpunkt ligger förvisso på de osignade banden Zero Illusions, Bonedog, Trashqueen och Burning Libra, men att Royal Republic avslutar kvällen spikar min närvaro.
Det kommer bli grymt!
För närvarande är jag dock mest pepp på Imperial Never Say Die-turnén. Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlots Mouth, Your Demise och We Came As Romans på samma turné. DET är sjukt coolt. Läs vad Parkway Drives sångare Winston McCall har att säga om turnékamraterna här.
(Sjukt tätt mellan länkarna, jag vet. Det är inte i kommersiellt syfte, om ni tror det.)
Det hade Deströyer 666s spelning också varit, om den inte avslutats tvärt efter tre fjärdedelar av speltiden. En pukhållare gick sönder, och därmed kunde setet inte slutföras. Synd, segern var så nära. Vi gick miste om den givna avslutningen Satanic speed metal. Trist.
Öppningsbandet RAM förtjänar på sin höjd att nämnas i förbifarten, mest för att Forced entry är en sjukt klockren låt.
I alla fall; det här ser ut att kunna bli en ungefär lika lyckad konsertvecka. Katatonias Malmödebut på onsdag kommer bli coolt. Likaså Sharkbait-turnén i Lund på fredag (som utgörs av Walking With Strangers, Yersinia, Aim for the Sunrise och Chastise).
Jag har en sjuk böjelse för det suveräna bandet Royal Republic också, därför är ett besök på Released: Live and Unsigned-eventet i Helsingborg på lördag att vänta. Evenemangets tyngdpunkt ligger förvisso på de osignade banden Zero Illusions, Bonedog, Trashqueen och Burning Libra, men att Royal Republic avslutar kvällen spikar min närvaro.
Det kommer bli grymt!
För närvarande är jag dock mest pepp på Imperial Never Say Die-turnén. Parkway Drive, Comeback Kid, Bleeding Through, Emmure, War From A Harlots Mouth, Your Demise och We Came As Romans på samma turné. DET är sjukt coolt. Läs vad Parkway Drives sångare Winston McCall har att säga om turnékamraterna här.
(Sjukt tätt mellan länkarna, jag vet. Det är inte i kommersiellt syfte, om ni tror det.)
fredag 29 oktober 2010
Korkade arrangörer
Det övergår mitt förstånd hur Kulturbolaget tänker. Tre band ska alltså spela. Först ut är brittiska Sharks, ett gäng skolungdomar som ger uttryck för övertydliga Clash-inluenser med hyggligt resultat. Sedan singer-songwritern Chuck Ragan. Sist ut är 00-talets allra vassaste rockband, The Gaslight Anthem.
Men KB vägrar öppna förrän kl 20:00, och ska tvunget stänga vid midnatt. Alltså måste Gaslight vara klara senast 23:30 för att folk ska hinna ut. Första band på scen? 21:00 enligt schemat, även om de går på en halvtimme tidigare.
Det ger alltså exakt fyra timmar för tre band att dela på, inklusive omställningstider. Dåligt. Gaslight tvingas korta sin spelning (vanligtvis spelar de 24-27 låtar, ikväll blir det "bara" 20). Rent ut sagt: anskrämligt. Skämmes ta mig fan, Kulturbolaget!
I alla fall, Sharks är en positiv överraskning. Medlemmarna är troligtvis inte äldre än mig (19), och trummisen kan på sin höjd precis ha kommit ur puberteten. Men de låter sjukt mycket som The Clash, och det gillar jag. Helt klart något jag ska spana in närmare.
Chuck Ragan är svår att ogilla. Han har en sanslöst kraftig röst, och framför sina ballader från de amerikanska slätterna med stor inlevelse. Men det blir en smula enahanda med enbart akustiskt gitarr (och fiol i vissa låtar) i nästan fyrtiofem minuter. Ta in ett kompband, Chuck, och du kommer erövra världen.
Gaslight Anthem sitter på några låtar som är helt obeskrivligt bra. Brian Fallon är en lysande textförfattare och en själfull sångare. Det är han som folk har kommit för att se. Det går inte att ta miste på.
Men det gör inget. Han levererar. Och det gör hans bandkamrater också. I låtar som "Miles Davis and the cool", "Even cowgirls get the blues" (en av två låtar där Brian låter en roddare ta över hans gitarr) och "The spirit of jazz" uppnås ett fenomenalt resultat.
Det gör det förresten oavbrutet under spelningen. Introt till "Angry Johnny and the radio" förlängs i jammets tecken. "American slang" välter stället. "Here's lookin' at you, kid" är den vackraste låt som komponerats sedan Bob Dylan skrev "Visions of Johanna". Brians sånginsats i refrängen till "Old white Lincoln" är suverän.
Bassisten Alex Levine ser förresten sjukt cool ut när han står och rycker oavbrutet med vänsterbenet utan att röra en min. Förutom vid ett tillfälle i första låten "Great expectations". Han får syn på något, jag vet inte vad, i publikhavet och drar upp vänstra mungipan i en eller två sekunder. Annars? Samma ansikte rakt igenom. Ganska coolt, faktiskt.
Kort sagt; en fantastisk spelning utan några som helst svackor. Jag avskyr att vara odelat positiv, men ibland måste man faktiskt. Så är det.
Gaslights setlist såg förresten ut så här:
Great expectations
Stay lucky
We came to dance
The diamond church street choir
Old white Lincoln
Even cowgirls get the blues
1930
Film noir
Bring it on
Miles Davis and the cool
The queen of lower Chelsea
The spirit of jazz
Señor and the queen
I'da called you Woody, Joe
Angry Johnny and the radio
Wherefore art thou, Elvis?
The '59 sound
American slang
Here's lookin' at you, kid
The backseat
Men KB vägrar öppna förrän kl 20:00, och ska tvunget stänga vid midnatt. Alltså måste Gaslight vara klara senast 23:30 för att folk ska hinna ut. Första band på scen? 21:00 enligt schemat, även om de går på en halvtimme tidigare.
Det ger alltså exakt fyra timmar för tre band att dela på, inklusive omställningstider. Dåligt. Gaslight tvingas korta sin spelning (vanligtvis spelar de 24-27 låtar, ikväll blir det "bara" 20). Rent ut sagt: anskrämligt. Skämmes ta mig fan, Kulturbolaget!
I alla fall, Sharks är en positiv överraskning. Medlemmarna är troligtvis inte äldre än mig (19), och trummisen kan på sin höjd precis ha kommit ur puberteten. Men de låter sjukt mycket som The Clash, och det gillar jag. Helt klart något jag ska spana in närmare.
Chuck Ragan är svår att ogilla. Han har en sanslöst kraftig röst, och framför sina ballader från de amerikanska slätterna med stor inlevelse. Men det blir en smula enahanda med enbart akustiskt gitarr (och fiol i vissa låtar) i nästan fyrtiofem minuter. Ta in ett kompband, Chuck, och du kommer erövra världen.
Gaslight Anthem sitter på några låtar som är helt obeskrivligt bra. Brian Fallon är en lysande textförfattare och en själfull sångare. Det är han som folk har kommit för att se. Det går inte att ta miste på.
Men det gör inget. Han levererar. Och det gör hans bandkamrater också. I låtar som "Miles Davis and the cool", "Even cowgirls get the blues" (en av två låtar där Brian låter en roddare ta över hans gitarr) och "The spirit of jazz" uppnås ett fenomenalt resultat.
Det gör det förresten oavbrutet under spelningen. Introt till "Angry Johnny and the radio" förlängs i jammets tecken. "American slang" välter stället. "Here's lookin' at you, kid" är den vackraste låt som komponerats sedan Bob Dylan skrev "Visions of Johanna". Brians sånginsats i refrängen till "Old white Lincoln" är suverän.
Bassisten Alex Levine ser förresten sjukt cool ut när han står och rycker oavbrutet med vänsterbenet utan att röra en min. Förutom vid ett tillfälle i första låten "Great expectations". Han får syn på något, jag vet inte vad, i publikhavet och drar upp vänstra mungipan i en eller två sekunder. Annars? Samma ansikte rakt igenom. Ganska coolt, faktiskt.
Kort sagt; en fantastisk spelning utan några som helst svackor. Jag avskyr att vara odelat positiv, men ibland måste man faktiskt. Så är det.
Gaslights setlist såg förresten ut så här:
Great expectations
Stay lucky
We came to dance
The diamond church street choir
Old white Lincoln
Even cowgirls get the blues
1930
Film noir
Bring it on
Miles Davis and the cool
The queen of lower Chelsea
The spirit of jazz
Señor and the queen
I'da called you Woody, Joe
Angry Johnny and the radio
Wherefore art thou, Elvis?
The '59 sound
American slang
Here's lookin' at you, kid
The backseat
tisdag 26 oktober 2010
I förbifarten
För att göra slut på eventuella spekulationer; Dark Tranquillity sparkade stjärt när de befann sig i Malmö igår. Lite snopet att "Punish my heaven" ströks ur setlistan kvällen i ära. I övrigt hänvisar jag hit.
Två detaljer i sammanhanget. Avatar öppnade kvällen, och jag kan konstatera att materialet från deras självbetitlade platta suger ännu mer live. Synd. Tidigare har jag alltid haft ett gott öga för livebandet Avatar. Inte nu längre. Och Insomnium? Schysst musik, men inte direkt optimal för scenformatet. Och dessutom var det mer förinspelad musik än live. Och folk gnäller på Dead By April...?
I alla fall, låter nya Hardcore Superstar-plattan snurra just nu. Ska ju snacka med Vic Zino i morgon. Kan vara bra att känna till agendan i förväg, liksom. Innan dess ska jag diskutera stonerturnéer med Andreas Bengtsson i grymt underskattade Deville. Det blir grymt.
Torsdag och fredag? The Gaslight Anthem respektive Watain. Båda på KB. Det kommer bli hur coolt som helst, det vågar jag lova.
Funderar också om det kan vara värt att ta sig till Vega på lördag och kolla på Spleen United. Det kan nog bli en fet tillställning, det där. Biljetterna är emellertid på väg att sälja slut. Oh well, vi får se hur det blir.
Två detaljer i sammanhanget. Avatar öppnade kvällen, och jag kan konstatera att materialet från deras självbetitlade platta suger ännu mer live. Synd. Tidigare har jag alltid haft ett gott öga för livebandet Avatar. Inte nu längre. Och Insomnium? Schysst musik, men inte direkt optimal för scenformatet. Och dessutom var det mer förinspelad musik än live. Och folk gnäller på Dead By April...?
I alla fall, låter nya Hardcore Superstar-plattan snurra just nu. Ska ju snacka med Vic Zino i morgon. Kan vara bra att känna till agendan i förväg, liksom. Innan dess ska jag diskutera stonerturnéer med Andreas Bengtsson i grymt underskattade Deville. Det blir grymt.
Torsdag och fredag? The Gaslight Anthem respektive Watain. Båda på KB. Det kommer bli hur coolt som helst, det vågar jag lova.
Funderar också om det kan vara värt att ta sig till Vega på lördag och kolla på Spleen United. Det kan nog bli en fet tillställning, det där. Biljetterna är emellertid på väg att sälja slut. Oh well, vi får se hur det blir.
söndag 24 oktober 2010
En liten söndagstreat
Dagen i ära - varför idag skulle vara en betydelsefull dag vet jag dock inte - har jag satt ihop en Spotifylista innehållandes några av årets allra bästa låtar. Några saknas, eftersom de inte finns på Spotify. De finns listade och länkade till längre ner på sidan. Enjoy!
Whitechapel - The darkest day of man
Pendulum - The island part 1 (Dusk) (tyvärr nerkortad singelversion, men grymt cool video)
Bruket - Stad som aldrig vaknar
Zombiekrig - Vad du än säger
Whitechapel - The darkest day of man
Pendulum - The island part 1 (Dusk) (tyvärr nerkortad singelversion, men grymt cool video)
Bruket - Stad som aldrig vaknar
Zombiekrig - Vad du än säger
fredag 22 oktober 2010
Lösa tankar om skivåret 2010
Låt mig inleda med att säga att jag ska göra allt i min makt för att undvika namedropping. Inget band och ingen skiva ska nämnas i det här inlägget. Det är målsättingen. Wish me luck.
Låt oss sedan backa lite i tiden. Till 2007. Ett synnerligen tungt, starkt och sjukt bra skivår. Bland annat släpptes tidernas hittills enda perfekta metalplatta detta år. Och många band toppresterade, inte minst ett gäng som man inte väntade sig skulle kunna göra det 15-20 år in i karriären. Det är coolt.
Sedan går vi till 2008. Ett antal riktiga höjdpunkter åsido var det inget överdrivet bra år på skivfronten. Framför allt var det fruktansvärt ojämnt. En del band släppte riktiga monsterplattor, medan andra misslyckades totalt att leva upp till några förväntningar.
2009. Tidernas bästa skivår? Kan vara. Möjligen i konkurrens med 1965, något av de tidiga 70-talsåren och 1992. Antalet kanonplattor var nästan för många. Herregud, jag drunknade i dem.
Nu börjar 2010 sakta men målmedvetet att trampa mot sitt slut. I skrivande stund har exakt 209 plattor släppta under året passerat mina öron. Och jag har ett gäng kvar att kolla upp. Närmare 40, faktiskt.
Det slog mig i ett tidigt skede att detta var debutanternas år. Fast sedan kom jag på att det släpptes betydligt fler intressanta debuter under både 2008 och 2009. Inte desto mindre har det - i synnerhet bland svenska band - dykt upp många intressanta förstlingverk.
Vi ska inte glömma att under 2010 har fler än ett band släppt ur sig skivor som inte ens med god vilja kan beskrivas som något annat än deras första hörvärda alster. Åtminstone har jag aldrig ändrat uppfattning om så många band som under det här året.
En annan aspekt är att många nyare band (min definition av ett nyare band i det här tillfället är ett band som debuterat på den här sidan om millennieskiftet) har haft något i hästväg att leva upp till. Alltså där förra plattan varit ett monstruöst mästerverk. Så till den grad att man redan på förhand varit inställd på en besvikelse.
Och visst, en del misslyckades totalt att toppa förra plattan och släppte något som får anses vara en mellanplatta (hoppas jag). Andra har tangerat och lyckats hålla kvar sig på samma nivå. Några få har till och med lyckats överträffa förra plattan. Kudos!
Min slutsats om 2010 som ett musikår är att det är avsevärt svagare än 2009. Både beträffande skivor och konsertupplevelser. En tanke som slog mig tidigt under året och som inte velat släppa är att 2010 är året då åldern kommit ikapp många gamla tjockisar. Tyvärr.
Jag håller ändå tummarna inför 2011. Och försöker helhjärtat att klura ut vilka tio plattor som är bäst i år. Det är lättare sagt än gjort. Tro mig.
Låt oss sedan backa lite i tiden. Till 2007. Ett synnerligen tungt, starkt och sjukt bra skivår. Bland annat släpptes tidernas hittills enda perfekta metalplatta detta år. Och många band toppresterade, inte minst ett gäng som man inte väntade sig skulle kunna göra det 15-20 år in i karriären. Det är coolt.
Sedan går vi till 2008. Ett antal riktiga höjdpunkter åsido var det inget överdrivet bra år på skivfronten. Framför allt var det fruktansvärt ojämnt. En del band släppte riktiga monsterplattor, medan andra misslyckades totalt att leva upp till några förväntningar.
2009. Tidernas bästa skivår? Kan vara. Möjligen i konkurrens med 1965, något av de tidiga 70-talsåren och 1992. Antalet kanonplattor var nästan för många. Herregud, jag drunknade i dem.
Nu börjar 2010 sakta men målmedvetet att trampa mot sitt slut. I skrivande stund har exakt 209 plattor släppta under året passerat mina öron. Och jag har ett gäng kvar att kolla upp. Närmare 40, faktiskt.
Det slog mig i ett tidigt skede att detta var debutanternas år. Fast sedan kom jag på att det släpptes betydligt fler intressanta debuter under både 2008 och 2009. Inte desto mindre har det - i synnerhet bland svenska band - dykt upp många intressanta förstlingverk.
Vi ska inte glömma att under 2010 har fler än ett band släppt ur sig skivor som inte ens med god vilja kan beskrivas som något annat än deras första hörvärda alster. Åtminstone har jag aldrig ändrat uppfattning om så många band som under det här året.
En annan aspekt är att många nyare band (min definition av ett nyare band i det här tillfället är ett band som debuterat på den här sidan om millennieskiftet) har haft något i hästväg att leva upp till. Alltså där förra plattan varit ett monstruöst mästerverk. Så till den grad att man redan på förhand varit inställd på en besvikelse.
Och visst, en del misslyckades totalt att toppa förra plattan och släppte något som får anses vara en mellanplatta (hoppas jag). Andra har tangerat och lyckats hålla kvar sig på samma nivå. Några få har till och med lyckats överträffa förra plattan. Kudos!
Min slutsats om 2010 som ett musikår är att det är avsevärt svagare än 2009. Både beträffande skivor och konsertupplevelser. En tanke som slog mig tidigt under året och som inte velat släppa är att 2010 är året då åldern kommit ikapp många gamla tjockisar. Tyvärr.
Jag håller ändå tummarna inför 2011. Och försöker helhjärtat att klura ut vilka tio plattor som är bäst i år. Det är lättare sagt än gjort. Tro mig.
måndag 18 oktober 2010
Det barkar åt helvete
Så det sägs. I alla fall.
Den sjunde oktober intog Volbeat Malmö Arena och genomförde premiären på sin Europaturné. Imponerande uppvisning, givetvis. Volbeat är ett fantastiskt liveband. Setlistan var också angenäm, även om jag saknade "A new day", "Find that soul" och "Radio girl". Men det är ju bara jag.
Allra coolast var när LG Petrov från Entombed vaggade in på scen och sjöng "Evelyn" med bandet. Det var grymt häftigt. Petrovs eget band gjorde för övrigt en stabil och bra spelning innan Volbeat, och som öppningsband stod danska The Kandidate. Deras uppträdande fick rent pinsam publikrespons, men ingen kan klandra dem för att inte ha gett järnet. För det gjorde de.
En vecka senare tappade jag min mobiltelefon på bussen. Den är nu stulen. Du, kukhuvud, som hittade den och inte lämnade in den till hittegodsavdelningen - jag hoppas du dör. Smärtsamt.
I alla fall; senare samma dag stod jag inne på KB. Först spelade ett band som heter Young Guns och som imponerat på mig med sin platta "All our kings are dead". De gjorde en grymt bra spelning också. Fast jag saknade "Crystal clear".
Huvudakten hette Danko Jones. Jag blev besviken på vissa grejer. Bland annat att gitarrljudet var så tunt att deras tajta framförande inte framgick. Det lät tråkigt, helt enkelt. I synnerhet i de nyare låtarna, där Dankos gitarrarbete verkligen står i centrum. De fem låtarna från "Below the belt" blev alltså besvikelse deluxe. Tyvärr.
Sedan var setlistan obeskrivligt tråkig. Först och främst för att den helt enkelt utgjordes av setet från Copenhell i somras plus fyra extranummer. Sedan också för att den till större delen bestod av samma låtar Danko tjatat ut något fruktansvärt. Till nästa gång hoppas jag han byter ut "Baby hates me", "Forget my name", "Invisible", "Sugar high" och "Sugar chocolate". Att framförandet av "Mountain" dessutom var oengagerat och stressat gjorde det inte bättre.
Å andra sidan gjorde Danko en sanslös insats angående mellansnacket. INGEN är bättre än Danko på det. Nästa år hoppas jag att Danko låter gitarren vila ett tag, och ger sig ut på spoken word-turné. Han får gärna återkomma med musik året efter.
Två dagar senare, på lördagen, steg jag upp 06:13 för att hinna med ett tåg till Stockholm. Första besöket i huvudstaden för min del. Där intervjuade jag Hurts. Mycket trevliga killar. Sedan såg jag deras grymt bra konsert på Debaser Medis och drack öl med Jesaiah-Tobias. Trevligt det med.
Mycket häftigt, alltsammans. Idag lade jag en beställning på en iPhone också. Trillar den också ur min byxficka när jag sitter på bussen tar jag livet av mig. På riktigt.
Den sjunde oktober intog Volbeat Malmö Arena och genomförde premiären på sin Europaturné. Imponerande uppvisning, givetvis. Volbeat är ett fantastiskt liveband. Setlistan var också angenäm, även om jag saknade "A new day", "Find that soul" och "Radio girl". Men det är ju bara jag.
Allra coolast var när LG Petrov från Entombed vaggade in på scen och sjöng "Evelyn" med bandet. Det var grymt häftigt. Petrovs eget band gjorde för övrigt en stabil och bra spelning innan Volbeat, och som öppningsband stod danska The Kandidate. Deras uppträdande fick rent pinsam publikrespons, men ingen kan klandra dem för att inte ha gett järnet. För det gjorde de.
En vecka senare tappade jag min mobiltelefon på bussen. Den är nu stulen. Du, kukhuvud, som hittade den och inte lämnade in den till hittegodsavdelningen - jag hoppas du dör. Smärtsamt.
I alla fall; senare samma dag stod jag inne på KB. Först spelade ett band som heter Young Guns och som imponerat på mig med sin platta "All our kings are dead". De gjorde en grymt bra spelning också. Fast jag saknade "Crystal clear".
Huvudakten hette Danko Jones. Jag blev besviken på vissa grejer. Bland annat att gitarrljudet var så tunt att deras tajta framförande inte framgick. Det lät tråkigt, helt enkelt. I synnerhet i de nyare låtarna, där Dankos gitarrarbete verkligen står i centrum. De fem låtarna från "Below the belt" blev alltså besvikelse deluxe. Tyvärr.
Sedan var setlistan obeskrivligt tråkig. Först och främst för att den helt enkelt utgjordes av setet från Copenhell i somras plus fyra extranummer. Sedan också för att den till större delen bestod av samma låtar Danko tjatat ut något fruktansvärt. Till nästa gång hoppas jag han byter ut "Baby hates me", "Forget my name", "Invisible", "Sugar high" och "Sugar chocolate". Att framförandet av "Mountain" dessutom var oengagerat och stressat gjorde det inte bättre.
Å andra sidan gjorde Danko en sanslös insats angående mellansnacket. INGEN är bättre än Danko på det. Nästa år hoppas jag att Danko låter gitarren vila ett tag, och ger sig ut på spoken word-turné. Han får gärna återkomma med musik året efter.
Två dagar senare, på lördagen, steg jag upp 06:13 för att hinna med ett tåg till Stockholm. Första besöket i huvudstaden för min del. Där intervjuade jag Hurts. Mycket trevliga killar. Sedan såg jag deras grymt bra konsert på Debaser Medis och drack öl med Jesaiah-Tobias. Trevligt det med.
Mycket häftigt, alltsammans. Idag lade jag en beställning på en iPhone också. Trillar den också ur min byxficka när jag sitter på bussen tar jag livet av mig. På riktigt.
torsdag 7 oktober 2010
Menar ni allvar, SD?
Jag är lite sen, jag vet. Men jag satt och Facebookade för en stund sedan och hamnade på sidan "Lägg ner hatkampanjen mot SD", en sida som jag motsätter mig med varenda cell i kroppen. De länkade till SD:s invandringspolitiska program. Av någon anledning läste jag igenom hela alltet. Jag kände hur min IQ sjönk för vartenda ord som registrerades på näthinnan. Hur kan någon se detta som en lösning på problem, egentligen?
Så, jag har valt ut ett antal punkter jag reagerade lite extra på. Kände mig väldigt tvungen att ventilera mina tankar om dem.
"I de fall där en person med uppehållstillstånd visar sig ha besökt det land han/hon sagt sig vara på flykt ifrån skall uppehållstillståndet förverkas och personen utvisas."
En person flyr från sitt krigsdrabbade hemland. Hans släkt följer inte med. Det är bara han som lyckas fly. Han tar sig till Sverige. Får ett uppehållstillstånd. En tid senare är konflikten i hemlandet löst. Han har under tiden etablerat ett boende i Sverige. Han har jobb, bostad och en umgängeskrets. Men han kan inte bli medborgare än, eftersom SD tycker att man ska ha bott i Sverige i minst tio år innan medborgarskap är på tal. I alla fall, han har alltså haft tillfälligt uppehållstillstånd under några års tid. Han åker till sitt hemland och hälsar på sin släkt, men har inte för avsikt att stanna i hemlandet eller ta med sig sina anhöriga till Sverige. Ska han då utvisas? SD tycker det. Märkligt.
"Visumtvång ska gälla för medborgare i alla länder som är, eller misstänks vara, baser för terrorism."
Vem avgör vilka länder som är baser för terrorism? Vad avgör att ett land är en bas för terrorism? Jag kan bara anta, men min gissning är att SD menar att alla arabländer är terrorbaser. Oavsett hur mycket underlag för påståendet de har. Bara min gissning. Men den känns inte orimlig.
"Asylsökande skall inte kunna få tillstånd för reguljärt arbete innan frågan om uppehållstillstånd har behandlats. Däremot skall man vara skyldig att utföra enklare sysslor inom eller vid förläggningen, i syfte att sänka kostnaderna för asylhanteringen."
"Välkommen till Sverige. Du får inte lov att söka arbete. Du får inte lov att uppträda som en medborgare förrän våra sega myndigheter funderat över ditt uppehållstillstånd. Men varsågod, du får göra samhällstjänst. Vi brukar kalla det straffarbete i vanliga fall."
"Asylsökande skall, vid ankomst, noggrant informeras om svenska lagar och samhällsregler. Den som trots detta begår någon form av kriminell handling under sin handläggningsperiod skall utvisas utan vidare prövning av ansökan."
Är man asylsökande och låt säga går mot röd gubbe vid övergångsstället i Klågerup (där det passerar ett fordon ungefär tre gånger i veckan) ska man utvisas. Det känns ju rimligt. Eller inte.
"Undantag från denna regel skall kunna göras om personen i fråga är minderårig och det rör sig om ett mindre allvarligt brott."
För att återgå till punkten ovan; om en asylsökande förälder och dennes barn går mot röd gubbe tillsammans ska alltså föräldern skickas iväg medan barnet tvingas stanna? Hej vad det går, eller hur?
"Med vårt grannland Danmark som förebild vill Sverigedemokraterna kraftigt skärpa reglerna för anhöriginvandring. Uppehållstillstånd baserat på anknytningsskäl skall, efter att vissa krav har uppfyllts, kunna ges till äkta makar, till personer som levt i dokumenterade, långvariga partnerskap samt till barn under 18 år."
SD:s bild på anhöriginvandring är uppenbarligen att invandrare drar hit hela sin släkt eftersom de tycker att Svenska staten är enkel att lura på pengar och att ens släkt därför bör leva i samma lyx som de lever. Det är förstummande inkorrekt. Om man lever under ständigt dödshot i sitt krigsdrabbade hemland och lyckas fly till Sverige, är det så konstigt om man önskar att sin familj ska ha samma frihet som en själv? Familjen är det viktigaste som finns. Utom för SD-anhängare.
"Då nordiska medborgare fritt kan inresa och uppehålla sig i Sverige behöver nordiska medborgare, som uppehåller sig i Sverige, inte ansöka om att få sammanföras med sina närmaste anhöriga om dessa också är nordiska medborgare."
Tydligt bevis på SD:s rasism. Man gör skillnad på invandrare och invandrare. En finsk invandrare är också en invandrare, men denne är tydligen inte alls lika ondskefull som en arabisk invandrare. Trots att båda är människor som invandrat till Sverige och inte kan söka medborgarskap förrän de bott här i tio år. Hur den ekvationen går ihop? Fråga mig inte.
"Den självklara målsättningen skall vara att de invandrare som har för avsikt att stanna i landet skall anpassa sig till det svenska levnadssättet och på sikt uppgå i den svenska nationen."
Det svenska levnadssättet? Det som lyder ungefär "Håll käften, sluta dröm, jobba tills du stupar och våga inte tro att det finns något bättre här i världen än TV4s fredagsunderhållning"? På vilket sätt är medelsvenssons levnadssätt värt att eftersträva?
"Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället."
Jag är den förste att glatt omfamna juletider, vilket väl får klassas bland svenska traditioner. Innebär det att man ska tvinga alla att fira jul? Jag tycker då inte det. Svenska värderingar? Usch. Varför vill man påtvinga folk jantelagen och dylikt trams?
"Lovdagar i anslutning till religiösa högtider skall endast omfatta traditionella svenska och kristna högtider."
En viktig del av demokratin är frihet, även om prefixet "religions-" appliceras. Det här är direkt inskränkande på den punkten, och gör mig nyfiken på var i partiprogrammet SD skrivit upp "exit demokrati, enter diktatur".
"Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition, främmande arkitektur, skall få byggas."
Ungefär samma reflektion som den ovanför. Dessutom; vad gör vi av alla befintliga religiösa byggnader? Och främmande arkitektur för svensk byggnadstradition? Det innebär väl att alla byggnader som är avvikande från betongklumpsliknande höghus ska rivas. Hejdå Globen, Turning Torso, Scandinavium m.fl.
"Iögonfallande religiösa eller politiska symboler, som till exempel slöja eller turban, skall inte vara tillåtna att bäras i yrkesutövningen av offentliganställd personal, då det riskerar att skada medborgarnas tilltro till den offentliga verksamhetens objektivitet."
På tal om objektivitet, hur objektivt är det egentligen att förbjuda en enskild religions symboler?
"I Sverige finns sedan urminnes tid en samisk och en tornedalsfinsk minoritet med hemortsrätt i de områden där de traditionellt varit bosatta. Dessa grupper skall inte omfattas av assimileringspolitiken utan istället erbjudas statligt stöd för att kunna bevara sitt språk och sina traditioner."
Vad gör denna minoritet bättre än den islamska? Att de var här först? Lysande resonemang. Eller inte.
"De invandrare som istället föredrar att återvända till sitt gamla hemland skall ges ett generöst stöd till frivillig återvandring."
Vad innebär detta rent konkret? Att Jimmy Åkesson personligen köper flygbiljetten till Iran? Invandrarna ska ju förtryckas som tusan, menar SD. Varför ska de hjälpas när de tröttnat på förtrycket? Det är ungefär som om mobbaren på en skolgård skulle gå fram till sitt mobboffer när denne börjat gråta och säga "så ja, ut med det". Hört talas om att vara konsekvent, SD-anhängare?
"Den engångssumma som idag betalas ut till hemvändande invandrare skall höjas kraftig och vid sidan av detta skall även ett individualiserat och behovsprövat återvandringsstöd kunna betalas ut varje månad under de första åren av återetableringen i hemlandet."
Istället för att lägga pengar på att hjälpa invandrarna när de kommer hit, ska staten alltså lägga kosing på att skicka iväg dem. Det lär inte bli mycket billigare, om det är tanken.
Det här var mina two cents. Måtte de närmsta fyra åren gå förbannat fort, eller åtminstone varenda SD-anhängare trilla och slå sig unisont. Det hade varit coolt.
Så, jag har valt ut ett antal punkter jag reagerade lite extra på. Kände mig väldigt tvungen att ventilera mina tankar om dem.
"I de fall där en person med uppehållstillstånd visar sig ha besökt det land han/hon sagt sig vara på flykt ifrån skall uppehållstillståndet förverkas och personen utvisas."
En person flyr från sitt krigsdrabbade hemland. Hans släkt följer inte med. Det är bara han som lyckas fly. Han tar sig till Sverige. Får ett uppehållstillstånd. En tid senare är konflikten i hemlandet löst. Han har under tiden etablerat ett boende i Sverige. Han har jobb, bostad och en umgängeskrets. Men han kan inte bli medborgare än, eftersom SD tycker att man ska ha bott i Sverige i minst tio år innan medborgarskap är på tal. I alla fall, han har alltså haft tillfälligt uppehållstillstånd under några års tid. Han åker till sitt hemland och hälsar på sin släkt, men har inte för avsikt att stanna i hemlandet eller ta med sig sina anhöriga till Sverige. Ska han då utvisas? SD tycker det. Märkligt.
"Visumtvång ska gälla för medborgare i alla länder som är, eller misstänks vara, baser för terrorism."
Vem avgör vilka länder som är baser för terrorism? Vad avgör att ett land är en bas för terrorism? Jag kan bara anta, men min gissning är att SD menar att alla arabländer är terrorbaser. Oavsett hur mycket underlag för påståendet de har. Bara min gissning. Men den känns inte orimlig.
"Asylsökande skall inte kunna få tillstånd för reguljärt arbete innan frågan om uppehållstillstånd har behandlats. Däremot skall man vara skyldig att utföra enklare sysslor inom eller vid förläggningen, i syfte att sänka kostnaderna för asylhanteringen."
"Välkommen till Sverige. Du får inte lov att söka arbete. Du får inte lov att uppträda som en medborgare förrän våra sega myndigheter funderat över ditt uppehållstillstånd. Men varsågod, du får göra samhällstjänst. Vi brukar kalla det straffarbete i vanliga fall."
"Asylsökande skall, vid ankomst, noggrant informeras om svenska lagar och samhällsregler. Den som trots detta begår någon form av kriminell handling under sin handläggningsperiod skall utvisas utan vidare prövning av ansökan."
Är man asylsökande och låt säga går mot röd gubbe vid övergångsstället i Klågerup (där det passerar ett fordon ungefär tre gånger i veckan) ska man utvisas. Det känns ju rimligt. Eller inte.
"Undantag från denna regel skall kunna göras om personen i fråga är minderårig och det rör sig om ett mindre allvarligt brott."
För att återgå till punkten ovan; om en asylsökande förälder och dennes barn går mot röd gubbe tillsammans ska alltså föräldern skickas iväg medan barnet tvingas stanna? Hej vad det går, eller hur?
"Med vårt grannland Danmark som förebild vill Sverigedemokraterna kraftigt skärpa reglerna för anhöriginvandring. Uppehållstillstånd baserat på anknytningsskäl skall, efter att vissa krav har uppfyllts, kunna ges till äkta makar, till personer som levt i dokumenterade, långvariga partnerskap samt till barn under 18 år."
SD:s bild på anhöriginvandring är uppenbarligen att invandrare drar hit hela sin släkt eftersom de tycker att Svenska staten är enkel att lura på pengar och att ens släkt därför bör leva i samma lyx som de lever. Det är förstummande inkorrekt. Om man lever under ständigt dödshot i sitt krigsdrabbade hemland och lyckas fly till Sverige, är det så konstigt om man önskar att sin familj ska ha samma frihet som en själv? Familjen är det viktigaste som finns. Utom för SD-anhängare.
"Då nordiska medborgare fritt kan inresa och uppehålla sig i Sverige behöver nordiska medborgare, som uppehåller sig i Sverige, inte ansöka om att få sammanföras med sina närmaste anhöriga om dessa också är nordiska medborgare."
Tydligt bevis på SD:s rasism. Man gör skillnad på invandrare och invandrare. En finsk invandrare är också en invandrare, men denne är tydligen inte alls lika ondskefull som en arabisk invandrare. Trots att båda är människor som invandrat till Sverige och inte kan söka medborgarskap förrän de bott här i tio år. Hur den ekvationen går ihop? Fråga mig inte.
"Den självklara målsättningen skall vara att de invandrare som har för avsikt att stanna i landet skall anpassa sig till det svenska levnadssättet och på sikt uppgå i den svenska nationen."
Det svenska levnadssättet? Det som lyder ungefär "Håll käften, sluta dröm, jobba tills du stupar och våga inte tro att det finns något bättre här i världen än TV4s fredagsunderhållning"? På vilket sätt är medelsvenssons levnadssätt värt att eftersträva?
"Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället."
Jag är den förste att glatt omfamna juletider, vilket väl får klassas bland svenska traditioner. Innebär det att man ska tvinga alla att fira jul? Jag tycker då inte det. Svenska värderingar? Usch. Varför vill man påtvinga folk jantelagen och dylikt trams?
"Lovdagar i anslutning till religiösa högtider skall endast omfatta traditionella svenska och kristna högtider."
En viktig del av demokratin är frihet, även om prefixet "religions-" appliceras. Det här är direkt inskränkande på den punkten, och gör mig nyfiken på var i partiprogrammet SD skrivit upp "exit demokrati, enter diktatur".
"Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition, främmande arkitektur, skall få byggas."
Ungefär samma reflektion som den ovanför. Dessutom; vad gör vi av alla befintliga religiösa byggnader? Och främmande arkitektur för svensk byggnadstradition? Det innebär väl att alla byggnader som är avvikande från betongklumpsliknande höghus ska rivas. Hejdå Globen, Turning Torso, Scandinavium m.fl.
"Iögonfallande religiösa eller politiska symboler, som till exempel slöja eller turban, skall inte vara tillåtna att bäras i yrkesutövningen av offentliganställd personal, då det riskerar att skada medborgarnas tilltro till den offentliga verksamhetens objektivitet."
På tal om objektivitet, hur objektivt är det egentligen att förbjuda en enskild religions symboler?
"I Sverige finns sedan urminnes tid en samisk och en tornedalsfinsk minoritet med hemortsrätt i de områden där de traditionellt varit bosatta. Dessa grupper skall inte omfattas av assimileringspolitiken utan istället erbjudas statligt stöd för att kunna bevara sitt språk och sina traditioner."
Vad gör denna minoritet bättre än den islamska? Att de var här först? Lysande resonemang. Eller inte.
"De invandrare som istället föredrar att återvända till sitt gamla hemland skall ges ett generöst stöd till frivillig återvandring."
Vad innebär detta rent konkret? Att Jimmy Åkesson personligen köper flygbiljetten till Iran? Invandrarna ska ju förtryckas som tusan, menar SD. Varför ska de hjälpas när de tröttnat på förtrycket? Det är ungefär som om mobbaren på en skolgård skulle gå fram till sitt mobboffer när denne börjat gråta och säga "så ja, ut med det". Hört talas om att vara konsekvent, SD-anhängare?
"Den engångssumma som idag betalas ut till hemvändande invandrare skall höjas kraftig och vid sidan av detta skall även ett individualiserat och behovsprövat återvandringsstöd kunna betalas ut varje månad under de första åren av återetableringen i hemlandet."
Istället för att lägga pengar på att hjälpa invandrarna när de kommer hit, ska staten alltså lägga kosing på att skicka iväg dem. Det lär inte bli mycket billigare, om det är tanken.
Det här var mina two cents. Måtte de närmsta fyra åren gå förbannat fort, eller åtminstone varenda SD-anhängare trilla och slå sig unisont. Det hade varit coolt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)