Nästa del i 2011-serien kommer vara en komplett genomgång av de spelningar jag bevittnat under året. Innan dess känns det (tycker jag, i alla fall) rimligt att slänga upp lite lös statistik om ämnet.
Exakt 262 spelningar har jag sett under året. Då räknar vi förstås förbandsgig som egna spelningar. Siffror att jämföra med är 144 sedda spelningar under 2010 och 90 stycken under 2009.
De band jag sett flest gånger i år har jag sett tre gånger vardera. Det rör sig om:
The Ark
(KB i Malmö den 19 mars,
Sommarrock i Svedala den 16 juli,
Malmöfestivalen den 26 augusti)
You Ate My Dog
(Hemgården i Lund den 16 april,
Sticky Fingers i Göteborg den 15 september,
Peppfest i Haninge den 26 november)
Hardcore Superstar
(Malmöfestivalen den 20 augusti,
Close-Up-båten den 8 september,
KB i Malmö den 4 november)
Engel
(Close-Up-båten den 11 februari,
The Rock i Köpenhamn den 18 mars,
Lorensbergsteatern den 10 september)
Adept
(Close-Up-båten den 11 februari,
KB i Malmö den 1 april,
Beta i Köpenhamn den 2 april)
Walking With Strangers
(KB i Malmö den 1 april,
Beta i Köpenhamn den 2 april,
Brewhouse i Göteborg den 25 november)
Addendum: med lite god vilja skulle jag kunna hävda att jag sett fyra Engel-spelningar i år. Den fjärde skulle i så fall vara när tre femtedelar av bandet spelade två låtar akustiskt i Musikhjälpens glasbur. Jag stod och frös på plats.
Sammanlagt har jag bevistat konserter i tolv olika orter. Dessa är Malmö, Lund, Köpenhamn, Svedala, Göteborg, Skanör, Helsingborg, Kongens Lyngby, Mölndal, Stockholm, Haninge samt det laglösa vattnet mellan Finland och Sverige (på Close-Up-båten, naturligtvis).
Band från tretton olika nationer har jag sett på scen under året. De mindre spännande av dessa är Sverige, Storbritannien, USA, Norge, Danmark, Tyskland, Kanada, Irland, Brasilien och Australien. Resterande tre är tuffare. Det rör sig om Portugal (Devil In Me, 14/8 i Kongens Lyngby), Polen (Vader, 9/9 på Close-Up-båten) samt Grönland, faktiskt (Simon Lynge, 23/5 i Köpenhamn). Ja, jag vet att Grönland tillhör Danmark. Men det är inte särskilt ofta en musiker lyckas ta sig från den där ön och jag väljer helt sonika att räkna eskimåerna som en egen nation.
Exakt fyrtio olika konsertställen besöktes. Det är för många för att jag ska räkna upp dem. Men siffran förutsätter förstås att festivaler räknas som ett eget konsertställe.
Det totala antalet musiker jag beskådat är fyrahundrasextiosju stycken. Nej, det har jag förstås ingen aning om. Och jag tänker inte räkna efter heller.
fredag 30 december 2011
tisdag 27 december 2011
The hit collection (2011 del III)
När man sammanfattar ett musikår hör det till att slänga ihop en kompott av sina favoritlåtar släppta under året. Kan tänka mig att man för tjugofem år sedan gjorde ett blandband. För femton år sedan brände man ihop en bland-cd. För fem år sedan, ett gäng mp3:or i en zip-fil. Nu ska en Spotify-lista styras upp. Hejdlöst trista format.
Jag ska inte vara motsträvig och posta ut kassettband till alla som läser det här. Nej, jag följer trenden och har slängt ihop en sådan där spellista.
Några låtar jag ville ha med fanns inte att hitta på Spotify. Åtminstone kunde inte jag hitta dessa, då jag är en dålig människa och använder gratisvarianten. Men det fick till resultat att listan blev exakt trettio låtar stor, och det är ju förstås ett jämnt och bra tal. Länk finns längst ner i inlägget.
De respektive låtarnas medverkan är motiverade med max hundra tecken. Inklusive mellanslag.
Och för den idiot som inte lägger märke till det - låtarna är uppradade i alfabetisk ordning. Dumt att försöka avgöra om "Deeds not words" är bättre än "Lemon party".
Adept - The lost boys (från "Death dealers")
Årets mesta partystarter.
All Time Low - Do you want me (dead?) (från "Dirty work")
Lika sött och lättsmält som sockervadd. Men, kom igen, vem älskar inte sockervadd?
Atlas Losing Grip - Unrest (från "State of unrest")
Smått otroligt att man kan bli så glad av en låt med så pass sorglig text som den här.
Band Of Heathens - Gravity (från "Top hat crown & the clapmaster's son")
Stämsång über alles!
Bullet - Citylights (från "Highway pirates")
Säg vad du vill om åttiotalet, men några goda sidor fanns. Dessa sammanfattas i "Citylights".
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma (från "Blunt force trauma")
De eviga gitarrmelodierna som aldrig vill ta slut - total njutning.
Chemical Vocation - A case of the mondays (från "Write this moment")
Stilig referens till "Office space" komplett med grymt smittande sångmelodier, bättre blir det inte.
Dead By April - Dreaming (från "Incomparable")
Sellout eller inte, "Dreaming" är både medryckande och hittig. Mer än så begär jag inte.
Dropkick Murphys - Deeds not words (från "Going out in style")
Du som inte vill dansa tar några steg tillbaka och ger plats åt oss andra. Tack.
Foo Fighters - Dear Rosemary (från "Wasting light")
Och så var vi där igen. Refränger. Utan sådana skulle världen vara helt olidlig.
Funeral Party - New York city moves to the sound of L.A. (från "The golden age of knowhere")
Att det skulle dröja ända till 2011 innan någon kom på att kombinera disco och punk är märkligt.
I Am Hunger - Odium (från "Odium")
Titelspåret är plattans mesta medianlåt. Nittio sekunder pur dyrkan.
Last View - Down by the docks (från "Hell in reverse")
"Take a deep breath", uppmanar Last View. Håll käften och lyd. Idiot.
Letlive - Lemon party (från "Fake history")
Posthardcore med en refräng som Michael Jackson hade dödat för under sina påstådda glansdagar.
Like Moths To Flames - The worst in me (från "When we don't exist")
"En av årets mest inbjudande refränger" skrev jag i Close-Ups Soundcheck häromsistens. Det stämmer.
Machine Head - This is the end (från "Unto the locust")
Robb Flynn kan infoga stake i mesiga popmelodier som ingen annan.
Melody Club - Dreamer's wasteland (från "Human harbour")
Fjäderlätt och skör, ändå så tungt drabbande.
Morbid Angel - Radikult (från "Illud divinum insanus")
Bandets mesta Rammstein-stund får nio av tio renläriga fans att ilsket skita på sig. Jag älskar det!
Premonition 13 - Modern man (från "13")
Om "Modern man" hade släppts under sjuttiotalet hade Premonition 13 varit legendarer i dag.
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe (från "Sutra")
Danskjävlar!
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy? (från "Unentitled")
Svaret? "Yeah, we know our enemy". Altcountry kan vara det bästa som finns.
Social Distortion - Writing on the wall (från "Hard times and nursery rhymes")
Att Mike Ness låter Ulf Lundell är faktiskt direkt obetalbart bra. Vem kunde tro det?
Sparzanza - Mr Fish (från "Folie á cinq")
Skriver man en låt om en rälig mördare bör inte melodierna vara så här klämmiga, eller hur? Fel.
Sum 41 - Screaming bloody murder (från "Screaming bloody murder")
Påminner en del om Foo Fighters "The pretender". Vilket, givetvis, är fantastiskt bra.
Supercharger - Rise and fall (från "That's how we roll")
Danskar är inte helt värdelösa. Supercharger, exempelvis, kan det här med rock'n'roll.
Thursday - Stay true (från "No devolución")
Att Thursday ska lägga ner verksamheten är så vedervärdigt uselt att jag vill dö.
Times Of Grace - Live in love (från "The hymn of a broken man")
Ostigt, visst, men inte desto mindre ostigt briljant.
Frank Turner - Glory hallelujah (från "England keep my bones")
"There is no god", skanderar den gode Frank. No shit.
Walking With Strangers - Heart (från "Hardships")
Trollhättan-kvintetten slår dig i ansiktet och undrar var ditt hjärta är. Svara fort, idiot.
You Ate My Dog - Still lost (från "Like torches")
Bitterljuv reflektion över att växa upp. Stiligt värre.
Hela listan hittar du här. Lyssna, vet jag.
Jag ska inte vara motsträvig och posta ut kassettband till alla som läser det här. Nej, jag följer trenden och har slängt ihop en sådan där spellista.
Några låtar jag ville ha med fanns inte att hitta på Spotify. Åtminstone kunde inte jag hitta dessa, då jag är en dålig människa och använder gratisvarianten. Men det fick till resultat att listan blev exakt trettio låtar stor, och det är ju förstås ett jämnt och bra tal. Länk finns längst ner i inlägget.
De respektive låtarnas medverkan är motiverade med max hundra tecken. Inklusive mellanslag.
Och för den idiot som inte lägger märke till det - låtarna är uppradade i alfabetisk ordning. Dumt att försöka avgöra om "Deeds not words" är bättre än "Lemon party".
Adept - The lost boys (från "Death dealers")
Årets mesta partystarter.
All Time Low - Do you want me (dead?) (från "Dirty work")
Lika sött och lättsmält som sockervadd. Men, kom igen, vem älskar inte sockervadd?
Atlas Losing Grip - Unrest (från "State of unrest")
Smått otroligt att man kan bli så glad av en låt med så pass sorglig text som den här.
Band Of Heathens - Gravity (från "Top hat crown & the clapmaster's son")
Stämsång über alles!
Bullet - Citylights (från "Highway pirates")
Säg vad du vill om åttiotalet, men några goda sidor fanns. Dessa sammanfattas i "Citylights".
Cavalera Conspiracy - Blunt force trauma (från "Blunt force trauma")
De eviga gitarrmelodierna som aldrig vill ta slut - total njutning.
Chemical Vocation - A case of the mondays (från "Write this moment")
Stilig referens till "Office space" komplett med grymt smittande sångmelodier, bättre blir det inte.
Dead By April - Dreaming (från "Incomparable")
Sellout eller inte, "Dreaming" är både medryckande och hittig. Mer än så begär jag inte.
Dropkick Murphys - Deeds not words (från "Going out in style")
Du som inte vill dansa tar några steg tillbaka och ger plats åt oss andra. Tack.
Foo Fighters - Dear Rosemary (från "Wasting light")
Och så var vi där igen. Refränger. Utan sådana skulle världen vara helt olidlig.
Funeral Party - New York city moves to the sound of L.A. (från "The golden age of knowhere")
Att det skulle dröja ända till 2011 innan någon kom på att kombinera disco och punk är märkligt.
I Am Hunger - Odium (från "Odium")
Titelspåret är plattans mesta medianlåt. Nittio sekunder pur dyrkan.
Last View - Down by the docks (från "Hell in reverse")
"Take a deep breath", uppmanar Last View. Håll käften och lyd. Idiot.
Letlive - Lemon party (från "Fake history")
Posthardcore med en refräng som Michael Jackson hade dödat för under sina påstådda glansdagar.
Like Moths To Flames - The worst in me (från "When we don't exist")
"En av årets mest inbjudande refränger" skrev jag i Close-Ups Soundcheck häromsistens. Det stämmer.
Machine Head - This is the end (från "Unto the locust")
Robb Flynn kan infoga stake i mesiga popmelodier som ingen annan.
Melody Club - Dreamer's wasteland (från "Human harbour")
Fjäderlätt och skör, ändå så tungt drabbande.
Morbid Angel - Radikult (från "Illud divinum insanus")
Bandets mesta Rammstein-stund får nio av tio renläriga fans att ilsket skita på sig. Jag älskar det!
Premonition 13 - Modern man (från "13")
Om "Modern man" hade släppts under sjuttiotalet hade Premonition 13 varit legendarer i dag.
Scarred By Beauty - Oh brother, I believe (från "Sutra")
Danskjävlar!
Slim Cessna's Auto Club - Do you know thee enemy? (från "Unentitled")
Svaret? "Yeah, we know our enemy". Altcountry kan vara det bästa som finns.
Social Distortion - Writing on the wall (från "Hard times and nursery rhymes")
Att Mike Ness låter Ulf Lundell är faktiskt direkt obetalbart bra. Vem kunde tro det?
Sparzanza - Mr Fish (från "Folie á cinq")
Skriver man en låt om en rälig mördare bör inte melodierna vara så här klämmiga, eller hur? Fel.
Sum 41 - Screaming bloody murder (från "Screaming bloody murder")
Påminner en del om Foo Fighters "The pretender". Vilket, givetvis, är fantastiskt bra.
Supercharger - Rise and fall (från "That's how we roll")
Danskar är inte helt värdelösa. Supercharger, exempelvis, kan det här med rock'n'roll.
Thursday - Stay true (från "No devolución")
Att Thursday ska lägga ner verksamheten är så vedervärdigt uselt att jag vill dö.
Times Of Grace - Live in love (från "The hymn of a broken man")
Ostigt, visst, men inte desto mindre ostigt briljant.
Frank Turner - Glory hallelujah (från "England keep my bones")
"There is no god", skanderar den gode Frank. No shit.
Walking With Strangers - Heart (från "Hardships")
Trollhättan-kvintetten slår dig i ansiktet och undrar var ditt hjärta är. Svara fort, idiot.
You Ate My Dog - Still lost (från "Like torches")
Bitterljuv reflektion över att växa upp. Stiligt värre.
Hela listan hittar du här. Lyssna, vet jag.
söndag 25 december 2011
Årets skivor (2011 del II)
Ska man presentera sina favoritplattor släppta under året är det givna att ställa upp en klassisk topp tio-lista. Eventuellt utökad med fler placeringar eller så kallade bubblare.
Förra året valde jag att betygsätta samtliga skivor släppta under året som jag hört och sedan presentera allihop. Det såg ut så här och tog vansinnigt mycket tid att sammanställa.
I år gör jag det något lättare för mig. Jag har valt ut mina fyrtio favoriter och listat dem i alfabetisk ordning. Rangordning är för mesar. Men "Holy shit" av Living With Lions är åtminstone årets bästa platta. Ganska överlägset.
Snabb reflektion - 2011 har haft en självklar vinnare bland plattsläppen, något 2010 saknade. Vill nog hävda att 2011 i stort sett varit snäppet vassare än fjolåret, även om det inte kommer upp i samma skyhöga klass som 2009.
Strunt samma. Fyrtio sjukt bra plattor i alfabetisk ordning, kommer här.
Adept - Death dealers
Bättre eller sämre än debuten? Ett debattämne som aldrig förlorat relevans under året. Men det spelar ingen roll - "Death dealers" är grymt bra, och det räcker långt.
All Time Low - Dirty work
Årets "fuck yeah, jag är awesome och ska bli groteskt full i kväll"-platta.
Architects - The here and now
Utveckling über alles. Sam Carter får utrymme att på riktigt visa upp vilken fantastisk sångpipa han har, och det är värt att applådera.
As You Drown - Rat king
Inte riktigt lika i ditt ansikte som två år gamla debuten "Reflection", men bra mycket ondare. Heja!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Skatepunk är generellt sett inte min grej. Utom när Atlas Losing Grip står bakom. "Unrest" är en av årets vassaste låtar.
Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
Egentligen gillar jag inte att Band of Heathens utvecklats från sitt countryursprung och stegat närmare sydstatsfunk. Men låtarna på "Top hat crown & the clapmaster's son" är bra nog för att jag ska skita i det.
Bloodiest - Descent
Årets svåraste platta att kategorisera. Neurosis-tyngd, Ennio Morricone-stämning, Swans-atmosfär, sjuttiotalsrockig sång plus arrangemang från klassisk musik är lika med "Descent". Bloodiests karriär ska bli spännande att följa.
Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
Borgarcore! Alltså - hardcorepunk med texter som Fredrik Reinfeldt skulle kunna ha skrivit. Jag gillar inte budskapet, men faller för kaxigheten.
Bullet - Highway pirates
Deras hårdaste alster hittills. Det gillas.
Chemical Vocation - Write this moment
Enklare, mer tillbakalutad än debuten "A misfit in progress". Med hits som "Speeding heartbeats", "A case of the mondays" och "No still means no" i spetsen är det omöjligt att inte älska varenda sekund av "Write this moment".
Dangerous Summer - War paint
Jag håller debuten "Reach for the sun" högre. Men "War paint" är ändå ingalunda en besvikelse. Singeln "Good things" räcker för att gardera sig mot det.
Dead By April - Incomparable
Ja, jag gillar Dead By April. Stäm mig.
Dropkick Murphys - Going out in style
Ingen ny kvalitativ toppnotering, men bra nog för att jag gladeligen ska dansa och studsa tills jag inte kan stå upp längre.
Foo Fighters - Wasting light
Deras bästa hittills. Say no more.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Discopunk, vill jag minnas att bandet själv kallat sin musik. Lyssna på inledande "New York city moves to the sound of L.A." och försök kläcka en bättre genrebenämning. Oemotståndligt!
Head Cat - Walk the walk... talk the talk
Om Lemmy medverkar på något måste det vara bra. I Head Cat slår han ihop sig med Slim Jim Phantom (trummor, Stray Cats) och Danny B Harvey (gitarr, Lonesome Spurs) och lirar rockabilly. Obetalbart.
I Am Hunger - Odium
Den här Trollhättan-kvintetten är nästa Refused. Inse.
Jackson Taylor and The Sinners - Let the bad times roll
Inte i klass med "Dark days", men likväl ett lysande exempel på när honky-tonk är som bäst.
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Mer postpunk än punk. Dennis Lyxzén fortsätter att kampera framåt i utvecklingen.
Last View - Hell in reverse
Det är alltid lika fantastiskt när en hett efterlängtad debutplatta inte bara lever upp till ens förväntningar, utan rentav överträffar dem.
Living With Lions - Holy shit
Årets bästa platta. Lyssna, typ nu.
Machine Head - Unto the locust
En svårare historia än perfekta "The blackening". Kräver sin tid, men till sist sitter den som en smäck.
Mastodon - The hunter
Atlantaalkisarnas mesta punkalster. Cool kontrast till "Crack the skye".
Morbid Angel - Illud divinum insanus
Tolv poäng för kaxigheten! Och tolv poäng för kvaliteten också.
Nicke Borg Homeland - Chapter 2
När Nicke Borg gör så här skön musik på egen hand saknar jag inte Backyard Babies en sekund.
Premonition 13 - 13
Med Scott "Wino" Weinrich i spetsen vet man precis vad Premonition 13 står för. Bäst är klämmiga "Modern man".
Scarred By Beauty - Sutra
Är dansk mathcore något att ha? Enkelt svar. Ja, för fan.
Siamese Fighting Fish - We are the sound
Tänk ett bakfullt Mars Volta som lirar Coheed And Cambria-covers på ett sjuttiotalsdisco. Fantastiskt, är ordet.
Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
Altcountrys tokigaste band går från klarhet till klarhet. På "Unentitled" är hitfaktorn mer självklar än någonsin tidigare.
Slowlife - Suicide lullaby
Ilsken, brutal jävla hardcore med gott om melodier. Sådant gillar vi.
Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
Återkomsten efter sju års frånvaro på skivsläpparfronten är gubbrock i sin mest angenäma form. Avfärdar du Mike Ness för att han låter för mycket Ulf Lundell nuförtiden är du en idiot.
Suicide Silence - The black crown
Vad deathcore alltid borde vara.
Sum 41 - Screaming bloody murder
Förvånansvärt ambitiöst alster för att vara Sum 41. Utan att bli pretto. Stiligt.
Supercharger - That's how we roll
Årets mesta rock'n'roll-smocka.
Tantrum To Blind - Walk out
Ett hårdare - och, framför allt, bättre - Paramore. Värt att hålla ett öga på.
Thursday - No devolucion
Föregångaren "Common existence" är svårslagen, men Thursday gör ett hedervärt försök med "No devolucion" genom att skrida framåt och göra sin mest experimentella skiva hittills. Och nu ska bandet lägga ner verksamheten. (Infoga valfri, hädisk svordom).
Times Of Grace - The hymn of a broken man
Överraskande - Killswitch Engage suger ganska hårt, men bandledaren Adam Dutkiewitcz och förre sångaren Jesse Leach lyckas i Times Of Grace åstadkomma något briljant.
Frank Turner - England keep my bones
"Not everyone grows up to be an austronaut / not everyone was born to be a king / not everyone can be Freddie Mercury / but everyone can raise a glass and sing". Nog sagt.
Walking With Strangers - Hardships
Sveriges mest auktoritära hårdingar - så har jag beskrivit bandet tusentals gånger. Vad det betyder? Inte en aning. Men "Hardships" är så bra att den skördar liv. Faktiskt.
You Ate My Dog - Like torches
Utsåg nyligen gänget till årets band, och "Like torches" är - förstås - en viktig faktor bakom utnämnandet. Poprockcore deluxe.
Förra året valde jag att betygsätta samtliga skivor släppta under året som jag hört och sedan presentera allihop. Det såg ut så här och tog vansinnigt mycket tid att sammanställa.
I år gör jag det något lättare för mig. Jag har valt ut mina fyrtio favoriter och listat dem i alfabetisk ordning. Rangordning är för mesar. Men "Holy shit" av Living With Lions är åtminstone årets bästa platta. Ganska överlägset.
Snabb reflektion - 2011 har haft en självklar vinnare bland plattsläppen, något 2010 saknade. Vill nog hävda att 2011 i stort sett varit snäppet vassare än fjolåret, även om det inte kommer upp i samma skyhöga klass som 2009.
Strunt samma. Fyrtio sjukt bra plattor i alfabetisk ordning, kommer här.
Adept - Death dealers
Bättre eller sämre än debuten? Ett debattämne som aldrig förlorat relevans under året. Men det spelar ingen roll - "Death dealers" är grymt bra, och det räcker långt.
All Time Low - Dirty work
Årets "fuck yeah, jag är awesome och ska bli groteskt full i kväll"-platta.
Architects - The here and now
Utveckling über alles. Sam Carter får utrymme att på riktigt visa upp vilken fantastisk sångpipa han har, och det är värt att applådera.
As You Drown - Rat king
Inte riktigt lika i ditt ansikte som två år gamla debuten "Reflection", men bra mycket ondare. Heja!
Atlas Losing Grip - State of unrest
Skatepunk är generellt sett inte min grej. Utom när Atlas Losing Grip står bakom. "Unrest" är en av årets vassaste låtar.
Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
Egentligen gillar jag inte att Band of Heathens utvecklats från sitt countryursprung och stegat närmare sydstatsfunk. Men låtarna på "Top hat crown & the clapmaster's son" är bra nog för att jag ska skita i det.
Bloodiest - Descent
Årets svåraste platta att kategorisera. Neurosis-tyngd, Ennio Morricone-stämning, Swans-atmosfär, sjuttiotalsrockig sång plus arrangemang från klassisk musik är lika med "Descent". Bloodiests karriär ska bli spännande att följa.
Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
Borgarcore! Alltså - hardcorepunk med texter som Fredrik Reinfeldt skulle kunna ha skrivit. Jag gillar inte budskapet, men faller för kaxigheten.
Bullet - Highway pirates
Deras hårdaste alster hittills. Det gillas.
Chemical Vocation - Write this moment
Enklare, mer tillbakalutad än debuten "A misfit in progress". Med hits som "Speeding heartbeats", "A case of the mondays" och "No still means no" i spetsen är det omöjligt att inte älska varenda sekund av "Write this moment".
Dangerous Summer - War paint
Jag håller debuten "Reach for the sun" högre. Men "War paint" är ändå ingalunda en besvikelse. Singeln "Good things" räcker för att gardera sig mot det.
Dead By April - Incomparable
Ja, jag gillar Dead By April. Stäm mig.
Dropkick Murphys - Going out in style
Ingen ny kvalitativ toppnotering, men bra nog för att jag gladeligen ska dansa och studsa tills jag inte kan stå upp längre.
Foo Fighters - Wasting light
Deras bästa hittills. Say no more.
Funeral Party - The golden age of knowhere
Discopunk, vill jag minnas att bandet själv kallat sin musik. Lyssna på inledande "New York city moves to the sound of L.A." och försök kläcka en bättre genrebenämning. Oemotståndligt!
Head Cat - Walk the walk... talk the talk
Om Lemmy medverkar på något måste det vara bra. I Head Cat slår han ihop sig med Slim Jim Phantom (trummor, Stray Cats) och Danny B Harvey (gitarr, Lonesome Spurs) och lirar rockabilly. Obetalbart.
I Am Hunger - Odium
Den här Trollhättan-kvintetten är nästa Refused. Inse.
Jackson Taylor and The Sinners - Let the bad times roll
Inte i klass med "Dark days", men likväl ett lysande exempel på när honky-tonk är som bäst.
Invasionen - Saker som jag sagt till natten
Mer postpunk än punk. Dennis Lyxzén fortsätter att kampera framåt i utvecklingen.
Last View - Hell in reverse
Det är alltid lika fantastiskt när en hett efterlängtad debutplatta inte bara lever upp till ens förväntningar, utan rentav överträffar dem.
Living With Lions - Holy shit
Årets bästa platta. Lyssna, typ nu.
Machine Head - Unto the locust
En svårare historia än perfekta "The blackening". Kräver sin tid, men till sist sitter den som en smäck.
Mastodon - The hunter
Atlantaalkisarnas mesta punkalster. Cool kontrast till "Crack the skye".
Morbid Angel - Illud divinum insanus
Tolv poäng för kaxigheten! Och tolv poäng för kvaliteten också.
Nicke Borg Homeland - Chapter 2
När Nicke Borg gör så här skön musik på egen hand saknar jag inte Backyard Babies en sekund.
Premonition 13 - 13
Med Scott "Wino" Weinrich i spetsen vet man precis vad Premonition 13 står för. Bäst är klämmiga "Modern man".
Scarred By Beauty - Sutra
Är dansk mathcore något att ha? Enkelt svar. Ja, för fan.
Siamese Fighting Fish - We are the sound
Tänk ett bakfullt Mars Volta som lirar Coheed And Cambria-covers på ett sjuttiotalsdisco. Fantastiskt, är ordet.
Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
Altcountrys tokigaste band går från klarhet till klarhet. På "Unentitled" är hitfaktorn mer självklar än någonsin tidigare.
Slowlife - Suicide lullaby
Ilsken, brutal jävla hardcore med gott om melodier. Sådant gillar vi.
Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
Återkomsten efter sju års frånvaro på skivsläpparfronten är gubbrock i sin mest angenäma form. Avfärdar du Mike Ness för att han låter för mycket Ulf Lundell nuförtiden är du en idiot.
Suicide Silence - The black crown
Vad deathcore alltid borde vara.
Sum 41 - Screaming bloody murder
Förvånansvärt ambitiöst alster för att vara Sum 41. Utan att bli pretto. Stiligt.
Supercharger - That's how we roll
Årets mesta rock'n'roll-smocka.
Tantrum To Blind - Walk out
Ett hårdare - och, framför allt, bättre - Paramore. Värt att hålla ett öga på.
Thursday - No devolucion
Föregångaren "Common existence" är svårslagen, men Thursday gör ett hedervärt försök med "No devolucion" genom att skrida framåt och göra sin mest experimentella skiva hittills. Och nu ska bandet lägga ner verksamheten. (Infoga valfri, hädisk svordom).
Times Of Grace - The hymn of a broken man
Överraskande - Killswitch Engage suger ganska hårt, men bandledaren Adam Dutkiewitcz och förre sångaren Jesse Leach lyckas i Times Of Grace åstadkomma något briljant.
Frank Turner - England keep my bones
"Not everyone grows up to be an austronaut / not everyone was born to be a king / not everyone can be Freddie Mercury / but everyone can raise a glass and sing". Nog sagt.
Walking With Strangers - Hardships
Sveriges mest auktoritära hårdingar - så har jag beskrivit bandet tusentals gånger. Vad det betyder? Inte en aning. Men "Hardships" är så bra att den skördar liv. Faktiskt.
You Ate My Dog - Like torches
Utsåg nyligen gänget till årets band, och "Like torches" är - förstås - en viktig faktor bakom utnämnandet. Poprockcore deluxe.
måndag 19 december 2011
November månads skivskörd
Duktigt försenad. Men strunt i det.
Ett enkelt konstaterande är att jag fått leta med ljus och lykta för att hitta dugliga kandidater. Och ha då i åtanke att knappast alla skivor man hittar - som verkar intressanta - är bra listmaterial. Men så klart gör man guldkorn. Ibland.
Listettan är en av årets absolut bästa plattor och väldigt överlägsen sina medtävlare. Men kvaliteten är överlag relativt hög den här månaden. Faktiskt.
1. Walking With Strangers - Hardships
Har kallat bandet för "landets mest auktoritära hårdingar", och det ligger något i det. Missar du "Hardships" bör du skjutas.
2. The Unguided - Hellfrost
Samma stil som Sonic Syndicate, men milsvida bättre. Skillnaden ligger enbart på kvalitetsplanet. Det är gott nog.
3. Moloken - Rural
Livsbejakande mörker och en storslagen fortsättning på resan som är Molokens diskografi.
4. Like Moths To Flames - When we don't exist
Skolboksexempel på hur man ska sköta dynamik mellan tunga breakdowns och fina poprefränger. Utan att för den delen bli utstuderat eller stelt. Kudos!
5. Franky Lee - There's no hell like other people's happiness
Ska inte ljuga och påstå att jag har någon relation till Millencolin, mer än att jag såg dem göra en bra spelning på West Coast Riot i somras. Men jag gillar poppunk. Därför gillar jag Franky Lee.
6. Miranda Lambert - Four the record
En av mina favoritsångerskor inom countrygenren. Det må luta lite väl mycket åt smörig Nashvillepop emellanåt, men låtarna håller. Särskilt Band Of Heathens-covern "Look at miss Ohio".
7. Mortal Sin - Psychology of death
Thrash! 'Nuff said.
8. Lou Reed & Metallica - Lulu
Vinner mest på sin totala coolhet. Sedan är den mycket bättre än sitt rykte också. Faktiskt klart njutbar under stora delar av speltiden.
9. Vildhjärta - Måsstaden
Monoton Meshuggah-dyrkan. Ibland uppnås rätt hypnotiska känsla. Platta nummer två kan bli riktigt intressant.
10. Krux - III: He who sleeps amongst the stars
Leif Edling misslyckas aldrig. Tredje Krux-alstret må vara konstellationens svagaste hittills, men är stundvis väldigt gripande ändå.
Ett enkelt konstaterande är att jag fått leta med ljus och lykta för att hitta dugliga kandidater. Och ha då i åtanke att knappast alla skivor man hittar - som verkar intressanta - är bra listmaterial. Men så klart gör man guldkorn. Ibland.
Listettan är en av årets absolut bästa plattor och väldigt överlägsen sina medtävlare. Men kvaliteten är överlag relativt hög den här månaden. Faktiskt.
1. Walking With Strangers - Hardships
Har kallat bandet för "landets mest auktoritära hårdingar", och det ligger något i det. Missar du "Hardships" bör du skjutas.
2. The Unguided - Hellfrost
Samma stil som Sonic Syndicate, men milsvida bättre. Skillnaden ligger enbart på kvalitetsplanet. Det är gott nog.
3. Moloken - Rural
Livsbejakande mörker och en storslagen fortsättning på resan som är Molokens diskografi.
4. Like Moths To Flames - When we don't exist
Skolboksexempel på hur man ska sköta dynamik mellan tunga breakdowns och fina poprefränger. Utan att för den delen bli utstuderat eller stelt. Kudos!
5. Franky Lee - There's no hell like other people's happiness
Ska inte ljuga och påstå att jag har någon relation till Millencolin, mer än att jag såg dem göra en bra spelning på West Coast Riot i somras. Men jag gillar poppunk. Därför gillar jag Franky Lee.
6. Miranda Lambert - Four the record
En av mina favoritsångerskor inom countrygenren. Det må luta lite väl mycket åt smörig Nashvillepop emellanåt, men låtarna håller. Särskilt Band Of Heathens-covern "Look at miss Ohio".
7. Mortal Sin - Psychology of death
Thrash! 'Nuff said.
8. Lou Reed & Metallica - Lulu
Vinner mest på sin totala coolhet. Sedan är den mycket bättre än sitt rykte också. Faktiskt klart njutbar under stora delar av speltiden.
9. Vildhjärta - Måsstaden
Monoton Meshuggah-dyrkan. Ibland uppnås rätt hypnotiska känsla. Platta nummer två kan bli riktigt intressant.
10. Krux - III: He who sleeps amongst the stars
Leif Edling misslyckas aldrig. Tredje Krux-alstret må vara konstellationens svagaste hittills, men är stundvis väldigt gripande ändå.
söndag 18 december 2011
"It's the most wonderful time of the year"
Det tvistas ofta hur huruvida julen är förträfflig eller anskrämlig. En del använder argument om att den är mysig, kärleksfull och fin. Andra tycker snarare att den präglas av köphets, stress och falskhet.
Min uppfattning hamnar tveklöst i den förstnämnda kategorin. Jag älskar julen! Av ingen särskild anledning tänker jag presentera ett antal viktiga komponenter för att det ska bli en riktig jul. Åtminstone i min värld.
Kalle Anka kl 15:00
Givet. Det här behöver jag inte ens skriva en motivering för.
"Ensam hemma"-filmerna
Brukar gå i repris vid lite slumpmässiga tidpunkter under julen. Alltid lika roliga och skänker helt rätt "banka bovar"-julstämning
Budapesttårtan efter klapputdelningen
Vet inte hur pass vedertagen tradition det är, men i vår familj käkar vi alltid ohälsosamma mängder tårta efter att julklapparna fått sina rättmätiga ägare.
"Love actually"
Romantisk komedi, visst. Chick flick, kanske. Inte desto mindre gillar jag den här filmen skarpt (ja, jag är en mes). Skulle julstämningen hamna en millimeter på sned räcker det att smälla igång filmen för att allt ska falla på sin plats igen.
"Santa's slay"
Något lämpligare att titta på framåt småtimmarna efter att övriga familjemedlemmar gått och lagt sig. En b-film om att tomten är en ond jävel som vill ta livet av folk. Klockren, givetvis!
"Sunes jul"-repriser
Lika självklart som granen. För den som inte orkar hålla reda på eventuella klockslag i tv-tablån finns avsnitten på Youtube att avnjuta vid valfri tidpunkt. För en jul utan Rudolf Andersson är inget att ha. Hur ska man klara sig utan klassiska repliker som:
"Regeringen gör mig galen! Titta på det där, bara. Vad är det för kvalitet på granarna i dag? Är det miljöpolitik?"
Rostbiff-macka med remoulad
Julbord är hopplöst överskattat. Sill är vidrigt och julskinkan inte alls lika fantastisk som sitt rykte. Men åtminstone hemma hos oss brukar vi ha skivad rostbiff att slänga på mackan. Det är vad jag lever på fram till nyår.
Granen
Duuuuhhhh.
Den dryga väntan efter gröten
När jag var liten grabb var väntan mellan grötätande och julklappsutdelning årets längsta kvart. Den har inte kortats för att jag blivit äldre. Eller så har jag bara stannat kvar i dagisstadiet.
Band som The Dangerous Summer, Khoma, Young Guns, Times Of Grace, Pendulum och Editors i iPoden
Det är jul för mig.
Och med det - god jul!
Min uppfattning hamnar tveklöst i den förstnämnda kategorin. Jag älskar julen! Av ingen särskild anledning tänker jag presentera ett antal viktiga komponenter för att det ska bli en riktig jul. Åtminstone i min värld.
Kalle Anka kl 15:00
Givet. Det här behöver jag inte ens skriva en motivering för.
"Ensam hemma"-filmerna
Brukar gå i repris vid lite slumpmässiga tidpunkter under julen. Alltid lika roliga och skänker helt rätt "banka bovar"-julstämning
Budapesttårtan efter klapputdelningen
Vet inte hur pass vedertagen tradition det är, men i vår familj käkar vi alltid ohälsosamma mängder tårta efter att julklapparna fått sina rättmätiga ägare.
"Love actually"
Romantisk komedi, visst. Chick flick, kanske. Inte desto mindre gillar jag den här filmen skarpt (ja, jag är en mes). Skulle julstämningen hamna en millimeter på sned räcker det att smälla igång filmen för att allt ska falla på sin plats igen.
"Santa's slay"
Något lämpligare att titta på framåt småtimmarna efter att övriga familjemedlemmar gått och lagt sig. En b-film om att tomten är en ond jävel som vill ta livet av folk. Klockren, givetvis!
"Sunes jul"-repriser
Lika självklart som granen. För den som inte orkar hålla reda på eventuella klockslag i tv-tablån finns avsnitten på Youtube att avnjuta vid valfri tidpunkt. För en jul utan Rudolf Andersson är inget att ha. Hur ska man klara sig utan klassiska repliker som:
"Regeringen gör mig galen! Titta på det där, bara. Vad är det för kvalitet på granarna i dag? Är det miljöpolitik?"
Rostbiff-macka med remoulad
Julbord är hopplöst överskattat. Sill är vidrigt och julskinkan inte alls lika fantastisk som sitt rykte. Men åtminstone hemma hos oss brukar vi ha skivad rostbiff att slänga på mackan. Det är vad jag lever på fram till nyår.
Granen
Duuuuhhhh.
Den dryga väntan efter gröten
När jag var liten grabb var väntan mellan grötätande och julklappsutdelning årets längsta kvart. Den har inte kortats för att jag blivit äldre. Eller så har jag bara stannat kvar i dagisstadiet.
Band som The Dangerous Summer, Khoma, Young Guns, Times Of Grace, Pendulum och Editors i iPoden
Det är jul för mig.
Och med det - god jul!
onsdag 14 december 2011
Årets band (2011 del I)
Årets band? Årets band.
Diffust omnämnande, jag vet. Har valt att utse vinnaren enligt väldigt enkla kriterier - den konstellation som släppt sjukt bra musik under året, som genomfört (minst) en fantastisk spelning, är ett allt i genom coolt band och eventuellt har något annat tufft i sitt cv är årets band.
Och för 2011 finns det ingen som helst tvekan om att You Ate My Dog ska få titeln.
I februari släppte bandet plattan "Like torches", något av ett manifest för allt som är coolt med de former av rockmusik som når en yngre publik. Bandet levererar helt vansinnigt catchiga melodier och refränger som aldrig, aldrig, aldrig lämnar skallen. De infogar ett antal tyngre breakdowns här och där, med inställningen att dessa ska passa in och tillföra något i stället för att blott utgöra moshsoundtrack. De förvaltar arvet från nittiotalets poppunk men räds inte att tillföra något till stilen. Texterna är måhända inget djupgående, men åtminstone "Still lost" är en grymt stilig, nostalgisk reflektion över ungdomen.
Det är inte förvånande att bandets fanskara ökar ständigt. Det är inte mer än helt rätt.
I april headlinade bandet Sharkbait Tour II. Turnén nådde Hemgården i Lund den 16 april. På grund av ett antal förseningar fick bandet hasta sig i genom fem låtar på en kvart. Många band hade surat över detta. De hade avverkat spelningen snabbt och smärtfritt utan att leverera något extra. Men inte You Ate My Dog. De valde i stället att sikta på att riva stället. Och de var inte långt från att lyckas.
I september spelade sextetten på Sticky Fingers i Göteborg. Det var en allmänt seg torsdagskväll och många på plats verkade mer intresserade av det göteborgska konceptet Sticky-torsdag (alltså sextonårsgräns och billig sprit). Men You Ate My Dogs karisma och utstrålning övertygade nästan alla på plats om att det var betydligt mer värt att ägna bandet uppmärksamhet än att bli dyngrak. Sex låtar, total frenesi rakt i genom. Bandmedlemmarna badade i svett när de stegat av scenen.
I november genomfördes Atticus Invasion Tour. Det avslutades med endagsfestivalen Peppfest i Haninge. Headliners var så klart You Ate My Dog. Flera hundra pers var på plats - vilket är grymt stort för den här genren i Sverige - och alla var rörande överens om att kvällens sista band är något utöver det vanliga. Det hade kunnat bli en enkel promenadseger för bandet. De hade kunnat luta sig tillbaka, lita på sin popularitet och ändå göra en vinnande spelning.
Tror du de gjorde det så enkelt för sig? Knappast.
Tillställningen hette Peppfest och pepp är precis ordet som beskriver hur You Ate My Dog för sig på scen. Aldrig har jag sett mer utstrålning och glädje än under deras åtta låtar långa set denna kvällen. Allt, precis allt, gjordes så kärleksfullt, adrenalinstinnt och energiskt att jag nästan svimmade. Och jag stod långt bak, med händerna i fickorna som den gamle man (i sammanhanget) jag är.
You Ate My Dog är inte Sveriges största band. Men de jobbar på det. Och de vägrar låta den medvind de upplever styra. De marscherar framåt med en sådan beslutsamhet och arbetsvilja att det lär skjutsa dem i genom även den värsta orkanen som går åt motsatt håll.
Ett helt enastående band, som du inte under några omständigheter får undvika.
Att utse You Ate My Dog till årets band 2011 är bland det enklaste som går att göra. Varför? Go figure.
Mer läsning:
Intervju med bandet
Rapport från Sharkbait Tour II i Lund
Rapport från Peppfest
Diffust omnämnande, jag vet. Har valt att utse vinnaren enligt väldigt enkla kriterier - den konstellation som släppt sjukt bra musik under året, som genomfört (minst) en fantastisk spelning, är ett allt i genom coolt band och eventuellt har något annat tufft i sitt cv är årets band.
Och för 2011 finns det ingen som helst tvekan om att You Ate My Dog ska få titeln.
I februari släppte bandet plattan "Like torches", något av ett manifest för allt som är coolt med de former av rockmusik som når en yngre publik. Bandet levererar helt vansinnigt catchiga melodier och refränger som aldrig, aldrig, aldrig lämnar skallen. De infogar ett antal tyngre breakdowns här och där, med inställningen att dessa ska passa in och tillföra något i stället för att blott utgöra moshsoundtrack. De förvaltar arvet från nittiotalets poppunk men räds inte att tillföra något till stilen. Texterna är måhända inget djupgående, men åtminstone "Still lost" är en grymt stilig, nostalgisk reflektion över ungdomen.
Det är inte förvånande att bandets fanskara ökar ständigt. Det är inte mer än helt rätt.
I april headlinade bandet Sharkbait Tour II. Turnén nådde Hemgården i Lund den 16 april. På grund av ett antal förseningar fick bandet hasta sig i genom fem låtar på en kvart. Många band hade surat över detta. De hade avverkat spelningen snabbt och smärtfritt utan att leverera något extra. Men inte You Ate My Dog. De valde i stället att sikta på att riva stället. Och de var inte långt från att lyckas.
I september spelade sextetten på Sticky Fingers i Göteborg. Det var en allmänt seg torsdagskväll och många på plats verkade mer intresserade av det göteborgska konceptet Sticky-torsdag (alltså sextonårsgräns och billig sprit). Men You Ate My Dogs karisma och utstrålning övertygade nästan alla på plats om att det var betydligt mer värt att ägna bandet uppmärksamhet än att bli dyngrak. Sex låtar, total frenesi rakt i genom. Bandmedlemmarna badade i svett när de stegat av scenen.
I november genomfördes Atticus Invasion Tour. Det avslutades med endagsfestivalen Peppfest i Haninge. Headliners var så klart You Ate My Dog. Flera hundra pers var på plats - vilket är grymt stort för den här genren i Sverige - och alla var rörande överens om att kvällens sista band är något utöver det vanliga. Det hade kunnat bli en enkel promenadseger för bandet. De hade kunnat luta sig tillbaka, lita på sin popularitet och ändå göra en vinnande spelning.
Tror du de gjorde det så enkelt för sig? Knappast.
Tillställningen hette Peppfest och pepp är precis ordet som beskriver hur You Ate My Dog för sig på scen. Aldrig har jag sett mer utstrålning och glädje än under deras åtta låtar långa set denna kvällen. Allt, precis allt, gjordes så kärleksfullt, adrenalinstinnt och energiskt att jag nästan svimmade. Och jag stod långt bak, med händerna i fickorna som den gamle man (i sammanhanget) jag är.
You Ate My Dog är inte Sveriges största band. Men de jobbar på det. Och de vägrar låta den medvind de upplever styra. De marscherar framåt med en sådan beslutsamhet och arbetsvilja att det lär skjutsa dem i genom även den värsta orkanen som går åt motsatt håll.
Ett helt enastående band, som du inte under några omständigheter får undvika.
Att utse You Ate My Dog till årets band 2011 är bland det enklaste som går att göra. Varför? Go figure.
Mer läsning:
Intervju med bandet
Rapport från Sharkbait Tour II i Lund
Rapport från Peppfest
söndag 11 december 2011
"Hey babe, don't act so scared...
...all I want is some special care".
Vi vet alla att Motörhead är det bästa bandet som någonsin existerat. I fredags spelade de på Lisebergshallen i Göteborg. Söndagen innan dess, det vill säga för en vecka sedan, spelade de på Vega i Köpenhamn. Självfallet besökte jag bägge spelningarna.
Fast söndagen höll i ett hast av ångest och panik att falla bort. På sätt och vis, åtminstone. Vi förflyttar oss till fredag förmiddag för en förklaring.
Jag har en biljett bokad till ett tåg som avgår klockan fem i halv tolv. Inte okristligt tidigt, utan snarare en ganska lagom tid att åka till Malmö. Men jag vaknar en halvtimme efter att tåget avgått. Inte enbart för att jag glömt att ställa klockan. Jag vaknar utan något som helst minne av hur jag kom hem kvällen innan.
För då blev det nämligen ett alkoholrus som heter duga. Exakt hur illa märker jag när jag går in i badrummet. Tittar mig i spegeln. Ett hörn av ena framtanden saknas. Överläppen är ett virrvarr av svullnader och sårskorpor. Hade jag kunnat tappa ångesten som fyller min kropp på burk och sälja den för några kronor per liter, hade jag garanterat kunnat köpa all politisk makt i ett land som Qatar eller Kuwait. Jag lovar.
I alla fall. Jag tar mig samman. Det vill säga, jag ringer hem till morsan och halvskriker i panik. Lösningen (som jag inte kan klura ut på egen hand, i det tillståndet) blir att ta mig till centralstationen, stega in på SJ:s resebutik och fälla den klassiska repliken "En biljett till nästa tåg till (valfri destination)". De hundralappar jag lade på en tågbiljett för några veckor sedan är kastade i sjön. Och en plåt till det här tåget går loss på femhundra spänn.
Klassisk replik, igen, som stämmer väl in på situationen:
Fuck my life.
Kommer fram, mår skit. Det är alltså fredag. Sedan blir det lördag. Beger mig till Palladium i Malmö för att se den alltid lika fantastiske David Eugene Edwards. Han är, föga förvånande, sjukt bra. Det är hans soloturné, han spelar utan kompband men gör det hur bra som helst. Den karlen kan konsten att trollbinda en med små, små medel.
Hans setlista ser ut så här (samtliga är Woven Hand-låtar, om inget annat anges):
Sinking hands
White bird
The speaking hands
Kingdom of ice
His rest
Sign of the zodiac (Rasputina-cover)
Whistling girl
As I went out one morning (Bob Dylan-cover)
Outlaw song (16 Horsepower-låt)
Iron feather
Horse head fiddle (16 Horsepower-låt)
A holy measure
Deerskin doll
Söndag. Motörhead nalkas. De spelar på ett av de bästa konsertställena jag varit på, Vega i Köpenhamn. Förstås är de hur bra som helst. Men lite sega, jämfört hur de är annars. Det tar några låtar innan allt lossnar. Sedan är allt frid och fröjd.
Synd att förbands-Jorn suger så fruktansvärt. Otajt, töntigt och allmänt dåligt. Heja!
Innan Motörhead intar Lisebergshallen i Göteborg hinner turnépaketet Thrashfest Classics stanna till vid Trädgår'n. Det är tufft, eftersom uppställningen utgörs av Exodus, Sepultura, Destruction, Heathen och Mortal Sin. De sistnämnda öppnar och röjer så det står det härliga till. Underskattat band, som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. Upprättelse! Nu!
Heathen, däremot, stinker. Falsettsång borde förbjudas. Onödigt tekniskt instrumenthanterande också. Det här är bara dåligt. Det enda positiva är att gitarristen Lee Altus också återfinns i Exodus. Fast det tillför ju inte Heathen något. Äh. Lägg ner verksamheten. Nu. Tack på förhand.
Destruction är bättre. Kvällens ondaste band, utan tvekan. Tyskar borgar för kvalitet. Ibland, åtminstone.
Sepultura? Jo, för all del. Derrick Green är en sjukt tråkig frontman, men han sjunger grymt. Nye trummisen Eloy Casagrande imponerar stort. Han slår minst lika hårt som Igor Cavalera och dubbelt så ofta. Snubben är född 1991, precis som jag. Får mig att må lite dåligt. Den killen turnerar jorden runt med ett legendariskt metalband, vad har jag gjort med mitt liv?
Poängavdrag för att låtvalet från "Chaos A.D." är så uselt. Ingen "Slave new world". Ingen "Propaganda". Ingen "Biotech is godzilla". Men däremot jävla "Kaiowas". Vad menas? Jag lyckas inte klura ut det.
Men Exodus, som går på härnäst, gör en av de bästa spelningar jag sett på länge. Allt, precis allt, är så där stenhårt in your face som thrash metal alltid ska vara. Vi får höra "Deranged", vi får höra "Brain dead", vi får höra "Bonded by blood" och vi får självklart höra den helt sensationellt coola "The toxic waltz". Och Gary Holt är ett föredöme för metalgitarrister. Han stegar runt, ser häftig ut, ler ständigt och headbangar som en vettvilling.
Lite setlistor? Självklart. Vi börjar med Exodus.
The last act of defiance
A lesson in violence
Fabulous disaster
Brain dead
Exodus
Deranged
Pleasures of the flesh
Piranha
Metal command
And then there were none
Bonded by blood
The toxic waltz
Strike of the beast
Sedan tar vi Sepultura.
Intro
Beneath the remains
Refuse/resist
Dead embryonic cells
Desperate cry
Mass hypnosis
We who are not as others
Altered state
Infected voice
Subtraction
Inner self
Kaoiwas
Territory
Arise
Destructions låtval är något i stil med detta. Inte hundra procent säker, men enligt mina stödanteckningar är det högst troligt att setlistan ser ut så här.
Total desaster
Satan's vengeance
Mad butcher
Black mass / Antichrist / Death trap
Invincible force
The ritual / Thrash attack
Tormentor
Eternal ban
Bestial invasion
Curse the gods
Heathen? Jag kan inte garantera att serlistan ser ut så här, eftersom jag inte klottrar ner den under spelningen. Men dessa låtar i den här ordningen har de kört på andra spelningar under Thrashfest-turnén, och de hållpunkter jag minns (sju låtar, "Open the grave" som tredje låt och "Death by hanging" sist ut) återfinns. Så vi kör på det.
Pray for death
Goblin's blade
Open the grave
Hypnotized
Opiate of the masses
Mercy is no virtue
Death by hanging
Mortal Sin fuskar och kör två låtar från sin senaste skiva, "Psychology of death". Tanken med Thrashfest är ju att banden enbart ska spela gammalt material. Men skitsamma. Det är hur bra som helst ändå.
Psychology of death
Blood, death, hatred
Lebanon
Hatred
I am immortal
Mayhemic destruction
Puh.
Innan jag vet ordet av'et är det fredag. Hög tid för Motörhead. Igen. Inte mer än värt det.
Och i kväll är de faktiskt snäppet vassare än i Köpenhamn. Allting lossnar och känns hundraprocentligt redan från första tonen i "Bomber". Lemmy är på bättre humör och Phil Campbell är klädd i en tröja från restaurangen 2112 (rekommenderas skarpt, maten är dyr men vansinnigt god).
Jag älskar Motörhead över det mesta här i världen. Kvällen förstärker min kärlek ytterligare. Trodde inte ens det var möjligt.
"The chase is better than the catch" görs på tårna och med extas ut i fingerspetsarna. Lemmy sluddrar bort några textrader i "Damage case", men låten framförs mycket hårdare än i Köpenhamn. De gör den hårdsvängigaste versionen av "Going to Brazil" jag någonsin fått höra. Och "Over the top" är alltid en fröjd.
Setlistan ser likadan ut i Köpenhamn som i Göteborg. Nämligen så här:
Bomber
Damage case
I know how to die
Stay clean
Metropolis
Over the top
One night stand
Gitarrsolo
The chase is better than the catch
Get back in line
I'll be your sister
The one to sing the blues (med trumsolo)
Orgasmatron
Going to Brazil
Killed by death
Iron fist
Whorehouse blues
Ace of spades
Overkill
Jorn är faktiskt något bättre i Göteborg. Om det är för att hans band har hunnit repa ihop sig eller om jag smält en aning låter jag vara osagt. Men de höjer sig tillräckligt för att jag till och med ska orka skriva ner setlistan. Vågar inte garantera att den såg exakt likadan ut i Köpenhamn. Men jag tror det.
Road of the cross
Shadow people
Man of the dark
The inner road
Below
Lonely are the brave
Rainbow in the dark
Stormcrow
Och ungefär där är vi i dag. Härnäst vankas suveräna Abramis Brama på Sticky Fingers på fredag. Var där!
Vi vet alla att Motörhead är det bästa bandet som någonsin existerat. I fredags spelade de på Lisebergshallen i Göteborg. Söndagen innan dess, det vill säga för en vecka sedan, spelade de på Vega i Köpenhamn. Självfallet besökte jag bägge spelningarna.
Fast söndagen höll i ett hast av ångest och panik att falla bort. På sätt och vis, åtminstone. Vi förflyttar oss till fredag förmiddag för en förklaring.
Jag har en biljett bokad till ett tåg som avgår klockan fem i halv tolv. Inte okristligt tidigt, utan snarare en ganska lagom tid att åka till Malmö. Men jag vaknar en halvtimme efter att tåget avgått. Inte enbart för att jag glömt att ställa klockan. Jag vaknar utan något som helst minne av hur jag kom hem kvällen innan.
För då blev det nämligen ett alkoholrus som heter duga. Exakt hur illa märker jag när jag går in i badrummet. Tittar mig i spegeln. Ett hörn av ena framtanden saknas. Överläppen är ett virrvarr av svullnader och sårskorpor. Hade jag kunnat tappa ångesten som fyller min kropp på burk och sälja den för några kronor per liter, hade jag garanterat kunnat köpa all politisk makt i ett land som Qatar eller Kuwait. Jag lovar.
I alla fall. Jag tar mig samman. Det vill säga, jag ringer hem till morsan och halvskriker i panik. Lösningen (som jag inte kan klura ut på egen hand, i det tillståndet) blir att ta mig till centralstationen, stega in på SJ:s resebutik och fälla den klassiska repliken "En biljett till nästa tåg till (valfri destination)". De hundralappar jag lade på en tågbiljett för några veckor sedan är kastade i sjön. Och en plåt till det här tåget går loss på femhundra spänn.
Klassisk replik, igen, som stämmer väl in på situationen:
Fuck my life.
Kommer fram, mår skit. Det är alltså fredag. Sedan blir det lördag. Beger mig till Palladium i Malmö för att se den alltid lika fantastiske David Eugene Edwards. Han är, föga förvånande, sjukt bra. Det är hans soloturné, han spelar utan kompband men gör det hur bra som helst. Den karlen kan konsten att trollbinda en med små, små medel.
Hans setlista ser ut så här (samtliga är Woven Hand-låtar, om inget annat anges):
Sinking hands
White bird
The speaking hands
Kingdom of ice
His rest
Sign of the zodiac (Rasputina-cover)
Whistling girl
As I went out one morning (Bob Dylan-cover)
Outlaw song (16 Horsepower-låt)
Iron feather
Horse head fiddle (16 Horsepower-låt)
A holy measure
Deerskin doll
Söndag. Motörhead nalkas. De spelar på ett av de bästa konsertställena jag varit på, Vega i Köpenhamn. Förstås är de hur bra som helst. Men lite sega, jämfört hur de är annars. Det tar några låtar innan allt lossnar. Sedan är allt frid och fröjd.
Synd att förbands-Jorn suger så fruktansvärt. Otajt, töntigt och allmänt dåligt. Heja!
Innan Motörhead intar Lisebergshallen i Göteborg hinner turnépaketet Thrashfest Classics stanna till vid Trädgår'n. Det är tufft, eftersom uppställningen utgörs av Exodus, Sepultura, Destruction, Heathen och Mortal Sin. De sistnämnda öppnar och röjer så det står det härliga till. Underskattat band, som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. Upprättelse! Nu!
Heathen, däremot, stinker. Falsettsång borde förbjudas. Onödigt tekniskt instrumenthanterande också. Det här är bara dåligt. Det enda positiva är att gitarristen Lee Altus också återfinns i Exodus. Fast det tillför ju inte Heathen något. Äh. Lägg ner verksamheten. Nu. Tack på förhand.
Destruction är bättre. Kvällens ondaste band, utan tvekan. Tyskar borgar för kvalitet. Ibland, åtminstone.
Sepultura? Jo, för all del. Derrick Green är en sjukt tråkig frontman, men han sjunger grymt. Nye trummisen Eloy Casagrande imponerar stort. Han slår minst lika hårt som Igor Cavalera och dubbelt så ofta. Snubben är född 1991, precis som jag. Får mig att må lite dåligt. Den killen turnerar jorden runt med ett legendariskt metalband, vad har jag gjort med mitt liv?
Poängavdrag för att låtvalet från "Chaos A.D." är så uselt. Ingen "Slave new world". Ingen "Propaganda". Ingen "Biotech is godzilla". Men däremot jävla "Kaiowas". Vad menas? Jag lyckas inte klura ut det.
Men Exodus, som går på härnäst, gör en av de bästa spelningar jag sett på länge. Allt, precis allt, är så där stenhårt in your face som thrash metal alltid ska vara. Vi får höra "Deranged", vi får höra "Brain dead", vi får höra "Bonded by blood" och vi får självklart höra den helt sensationellt coola "The toxic waltz". Och Gary Holt är ett föredöme för metalgitarrister. Han stegar runt, ser häftig ut, ler ständigt och headbangar som en vettvilling.
Lite setlistor? Självklart. Vi börjar med Exodus.
The last act of defiance
A lesson in violence
Fabulous disaster
Brain dead
Exodus
Deranged
Pleasures of the flesh
Piranha
Metal command
And then there were none
Bonded by blood
The toxic waltz
Strike of the beast
Sedan tar vi Sepultura.
Intro
Beneath the remains
Refuse/resist
Dead embryonic cells
Desperate cry
Mass hypnosis
We who are not as others
Altered state
Infected voice
Subtraction
Inner self
Kaoiwas
Territory
Arise
Destructions låtval är något i stil med detta. Inte hundra procent säker, men enligt mina stödanteckningar är det högst troligt att setlistan ser ut så här.
Total desaster
Satan's vengeance
Mad butcher
Black mass / Antichrist / Death trap
Invincible force
The ritual / Thrash attack
Tormentor
Eternal ban
Bestial invasion
Curse the gods
Heathen? Jag kan inte garantera att serlistan ser ut så här, eftersom jag inte klottrar ner den under spelningen. Men dessa låtar i den här ordningen har de kört på andra spelningar under Thrashfest-turnén, och de hållpunkter jag minns (sju låtar, "Open the grave" som tredje låt och "Death by hanging" sist ut) återfinns. Så vi kör på det.
Pray for death
Goblin's blade
Open the grave
Hypnotized
Opiate of the masses
Mercy is no virtue
Death by hanging
Mortal Sin fuskar och kör två låtar från sin senaste skiva, "Psychology of death". Tanken med Thrashfest är ju att banden enbart ska spela gammalt material. Men skitsamma. Det är hur bra som helst ändå.
Psychology of death
Blood, death, hatred
Lebanon
Hatred
I am immortal
Mayhemic destruction
Puh.
Innan jag vet ordet av'et är det fredag. Hög tid för Motörhead. Igen. Inte mer än värt det.
Och i kväll är de faktiskt snäppet vassare än i Köpenhamn. Allting lossnar och känns hundraprocentligt redan från första tonen i "Bomber". Lemmy är på bättre humör och Phil Campbell är klädd i en tröja från restaurangen 2112 (rekommenderas skarpt, maten är dyr men vansinnigt god).
Jag älskar Motörhead över det mesta här i världen. Kvällen förstärker min kärlek ytterligare. Trodde inte ens det var möjligt.
"The chase is better than the catch" görs på tårna och med extas ut i fingerspetsarna. Lemmy sluddrar bort några textrader i "Damage case", men låten framförs mycket hårdare än i Köpenhamn. De gör den hårdsvängigaste versionen av "Going to Brazil" jag någonsin fått höra. Och "Over the top" är alltid en fröjd.
Setlistan ser likadan ut i Köpenhamn som i Göteborg. Nämligen så här:
Bomber
Damage case
I know how to die
Stay clean
Metropolis
Over the top
One night stand
Gitarrsolo
The chase is better than the catch
Get back in line
I'll be your sister
The one to sing the blues (med trumsolo)
Orgasmatron
Going to Brazil
Killed by death
Iron fist
Whorehouse blues
Ace of spades
Overkill
Jorn är faktiskt något bättre i Göteborg. Om det är för att hans band har hunnit repa ihop sig eller om jag smält en aning låter jag vara osagt. Men de höjer sig tillräckligt för att jag till och med ska orka skriva ner setlistan. Vågar inte garantera att den såg exakt likadan ut i Köpenhamn. Men jag tror det.
Road of the cross
Shadow people
Man of the dark
The inner road
Below
Lonely are the brave
Rainbow in the dark
Stormcrow
Och ungefär där är vi i dag. Härnäst vankas suveräna Abramis Brama på Sticky Fingers på fredag. Var där!
söndag 27 november 2011
Pepp är ett slitet begrepp...
...men ibland ack så rätt. (Förlåt, det är absolut inte min mening att förolämpa någons intelligens med dåligt pseudorimmande).
Pepp var det, ja. I går ägde en tillställning vid namn Peppfest rum på Haninges kulturhus. Vad det handlar om? Något av en endagsfestival, som också agerar avslutning för turnén Atticus Invasion. Turnén i fråga har ståtat med kvalitet som You Ate My Dog, Promise Divine, Indevotion och Enjoy The View. På Peppfest kompletteras uppställningen med än mer kvalitet. Paperplane, Intohimo och Heading Back Home, exempelvis.
Men vi tar det från början.
Stiger upp okristligt tidigt lördag morgon för att hinna med rätt tåg från Göteborg till Stockholm. Målsättningen är givetvis att sova någon extra timme under färden. Om det uppnås? Ha! Absolut inte. Naturligtvis placerar SJ:s fantastiska funktion för platsreservationer mig irriterande nära ett gäng högljudda barnfamiljer. Jag hade haft lättare för sådant, om de bara kunnat dämpa sig vid väl valda tillfällen. Och det hela borde egentligen falla på sin orimlighet. Jag menar, vilka normala ungar är kapabla att vara oförskämt pigga och adrenalinstinna en tidig lördagsmorgon? Absurt, är ordet.
Never mind the bollocks. Tåget dyker upp i Stockholm, jag möter upp en kamrat och vi sätter av mot Solna. För att skandera Malmö FF:s hejarramsor och bli nedslagna av AIK-fans, förstås. Nej, det får bli en annan dag. I någon avkrok av Solna äger dagen i ära en skivmässa rum. Sådant är alltid skoj.
Mycket kommers för min del blir det inte. Hittar Emmylou Harris-plattan "Cimarron" för en hundring och köper den. En present till farsan, som varit på jakt efter denna (överraskande svåråtkomliga skiva) i säkert tio år vid det här laget. Ibland, bara ibland, är jag en bra son.
Mer? Hittar "The river" av Bruce Springsteen på vinyl, plus en märklig Bob Dylan-platta vid namn "Don't think twice". Det får bli inköp. Den senare luktar raritet när jag fingrar på den vid skivbacken och funderar över att lägga slantar på den. Vid lite internetresearch ser jag att den betingar nästan exakt 333 kronor på amerikanska Amazon. Alltså 273 kronor mer än jag ger för den. Alltid något.
Dock - skivmässor är alltid skoj, men i dag är det inte på långa vägar någon huvudattraktion. Nej, vi ska förstås bege oss mot Haninge. Och vi kommer dit ganska lagom till när Stockholmskvartetten Arosen ska göra sin första spelning någonsin. Det låter förvånansvärt bra för att vara en livedebut. Lättsmält poppunk, men välkomponerad sådan. Sången överlag behöver de dock utveckla till nästa gång. Men ändlös respekt för att den ena gitarristen uppträder i brutet ben.
Lokalpatriotism följer, med Enjoy The View från skånska Osby. Det som är mindre bra är deras skamlösa crabcoreposer och att rensången haltar något betänkligt. Men utöver det röjer de grymt bra. Sjukt bra, till och med. "We're not the same" har vansinnigt mycket hitpotential, som få band på denna nivå kan tangera. Ser mer än gärna fler spelningar med denna kvintett.
Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt.
Däremot är brittiska Paperplane en överväldigande upplevelse. Total inlevelse är indietrions honnörsord och sångaren Jack Bennetts röst är inget mindre än fantastisk. Inför sista låten - "And in the end, I'll build a time machine" - springer You Ate My Dog-keyboardisten Max Faleij runt och informerar om att bästa låten kommer nu. Helt rätt. Bland det mest intensiva jag sett på scen på väldigt länge.
Härnäst följer det absolut finaste jag någonsin varit med om.
Låt oss ta hela historian från början.
När Sharkbait Tour II åkte runt landet i våras landade en spelning på Hemgården i Lund. Promise Divine medverkade och gjorde i nämnda stad en kort men helt suverän spelning. Men låten "76 days" saknades i setlistan. Tyvärr. Efter att de spelat kunde jag inte hålla mig från att gå fram till Andreas (sång), Johan (bas) och Mikael (gitarr), som stod vid merchbordet, och uttrycka min saknad efter låten.
De lovade att de absolut skulle spela den nästa gång jag befann mig i publiken.
Och den där nästa gången är alltså i kväll. Kvintetten inleder spelningen med "Me, in the study, with the revolver" - med ett nytt, dundertufft intro - och "Sucker punch poetry". Sedan berättar Andreas historian om när de spelade i Lund och fick, vad han kallar, feedback om att en låt saknades i setlistan.
"Den här låten heter '76 days' och går ut till Sebastian", säger Andreas och pekar på mig. Jag står med en näve i luften och vrålar av pur extas.
Låten spelas. Den låter helt obeskrivligt bra. Så fantastiskt jävla fantastisk att jag kan försöka i en evighet att orda om hur bra den är och ändå aldrig lyckas. Och att den "går ut" till mig gör upplevelsen så enorm att jag får en tjock klump i halsen och känner hur det rycker i tårkanalen. Dagens sanning.
"Det här är fan ta mig det finaste jag varit med om", säger jag till kamraten Jonathan med darrande röst efter att låten nått sitt slut.
Jag saknar ord för hur mycket jag uppskattar Promise Divines initiativ. På riktigt.
Jag har sett många spelningar i mina dagar. Bara i år har jag hunnit med att bevittna exakt 241 gig (förutsatt att förband och spelningar på festivaler räknas var för sig, så klart. Och ja, jag är nörd nog att föra statistik). Men aldrig, aldrig, aldrig har jag upplevt något större än det här. Bara att få se Promise Divine live är underbart. Det sker alltför sällan. Att de inkluderar min absoluta favoritlåt i setet, trots att de vanligtvis inte spelar den live, gör det hela ännu större. Och att den tillägnas mig - känslan går inte att klä i ord.
Om vi översätter det till gangstaspråk - I'd take a bullet for Promise Divine any day.
Setlistan de kör är följande;
Me, in the study, with the revolver
Sucker punch poetry
76 days
Nyskriven låt (som för övrigt är sjukt bra)
Postcards
A fairytale of goodbye
Storslaget.
Heading Back Home gör en akustisk spelning efter att Promise Divine stegat av scenen. Lite synd att de inte får göra en "riktig" spelning, men deras musik fungerar grymt bra även i det här formatet. Fast större delen av deras speltid går för min del åt till att uttrycka tacksamhet till de Promise Divine-medlemmar som står vid merchbordet. Varför? Go figure.
Indevotion har imponerat med sin relativt färska ep och står näst på agendan. Kvällen i ära är gitarristen Victor Olsson frånvarande, men ersätts med den äran av Adam Jonsson i You Ate My Dog. Med tanke på hur ungt bandet är kan jag inte annat än bli glatt överraskad över hur erfaret och självsäkert bandet låter. Röjet är konstant och låtarna är bra mycket tyngre live än i studioformat. På något vis känns det som att bandet är färdigutvecklat och har nått sin kvalitativa höjdpunkt. Men jag tror knappast det. Varning utfärdas - om det här gänget fortsätter att växa kommer det snart vara så monstruöst bra att det är direkt hälsovådligt.
Och så, setlistan, givetvis;
This is who we are
A bitter punk kind of symphony
Bring this city home
Until it's over
Go go go go go
Let it all begin
Ursprungligen skulle brittiska Summerlin ta platsen som näst sista band på spelschemat, men ställde in med en veckas varsel. På grund av "circumstances beyond our control". Klyschiga ursäkter, tjenare.
Struntsamma. Att Intohimo ersätter är minst lika pepp. Jag har gillat bandet sedan kort efter att de släppte "Failures, failures, failures and hope" år 2007, men aldrig fått chansen att se bandet live. Således, jag uppskattar Summerlins avhopp på sätt och vis. Att Jönköpingssnubbarna spelar förvånansvärt många låtar från nämnda platta gör det hela ännu bättre. Det är ett stort nöje att få uppleva favoriten "Dear Lisa (it's not dangerous to be scared but it's dangerous to live in fear)" i det levande formatet. Och det är också kul att stirra på trummisen Joakim Möllers snurrkonster med trumpinnarna.
Och så, vips, är det dags för kvällens final. You Ate My Dog. Först och främst vill jag citera vad jag själv skrev på Twitter kort efter att bandet giggat på Sticky Fingers i Göteborg för drygt två månader sedan;
"You Ate My Dog på scen är något som varje människa måste uppleva. Annars kan man omöjligt dö lycklig."
Sanning.
Få band klarar av att matcha den pepp som Haningesextetten utstrålar på scen. Ärligt, jag kommer inte på någon potentiell konkurrent. Det är knappast en slump att bandet headlinar en tillställning som heter Peppfest.
Jag har sett bandet två gånger tidigare, på Hemgården i Lund i samband med Sharkbait Tour II och på Sticky Fingers som nyss nämnt. Bägge spelningarna var helt briljanta och jag skulle utan tvekan ha delat ut minst åtta av tio betygspinnar i konsertrecensioner av dessa.
Ändå kommer ingendera upp i samma klass som det de presterar ikväll. Inte ens dessa två gigs sammanlagda awesomeness matchar det här. Då förstår ni, hoppas jag, hur sanslöst jävla bra bandet är i kväll.
Varenda medlem är på tårna precis hela tiden och redan några få låtar in i setet är killarna så genomsvettiga att vilken normal människa som helst hade kollapsat av vätskebrist. Men det sinkar inte bandet. Tvärtom tycks de snarare lägga i en ännu högre växel och prestera ännu mer. Det är inte mänskligt. Det är ta mig fasen övernaturligt.
Och att äntligen få höra dunderröjiga "Save the last bullet" live är storslaget. Men få saker och ting här i världen kan överträffa den totala urladdning som är outrot till "Hospital". Och när sångaren Jonathan Kärn vrålar igång inledande "Pretty lights" är man skrämd till lydnad. Direkt.
Setlistan är som följer;
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Spin the bottle
Save the last bullet
Hospital
We burn like the phoenix
I övrigt - gitarristen Adam Jonsson är förmodligen världsmästare på gitarrsnurrningar. Ni vet, när gitarren ska spinna ett ospecificerat antal varv runt överkroppen. Och trummisen Jimmy Brunkvist måste tilldelas en enorm mängd respekt för att först omdefiniera begreppet "driv" med Promise Divine och sedan kunna göra samma sak med You Ate My Dog.
Mer? Att Peppfest är en lyckad tillställning borde ha framgått vid det här laget. Om inte, så säger jag det på ren svenska, svart på vitt:
Peppfest är bland det absolut tuffaste som arrangerats i konsertväg i år.
En repris nästa år borde inte vara en alltför vild tanke. Jag skulle absolut kunna leva med att banduppställningen är densamma. Men om den nu inte ska vara det, tycker jag att Aim For The Sunrise, Chemical Vocation, Jesaiah och Social Siberia hade varit rimliga adderingar. Och, förstås, ett Summerlin som inte ställer in.
Dessutom - under kvällen tappar jag hakan mer än en gång. Ett av tillfällena är när Jonathan i You Ate My Dog säger att "Det är många som är taggade på att du är här", och menar att det är tufft att ha en tidning på plats. Och likaledes när jag berömmer Daniel i samma band för en sjukt bra spelning. Hans svar lyder något i stil med "Tycker du det? Fan vad bra, för du är ju någon som vet sådant". Eh?
Jag kan lova att även om bandmedlemmar skulle tycka att det är häftigt att ha en person (utan uppdrag) från en tidning på plats, så är det inget gentemot hur sjukt lycklig jag är varje gång jag får se You Ate My Dog och Promise Divine live. Det kan jag ta gift på.
Och ännu en gång - Promise Divine. "76 days". Kärlek.
Pepp var det, ja. I går ägde en tillställning vid namn Peppfest rum på Haninges kulturhus. Vad det handlar om? Något av en endagsfestival, som också agerar avslutning för turnén Atticus Invasion. Turnén i fråga har ståtat med kvalitet som You Ate My Dog, Promise Divine, Indevotion och Enjoy The View. På Peppfest kompletteras uppställningen med än mer kvalitet. Paperplane, Intohimo och Heading Back Home, exempelvis.
Men vi tar det från början.
Stiger upp okristligt tidigt lördag morgon för att hinna med rätt tåg från Göteborg till Stockholm. Målsättningen är givetvis att sova någon extra timme under färden. Om det uppnås? Ha! Absolut inte. Naturligtvis placerar SJ:s fantastiska funktion för platsreservationer mig irriterande nära ett gäng högljudda barnfamiljer. Jag hade haft lättare för sådant, om de bara kunnat dämpa sig vid väl valda tillfällen. Och det hela borde egentligen falla på sin orimlighet. Jag menar, vilka normala ungar är kapabla att vara oförskämt pigga och adrenalinstinna en tidig lördagsmorgon? Absurt, är ordet.
Never mind the bollocks. Tåget dyker upp i Stockholm, jag möter upp en kamrat och vi sätter av mot Solna. För att skandera Malmö FF:s hejarramsor och bli nedslagna av AIK-fans, förstås. Nej, det får bli en annan dag. I någon avkrok av Solna äger dagen i ära en skivmässa rum. Sådant är alltid skoj.
Mycket kommers för min del blir det inte. Hittar Emmylou Harris-plattan "Cimarron" för en hundring och köper den. En present till farsan, som varit på jakt efter denna (överraskande svåråtkomliga skiva) i säkert tio år vid det här laget. Ibland, bara ibland, är jag en bra son.
Mer? Hittar "The river" av Bruce Springsteen på vinyl, plus en märklig Bob Dylan-platta vid namn "Don't think twice". Det får bli inköp. Den senare luktar raritet när jag fingrar på den vid skivbacken och funderar över att lägga slantar på den. Vid lite internetresearch ser jag att den betingar nästan exakt 333 kronor på amerikanska Amazon. Alltså 273 kronor mer än jag ger för den. Alltid något.
Dock - skivmässor är alltid skoj, men i dag är det inte på långa vägar någon huvudattraktion. Nej, vi ska förstås bege oss mot Haninge. Och vi kommer dit ganska lagom till när Stockholmskvartetten Arosen ska göra sin första spelning någonsin. Det låter förvånansvärt bra för att vara en livedebut. Lättsmält poppunk, men välkomponerad sådan. Sången överlag behöver de dock utveckla till nästa gång. Men ändlös respekt för att den ena gitarristen uppträder i brutet ben.
Lokalpatriotism följer, med Enjoy The View från skånska Osby. Det som är mindre bra är deras skamlösa crabcoreposer och att rensången haltar något betänkligt. Men utöver det röjer de grymt bra. Sjukt bra, till och med. "We're not the same" har vansinnigt mycket hitpotential, som få band på denna nivå kan tangera. Ser mer än gärna fler spelningar med denna kvintett.
Ser första låten med likaledes skånska Pharoes, men skiter i resten av spelningen. De imponerade inte alls som förband till Chemical Vocation i Malmö i vintras och låter inget vidare nu heller. I stället, paus för käk. Känns inte mer än rätt.
Däremot är brittiska Paperplane en överväldigande upplevelse. Total inlevelse är indietrions honnörsord och sångaren Jack Bennetts röst är inget mindre än fantastisk. Inför sista låten - "And in the end, I'll build a time machine" - springer You Ate My Dog-keyboardisten Max Faleij runt och informerar om att bästa låten kommer nu. Helt rätt. Bland det mest intensiva jag sett på scen på väldigt länge.
Härnäst följer det absolut finaste jag någonsin varit med om.
Låt oss ta hela historian från början.
När Sharkbait Tour II åkte runt landet i våras landade en spelning på Hemgården i Lund. Promise Divine medverkade och gjorde i nämnda stad en kort men helt suverän spelning. Men låten "76 days" saknades i setlistan. Tyvärr. Efter att de spelat kunde jag inte hålla mig från att gå fram till Andreas (sång), Johan (bas) och Mikael (gitarr), som stod vid merchbordet, och uttrycka min saknad efter låten.
De lovade att de absolut skulle spela den nästa gång jag befann mig i publiken.
Och den där nästa gången är alltså i kväll. Kvintetten inleder spelningen med "Me, in the study, with the revolver" - med ett nytt, dundertufft intro - och "Sucker punch poetry". Sedan berättar Andreas historian om när de spelade i Lund och fick, vad han kallar, feedback om att en låt saknades i setlistan.
"Den här låten heter '76 days' och går ut till Sebastian", säger Andreas och pekar på mig. Jag står med en näve i luften och vrålar av pur extas.
Låten spelas. Den låter helt obeskrivligt bra. Så fantastiskt jävla fantastisk att jag kan försöka i en evighet att orda om hur bra den är och ändå aldrig lyckas. Och att den "går ut" till mig gör upplevelsen så enorm att jag får en tjock klump i halsen och känner hur det rycker i tårkanalen. Dagens sanning.
"Det här är fan ta mig det finaste jag varit med om", säger jag till kamraten Jonathan med darrande röst efter att låten nått sitt slut.
Jag saknar ord för hur mycket jag uppskattar Promise Divines initiativ. På riktigt.
Jag har sett många spelningar i mina dagar. Bara i år har jag hunnit med att bevittna exakt 241 gig (förutsatt att förband och spelningar på festivaler räknas var för sig, så klart. Och ja, jag är nörd nog att föra statistik). Men aldrig, aldrig, aldrig har jag upplevt något större än det här. Bara att få se Promise Divine live är underbart. Det sker alltför sällan. Att de inkluderar min absoluta favoritlåt i setet, trots att de vanligtvis inte spelar den live, gör det hela ännu större. Och att den tillägnas mig - känslan går inte att klä i ord.
Om vi översätter det till gangstaspråk - I'd take a bullet for Promise Divine any day.
Setlistan de kör är följande;
Me, in the study, with the revolver
Sucker punch poetry
76 days
Nyskriven låt (som för övrigt är sjukt bra)
Postcards
A fairytale of goodbye
Storslaget.
Heading Back Home gör en akustisk spelning efter att Promise Divine stegat av scenen. Lite synd att de inte får göra en "riktig" spelning, men deras musik fungerar grymt bra även i det här formatet. Fast större delen av deras speltid går för min del åt till att uttrycka tacksamhet till de Promise Divine-medlemmar som står vid merchbordet. Varför? Go figure.
Indevotion har imponerat med sin relativt färska ep och står näst på agendan. Kvällen i ära är gitarristen Victor Olsson frånvarande, men ersätts med den äran av Adam Jonsson i You Ate My Dog. Med tanke på hur ungt bandet är kan jag inte annat än bli glatt överraskad över hur erfaret och självsäkert bandet låter. Röjet är konstant och låtarna är bra mycket tyngre live än i studioformat. På något vis känns det som att bandet är färdigutvecklat och har nått sin kvalitativa höjdpunkt. Men jag tror knappast det. Varning utfärdas - om det här gänget fortsätter att växa kommer det snart vara så monstruöst bra att det är direkt hälsovådligt.
Och så, setlistan, givetvis;
This is who we are
A bitter punk kind of symphony
Bring this city home
Until it's over
Go go go go go
Let it all begin
Ursprungligen skulle brittiska Summerlin ta platsen som näst sista band på spelschemat, men ställde in med en veckas varsel. På grund av "circumstances beyond our control". Klyschiga ursäkter, tjenare.
Struntsamma. Att Intohimo ersätter är minst lika pepp. Jag har gillat bandet sedan kort efter att de släppte "Failures, failures, failures and hope" år 2007, men aldrig fått chansen att se bandet live. Således, jag uppskattar Summerlins avhopp på sätt och vis. Att Jönköpingssnubbarna spelar förvånansvärt många låtar från nämnda platta gör det hela ännu bättre. Det är ett stort nöje att få uppleva favoriten "Dear Lisa (it's not dangerous to be scared but it's dangerous to live in fear)" i det levande formatet. Och det är också kul att stirra på trummisen Joakim Möllers snurrkonster med trumpinnarna.
Och så, vips, är det dags för kvällens final. You Ate My Dog. Först och främst vill jag citera vad jag själv skrev på Twitter kort efter att bandet giggat på Sticky Fingers i Göteborg för drygt två månader sedan;
"You Ate My Dog på scen är något som varje människa måste uppleva. Annars kan man omöjligt dö lycklig."
Sanning.
Få band klarar av att matcha den pepp som Haningesextetten utstrålar på scen. Ärligt, jag kommer inte på någon potentiell konkurrent. Det är knappast en slump att bandet headlinar en tillställning som heter Peppfest.
Jag har sett bandet två gånger tidigare, på Hemgården i Lund i samband med Sharkbait Tour II och på Sticky Fingers som nyss nämnt. Bägge spelningarna var helt briljanta och jag skulle utan tvekan ha delat ut minst åtta av tio betygspinnar i konsertrecensioner av dessa.
Ändå kommer ingendera upp i samma klass som det de presterar ikväll. Inte ens dessa två gigs sammanlagda awesomeness matchar det här. Då förstår ni, hoppas jag, hur sanslöst jävla bra bandet är i kväll.
Varenda medlem är på tårna precis hela tiden och redan några få låtar in i setet är killarna så genomsvettiga att vilken normal människa som helst hade kollapsat av vätskebrist. Men det sinkar inte bandet. Tvärtom tycks de snarare lägga i en ännu högre växel och prestera ännu mer. Det är inte mänskligt. Det är ta mig fasen övernaturligt.
Och att äntligen få höra dunderröjiga "Save the last bullet" live är storslaget. Men få saker och ting här i världen kan överträffa den totala urladdning som är outrot till "Hospital". Och när sångaren Jonathan Kärn vrålar igång inledande "Pretty lights" är man skrämd till lydnad. Direkt.
Setlistan är som följer;
Pretty lights
I guess that's karma's downside
Still lost
Caffeine and sleeping pills
Spin the bottle
Save the last bullet
Hospital
We burn like the phoenix
I övrigt - gitarristen Adam Jonsson är förmodligen världsmästare på gitarrsnurrningar. Ni vet, när gitarren ska spinna ett ospecificerat antal varv runt överkroppen. Och trummisen Jimmy Brunkvist måste tilldelas en enorm mängd respekt för att först omdefiniera begreppet "driv" med Promise Divine och sedan kunna göra samma sak med You Ate My Dog.
Mer? Att Peppfest är en lyckad tillställning borde ha framgått vid det här laget. Om inte, så säger jag det på ren svenska, svart på vitt:
Peppfest är bland det absolut tuffaste som arrangerats i konsertväg i år.
En repris nästa år borde inte vara en alltför vild tanke. Jag skulle absolut kunna leva med att banduppställningen är densamma. Men om den nu inte ska vara det, tycker jag att Aim For The Sunrise, Chemical Vocation, Jesaiah och Social Siberia hade varit rimliga adderingar. Och, förstås, ett Summerlin som inte ställer in.
Dessutom - under kvällen tappar jag hakan mer än en gång. Ett av tillfällena är när Jonathan i You Ate My Dog säger att "Det är många som är taggade på att du är här", och menar att det är tufft att ha en tidning på plats. Och likaledes när jag berömmer Daniel i samma band för en sjukt bra spelning. Hans svar lyder något i stil med "Tycker du det? Fan vad bra, för du är ju någon som vet sådant". Eh?
Jag kan lova att även om bandmedlemmar skulle tycka att det är häftigt att ha en person (utan uppdrag) från en tidning på plats, så är det inget gentemot hur sjukt lycklig jag är varje gång jag får se You Ate My Dog och Promise Divine live. Det kan jag ta gift på.
Och ännu en gång - Promise Divine. "76 days". Kärlek.
lördag 29 oktober 2011
Snirklig inledning till den störste
Bob Dylan är bäst. Så är det bara.
Håller du inte med? Då är du dum i huvudet. Faktiskt.
Till poängen - på torsdag spelar snubben på Malmö Arena. Givetvis kommer jag åka de trettio milen hemåt för att kunna se honom en gång till. Förra gången var på samma ställe i mars 2009. Då var han bra. Riktigt bra, till och med. Han spelade en cool, oväntad setlista - precis som han brukar - och framför allt formligen spratt han av energi. Ofta ryckte det i honom som en liten tioårig pojke. När han leverade "Tweedle dee & tweedle dum" från en stol kunde han inte sitta stilla en sekund.
Och naturligtvis var det inte många som kände igen en enda låt. De som folk i allmänhet har koll på - "Like a rolling stone", "All along the watchtower", "Blowin' in the wind" med flera - var så klart omarrangerade deluxe. Den sistnämnda, exempelvis, till en cool storbandsjazzversion. Obetalbart. Bob gör som han vill - han rökte upp cirka ett paket cigarretter under spelningen också - och det är därför han regerar. Därför, plus att han skrivit vansinnigt mycket bäst musik.
Bjussar helt sonika på setlistan han körde den kvällen.
Maggie's farm
The man in me
Watching the river flow
When the deal goes down
High water (for Charley Patton)
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Ballad of Hollis Brown
Just like a woman
Tweedle dee & tweedle dum
Beyond the horizon
Summer days
The lonesome death of Hattie Carroll
Highway 61 revisited
Like a rolling stone
All along the watchtower
Spirit on the water
Blowin' in the wind
Och så, till poängen med det här inlägget. Nämligen att lista ett gäng av Bob Dylans låtar, som kanske inte är de mest omtalade han har gjort men som är starka favoriter hos mig. Vissa av dessa är i och för sig hyfsat välkända, men strunt samma. Favoriter, oavsett vilket.
Ingen rangordning. Ingen kronologi. Enbart strikt alfabetisk ordning. Enklast så.
Ain't talkin' (Modern times, 2006)
Mörk, suggestiv niominutare med oslagbar jazzfeeling. Fantastisk avslutning på en fantastisk platta.
As I went out one morning (John Wesley Harding, 1967)
En av de bästa texter Dylan någonsin skrivit. Woven Hand inledde en spelning i Lund med en cover på låten en gång. Det var faktiskt först då jag insåg hur bra låten är. Men förstås är originalversionen oslagbar.
Beyond the horizon (Modern times, 2006)
Tillbakalutad softjazz. Sydsvenskans recensent Håkan Engström benämnde den som tekoppsjazz i recensionen av Malmöspelningen 2009. Det är en ganska spot on beskrivning.
Blind Willie McTell (The bootleg series volumes 1-3, 1991, inspelad i samband med Infidels, 1983)
Har ingen aning om varför låten inte hamnade på "Infidels", då den spelades in i samband med dess session. Strunt samma. Den fick se dagens ljus åtta år senare. Vackert så. Världen hade varit ett mycket sämre ställe om den inte kommit ut. Dylan själv har sagt att han aldrig gjorde klart låten. Spela roll - den är enastående bra ändå.
Changing of the guards (Street legal, 1978)
Utan tvekan har den här en av de mest catchiga sångmelodier som Dylan någonsin skrivit. En rak rockdänga som utan större variation är precis hur smittande som helst i samtliga av sina sju minuter.
Day of the locusts (New morning, 1970)
En cool refrängmelodi i harmoni med ett vildvuxet pianokomp. Bäst på "New morning".
Desolation row (Highway 61 revisited, 1965)
"Highway 61 revisited" - en av musikhistoriens fem bästa plattor - avslutas med en elva minuter lång låt vars komp enbart består av två akustiska gitarrer och ett munspel, som håller sig längs samma tempo och stil rakt i genom. Med en oslagbar text blir det så fantastiskt som något kan bli.
Disease of conceit (Oh mercy, 1989)
"Oh mercy" är en av Dylans fem bästa plattor. Att välja ut höjdpunkter är lönlöst - samtliga tio spår kvalificerar sig. Men ändå måste jag vurma lite extra för "Disease of conceit". Mycket mer än ett piano, Dylans röst och tung atmosfär hörs inte. Mindre är mer!
Girl from the north country (The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
Den här har du kanske hört. Det är förmodligen den mest kända av de listade låtarna. En fin ballad som visar upp precis hur bra Dylan är även när han sitter ensam med akustisk gitarr och munspel. Den spelades in på nytt till "Nashville skyline", som duett med Johnny Cash. Say no more.
Heart of mine (Shot of love, 1981)
Produktionen på "Shot of love" lämnar en del att önska. Men för det är "Heart of mine" ändå en av Dylans starkaste låtar. De fina melodierna är obetalbara.
Honest with me (Love and theft, 2001)
Det coola slideriffet borgar för en svängig rocklåt. Det stämmer - Dylan är oslagbar även i den här grenen.
If you ever go to Houston (Together through life, 2009)
Starkaste kortet på senaste skivan (om vi räknar bort julplattan "Christmas in the heart") är den här tillbakalutade historien, där dragspel spelar en viktig roll. Bob kan konsten att få vilket instrument som helst att låta obeskrivligt bra.
Isis (Desire, 1976)
Något av en medianlåt för "Desire"-plattan. Texten berättar någon slags Indiana Jones-historia. Dessutom visar den hur bra en fiol kan vara om den används rätt.
Love sick (Time out of mind, 1997)
Sparsmakad, så sparsmakad. Less is more, som de säger. Återigen. Sällan har det bevisats bättre än i "Love sick".
Man in the long black coat (Oh mercy, 1989)
När jag gick på Malmö Högskola skrev jag en gång en uppsats om den här låten. Så bra är den. En av de mörkaste, mest atmosfäriska låtarna som Dylan någonsin har gjort. Ekonomisk instrumentering med oslagbar stämning. Och ovanpå allt detta - en text som berättar en vansinnigt spännande historia om en mystisk man.
Mississippi (Love and theft, 2001)
Melodin i bryggan som återkommer då och då i låten ger mig gåshud. Får jag någonsin höra det här live kommer jag att gråta. Var så säker.
One more cup of coffee (valley below) (Desire, 1976)
Att Emmylou Harris gästsjunger gör en stor del av låten. Hennes röst är så vansinnigt underbar. Westernkänslan i låten är grym. Känns som en hymn om en snubbe som driver runt bland öknarna utan att ha en aning om vart han ska.
Queen Jane approximately (Highway 61 revisited)
En av de mer bitterljuva, småpoppiga låtarna på "Highway 61 revisited". Refrängen är förmodligen catchigast på plattan. Det behöver inte vara något negativt. Helvete, det är inget negativt.
Tonight I'll be staying here with you (Nashville skyline, 1969)
En ganska enkel, tillbakalutad låt med countrykänsla. Bäst på "Nashville skyline".
With god on our side (The times they are a-changin', 1964)
Ännu en låt som visar att folks fördomar om Dylans folkmusikperiod är rätt så idiotiska. Hade jag fått bestämma hade "With god on our side" avslutat varenda spelning som snubben gör.
Håller du inte med? Då är du dum i huvudet. Faktiskt.
Till poängen - på torsdag spelar snubben på Malmö Arena. Givetvis kommer jag åka de trettio milen hemåt för att kunna se honom en gång till. Förra gången var på samma ställe i mars 2009. Då var han bra. Riktigt bra, till och med. Han spelade en cool, oväntad setlista - precis som han brukar - och framför allt formligen spratt han av energi. Ofta ryckte det i honom som en liten tioårig pojke. När han leverade "Tweedle dee & tweedle dum" från en stol kunde han inte sitta stilla en sekund.
Och naturligtvis var det inte många som kände igen en enda låt. De som folk i allmänhet har koll på - "Like a rolling stone", "All along the watchtower", "Blowin' in the wind" med flera - var så klart omarrangerade deluxe. Den sistnämnda, exempelvis, till en cool storbandsjazzversion. Obetalbart. Bob gör som han vill - han rökte upp cirka ett paket cigarretter under spelningen också - och det är därför han regerar. Därför, plus att han skrivit vansinnigt mycket bäst musik.
Bjussar helt sonika på setlistan han körde den kvällen.
Maggie's farm
The man in me
Watching the river flow
When the deal goes down
High water (for Charley Patton)
Stuck inside of mobile with the Memphis blues again
Ballad of Hollis Brown
Just like a woman
Tweedle dee & tweedle dum
Beyond the horizon
Summer days
The lonesome death of Hattie Carroll
Highway 61 revisited
Like a rolling stone
All along the watchtower
Spirit on the water
Blowin' in the wind
Och så, till poängen med det här inlägget. Nämligen att lista ett gäng av Bob Dylans låtar, som kanske inte är de mest omtalade han har gjort men som är starka favoriter hos mig. Vissa av dessa är i och för sig hyfsat välkända, men strunt samma. Favoriter, oavsett vilket.
Ingen rangordning. Ingen kronologi. Enbart strikt alfabetisk ordning. Enklast så.
Ain't talkin' (Modern times, 2006)
Mörk, suggestiv niominutare med oslagbar jazzfeeling. Fantastisk avslutning på en fantastisk platta.
As I went out one morning (John Wesley Harding, 1967)
En av de bästa texter Dylan någonsin skrivit. Woven Hand inledde en spelning i Lund med en cover på låten en gång. Det var faktiskt först då jag insåg hur bra låten är. Men förstås är originalversionen oslagbar.
Beyond the horizon (Modern times, 2006)
Tillbakalutad softjazz. Sydsvenskans recensent Håkan Engström benämnde den som tekoppsjazz i recensionen av Malmöspelningen 2009. Det är en ganska spot on beskrivning.
Blind Willie McTell (The bootleg series volumes 1-3, 1991, inspelad i samband med Infidels, 1983)
Har ingen aning om varför låten inte hamnade på "Infidels", då den spelades in i samband med dess session. Strunt samma. Den fick se dagens ljus åtta år senare. Vackert så. Världen hade varit ett mycket sämre ställe om den inte kommit ut. Dylan själv har sagt att han aldrig gjorde klart låten. Spela roll - den är enastående bra ändå.
Changing of the guards (Street legal, 1978)
Utan tvekan har den här en av de mest catchiga sångmelodier som Dylan någonsin skrivit. En rak rockdänga som utan större variation är precis hur smittande som helst i samtliga av sina sju minuter.
Day of the locusts (New morning, 1970)
En cool refrängmelodi i harmoni med ett vildvuxet pianokomp. Bäst på "New morning".
Desolation row (Highway 61 revisited, 1965)
"Highway 61 revisited" - en av musikhistoriens fem bästa plattor - avslutas med en elva minuter lång låt vars komp enbart består av två akustiska gitarrer och ett munspel, som håller sig längs samma tempo och stil rakt i genom. Med en oslagbar text blir det så fantastiskt som något kan bli.
Disease of conceit (Oh mercy, 1989)
"Oh mercy" är en av Dylans fem bästa plattor. Att välja ut höjdpunkter är lönlöst - samtliga tio spår kvalificerar sig. Men ändå måste jag vurma lite extra för "Disease of conceit". Mycket mer än ett piano, Dylans röst och tung atmosfär hörs inte. Mindre är mer!
Girl from the north country (The freewheelin' Bob Dylan, 1963)
Den här har du kanske hört. Det är förmodligen den mest kända av de listade låtarna. En fin ballad som visar upp precis hur bra Dylan är även när han sitter ensam med akustisk gitarr och munspel. Den spelades in på nytt till "Nashville skyline", som duett med Johnny Cash. Say no more.
Heart of mine (Shot of love, 1981)
Produktionen på "Shot of love" lämnar en del att önska. Men för det är "Heart of mine" ändå en av Dylans starkaste låtar. De fina melodierna är obetalbara.
Honest with me (Love and theft, 2001)
Det coola slideriffet borgar för en svängig rocklåt. Det stämmer - Dylan är oslagbar även i den här grenen.
If you ever go to Houston (Together through life, 2009)
Starkaste kortet på senaste skivan (om vi räknar bort julplattan "Christmas in the heart") är den här tillbakalutade historien, där dragspel spelar en viktig roll. Bob kan konsten att få vilket instrument som helst att låta obeskrivligt bra.
Isis (Desire, 1976)
Något av en medianlåt för "Desire"-plattan. Texten berättar någon slags Indiana Jones-historia. Dessutom visar den hur bra en fiol kan vara om den används rätt.
Love sick (Time out of mind, 1997)
Sparsmakad, så sparsmakad. Less is more, som de säger. Återigen. Sällan har det bevisats bättre än i "Love sick".
Man in the long black coat (Oh mercy, 1989)
När jag gick på Malmö Högskola skrev jag en gång en uppsats om den här låten. Så bra är den. En av de mörkaste, mest atmosfäriska låtarna som Dylan någonsin har gjort. Ekonomisk instrumentering med oslagbar stämning. Och ovanpå allt detta - en text som berättar en vansinnigt spännande historia om en mystisk man.
Mississippi (Love and theft, 2001)
Melodin i bryggan som återkommer då och då i låten ger mig gåshud. Får jag någonsin höra det här live kommer jag att gråta. Var så säker.
One more cup of coffee (valley below) (Desire, 1976)
Att Emmylou Harris gästsjunger gör en stor del av låten. Hennes röst är så vansinnigt underbar. Westernkänslan i låten är grym. Känns som en hymn om en snubbe som driver runt bland öknarna utan att ha en aning om vart han ska.
Queen Jane approximately (Highway 61 revisited)
En av de mer bitterljuva, småpoppiga låtarna på "Highway 61 revisited". Refrängen är förmodligen catchigast på plattan. Det behöver inte vara något negativt. Helvete, det är inget negativt.
Tonight I'll be staying here with you (Nashville skyline, 1969)
En ganska enkel, tillbakalutad låt med countrykänsla. Bäst på "Nashville skyline".
With god on our side (The times they are a-changin', 1964)
Ännu en låt som visar att folks fördomar om Dylans folkmusikperiod är rätt så idiotiska. Hade jag fått bestämma hade "With god on our side" avslutat varenda spelning som snubben gör.
onsdag 26 oktober 2011
Kvällsnöje
I stället för att göra det jag borde ha gjort (det vill säga skoluppgiften som ska in i morgon bitti) har jag i kväll roat mig med att kolla Rolling Stones lista över de femhunda bästa plattorna någonsin. Givetvis var jag tvungen att räkna hur många av de listade som jag har hört. Och givetvis måste jag lista dessa i det här inlägget.
Femtiofem kom jag upp i. Har säkert hör fler. Vid en sådan här avstämning är tankevurpor frekvent förekommande.
Men i alla fall.
Jag kan med säkerhet säga att minst tre fjärdedelar av de nedan listade är någonstans mellan rekommendabla och sjukt jävla asbra på kvalitetsstegen.
Def Leppard - Hysteria (472)
Bob Dylan - Love and theft (467)
The Beatles - With The Beatles (420)
Bob Dylan - Time out of mind (408)
Red Hot Chili Peppers - Californication (399)
Creedence Clearwater Revival - Willie and the poor boys (392)
The Beatles - A hard day's night (388)
Johnny Cash - American recordings (364)
Depeche Mode - Violator (342)
Black Flag - Damaged (340)
The Beatles - Help! (332)
Tom Petty and the Heartbreakers - Tom Petty and the Heartbreakers (313)
Nirvana - MTV Unplugged (311)
Eminem - The Marshall Matters LP (302)
Bob Dylan - John Wesley Harding (301)
Creedence Clearwater Revival - Cosmo's factory (265)
Metallica - Metallica (252)
The Who - My generation (236)
Bruce Springsteen - Nebraska (225)
My Bloody Valentine - Loveless (219)
Pearl Jam - Ten (207)
Nine Inch Nails - The downward spiral (200)
AC/DC - Highway to hell (199)
Green Day - Dookie (193)
Bob Dylan - Desire (174)
Metallica - Master of puppets (167)
Radiohead - OK computer (162)
Joy Division - Closer (157)
Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town (151)
Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan (97)
Creedence Clearwater Revival - Green river (95)
Johnny Cash - At Folsom Prison (88)
The Beatles - Let it be (86)
Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. (85)
The Clash - The Clash (77)
Led Zeppelin - II (75)
AC/DC - Back in black (73)
Led Zeppelin - IV (66)
Guns N' Roses - Appetite for destruction (61)
The Beatles - Meet The Beatles (59)
John Coltrane - A love supreme (47)
Sex Pistols - Never mind the bollocks (41)
The Beatles - Please please me (39)
Ramones - Ramones (33)
Led Zeppelin - Led Zeppelin (29)
U2 - Achtung baby (26)
Bruce Springsteen - Born to run (18)
Bob Dylan - Blood on the tracks (16)
The Beatles - Abbey road (14)
Miles Davis - Kind of blue (12)
Bob Dylan - Blonde on blonde (9)
The Clash - London calling (8)
The Beatles - Rubber soul (5)
Bob Dylan - Highway 61 revisited (4)
The Beatles - Sgt Peppers lonely hearts club band (1)
(Siffrorna inom parentes anger deras placering på Rolling Stones lista, om du inte redan klurat ut det).
Femtiofem kom jag upp i. Har säkert hör fler. Vid en sådan här avstämning är tankevurpor frekvent förekommande.
Men i alla fall.
Jag kan med säkerhet säga att minst tre fjärdedelar av de nedan listade är någonstans mellan rekommendabla och sjukt jävla asbra på kvalitetsstegen.
Def Leppard - Hysteria (472)
Bob Dylan - Love and theft (467)
The Beatles - With The Beatles (420)
Bob Dylan - Time out of mind (408)
Red Hot Chili Peppers - Californication (399)
Creedence Clearwater Revival - Willie and the poor boys (392)
The Beatles - A hard day's night (388)
Johnny Cash - American recordings (364)
Depeche Mode - Violator (342)
Black Flag - Damaged (340)
The Beatles - Help! (332)
Tom Petty and the Heartbreakers - Tom Petty and the Heartbreakers (313)
Nirvana - MTV Unplugged (311)
Eminem - The Marshall Matters LP (302)
Bob Dylan - John Wesley Harding (301)
Creedence Clearwater Revival - Cosmo's factory (265)
Metallica - Metallica (252)
The Who - My generation (236)
Bruce Springsteen - Nebraska (225)
My Bloody Valentine - Loveless (219)
Pearl Jam - Ten (207)
Nine Inch Nails - The downward spiral (200)
AC/DC - Highway to hell (199)
Green Day - Dookie (193)
Bob Dylan - Desire (174)
Metallica - Master of puppets (167)
Radiohead - OK computer (162)
Joy Division - Closer (157)
Bruce Springsteen - Darkness on the edge of town (151)
Bob Dylan - The freewheelin' Bob Dylan (97)
Creedence Clearwater Revival - Green river (95)
Johnny Cash - At Folsom Prison (88)
The Beatles - Let it be (86)
Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. (85)
The Clash - The Clash (77)
Led Zeppelin - II (75)
AC/DC - Back in black (73)
Led Zeppelin - IV (66)
Guns N' Roses - Appetite for destruction (61)
The Beatles - Meet The Beatles (59)
John Coltrane - A love supreme (47)
Sex Pistols - Never mind the bollocks (41)
The Beatles - Please please me (39)
Ramones - Ramones (33)
Led Zeppelin - Led Zeppelin (29)
U2 - Achtung baby (26)
Bruce Springsteen - Born to run (18)
Bob Dylan - Blood on the tracks (16)
The Beatles - Abbey road (14)
Miles Davis - Kind of blue (12)
Bob Dylan - Blonde on blonde (9)
The Clash - London calling (8)
The Beatles - Rubber soul (5)
Bob Dylan - Highway 61 revisited (4)
The Beatles - Sgt Peppers lonely hearts club band (1)
(Siffrorna inom parentes anger deras placering på Rolling Stones lista, om du inte redan klurat ut det).
Oktober månads skivskörd
Here we go again.
Kommentar? Tja. Större delen av listan är riktigt bra plattor strax under steget till att bli sjukt jävla bra. Kvaliteten mattas av en aning mot slutet, men det är likväl kvalitet rakt igenom.
Inga utförliga beskrivningar av varje platta den här gången. Varför? Jag orkar inte skriva just nu. Stäm mig.
1. Siamese Fighting Fish - We are the sound
2. Threat Signal - Threat Signal
3. As You Drown - Rat king
4. Vallenfyre - A fragile king
5. Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
6. New Found Glory - Radiosurgery
7. Nitrodive - Survival of the fittest
8. Five Finger Death Punch - American capitalist
9. Alesana - A place where the sun is silent
10. Skeletonwitch - Forever abomination
Kommentar? Tja. Större delen av listan är riktigt bra plattor strax under steget till att bli sjukt jävla bra. Kvaliteten mattas av en aning mot slutet, men det är likväl kvalitet rakt igenom.
Inga utförliga beskrivningar av varje platta den här gången. Varför? Jag orkar inte skriva just nu. Stäm mig.
1. Siamese Fighting Fish - We are the sound
2. Threat Signal - Threat Signal
3. As You Drown - Rat king
4. Vallenfyre - A fragile king
5. Bob Malmström - Tala svenska eller dö!
6. New Found Glory - Radiosurgery
7. Nitrodive - Survival of the fittest
8. Five Finger Death Punch - American capitalist
9. Alesana - A place where the sun is silent
10. Skeletonwitch - Forever abomination
lördag 22 oktober 2011
En dag att minnas
Förlåt mig för min usla ordvits i rubriken. Såg nämligen A Day To Remember igår (äntligen!). Och det var sannerligen något att minnas.
Men låt oss ta det från början.
Tar mig till Brewhouse strax innan klockan två på eftermiddagen. Har en intervju med förbandet Living With Lions inbokad. Sätter mig med Chase Brenneman (gitarr, sång) och en bakfull, förkyld Stuart Ross (sång). Sjukt trevliga snubbar.
Återvänder sedan lagom till insläppet klockan halv sju. Beskådar en vansinneskö. Och det regnar. Misär. För jag blir livrädd för att inte hinna in till när Living With Lions öppnar kvällen. De ska börja spela redan klockan sju. Och när de börjar spela de första tonerna i "Pieces" står jag fortfarande i kö för att hänga in jackan i garderoben.
Hinner in lagom till när Stuart börjar sjunga, dock. Och, satan, vilken spelning de gör. Det bidrar förstås att de är poppunkens just nu allra skickligaste låtskrivare (senaste plattan, "Holy shit", är tveklöst årets bästa skiva). Att de sedan agerar sjukt peppat och röjer så att svetten rinner i floder redan i låt två - "Regret song" - gör också sitt. Synd att publiken mest står och ser förvirrad ut när de lirar. För i helvete, kids!
Setlista:
Pieces
Regret song
A bottle of charades
In your light
She's a hack
Maple drive is still alive
My dilemma
Honesty, honestly
Sedan är det dags för The Ghost Inside. Det av kvällens band som jag har minst koll på. Spelningen förvandlar dem genast till ett nytt favoritband, dock. Tokröj.
Setlista:
Unspoken
Greater distance
Overlooked
Chrono
Destined
Faith or forgiveness
Between the lines
August Burns Red, då. Gammalt favoritband (typ). Det av kvällens band jag lyssnat längst på. Må så vara att senast plattan "Leveler" inte riktigt är i samma klass som "Messengers" och framför allt "Constellations". Det är sjukt pepp att se dem ändå. Inledande "Composure" är mer av en avslutningslåt, men i låt två - "Empire" - ordnas allting upp och i "White washed" kan vi genast tala om en explosion. Undrar varför takljuset tänds och släcks under låten, dock.
Trummisen Matt Greiners sinnessjuka pukhamrande i "Meddler" är i en klass för sig. Av de nya låtarna saknar jag "Salt & light" något fruktansvärt.
Setlista:
Composure
Empire
White washed
Internal cannon
Marianas trench
Meddler
Cutting the ties
Poor millionaire
Back burner
Ger mig sedan ut för att ta en cigarett. Möter Stuart Ross i rökrutan. Hans bakfylla har ordnat upp sig och han verkar på aningen bättre humör nu än under intervjun. Vi småpratar lite. Han visar bilder han tog på A Day To Remembers spelning igår, när sångaren Jeremy McKinnon ger sig ut på att crowdsurfa (typ) i en plastboll, en sådan som Bart Simpson hade i ett avsnitt.
Men det får vi inte se ikväll, tyvärr.
Spela roll. Spelningen är svinbra ändå. Framför allt gillar jag basisten Joshua Woodward, som är ett stort Nalle Puh-leende under hela gigget.
Man kan förstås ha sina invändningar gällande setlistan. Jag saknar "Fast forward to 2012", annars ska jag inte klaga. Får höra favoriter som "2nd sucks", "I'm made of wax Larry, what are you made of?" och "A shot in the dark". Inte att förglömma - den helt fantastiska "If it means a lot to you", som serveras som första extranummer. Storslaget!
Och så, "All signs point to Lauderdale". Gudars skymning vilken låt det är. "I hate this town, it's so washed up"... speglar exakt de känslorna jag haft för min hemhåla Svedala under alla år. Tack gode gud för att jag fått privilegiet att bosätta mig i Göteborg nu och slippa alla inavlade Sverigedemokratrövhål som förtjänar att för evigt brinna som utgör nittionio procent av Svedalas befolkning.
Sidospår. Förlåt.
Noterbart är att det här är första gången A Day To Remember gör en headlinespelning i Sverige. De bör vara nöjda med resultatet.
Setlista:
Sticks & bricks
The danger in starting a fire
A shot in the dark
You be tails, I'll be sonic
My life for hire
All I want
I'm made of wax Larry, what are you made of?
All signs point to Lauderdale
Mr highway's thinking about the end
This is the house that doubt built
2nd sucks
Why walk on water when you got boats
Monument
Homesick
Have faith in me
You should have killed me when you hade the chance
The plot to bomb the panhandle
If it means a lot to you
The downfall of us all
Men låt oss ta det från början.
Tar mig till Brewhouse strax innan klockan två på eftermiddagen. Har en intervju med förbandet Living With Lions inbokad. Sätter mig med Chase Brenneman (gitarr, sång) och en bakfull, förkyld Stuart Ross (sång). Sjukt trevliga snubbar.
Återvänder sedan lagom till insläppet klockan halv sju. Beskådar en vansinneskö. Och det regnar. Misär. För jag blir livrädd för att inte hinna in till när Living With Lions öppnar kvällen. De ska börja spela redan klockan sju. Och när de börjar spela de första tonerna i "Pieces" står jag fortfarande i kö för att hänga in jackan i garderoben.
Hinner in lagom till när Stuart börjar sjunga, dock. Och, satan, vilken spelning de gör. Det bidrar förstås att de är poppunkens just nu allra skickligaste låtskrivare (senaste plattan, "Holy shit", är tveklöst årets bästa skiva). Att de sedan agerar sjukt peppat och röjer så att svetten rinner i floder redan i låt två - "Regret song" - gör också sitt. Synd att publiken mest står och ser förvirrad ut när de lirar. För i helvete, kids!
Setlista:
Pieces
Regret song
A bottle of charades
In your light
She's a hack
Maple drive is still alive
My dilemma
Honesty, honestly
Sedan är det dags för The Ghost Inside. Det av kvällens band som jag har minst koll på. Spelningen förvandlar dem genast till ett nytt favoritband, dock. Tokröj.
Setlista:
Unspoken
Greater distance
Overlooked
Chrono
Destined
Faith or forgiveness
Between the lines
August Burns Red, då. Gammalt favoritband (typ). Det av kvällens band jag lyssnat längst på. Må så vara att senast plattan "Leveler" inte riktigt är i samma klass som "Messengers" och framför allt "Constellations". Det är sjukt pepp att se dem ändå. Inledande "Composure" är mer av en avslutningslåt, men i låt två - "Empire" - ordnas allting upp och i "White washed" kan vi genast tala om en explosion. Undrar varför takljuset tänds och släcks under låten, dock.
Trummisen Matt Greiners sinnessjuka pukhamrande i "Meddler" är i en klass för sig. Av de nya låtarna saknar jag "Salt & light" något fruktansvärt.
Setlista:
Composure
Empire
White washed
Internal cannon
Marianas trench
Meddler
Cutting the ties
Poor millionaire
Back burner
Ger mig sedan ut för att ta en cigarett. Möter Stuart Ross i rökrutan. Hans bakfylla har ordnat upp sig och han verkar på aningen bättre humör nu än under intervjun. Vi småpratar lite. Han visar bilder han tog på A Day To Remembers spelning igår, när sångaren Jeremy McKinnon ger sig ut på att crowdsurfa (typ) i en plastboll, en sådan som Bart Simpson hade i ett avsnitt.
Men det får vi inte se ikväll, tyvärr.
Spela roll. Spelningen är svinbra ändå. Framför allt gillar jag basisten Joshua Woodward, som är ett stort Nalle Puh-leende under hela gigget.
Man kan förstås ha sina invändningar gällande setlistan. Jag saknar "Fast forward to 2012", annars ska jag inte klaga. Får höra favoriter som "2nd sucks", "I'm made of wax Larry, what are you made of?" och "A shot in the dark". Inte att förglömma - den helt fantastiska "If it means a lot to you", som serveras som första extranummer. Storslaget!
Och så, "All signs point to Lauderdale". Gudars skymning vilken låt det är. "I hate this town, it's so washed up"... speglar exakt de känslorna jag haft för min hemhåla Svedala under alla år. Tack gode gud för att jag fått privilegiet att bosätta mig i Göteborg nu och slippa alla inavlade Sverigedemokratrövhål som förtjänar att för evigt brinna som utgör nittionio procent av Svedalas befolkning.
Sidospår. Förlåt.
Noterbart är att det här är första gången A Day To Remember gör en headlinespelning i Sverige. De bör vara nöjda med resultatet.
Setlista:
Sticks & bricks
The danger in starting a fire
A shot in the dark
You be tails, I'll be sonic
My life for hire
All I want
I'm made of wax Larry, what are you made of?
All signs point to Lauderdale
Mr highway's thinking about the end
This is the house that doubt built
2nd sucks
Why walk on water when you got boats
Monument
Homesick
Have faith in me
You should have killed me when you hade the chance
The plot to bomb the panhandle
If it means a lot to you
The downfall of us all
torsdag 20 oktober 2011
I förbifarten
Det här kan vara världens bästa musikvideo.
Bandet har för övrigt gjort årets bästa platta. Hej och hå.
Bandet har för övrigt gjort årets bästa platta. Hej och hå.
onsdag 19 oktober 2011
2007 revisited
Och med det menar jag inte huvudsakligen skivåret 2007.
Utan att jag återvänt till att vara den osnutne snorunge jag var när det stod 2007 i kalendern. Gällande musiksmaken, alltså.
En period under det året, mot slutet av vårterminen (jag gick i nian då), var det helt otänkbart för mig att gå till skolan om jag inte fick se klippet där Dissection lirade "Where dead angels lie" på sin återkomstspelning 2004 först. Just då var smärtan över att aldrig ha få sett bandet live nästan fatal. Sedan lugnade den sig under några år. Nu börjar den så sakta komma tillbaka.
Ett tag ansåg jag att musik skulle byggas på blod, eld och död, ungefär. (Hej vilken fyndig referens! Not). Det var mycket black metal som gällde. De redan nämnda Dissection, förstås. Men även Nifelheim, Watain, Mayhem, Bathory, Gorgoroth med mera. Flera av dessa börjar på allvar snitsla sig i mitt medvetande igen.
Det bör tilläggas att jag där och då inte funnit den dunkla atmosfären hos Funeral Mist och Ofermod (kanske inte så konstigt, de sistnämnda hade inte ens släppt "Tiamtü" då). Nu är det annorlunda. I går kväll dundrade de två banden på högsta volym, samtidigt som jag började läsa "In cold blood" av Truman Capote och det värsta ovädret sedan jag flyttade till Göteborg slog mot rutan. Kusligt. Storslaget. Mäktigt.
Mer? Doom! Candlemass-alstret "King of the grey islands" snurrade flitigt under den här textens huvudtid. I går gick jag i genom plattan för första gången på ett antal år. Gudars, vilken musik. Och även annat av Candlemass stod högt i kurs. Reverend Bizarre och Electric Wizard också. Att återvända till dessa två har jag ännu inte hunnit göra. Men ämnar göra det snart.
Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden till sextonåringen som bar mitt namn under 2007 hade jag först slagit honom på käften för att han aldrig fick ligga med den där snygga tjejen i parallellklassen. Sedan hade jag sagt åt honom att helt slopa idén om långt hår. Och sist - att för i hela helvetet hålla hårt i de musikaliska upptäckterna.
"Du kommer vilja återvända till dem en dag", hade jag konstaterat och spänt ögonen i honom.
Så enkelt är det.
Utan att jag återvänt till att vara den osnutne snorunge jag var när det stod 2007 i kalendern. Gällande musiksmaken, alltså.
En period under det året, mot slutet av vårterminen (jag gick i nian då), var det helt otänkbart för mig att gå till skolan om jag inte fick se klippet där Dissection lirade "Where dead angels lie" på sin återkomstspelning 2004 först. Just då var smärtan över att aldrig ha få sett bandet live nästan fatal. Sedan lugnade den sig under några år. Nu börjar den så sakta komma tillbaka.
Ett tag ansåg jag att musik skulle byggas på blod, eld och död, ungefär. (Hej vilken fyndig referens! Not). Det var mycket black metal som gällde. De redan nämnda Dissection, förstås. Men även Nifelheim, Watain, Mayhem, Bathory, Gorgoroth med mera. Flera av dessa börjar på allvar snitsla sig i mitt medvetande igen.
Det bör tilläggas att jag där och då inte funnit den dunkla atmosfären hos Funeral Mist och Ofermod (kanske inte så konstigt, de sistnämnda hade inte ens släppt "Tiamtü" då). Nu är det annorlunda. I går kväll dundrade de två banden på högsta volym, samtidigt som jag började läsa "In cold blood" av Truman Capote och det värsta ovädret sedan jag flyttade till Göteborg slog mot rutan. Kusligt. Storslaget. Mäktigt.
Mer? Doom! Candlemass-alstret "King of the grey islands" snurrade flitigt under den här textens huvudtid. I går gick jag i genom plattan för första gången på ett antal år. Gudars, vilken musik. Och även annat av Candlemass stod högt i kurs. Reverend Bizarre och Electric Wizard också. Att återvända till dessa två har jag ännu inte hunnit göra. Men ämnar göra det snart.
Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden till sextonåringen som bar mitt namn under 2007 hade jag först slagit honom på käften för att han aldrig fick ligga med den där snygga tjejen i parallellklassen. Sedan hade jag sagt åt honom att helt slopa idén om långt hår. Och sist - att för i hela helvetet hålla hårt i de musikaliska upptäckterna.
"Du kommer vilja återvända till dem en dag", hade jag konstaterat och spänt ögonen i honom.
Så enkelt är det.
söndag 9 oktober 2011
Den mörkaste tiden är här
Det var åtminstone vad jag trodde i fredags, när jag gick vilse i Mölndal. Det var mörkt. Så jävla mörkt.
Så här ligger det till: det är fredag. Klockan är runt halv sju på kvällen. Jag är på så gott humör att det faktiskt är äckligt. Har mina skäl - tog äntligen körkort tidigare under dagen och ska snart få se självaste Zombiekrig in action.
Sätter mig på spårvagnen. Ska ta mig vidare mot Mölndal. För Zombiekrig ska tillsammans med de unga förmågorna Refusal Of Faith (vem?) och Dislocated (vem?) spela på Krokslättsgården. Kommer ombord på fyrans spårvagn något senare. En snorpackad alkis, stor som fem hus, dunsar ner bredvid mig. Lutar sig över mig ett antal gånger. Håller på att slockna. Mitt övermod slocknar lite. Det känns inte trevligt alls. Hoppar av spårvagnen på nästa hållplats och väntar en kvart på nästa. Skitsamma att jag blir lite sen. Bättre det än att bli tillplattad av en gråhårig grizzlybjörn.
Hoppar av i Mölndal. Går vilse. Yes, så dum är jag. Knackar in fel adress i mobilens gps och hamnar därför helt åt helvete fel. Hittar till slut. Missar Dislocated och halva Refusal Of Faith. Spelar ingen roll. För något senare får jag se Zombiekrig. Äntligen! Bandet som gjorde förra årets överlägset bästa platta ("Undantagstillstånd") röjer, manglar, äger och krossar. De härskar över allt och alla.
Det är thrash. Det är punk. Det är ta mig fan helt jävla briljant. Läs en recension här.
Setlista:
Dö för fan
Den mörkaste tiden är här
Opium
Döden
Du måste ner
Vad du än säger
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd
Det tar slut strax efter nio på kvällen. Jag har inte för avsikt att göra något särskilt, så jag börjar styra kosan hemåt. Hinner hem till Bergsjön innan Slavestate-Larsa uppmanar mig att ta mig till Sjuans Ölhall. Svag som jag är, gör jag det.
Således - det blir ett antal bärs. Jag blir lite skönt mellanfull. Så där som det ska vara.
Vaknar dagen efter. Är så bakfull att jag inte kan sitta upp. Herrejävlar. Dagen blir ett purt helvete att försöka ta sig igenom. Åtminstone de inledande timmarna jag är vaken.
Men jag lyckas komma iväg till Konserthuset vid nitton-tiden. För - det är Magnus Betnér som nalkas. Lite knappt en och en halv timmes helt fantastisk underhållning. Snubben är guld. Så är det bara.
Sedan - repris på gårdagen. Typ. Nej, inte riktigt. Jo, på sätt och vis. Möter upp en kompis som är på besök från Skåne och vi tar oss till - just det - Sjuans Ölhall. Sitter där någon timme. Dricker bärs. Så som det ska vara. Drar vidare till Flygarns Haga. Limmar lite på två tjejer. Avslutar det väldigt medvetet. Fyllekäkar. Drar hem. Inget fel på den kvällen.
Idag, då? Söndag. Föreläsning imorgon. Det luktar ändå mer öl. Ja, för fan.
Den mörkaste tiden är här.
Så här ligger det till: det är fredag. Klockan är runt halv sju på kvällen. Jag är på så gott humör att det faktiskt är äckligt. Har mina skäl - tog äntligen körkort tidigare under dagen och ska snart få se självaste Zombiekrig in action.
Sätter mig på spårvagnen. Ska ta mig vidare mot Mölndal. För Zombiekrig ska tillsammans med de unga förmågorna Refusal Of Faith (vem?) och Dislocated (vem?) spela på Krokslättsgården. Kommer ombord på fyrans spårvagn något senare. En snorpackad alkis, stor som fem hus, dunsar ner bredvid mig. Lutar sig över mig ett antal gånger. Håller på att slockna. Mitt övermod slocknar lite. Det känns inte trevligt alls. Hoppar av spårvagnen på nästa hållplats och väntar en kvart på nästa. Skitsamma att jag blir lite sen. Bättre det än att bli tillplattad av en gråhårig grizzlybjörn.
Hoppar av i Mölndal. Går vilse. Yes, så dum är jag. Knackar in fel adress i mobilens gps och hamnar därför helt åt helvete fel. Hittar till slut. Missar Dislocated och halva Refusal Of Faith. Spelar ingen roll. För något senare får jag se Zombiekrig. Äntligen! Bandet som gjorde förra årets överlägset bästa platta ("Undantagstillstånd") röjer, manglar, äger och krossar. De härskar över allt och alla.
Det är thrash. Det är punk. Det är ta mig fan helt jävla briljant. Läs en recension här.
Setlista:
Dö för fan
Den mörkaste tiden är här
Opium
Döden
Du måste ner
Vad du än säger
Håll käften ge mig dina pengar
Undantagstillstånd
Det tar slut strax efter nio på kvällen. Jag har inte för avsikt att göra något särskilt, så jag börjar styra kosan hemåt. Hinner hem till Bergsjön innan Slavestate-Larsa uppmanar mig att ta mig till Sjuans Ölhall. Svag som jag är, gör jag det.
Således - det blir ett antal bärs. Jag blir lite skönt mellanfull. Så där som det ska vara.
Vaknar dagen efter. Är så bakfull att jag inte kan sitta upp. Herrejävlar. Dagen blir ett purt helvete att försöka ta sig igenom. Åtminstone de inledande timmarna jag är vaken.
Men jag lyckas komma iväg till Konserthuset vid nitton-tiden. För - det är Magnus Betnér som nalkas. Lite knappt en och en halv timmes helt fantastisk underhållning. Snubben är guld. Så är det bara.
Sedan - repris på gårdagen. Typ. Nej, inte riktigt. Jo, på sätt och vis. Möter upp en kompis som är på besök från Skåne och vi tar oss till - just det - Sjuans Ölhall. Sitter där någon timme. Dricker bärs. Så som det ska vara. Drar vidare till Flygarns Haga. Limmar lite på två tjejer. Avslutar det väldigt medvetet. Fyllekäkar. Drar hem. Inget fel på den kvällen.
Idag, då? Söndag. Föreläsning imorgon. Det luktar ändå mer öl. Ja, för fan.
Den mörkaste tiden är här.
måndag 26 september 2011
"Juni, juli, augusti..." och september
Det är slutligen dags att göra något som jag lagt på is sedan början av sommaren. Nämligen att presentera den sedvanliga listan över juni månads tio bästa skivor. På köpet följer juli, augusti och september.
Juni - otroligt jämnt mellan platserna ett till åtta. Baskery är förvisso inte långt efter, men gappet till Doctor Midnight And The Mercy Cult är stort. Rangordningen är högst tillfällig, och hade jag gjort listan imorgon hade placeringarna garanterat varit annorlunda. Med andra ord - många skivor härifrån kommer att hamna på årets avslutande topp tio.
1. All Time Low - Dirty work
2. Scarred By Beauty - Sutra
3. In Flames - Sounds of a playground fading
4. Morbid Angel - Illud divinum insanus
5. August Burns Red - Leveler
6. Taking Back Sunday - Taking Back Sunday
7. Frank Turner - England keep my bones
8. City And Colour - Little hell
9. Baskery - New friends
10. Doctor Midnight And The Mercy Cult - I declare : treason
Juli - ganska klen månad jämfört med åtminstone juni. De tre översta är renodlade höjdare, men egentligen är det bara Suicide Silence som är en riktig kandidat till den slutliga årsbästalistan.
1. Suicide Silence - The black crown
2. Dangerous Summer - War paint
3. Jasta - Jasta
4. Decapitated - Carnival is forever
5. All Shall Perish - This is where it ends
6. Earth Crisis - Neutralize the threat
7. Iwrestledabearonce - Ruining it for everybody
8. Unearth - Darkness in the light
9. Toxic Holocaust - Conjure and command
10. Lock Up - Necropolis transparet
Augusti - helt fantastiskt låg standard den här månaden. Ärligt. Hade fyra potentiella kandidater och fick febrilt leta med ljus och lykta efter fler. Lyssna igenom, upptäcka att en del av detta var skräp och leta ännu mer. Fick komplettera listan med plattor som jag anser vara okej, men inte ett dugg mer. Men nummer ett och två är åtminstone fullvärdiga. Och nummer tre är ett alster som jag måste bekanta mig närmare med.
1. Chimaira - The age of hell
2. Vader - Welcome to the reich
3. Red Jumpsuit Apparatus - Am I the enemy
4. Jeff Bridges - Jeff Bridges
5. Dr. Living Dead! - Dr Living Dead
6. Hard-Fi - Killer sounds
7. War On Drugs - Slave ambient
8. DeathDestruction - DeathDestruction
9. Cymbals Eat Guitars - Lenses alien
10. ICS Vortex - Storm seeker
September - stark skörd, om än inte bäst i år. Topp fem lär kunna kvala till den slutliga listan.
1. Machine Head - Unto the locust
2. Last View - Hell in reverse
3. Mastodon - The hunter
4. Dead By April - Incomparable
5. Within Y - Silence conquers
6. Invasionen - Saker jag sagt till natten
7. Amebix - Sonic mass
8. Rising - To solemn ash
9. We Came As Romans - Understanding what we've grown to be
10. Devil - Time to repent
Juni - otroligt jämnt mellan platserna ett till åtta. Baskery är förvisso inte långt efter, men gappet till Doctor Midnight And The Mercy Cult är stort. Rangordningen är högst tillfällig, och hade jag gjort listan imorgon hade placeringarna garanterat varit annorlunda. Med andra ord - många skivor härifrån kommer att hamna på årets avslutande topp tio.
1. All Time Low - Dirty work
2. Scarred By Beauty - Sutra
3. In Flames - Sounds of a playground fading
4. Morbid Angel - Illud divinum insanus
5. August Burns Red - Leveler
6. Taking Back Sunday - Taking Back Sunday
7. Frank Turner - England keep my bones
8. City And Colour - Little hell
9. Baskery - New friends
10. Doctor Midnight And The Mercy Cult - I declare : treason
Juli - ganska klen månad jämfört med åtminstone juni. De tre översta är renodlade höjdare, men egentligen är det bara Suicide Silence som är en riktig kandidat till den slutliga årsbästalistan.
1. Suicide Silence - The black crown
2. Dangerous Summer - War paint
3. Jasta - Jasta
4. Decapitated - Carnival is forever
5. All Shall Perish - This is where it ends
6. Earth Crisis - Neutralize the threat
7. Iwrestledabearonce - Ruining it for everybody
8. Unearth - Darkness in the light
9. Toxic Holocaust - Conjure and command
10. Lock Up - Necropolis transparet
Augusti - helt fantastiskt låg standard den här månaden. Ärligt. Hade fyra potentiella kandidater och fick febrilt leta med ljus och lykta efter fler. Lyssna igenom, upptäcka att en del av detta var skräp och leta ännu mer. Fick komplettera listan med plattor som jag anser vara okej, men inte ett dugg mer. Men nummer ett och två är åtminstone fullvärdiga. Och nummer tre är ett alster som jag måste bekanta mig närmare med.
1. Chimaira - The age of hell
2. Vader - Welcome to the reich
3. Red Jumpsuit Apparatus - Am I the enemy
4. Jeff Bridges - Jeff Bridges
5. Dr. Living Dead! - Dr Living Dead
6. Hard-Fi - Killer sounds
7. War On Drugs - Slave ambient
8. DeathDestruction - DeathDestruction
9. Cymbals Eat Guitars - Lenses alien
10. ICS Vortex - Storm seeker
September - stark skörd, om än inte bäst i år. Topp fem lär kunna kvala till den slutliga listan.
1. Machine Head - Unto the locust
2. Last View - Hell in reverse
3. Mastodon - The hunter
4. Dead By April - Incomparable
5. Within Y - Silence conquers
6. Invasionen - Saker jag sagt till natten
7. Amebix - Sonic mass
8. Rising - To solemn ash
9. We Came As Romans - Understanding what we've grown to be
10. Devil - Time to repent
söndag 25 september 2011
Storslagen överraskning och storslagen besvikelse
Visst måste man älska kontraster?
I går kväll var i alla fall en sådan kväll där mycket handlade om kontraster. Låt mig berätta historien.
Det är lördag kväll, jag sätter mig på spårvagnen in mot stan och tar sikte mot Sticky Fingers. Planen är nämligen att spana in den superba duon Dead By April och Her Bright Skies.
De förstnämnda är ute på releaseturné för färska (briljanta) plattan "Incomparable".
De sistnämnda släppte en av fjolårets absolut bästa plattor ("Causing a scene"), har precis givit ut en guld värd singel ("Ghosts of the attic") och är rakt igenom svinbra. Dessutom har jag inte sett snubbarna på scen förrän de öppnade för Adept i januari förra året. Fattar ni? Jag har inte sett Her Bright Skies live på ett och trekvarts år!
Men så ska den hemska torkan botas och kvintetten stegar ut på scen. Först ut är - föga förvånande - "Sold our souls (to rock & roll)". Och det låter... inte särskilt bra. Ljudet är tunt, gitarrerna hörs knappt, sången är högst tveksam och publikpeppen är obefintlig. Efterföljande "Sing it!" är likadan. I tredje låten, "Ghosts of the attic", lossnar det lite och bandet börjar få med publiken lite, lite.
Överlag formligen osar framträdandet av besvikelse, emellertid. Refrängen i "Heartbreaker" är så falsksjungen att jag rodnar. Låtvalet är faktiskt rent ut sagt anskrämligt. Det är bara basisten Joakim "Jolle" Karlsson som utstrålar någon nämnvärd pepp. Och publiken är under all kritik. Nej, nästa gång vill jag ha mer och något bättre.
Setlista:
Sold our souls (to rock & roll)
Sing it!
Ghosts of the attic
Stargazer/icebreaker
Heartbreaker
Little miss obvious
Roses
Och eftersom det här är min blogg och jag har oändligt med utrymme att göra precis vad i hela helvetet jag vill, så tänker jag också lägga upp hur setet borde ha sett ut i en utopi. Ja, alltså. Enligt max sju låtar-regeln.
Ghosts of the attic
Woh oh, woh oh oh (I know)
Killing me
Shake u!
Little miss obvious
Kiss like this
Heartbreaker
Dead By April gjorde en godkänd men smått tveksam insats på Malmöfestivalen för lite drygt en månad sedan. Backtracksen var obekvämt högt uppskruvade, låtarna spelades alldeles för långsamt jämfört med studioversionerna och kvintetten verkade inte så värst peppad.
Men, ikväll är förutsättningarna annorlunda. Fullsatt klubbspelning, hemmaplan och en nysläppt platta som ska firas. Klart det blir något svinbra av det här.
Framför allt gläds jag av att bandet gör något kreativt av setlistan. På förhand gissade jag att det fanns två vägar för bandet att gå. Antingen ungefär samma set som de kört på festivalerna i sommar, fast med en eller två ytterligare nya låtar insprängda. Eller så som de flesta metalband med en ny platta ute gör. Alltså - de öppnar med de två första låtarna, kör sedan första låten på förra plattan, sedan den senaste singeln och så vidare. Att de följer skivans låtordning ganska slaviskt.
Så blir det inte. Snubbarna kör huvudsakligen låtar från nya plattan, i en totalt otippad ordning. De slopar uttjatat material som "In my arms", "Unhatable" och "Erased". Klassikern (jodå) "Losing you" får inte ens agera avslutare längre, utan slängs in redan i mitten av setet.
Dead By April är ett modigt band, om någon missat det.
Och kvintetten är peppad på att göra det här på hemmaplan. Det märks att de har sjukt kul på scen. Allvarligt, så här mycket spelglädje har de aldrig utstrålat när jag sett de tidigare. Det enda som kommer i närheten är fjolårsgigget på Copenhell. Men det matchar inte det här.
För det här är svinbra. Bra låtar, bra framförda, bra pepp, bra röj, bra set, bra publikpepp, bra alltihop! De där backtracksen är dessutom inte alls så störande uppskruvade som många försöker påstå. Istället är det rakt igenom gitarrbaserat och -drivet.
Svinbra, helt enkelt. Bästa Dead By April-spelningen jag har sett.
Klagomål? Nja, jo. Kanske. Jag saknar min eviga favorit "Trapped" i setet. Och Zandro Santiago blir förvisso en bättre frontman för varje sekund som går, men han har fortfarande en bit kvar innan han blir riktigt bra. Då är det skönt att Jimmie Strimmell är en så fullkomligt fantastisk scenfigur.
Setlista:
Two-faced
Too late
Incomparable
Lost
What can I say
More than yesterday
Dreaming
Angels of clarity
Losing you
Calling
Stronger
Promise me
Real & true
You should know
Within my heart
I går kväll var i alla fall en sådan kväll där mycket handlade om kontraster. Låt mig berätta historien.
Det är lördag kväll, jag sätter mig på spårvagnen in mot stan och tar sikte mot Sticky Fingers. Planen är nämligen att spana in den superba duon Dead By April och Her Bright Skies.
De förstnämnda är ute på releaseturné för färska (briljanta) plattan "Incomparable".
De sistnämnda släppte en av fjolårets absolut bästa plattor ("Causing a scene"), har precis givit ut en guld värd singel ("Ghosts of the attic") och är rakt igenom svinbra. Dessutom har jag inte sett snubbarna på scen förrän de öppnade för Adept i januari förra året. Fattar ni? Jag har inte sett Her Bright Skies live på ett och trekvarts år!
Men så ska den hemska torkan botas och kvintetten stegar ut på scen. Först ut är - föga förvånande - "Sold our souls (to rock & roll)". Och det låter... inte särskilt bra. Ljudet är tunt, gitarrerna hörs knappt, sången är högst tveksam och publikpeppen är obefintlig. Efterföljande "Sing it!" är likadan. I tredje låten, "Ghosts of the attic", lossnar det lite och bandet börjar få med publiken lite, lite.
Överlag formligen osar framträdandet av besvikelse, emellertid. Refrängen i "Heartbreaker" är så falsksjungen att jag rodnar. Låtvalet är faktiskt rent ut sagt anskrämligt. Det är bara basisten Joakim "Jolle" Karlsson som utstrålar någon nämnvärd pepp. Och publiken är under all kritik. Nej, nästa gång vill jag ha mer och något bättre.
Setlista:
Sold our souls (to rock & roll)
Sing it!
Ghosts of the attic
Stargazer/icebreaker
Heartbreaker
Little miss obvious
Roses
Och eftersom det här är min blogg och jag har oändligt med utrymme att göra precis vad i hela helvetet jag vill, så tänker jag också lägga upp hur setet borde ha sett ut i en utopi. Ja, alltså. Enligt max sju låtar-regeln.
Ghosts of the attic
Woh oh, woh oh oh (I know)
Killing me
Shake u!
Little miss obvious
Kiss like this
Heartbreaker
Dead By April gjorde en godkänd men smått tveksam insats på Malmöfestivalen för lite drygt en månad sedan. Backtracksen var obekvämt högt uppskruvade, låtarna spelades alldeles för långsamt jämfört med studioversionerna och kvintetten verkade inte så värst peppad.
Men, ikväll är förutsättningarna annorlunda. Fullsatt klubbspelning, hemmaplan och en nysläppt platta som ska firas. Klart det blir något svinbra av det här.
Framför allt gläds jag av att bandet gör något kreativt av setlistan. På förhand gissade jag att det fanns två vägar för bandet att gå. Antingen ungefär samma set som de kört på festivalerna i sommar, fast med en eller två ytterligare nya låtar insprängda. Eller så som de flesta metalband med en ny platta ute gör. Alltså - de öppnar med de två första låtarna, kör sedan första låten på förra plattan, sedan den senaste singeln och så vidare. Att de följer skivans låtordning ganska slaviskt.
Så blir det inte. Snubbarna kör huvudsakligen låtar från nya plattan, i en totalt otippad ordning. De slopar uttjatat material som "In my arms", "Unhatable" och "Erased". Klassikern (jodå) "Losing you" får inte ens agera avslutare längre, utan slängs in redan i mitten av setet.
Dead By April är ett modigt band, om någon missat det.
Och kvintetten är peppad på att göra det här på hemmaplan. Det märks att de har sjukt kul på scen. Allvarligt, så här mycket spelglädje har de aldrig utstrålat när jag sett de tidigare. Det enda som kommer i närheten är fjolårsgigget på Copenhell. Men det matchar inte det här.
För det här är svinbra. Bra låtar, bra framförda, bra pepp, bra röj, bra set, bra publikpepp, bra alltihop! De där backtracksen är dessutom inte alls så störande uppskruvade som många försöker påstå. Istället är det rakt igenom gitarrbaserat och -drivet.
Svinbra, helt enkelt. Bästa Dead By April-spelningen jag har sett.
Klagomål? Nja, jo. Kanske. Jag saknar min eviga favorit "Trapped" i setet. Och Zandro Santiago blir förvisso en bättre frontman för varje sekund som går, men han har fortfarande en bit kvar innan han blir riktigt bra. Då är det skönt att Jimmie Strimmell är en så fullkomligt fantastisk scenfigur.
Setlista:
Two-faced
Too late
Incomparable
Lost
What can I say
More than yesterday
Dreaming
Angels of clarity
Losing you
Calling
Stronger
Promise me
Real & true
You should know
Within my heart
onsdag 21 september 2011
Problem, kassa egenskaper och sådant
Alla har vi våra så kallade "flaws". Alltså karaktärsdrag som inte är av den smickrande sorten. Vet inte varför, men jag känner för att rada upp mina. Ett antal i alla fall. De jag kommer på. Mot bättre självinsikt!
Jag är en arbetsnarkoman utan arbetsdisciplin.
Trots kass studentekonomi ser jag det inte som ett alternativ att sluta röka och spara pengar på det viset.
Jag vet inte var den omtalade gränsen går. Alltså dricker jag alldeles för mycket under fester och utekvällar.
Jag går hellre ensam på konsert än festar med kompisar.
Jag är sämst på att ta initiativ och lämnar ofta viktiga saker ogjorda just därför.
Jag påstår ofta saker som är helt åt helvete felaktiga, eftersom jag sällan orkar ta reda på bakgrundsfakta.
Jag är lat.
Jävligt lat.
Jag tycker det är obehagligt att prata med människor jag känner i telefon. Folk jag aldrig snackat med tidigare går bra, däremot. (Logik? Inte här).
Jag har svårt att få tummen ur röven.
Jag gillar Corroded.
Jag är morgontrött.
Jag är kvällstrött.
Jag ser det mesta här i livet ur dess mest svartmålade, negativa perspektiv. Obotlig cyniker, alltså.
Alla mina bluffar blir alltid genomskådade.
Jag vet ingenting om vuxenvärlden.
Jag vadar i förutfattade meningar och fördomar om allt möjligt.
Jag försöker ofta framstå som en laid back snubbe som tar allt som det kommer, när det i själva verket är så långt från sanningen man kan komma.
Jag skäms över att vara skåning.
Jag gillar Dead By April.
Jag är en tidspessimist som stressar upp mig över helt onödiga saker.
Ungefär så.
Har du något tillägg?
Jag är en arbetsnarkoman utan arbetsdisciplin.
Trots kass studentekonomi ser jag det inte som ett alternativ att sluta röka och spara pengar på det viset.
Jag vet inte var den omtalade gränsen går. Alltså dricker jag alldeles för mycket under fester och utekvällar.
Jag går hellre ensam på konsert än festar med kompisar.
Jag är sämst på att ta initiativ och lämnar ofta viktiga saker ogjorda just därför.
Jag påstår ofta saker som är helt åt helvete felaktiga, eftersom jag sällan orkar ta reda på bakgrundsfakta.
Jag är lat.
Jävligt lat.
Jag tycker det är obehagligt att prata med människor jag känner i telefon. Folk jag aldrig snackat med tidigare går bra, däremot. (Logik? Inte här).
Jag har svårt att få tummen ur röven.
Jag gillar Corroded.
Jag är morgontrött.
Jag är kvällstrött.
Jag ser det mesta här i livet ur dess mest svartmålade, negativa perspektiv. Obotlig cyniker, alltså.
Alla mina bluffar blir alltid genomskådade.
Jag vet ingenting om vuxenvärlden.
Jag vadar i förutfattade meningar och fördomar om allt möjligt.
Jag försöker ofta framstå som en laid back snubbe som tar allt som det kommer, när det i själva verket är så långt från sanningen man kan komma.
Jag skäms över att vara skåning.
Jag gillar Dead By April.
Jag är en tidspessimist som stressar upp mig över helt onödiga saker.
Ungefär så.
Har du något tillägg?
tisdag 20 september 2011
"Tala svenska eller dö!"
Främlingsfientlighet? Inte här. Nej, titeln är densamma som den på Bob Malmströms kommande skiva. Bob Malmström - bandet, inte människan (vilken människa som bär namnet har emellertid gått mig förbi). Borgarcore, kategoriserar finlandssvenskarna sin musik som. Alltså röstar de blått, har gott om pengar, är ivriga påhejare av att käka kött och bära päls, vill ha mer kärnkraft och anser att fattigdom är en sjukdom.
Politiskt inkorrekt så det förslår. Ändå kan de spela punk. Och punken, sedan - fan så bra. Fan så bra! Jag är kär i Bob Malmström.
Basisten nämner på deras hemsida att hans favoritdrink är "Anything that costs more than you make in a month". Kan man annat än älska bandet?
Det här inlägget skulle inte handla om Bob Malmström, egentligen. Det här skulle vara den första uppdateringen sedan jag bytte bostad. Om nu någon skulle bry sig.
Residerar numera i Sveriges andra stad, den där alla heter Glenn, lägger till ett "eller" sist i varje mening och ett "la" före varje verb. G-town. Göteborg. Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa SD-Skåne och inavel-Svedala.
Det bästa är den helt fantastiska konsertscenen i staden. Sedan jag flyttade hit har jag hunnit med Blästerorkester och Grand Selmer på Sticky Fingers (7/9), Engel med Hellmans Drengar på Lorensbergsteatern (10/9), You Ate My Dog på Sticky Fingers (15/9), Within Y och Bataar på Sticky Fingers (16/9) samt Enter Shikari, Your Demise och Letlive på Brewhouse (18/9). Och i helgen blir det både Bombus (fredag, Jazzhuset) och Dead By April plus Her Bright Skies (lördag, Sticky Fingers).
Lät stycket som gratisreklam för Sticky Fingers? Kanske. Men det arrangeras mycket fint där. Så enkelt är det.
Mitt emellan allt det där hanns Close Up-båten med. Succéartad förstås, i ännu större omfattning än den förra trippen i vintras. Helt fantastiska spelningar av framför allt Hardcore Superstar och Vader, men även Soilwork, Raubtier och F.K.Ü. Och dunderfylla på det. Någon timme innan landgång. Det är ett under att jag lyckades ta mig från Stockholm till Göteborg i det där skicket. Fast det är helt och hållet Close Up-kollega Daniel Falks förtjänst.
Det händer grejer, det är ett som är säkert.
Och det var nog det.
Bob Malmström!
Politiskt inkorrekt så det förslår. Ändå kan de spela punk. Och punken, sedan - fan så bra. Fan så bra! Jag är kär i Bob Malmström.
Basisten nämner på deras hemsida att hans favoritdrink är "Anything that costs more than you make in a month". Kan man annat än älska bandet?
Det här inlägget skulle inte handla om Bob Malmström, egentligen. Det här skulle vara den första uppdateringen sedan jag bytte bostad. Om nu någon skulle bry sig.
Residerar numera i Sveriges andra stad, den där alla heter Glenn, lägger till ett "eller" sist i varje mening och ett "la" före varje verb. G-town. Göteborg. Kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa SD-Skåne och inavel-Svedala.
Det bästa är den helt fantastiska konsertscenen i staden. Sedan jag flyttade hit har jag hunnit med Blästerorkester och Grand Selmer på Sticky Fingers (7/9), Engel med Hellmans Drengar på Lorensbergsteatern (10/9), You Ate My Dog på Sticky Fingers (15/9), Within Y och Bataar på Sticky Fingers (16/9) samt Enter Shikari, Your Demise och Letlive på Brewhouse (18/9). Och i helgen blir det både Bombus (fredag, Jazzhuset) och Dead By April plus Her Bright Skies (lördag, Sticky Fingers).
Lät stycket som gratisreklam för Sticky Fingers? Kanske. Men det arrangeras mycket fint där. Så enkelt är det.
Mitt emellan allt det där hanns Close Up-båten med. Succéartad förstås, i ännu större omfattning än den förra trippen i vintras. Helt fantastiska spelningar av framför allt Hardcore Superstar och Vader, men även Soilwork, Raubtier och F.K.Ü. Och dunderfylla på det. Någon timme innan landgång. Det är ett under att jag lyckades ta mig från Stockholm till Göteborg i det där skicket. Fast det är helt och hållet Close Up-kollega Daniel Falks förtjänst.
Det händer grejer, det är ett som är säkert.
Och det var nog det.
Bob Malmström!
tisdag 23 augusti 2011
So long and goodbye, Skåne, del 5 - Malmöfestivalen revisited
Det är söndag. Jag är lite väl optimistisk inför vad som kan hinnas med på fyrtiofem minuter. En sak som är säker är att man inte hinner färdas från Svedala till Stortorget i Malmö på fyrtiofem minuter om fortskaffningsmedlet heter buss och tillhandahålls av Skånetrafiken.
En bov i dramat är förvisso dödsskjutningen utanför ett falafelställe precis vid Persborg-hållplatsen, vilket får polisen att stänga av hela området och tvingar bussen att köra en sjuhelvetes omväg. Men ändå. Jag gillar att gnälla på Skånetrafiken.
Således dyker jag upp till Emil Jensens spelning tio minuter för sent. Irritation.
Men jag hinner se de sista femtio minuterna. Och han är lika fantastiskt underhållande som han var på samma festival (annan scen, dock) förra året. Hans mellansnack är minst lika fantastiskt som hans låtval, och han invänder glatt mot likgiltighet, rasism och andra hemskheter med en stor dos glimt i ögat.
Och när avslutningslåten "Så får du mig ändå" - världens finaste låt? - spelas står jag med gåshud i vansinnigt solsken.
Dagen efter - måndag - är det dags för den tuffaste kvällen i mannaminne. Åtminstone gällande Malmöfestivalen. Vi får oss en egen liten variant på West Coast Riot, när fem band värdiga festivalen ska stå för underhållningen.
Först ut är Atlas Losing Grip. Fantastiskt bra. Läs mer här.
Sedan följer The Bouncing Souls. De känns med sina The Clash goes skatepunk-tongångar lite smått malplacerade på en stor scen i strålande solsken, men gör en reko insats ändå. Bäst är när "Lean on Sheena" dyker upp mot slutet.
Boysetsfire lirar härnäst. Också fantastiskt bra. Läs mer här.
No Use For A Name fortsätter. De låter bra, men gör kvällens förmodligen svagaste spelning. Mycket tack vare att de är det band ikväll som har minst variation att ståta med. Dessutom verkar gubbarna lite lagom halvsega och agerar ganska mycket på rutin. Sångaren Tony Sly ser ut som Billy Idols farfar eller något. Bra, men inte jättebra. Skulle jag säga.
Årets absolut coolaste bokning till Malmöfestivalen är NOFX, som tar Stortorget med storm och skruvad humor. Sanslöst bra. Läs mer här.
Lyckad kväll. Vill också inflika att alla som väljer att se Ghost istället för NOFX är fullkomliga jubelidioter. Ett av nutidens töntigaste band eller legendariska skatepunkare? Det sorgliga är att många föredrar det förstnämnda. Folk är dumma i huvudet. Sorgligt, men sant.
En bov i dramat är förvisso dödsskjutningen utanför ett falafelställe precis vid Persborg-hållplatsen, vilket får polisen att stänga av hela området och tvingar bussen att köra en sjuhelvetes omväg. Men ändå. Jag gillar att gnälla på Skånetrafiken.
Således dyker jag upp till Emil Jensens spelning tio minuter för sent. Irritation.
Men jag hinner se de sista femtio minuterna. Och han är lika fantastiskt underhållande som han var på samma festival (annan scen, dock) förra året. Hans mellansnack är minst lika fantastiskt som hans låtval, och han invänder glatt mot likgiltighet, rasism och andra hemskheter med en stor dos glimt i ögat.
Och när avslutningslåten "Så får du mig ändå" - världens finaste låt? - spelas står jag med gåshud i vansinnigt solsken.
Dagen efter - måndag - är det dags för den tuffaste kvällen i mannaminne. Åtminstone gällande Malmöfestivalen. Vi får oss en egen liten variant på West Coast Riot, när fem band värdiga festivalen ska stå för underhållningen.
Först ut är Atlas Losing Grip. Fantastiskt bra. Läs mer här.
Sedan följer The Bouncing Souls. De känns med sina The Clash goes skatepunk-tongångar lite smått malplacerade på en stor scen i strålande solsken, men gör en reko insats ändå. Bäst är när "Lean on Sheena" dyker upp mot slutet.
Boysetsfire lirar härnäst. Också fantastiskt bra. Läs mer här.
No Use For A Name fortsätter. De låter bra, men gör kvällens förmodligen svagaste spelning. Mycket tack vare att de är det band ikväll som har minst variation att ståta med. Dessutom verkar gubbarna lite lagom halvsega och agerar ganska mycket på rutin. Sångaren Tony Sly ser ut som Billy Idols farfar eller något. Bra, men inte jättebra. Skulle jag säga.
Årets absolut coolaste bokning till Malmöfestivalen är NOFX, som tar Stortorget med storm och skruvad humor. Sanslöst bra. Läs mer här.
Lyckad kväll. Vill också inflika att alla som väljer att se Ghost istället för NOFX är fullkomliga jubelidioter. Ett av nutidens töntigaste band eller legendariska skatepunkare? Det sorgliga är att många föredrar det förstnämnda. Folk är dumma i huvudet. Sorgligt, men sant.
måndag 22 augusti 2011
Det där med Dead By April
Som bekant spelade Dead By April på Malmöfestivalen i förr går. För det förärades bandet en sågning av Close-Up-kollega Jonn Palmér Jeppsson i Sydsvenskan. En sågning vars brutalitet är jämförbar med att kastas in i en wellpapp-press. Den hittar du här.
För lite drygt en månad sedan skrev Marcus Grahn en liknande avhyvling i Värmlands Folkblad. Den kan du läsa här.
Dead By April - bandet som kritikerna älskar att hata, för att ta till en sliten klyscha. En klyscha som stämmer helt vansinnigt bra.
Ni vet säkert att jag inte håller med - jag älskar Dead By April. Den självbetitlade debutplattan - tolv av tretton dunderhöjdare ("Carry me" är jag lite tveksam till). Ep:n "Within my heart" - tre stabila låtar som bådar gott inför vad som komma skall. Och kommande fullängdaren "Incomparable", som jag har haft turen att höra, är inget mindre än en renodlad hitkavalkad.
Det är så jag ser deras diskografi. Deras tidiga demos - de som fick Myspace-kidsen att göra på sig av lycka - är inget av intresse, då ljudet stinker ganska påtagligt. Men för den delen fanns det en hel del bra låtar på dessa. "Unhatable" och "Lost", bland annat. För att inte tala om de låtar som sedan hamnade på debuten.
Mer? Killing Joke-covern "Love like blood" orsakade ramaskri när den släpptes. Har sällan läst så mycket efterblivet klagande från ett bands påstådda fans som när den dök upp på Spotify. Det vill säga, människor som inte hörde mer än att syntarna var ganska uppskruvade i mixen och som inte visste om att det faktiskt rörde sig om en cover.
Istället hette det saker som "Nu har de gått alldeles för långt och sålt sig - R.I.P. Dead By April" (nästan ordagrant vad en dåtida Facebookvän skrev i sin status när covern släpptes).
Ganska så, eh, skrattretande.
Funderar på en grej. En ständig invändning mot bandets musik är att låtarna jämt följer samma upplägg. Ni vet, syntintro, tungt riff, dito vers, rensångsrefräng med skrikinslag och så om igen. Och visst. Dead By April är inte bandet som vänder ut och in på den musikaliska lagboken.
Men, allvarlig talat. Om vi plockar fram ett dussin av de mest kreddiga metalbanden som finns, ett dussin band som du ska gilla och ge högt betyg, annars är du ocool, hur pass våghalsiga är deras låtstrukturer?
Vilka tolv, undrar du? Jag kommer på rak arm på följande;
The Haunted, Watain, Autopsy, Melvins, Mastodon, Graveyard, Ghost, Devil's Blood, High On Fire, Kylesa, Khoma och allt som Lord Kenta Philipsson tar sig för.
Jag kan ge rätt för Melvins och Mastodon, att dessa två band gör något skruvat och eget. Men resten? Nyskapande? Annorlunda? Snälla någon.
(För att undvika missförstånd: jag gillar de flesta av de uppräknade, kreddiga banden. Det är bara Melvins, Graveyard, Ghost, Devil's Blood och High On Fire jag har något emot).
Dead By April må inte vara bandet som river låtskelettens murar, men - det är inte ditt favoritband heller.
Och för den delen är det betydligt kaxigare att göra metal av Backstreet Boys än att försöka sätta nya rekord i grötblack metal.
För lite drygt en månad sedan skrev Marcus Grahn en liknande avhyvling i Värmlands Folkblad. Den kan du läsa här.
Dead By April - bandet som kritikerna älskar att hata, för att ta till en sliten klyscha. En klyscha som stämmer helt vansinnigt bra.
Ni vet säkert att jag inte håller med - jag älskar Dead By April. Den självbetitlade debutplattan - tolv av tretton dunderhöjdare ("Carry me" är jag lite tveksam till). Ep:n "Within my heart" - tre stabila låtar som bådar gott inför vad som komma skall. Och kommande fullängdaren "Incomparable", som jag har haft turen att höra, är inget mindre än en renodlad hitkavalkad.
Det är så jag ser deras diskografi. Deras tidiga demos - de som fick Myspace-kidsen att göra på sig av lycka - är inget av intresse, då ljudet stinker ganska påtagligt. Men för den delen fanns det en hel del bra låtar på dessa. "Unhatable" och "Lost", bland annat. För att inte tala om de låtar som sedan hamnade på debuten.
Mer? Killing Joke-covern "Love like blood" orsakade ramaskri när den släpptes. Har sällan läst så mycket efterblivet klagande från ett bands påstådda fans som när den dök upp på Spotify. Det vill säga, människor som inte hörde mer än att syntarna var ganska uppskruvade i mixen och som inte visste om att det faktiskt rörde sig om en cover.
Istället hette det saker som "Nu har de gått alldeles för långt och sålt sig - R.I.P. Dead By April" (nästan ordagrant vad en dåtida Facebookvän skrev i sin status när covern släpptes).
Ganska så, eh, skrattretande.
Funderar på en grej. En ständig invändning mot bandets musik är att låtarna jämt följer samma upplägg. Ni vet, syntintro, tungt riff, dito vers, rensångsrefräng med skrikinslag och så om igen. Och visst. Dead By April är inte bandet som vänder ut och in på den musikaliska lagboken.
Men, allvarlig talat. Om vi plockar fram ett dussin av de mest kreddiga metalbanden som finns, ett dussin band som du ska gilla och ge högt betyg, annars är du ocool, hur pass våghalsiga är deras låtstrukturer?
Vilka tolv, undrar du? Jag kommer på rak arm på följande;
The Haunted, Watain, Autopsy, Melvins, Mastodon, Graveyard, Ghost, Devil's Blood, High On Fire, Kylesa, Khoma och allt som Lord Kenta Philipsson tar sig för.
Jag kan ge rätt för Melvins och Mastodon, att dessa två band gör något skruvat och eget. Men resten? Nyskapande? Annorlunda? Snälla någon.
(För att undvika missförstånd: jag gillar de flesta av de uppräknade, kreddiga banden. Det är bara Melvins, Graveyard, Ghost, Devil's Blood och High On Fire jag har något emot).
Dead By April må inte vara bandet som river låtskelettens murar, men - det är inte ditt favoritband heller.
Och för den delen är det betydligt kaxigare att göra metal av Backstreet Boys än att försöka sätta nya rekord i grötblack metal.
söndag 21 augusti 2011
So long and goodbye, Skåne, del 4 - två dagar in på Malmöfestivalen
Ja, en liten check-in från den där stadsfestivalen är på gång.
Det är i skrivande stund alltså runt lunchtid på Malmöfestivalens enda söndag. Om tre timmar och femtio minuter står Emil Jensen på Stora Scenen och spelar. Om du missar är du faktiskt dum i huvudet.
I alla fall.
Det började i fredags. Min första titt är den helt fantastiska systratrion Baskery, vars distade country/bluegrass man aldrig kan få för mycket av. Senast jag såg dem var på Pildammsteatern för lite drygt två år sedan. Då övertygade de ett hundratal picknickfirare om sin storhet och framkallade ett sjujäkla röj.
Nu kan det tyvärr inte bli samma närhetskänsla, då de är uppskickade på Stora Sydsvenskan, en scen som kanske är lite för hög och stor för bandet.
Men strunt samma. De gör sin grej, de gör den bra och det är förstås en helt suverän spelning de bjussar på. Baskery kan vara ett av de tuffaste banden vi har i Sverige. Låt gå för att jag saknar fler låtar från debutplattan "Fall among thieves".
Setlista:
Here to pay my dues
Mortal
The queen and the drone
Throw a bone
One horse down
Nobody nice
Shame and dance
Tendencies
Out-of-towner
Haunt you
Några timmar senare - under vilka jag hinner genomföra en telefonintervju med Scott Ian (invänta det kommande numret av Close-Up), sänka ynka två öl och springa på en gammal gymnasielärare - står Samuel Beam, eller Iron & Wine som han kallar sig, på samma scen. Anade på förhand att detta skulle vara årets svar på fjolårets Band Of Horses-succé (som jag dessvärre missade), men uppslutningen eller peppen verkar inte alls vara på samma nivå.
Men för den delen gör snubben en angenäm, trivsam spelning för det. Det må kanske vara en smula för introvert för min smak, men jag gillar ändå.
En natt passerar. Sedan är det lördag och Bandit Rock Night.
Först ut är The Unguided, vars kopplingar till horribla Sonic Syndicate är deras än så länge främsta försäljningsargument. Men låt mig informera om att de är vida bättre än moderbandet. Hårdare, tyngre, mer medryckande och de har minst femtio gånger så mycket attityd. Det här gillar jag, rentav. Grymt bra!
Sedan, de för evigt hatade Dead By April, som inte precis gör den bästa spelningen jag sett de göra. Snubbarna verkar lite smått ointresserade, backtracksen är så där obehagligt högt uppskruvade och såväl gitarr som Zandro Santiagos mikrofon hörs knappt. Dessutom - är det bara jag som uppfattar det så? - körs låtarna i alldeles för långsamma versioner. Det saknas minst ett tiotal bpm jämfört med studioversionerna ikväll. Märkligt.
Missuppfatta mig inte - det är en okej spelning. Men jag är van vid mer när det handlar om Dead By April.
Setlista:
Two-faced
What can I say
Unhatable
Promise me
In my arms
Erased
Stronger
Trapped
Angels of clarity
A promise
Losing you
Within my heart
Men då så.
Raskt vidare till Riddarna, som drar ungefär en tiondel så mycket folk som Dead By April. Gotlänningarna nämner att det är den sista festivalspelningen de gör i år, och att de därför ska spela varenda ton som om det vore den allra sista. Och nog fasen är det precis vad de gör.
För trion är helt från vettet. De agerar som om de går på någon skum mix av uppåttjack, ecstasy och koffeinpiller. Basisten ger sig vid ett tillfälle ut i publiken och försöker göra trick med en snubbes skateboard. Och sångaren är ungefär som Bob Hunds Thomas Öberg, fast med en gitarr runt halsen.
Musikaliskt är det bra, även om det inte alls matchar deras vanvettiga agerande. Men tillräckligt för att jag ska kalla mig ett Riddarna-fan numera.
Setlista:
Kom fram
Känner du som jag
Glömma allt
Vi ska ut
Förbrukad
Lyssna, rock'n'rollen är död
Förbjudna saker
Hej då
Sjuk
Vi kommer att dö
Sitter på behörigt avstånd och tittar lite smått på Viza. De låter ungefär som ett rockigt Hoffmaestro, fast utan samma energi och medryckande låtmaterial. Mest lite halvdant. Fast jag vet inte, kul att ha sett, kanske. På sin höjd.
Ändring är på gång när danskjävlarna i Supercharger äntrar scen. Precis som väntat sätter bandet ett sjujäkla tempo, och visar exakt hur metalrock'n'roll ska liras. En förmåga de sitter på, som måste poängteras, är att de lyckas göra det klassiska rockkompet om och om igen utan att det någonsin känns enformigt.
Mer konkret - countrydängan "Mrs. Ferguson" är obarmhärtigt cool, och likaså bryter den tillbakalutade "Redemption song" av lite. Annars är det fullt ställ med refrängstänkare som "Heart on overdrive", "Join and loose it" och "Rise and fall" som gäller. Och det är inte fel. Favoriten "Hell motel" ger mig gåshud, och avslutande Kiss-covern "I was made for lovin' you" är precis lika rolig som på Copenhell ifjol.
Fast - jag är lite sur för att "Handgrenade blues" inte återfinns i låtvalet. Ändå är det kvällens bästa spelning.
Setlista:
Rise and fall
Heart on overdrive
You disgust me
Are you satisfied?
Mrs. Ferguson
Rulers of the day
Join in and loose it
Redemption song
Roll the dice
Aim high
That's how I roll
Hell motel
I was made for lovin' you
Hardcore Superstar går hårt ut med "Sadistic girls" och "Guestlist" och visar ånyo varför de är ett av de livebanden man aldrig kan få för mycket av. Framför allt verkar gitarristen och Malmösonen Vic Zino vara peppad upp över öronen. Förståeligt - att få stå på en av de större scenerna på Malmöfestivalen inför en stor publik är förmodligen många Malmöbors dröm.
Pluspoäng för att oväntade "Simple man" plockas in. Minuspoäng för att "Kick on the upper class" saknas. Men setlistan är ändå väl sammansatt och fungerar sjukt bra, för att vara så pass kort. Menar, bandet får ju trots allt bara en timme på sig.
Setlista:
Sadistic girls
Guestlist
Liberation
My good reputation
Wild boys
Dreamin' in a casket
Bully
Someone special
Simple man
Last call for alcohol
Moonshine
We don't celebrate sundays
Kvällens sista titt - och vid det här laget är jag ganska mör - är alltid lika roliga Entombed, som sätter gasen i botten och skippar mellansnack och publikfrieri totalt. Stenhårt och coolt, förstås. Kanske inte det mest spännande vi kunnat få uppleva i afton, men ibland är det skönt att bli överkörd också. Och det är något Entombed är bra på att leverera. Bäst är den alltid lika vrålcoola Roky Erickson-covern "Night of the vampire".
Kvar att spana in? En hel del. Emil Jensen, som sagt, Atlas Losing Grip, Bouncing Souls, Boysetsfire, No Use For A Name, NOFX, Bob Hund och The Ark.
Vi ses där.
Det är i skrivande stund alltså runt lunchtid på Malmöfestivalens enda söndag. Om tre timmar och femtio minuter står Emil Jensen på Stora Scenen och spelar. Om du missar är du faktiskt dum i huvudet.
I alla fall.
Det började i fredags. Min första titt är den helt fantastiska systratrion Baskery, vars distade country/bluegrass man aldrig kan få för mycket av. Senast jag såg dem var på Pildammsteatern för lite drygt två år sedan. Då övertygade de ett hundratal picknickfirare om sin storhet och framkallade ett sjujäkla röj.
Nu kan det tyvärr inte bli samma närhetskänsla, då de är uppskickade på Stora Sydsvenskan, en scen som kanske är lite för hög och stor för bandet.
Men strunt samma. De gör sin grej, de gör den bra och det är förstås en helt suverän spelning de bjussar på. Baskery kan vara ett av de tuffaste banden vi har i Sverige. Låt gå för att jag saknar fler låtar från debutplattan "Fall among thieves".
Setlista:
Here to pay my dues
Mortal
The queen and the drone
Throw a bone
One horse down
Nobody nice
Shame and dance
Tendencies
Out-of-towner
Haunt you
Några timmar senare - under vilka jag hinner genomföra en telefonintervju med Scott Ian (invänta det kommande numret av Close-Up), sänka ynka två öl och springa på en gammal gymnasielärare - står Samuel Beam, eller Iron & Wine som han kallar sig, på samma scen. Anade på förhand att detta skulle vara årets svar på fjolårets Band Of Horses-succé (som jag dessvärre missade), men uppslutningen eller peppen verkar inte alls vara på samma nivå.
Men för den delen gör snubben en angenäm, trivsam spelning för det. Det må kanske vara en smula för introvert för min smak, men jag gillar ändå.
En natt passerar. Sedan är det lördag och Bandit Rock Night.
Först ut är The Unguided, vars kopplingar till horribla Sonic Syndicate är deras än så länge främsta försäljningsargument. Men låt mig informera om att de är vida bättre än moderbandet. Hårdare, tyngre, mer medryckande och de har minst femtio gånger så mycket attityd. Det här gillar jag, rentav. Grymt bra!
Sedan, de för evigt hatade Dead By April, som inte precis gör den bästa spelningen jag sett de göra. Snubbarna verkar lite smått ointresserade, backtracksen är så där obehagligt högt uppskruvade och såväl gitarr som Zandro Santiagos mikrofon hörs knappt. Dessutom - är det bara jag som uppfattar det så? - körs låtarna i alldeles för långsamma versioner. Det saknas minst ett tiotal bpm jämfört med studioversionerna ikväll. Märkligt.
Missuppfatta mig inte - det är en okej spelning. Men jag är van vid mer när det handlar om Dead By April.
Setlista:
Two-faced
What can I say
Unhatable
Promise me
In my arms
Erased
Stronger
Trapped
Angels of clarity
A promise
Losing you
Within my heart
Men då så.
Raskt vidare till Riddarna, som drar ungefär en tiondel så mycket folk som Dead By April. Gotlänningarna nämner att det är den sista festivalspelningen de gör i år, och att de därför ska spela varenda ton som om det vore den allra sista. Och nog fasen är det precis vad de gör.
För trion är helt från vettet. De agerar som om de går på någon skum mix av uppåttjack, ecstasy och koffeinpiller. Basisten ger sig vid ett tillfälle ut i publiken och försöker göra trick med en snubbes skateboard. Och sångaren är ungefär som Bob Hunds Thomas Öberg, fast med en gitarr runt halsen.
Musikaliskt är det bra, även om det inte alls matchar deras vanvettiga agerande. Men tillräckligt för att jag ska kalla mig ett Riddarna-fan numera.
Setlista:
Kom fram
Känner du som jag
Glömma allt
Vi ska ut
Förbrukad
Lyssna, rock'n'rollen är död
Förbjudna saker
Hej då
Sjuk
Vi kommer att dö
Sitter på behörigt avstånd och tittar lite smått på Viza. De låter ungefär som ett rockigt Hoffmaestro, fast utan samma energi och medryckande låtmaterial. Mest lite halvdant. Fast jag vet inte, kul att ha sett, kanske. På sin höjd.
Ändring är på gång när danskjävlarna i Supercharger äntrar scen. Precis som väntat sätter bandet ett sjujäkla tempo, och visar exakt hur metalrock'n'roll ska liras. En förmåga de sitter på, som måste poängteras, är att de lyckas göra det klassiska rockkompet om och om igen utan att det någonsin känns enformigt.
Mer konkret - countrydängan "Mrs. Ferguson" är obarmhärtigt cool, och likaså bryter den tillbakalutade "Redemption song" av lite. Annars är det fullt ställ med refrängstänkare som "Heart on overdrive", "Join and loose it" och "Rise and fall" som gäller. Och det är inte fel. Favoriten "Hell motel" ger mig gåshud, och avslutande Kiss-covern "I was made for lovin' you" är precis lika rolig som på Copenhell ifjol.
Fast - jag är lite sur för att "Handgrenade blues" inte återfinns i låtvalet. Ändå är det kvällens bästa spelning.
Setlista:
Rise and fall
Heart on overdrive
You disgust me
Are you satisfied?
Mrs. Ferguson
Rulers of the day
Join in and loose it
Redemption song
Roll the dice
Aim high
That's how I roll
Hell motel
I was made for lovin' you
Hardcore Superstar går hårt ut med "Sadistic girls" och "Guestlist" och visar ånyo varför de är ett av de livebanden man aldrig kan få för mycket av. Framför allt verkar gitarristen och Malmösonen Vic Zino vara peppad upp över öronen. Förståeligt - att få stå på en av de större scenerna på Malmöfestivalen inför en stor publik är förmodligen många Malmöbors dröm.
Pluspoäng för att oväntade "Simple man" plockas in. Minuspoäng för att "Kick on the upper class" saknas. Men setlistan är ändå väl sammansatt och fungerar sjukt bra, för att vara så pass kort. Menar, bandet får ju trots allt bara en timme på sig.
Setlista:
Sadistic girls
Guestlist
Liberation
My good reputation
Wild boys
Dreamin' in a casket
Bully
Someone special
Simple man
Last call for alcohol
Moonshine
We don't celebrate sundays
Kvällens sista titt - och vid det här laget är jag ganska mör - är alltid lika roliga Entombed, som sätter gasen i botten och skippar mellansnack och publikfrieri totalt. Stenhårt och coolt, förstås. Kanske inte det mest spännande vi kunnat få uppleva i afton, men ibland är det skönt att bli överkörd också. Och det är något Entombed är bra på att leverera. Bäst är den alltid lika vrålcoola Roky Erickson-covern "Night of the vampire".
Kvar att spana in? En hel del. Emil Jensen, som sagt, Atlas Losing Grip, Bouncing Souls, Boysetsfire, No Use For A Name, NOFX, Bob Hund och The Ark.
Vi ses där.
lördag 20 augusti 2011
Bara så där, årets tjugofem bästa plattor
Jag har varit dålig på att följa min avsikt. Nämligen att avsluta varje månad med en topp tio över dess bästa skivor. Juni, juli, augusti (hej, Gyllene Tider!) saknas. Oroa er inte, tre listor i ett och samma inlägg ska komma när augusti nått sitt slut.
Men bara så där, helt random, har jag tänkt lista de tjugofem bästa plattorna från i år jag hittills hört. Vissa av dem är släppta, andra inte. Strunt samma. Jag har hört dem, och jag älskar dem. Därför har jag all rätt i världen att lista dem.
Och som vanligt när det gäller rangordning - ta det med en vagnlast salt. Det är inte så jäkla lätt att avgöra om en skiva ska vara på plats sexton eller sjutton.
Men så här blev det, i alla fall.
1. Adept - Death dealers
2. Architects - The here and now
3. Atlas Losing Grip - State of unrest
4. Suicide Silence - The black crown
5. I Am Hunger - Odium
6. Foo Fighters - Wasting light
7. Mastodon - The hunter
8. Thursday - No devolucion
9. Times of Grace - The hymn of a broken man
10. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
11. Machine Head - Unto the locust
12. Chemical Vocation - Write this moment
13. Funeral Party - The golden age of knowhere
14. Last View - Hell in reverse
15. Sum 41 - Screaming bloody murder
16. You Ate My Dog - Like torches
17. All Time Low - Dirty work
18. Melody Club - Human harbour
19. Slowlife - Suicide lullaby
20. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
21. Chimaira - The age of hell
22. Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
23. Invasionen - Saker jag sagt till natten
24. Morbid Angel - Illud divinum insanus
25. Primordial - Redemption at the puritan's hand
Men bara så där, helt random, har jag tänkt lista de tjugofem bästa plattorna från i år jag hittills hört. Vissa av dem är släppta, andra inte. Strunt samma. Jag har hört dem, och jag älskar dem. Därför har jag all rätt i världen att lista dem.
Och som vanligt när det gäller rangordning - ta det med en vagnlast salt. Det är inte så jäkla lätt att avgöra om en skiva ska vara på plats sexton eller sjutton.
Men så här blev det, i alla fall.
1. Adept - Death dealers
2. Architects - The here and now
3. Atlas Losing Grip - State of unrest
4. Suicide Silence - The black crown
5. I Am Hunger - Odium
6. Foo Fighters - Wasting light
7. Mastodon - The hunter
8. Thursday - No devolucion
9. Times of Grace - The hymn of a broken man
10. Social Distortion - Hard times and nursery rhymes
11. Machine Head - Unto the locust
12. Chemical Vocation - Write this moment
13. Funeral Party - The golden age of knowhere
14. Last View - Hell in reverse
15. Sum 41 - Screaming bloody murder
16. You Ate My Dog - Like torches
17. All Time Low - Dirty work
18. Melody Club - Human harbour
19. Slowlife - Suicide lullaby
20. Slim Cessna's Auto Club - Unentitled
21. Chimaira - The age of hell
22. Band of Heathens - Top hat crown & the clapmaster's son
23. Invasionen - Saker jag sagt till natten
24. Morbid Angel - Illud divinum insanus
25. Primordial - Redemption at the puritan's hand
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)